Lilla Adolf hänger löst

Ytterligare Adolf, och HÄR är det kränkande urtrista originalet. Credit where credit is due och yada yada yada.

Haha, hängig, fattar ni? HÄNGIG! Han HÄNGER ju!!

Lilla Adolf

Svenska Mad slog mig med sisådär 34 år, såklart, men det hade jag faktiskt inte en aning om när jag (i vanlig ordning) satt och ritade Hitler på betald arbetstid (även om ordvitsen kändes uppenbar och gjord, inte minst då både Adolf och Fridolf är två ondskefenomen smidda i samma helvetets eldar).

Lilla Adolf Fredriks Musikskola (filial till Adolf Fredriks Musikskola) tycks dessutom ha som huvudsaklig uppgift att sätta käppar hjulet för den som vill googla saken.

Ondskesymbios.

Hatsajt fyller jämnt

Sveriges största ”kloak” och ”pissränna” fyller i dag 30 år. Detta firas med en självbiografisk artikel som i sin tur tar trettio år att läsa. Dock väl värd din tid, förmodligen, såvida du inte är bra jävla värdefull.

Grattis på födelsedagen önskar vi här på en härlig kille (som förvisso endast består av en enda person, men det låter ju mycket mysigare om man låtsas vara fler), och ja må de leva uti ytterligare hundra år.

PS. Glöm aldrig bort att Uffe was a nazi!

Sh-ALLAH-lalalala

För er som undrar hur det gått i fallet Botkyrka vs böneutrop kan jag nu avslöja att dom fallit. Av samtliga partier var det endast Sverigedemokraterna som röstade för att fria, och nu är det alltså upp till polisen i Botkyrka att avgöra om ett eventuellt böneutrop skulle vara störande för allmänheten eller inte. Svenska politiker har med andra ord (än en gång) gjort det som svenska politiker gör bäst, det vill säga avsäga sig allt ansvar och istället låta det falla på rättsväsendet att ta reda på problemet.

Exakt hur man resonerade i Botkyrka kommunhus kan jag bara sia, men bland gemene man verkar argumenten för böneutrop fortfarande vara desamma, och de är i huvudsak tre: Religionsfrihet, kyrkornas klockspel och ”varförbryrdudiglåtfolkgöravadfandevill!!”.

Varför religionsfrihet inte är ett giltigt argument till att vara flamboyant religiös har jag redan avhandlat HÄR, men för er som inte orkar plöja igenom ett bibeltjockt inlägg av bitterhet kan det summeras med; att få någon annans religion slängd i ansiktet är inte frihet från religion. Praktisera den gärna, men håll praktiken bakom lykta dörrar där vi som anser oss vara lite intellektuellt förmer slipper bevittna eländet.

När religionsfriheten avhandlats ligger dock klockspelsargumentet redan matat i kammaren redo att fyras av, och även det sågades i inlägget jag länkade tidigare, men om man bortser från att kyrkklockorna är informationsfria och dessutom varit en del av svensk kultur och ljudbild i tusen år (vilket man inte behöver, men för ytterligare argumentations skull) så blir facit inte rätt bara för att man fortsätter att addera fel. Det är (om jag får raljera, vilket jag får) som att istället för att förbjuda barnaga hade lagstadgat kvinnomisshandel med ursäkten ”men vi svenskar slår ju våra barn, varför kan då inte muslimska män få ge sin kärring en skön smäll så hon förstår att hon gjort fel?”.

Att avtacka kyrkklockan för lång och trogen tjänst torde vara nästa punkt att stryka på det sekulära samhällets agenda, inte köpa in ännu en jingel för okunskap.

Men värst av alla tyckare är ändå dessa öppna och fräscha människor som tycker att alla borde få göra precis som de vill och att ingen annan har anledning att bry sig (förmodligen eftersom de själva inte har någon). Jag begick själv samma misstag när jag försvarade lusserappen. Det var fel av mig. Jag borde inte uttalat mig i frågan eftersom mitt intresse för Lucia är nästintill obefintligt. Det är en fråga som endast rör luciatågens konnässörer och konsumenter, inte de som intebryrsiggörvadfanduvill. Att inte bry sig är ett ickeargument som inte ens förtjänar ett bemötande, men för den som tvunget ska ha sista ordet är det bara att servera den klassiska fuckyouspegeln; om nu en åsikt är ett sådant gissel, varför bryr sig då denna obrydda person om att folk bryr sig? Schack och matt! Eller schack i alla fall. Luffarschack.

Jag har även hört det mumlas om att förändringar av detta slag är en naturlig del av samhällets utveckling, och det är ju inte så att jag hatar utveckling, så varför bryr jag mig då? Låt folk gör vad fan de vill. Frågan är dock vad som egentligen menas med utveckling. Jag försökte googla fram en bra definition, men då jag ingen hittade gjorde jag istället en sökning av synonymer, och här är några av resultaten: Förbättring, tillväxt, framväxt, mognande, framåtskridande, framsteg, förkovran, progress, progression, evolution och uppsving.

Utveckling är med andra ord något som berikar samhället, något som för det framåt, är dess medborgare till gagn. Att människor inte längre bränns på bål för misstänkt samröre med Hin Håle är utveckling. Att svenska medborgare inte är bundna till ett trossamfund enligt lag är utveckling. Att skolan numera är konfessionsfri är utveckling. Religion kan visserligen utvecklas, men är i sig inget redskap för att så, odla och skörda den. Böneutrop är, om något, ett motsattsord. Det är konservativt. Stagnerande. Ett budskap om att den som har Gud inte behöver någon jävla utveckling. Kanon för den som gillar läget, men kliv framåt för mänskligheten är det inte. Inte ens ett litet steg.

Men men, oavsett vilket beslut man från polisens håll fattar (och det kan gå precis hur som, jag har inte en aning om hur de resonerar) så kommer jag i väntan på besked att tjäna grova pengar på dessa knappar/godhetsmedaljer. Snart på var olikgillande man och kvinnas rockslag.

Finns att beställa HÄR

Ismernas otillräcklighet

Slentriansurfade, som så många gånger förut, på Happy Pancake då jag stötte på en presentation skriven av vad som först tycktes vara en vanlig, skön tjej. Inga bilder där hon hoppade fallskärm eller tämdje lejon och faktasidan innehöll varken barn, husdjur eller intressen för skidor och alpint. Hon var bara en enkelt, kreativ själ som uppskattade vardagsberusning, goda böcker och valfri rulle från topplistan till helgen. Stora feta bockar på samtliga punkter i formuläret med andra ord, bortsett från en liten, liten parentes längst ned i presentationen. ”OBS. Du måste vara feminist!

Tack och block.

Nej, jag bekänner mig fortfarande inte till någon feminism. Skälet är enkelt, och detsamma som till varför jag inte kallar mig nazist, eller kapitalist, eller gitarrist. Jag behöver ingen titel för att känna gemenskap. Titlar är för osäkra människor som tror att man måste vara ”något” för att hitta sin plats i samhället. Förståeligt för den socialt inkompetente, som han som rakar huvudet och kan tänka sig att ropa ”Lakritstomtar!” för att slippa gå hem själv efter skolan, eller för hon som konverterar till första bästa religion som erbjuder ett lyssnande öra då de andra tjejerna på jobbet bara viskar och pekar bakom ryggen. Det är najs att tillhöra liksom, speciellt som ung, men när vuxna människor bär sina ismer som om de vore medaljer känns det mest pinsamt och desperat.

Men vad är det då som gör dessa titlar så problematiska? Gitarrister och nazister är ju självklarheter. Ser något ut som en anka, låter som en anka och går som en anka så är det ju förmodligen en anka, eller? Ja, förmodligen, men Linné pryder inte hundralappen för att han nöjde sig med ankor. Precis som myskankan* skiljer sig från den danska lantankan* (*uppenbart googlade ankraser) så kan skillnaden mellan två gitarrister vara precis lika svindlande. En gitarrist kan ju vara allt mellan Jimi Hendrix och Arnthor Axelsson i 3B, klassisk skolad eller ren rockackordsloser. Lika religiös kan också den som tar en halv busslust med sig i döden vara som expediten i kiosken på hörnet. Nazist är den som värderar nationen högre än den enskilda individen, men sedan andra världskriget är det även synonymt med antisemitism. Samma ”art”, olika ”raser”.

Att man kallar sig för feminist är naturligtvis inget jätteproblem, men när man som en bekant på Twitter känner behovet av att idiotförklarade någon i sin närhet som istället för feminist kallade sig humanist blir det onekligen dråpligt, som om det överhuvudtaget spelade någon roll vad man kallar sig när man delar människosyn. I-landsproblematik i sitt esse – ”eftersom vi är överens om allting annat så slåss vi om vad vi ska kalla överenskommelsen”. Än mer dråpligt blev det när jag påpekade att det vore bättre om folk lät bli att kalla sig saker och lämnde ismerna åt galningarna, och hon kontrade med att hon var queerfeminist. Bara feminist dög nämligen inte. Och då undrar man ju såklart, vad har queerfeminismen som inte feminismen har? Är alla feminister anti-queerfeminister och vice versa? Med den gamla ”är du inte feminist så är du anti-feminist”-retoriken tycks det ju så, och kanske är då inte feminismen någon vidare kvalitetsstämpel för jämlikhet, för ett universalt godhetssigill har såklart inget behov av underkategorier.

Därför väljer jag att göra det betydligt enklare för mig själv, för (varning för flottig moralkaka) i min bok är alla som inte är uttalat annorlunda för alla medmänniskors lika värde, samt stolta anhängare av den gyllene regeln. Sen får du själv applicera de ismer som skiljer dig från mängden och sålla bort de goda egenskaper du inte tycker dig besitta, som fascist, rasist, basist etc. Vill du däremot tvunget kalla mig för något så lystrar jag fortfarande till mitt tilltalsnamn samt dess olika former, så som Mattias, Matte, Mattis, Guds Gåva och så vidare.

Känns inte detta alltför komplicerat så kan vi säkert bli goda vänner.

(PS. Du måste vara numismatiker)

Socialbananerna

Frilansar lite som vänsterlobbyist utan att någon riktigt har bett om det. Kommer att fakturera efter behag.

Banana’s keepin’ it real

Rysk koppkupp

Jag jobbar natt denna vecka, som alltid jämna veckor. ”Jobbar jämt jämna veckor”, som ramsan lyder för den som har svårt att minnas. God för såväl vän som inbrottstjuv.

Hursomhelst. Det bodde häromnatten ett ryskt par på tredje våningen, vilket i och för sig inte tillhör ovanligheten. Faktum är att vi inhyser en hel hjord av ryssar här för tillfället. Det beror på att ryssar gillar att resa runt i världen eftersom det är enda gången de får chansen att förtrycka andra nationaliteter med sina rubler och postkommunism, något som blir svårt i Ryssland då ingen (förutom folk som störtar på väg till Japan) åker dit.

Men i alla fall.

Nämnda par började denna kväll med att låtsas att de inte hade glömt nyckeln på rummet trots att de så uppenbart hade glömt nyckeln på rummet, en bluff som också synades så fort jag låste upp och hittade nyckeln på rummet. Detta är dock inget exklusivt beteende för just ryssar, utan hotellgäster i allmänhet förvarar gärna nycklarna på rummet som om de vore värdesaker, och vi receptionister får sedan ränna i skytteltrafik mellan lobby och våningsplan för att öppna dessa walk in-nyckelskåp med minibar och möjlighet till övernattning.

Meeen – i alla fall.

Bara nyckelaffären i sig var egentligen skäl nog att trycka ned dem i varsin karbinväska och rulla ut dem på gatan (egentligen inte), men för att verkligen trycka ned mig i finskorna så ringde de bara minuter senare till växeln och ville saker. Exakt vad var dock till en början lite oklart.

- Front desk, how can I be of service?
- Hello. Could you bring me cup?
- A cup? Coffe? Tea? Which type of cup?
- Yes.
- No, I ment which type of cup do you want?
- That will be fine.
- I’m sorry but I don’t understand what you mean.
- Cup.
- ma’am ..?
- Cup.
- I’m sorry ma’am, but I can’t understand you want.
- Could you bring a cup of green tea to my room?
- Well of course, I’ll be right up at once.

När jag tre minuter senare gick upp och knackade på så öppnade mannen i sällskapet spritt språngande naken. Klassisk rysk koppkupp, och jag = svårt ägd.

PS: Kan i avskriften av samtalet ha framställt mig själv i mer service minded dager.

Superstålmannen

Dagens ”rester från hårddisken” är en riktigt gammal all around-hjälte (med känsla för vett och etikett) som jag, i brist på inspiration, döpte till Superstålmannen. Han var egentligen tänkt att figurera i ett tiotal seriestripar där han hamnade i dråpliga superhjältesituationer, men istället för att göra saker beslöt jag mig för att låta bli.

Kanske får Superstålmannen en ny chans (och makeover) i framtiden, men till dess får såväl ni som han hålla tillgodo med denna kortare introduktion/bruksanvisning.

”Microvågsblick med grilleffekt och avfrostning”

Mästersoftaren

Tänkte posta lite ”rester från hårddisken” i väntan på ett liv att dokumentera. Sånt där som det aldrig riktigt blev någonting av, eller sånt som inte fick plats där det skulle, eller spin offs, eller sånt som bara varit rent tidsfördriv. Typ den här historiska chillaren.

Gandhi – mannen som slumrade sin vilja igenom.