Obesvarade (o)förträffligheter

Gick i kväll igenom min utkorg på Happy Pancake i jakt på inspiration. Då jag insåg att ungefär 99% av min korrespondens förblivit obesvarad tappade jag istället den lilla jag hade, men hittade också följande desperata försök till kontakt som jag tänkte dela med mig av. Se det som en studie i femton delar på hur man inte får ligga.

Röda markeringar = kort summering av presentation/censurerad bild.

Ps. Insåg precis att en av dessa damer faktiskt svarade. Kan du gissa vilken?

Finnes: Härlig kille

Nä, det bidde ingen kärlek år 2012 heller, vilket är bra, eftersom det spar tid. Spar otroligt mycket tid just nu, inte minst då jag mer eller mindre lagt nätdejtandet på hyllan (även om jag då och då loggar in på Happy Pancake för att se om köttmarknaden har något annat än fläsk och pölsa att erbjuda, vilket den ju sällan har). Nedanstående skärmdump är ett smakprov på just detta, och tillika ett praktexempel på varför det inte lär bli någon kärlek år 2013 heller.

Det första man tänker när man läser en sån här presentation är ju ”JAMEN KNULLA DIN EGEN SON DÅ OM HAN NU ÄR SÅ JÄVLA UNDERBAR!!”, och med all rätt. Jag har aldrig riktigt förstått det här med ensamstående mammor och pappor som basunerar ut sin ovillkorliga kärlek till sin avkomma i sina nätdejtingprofiler. Befinner jag mig på en nätdejtingsajt så är jag ju där för att träffa en kvinna, ej för att ligga med barn, så sluta kåta upp mig med ditt barns förträfflighet.

Mycket osmakligt.

Nämn dock för all del gärna att ni har barn, ty det tillhör god kutym, men att mala på i stycke efter stycke blir snudd på misstänksamt. Att ni älskar era barn tar jag faktiskt för givet. Vissa saker kan man ta för givet. Skriver ju själv inte 2000 tecken om hur mycket jag älskar morsan liksom. All information är inte adekvat information.

Om du däremot hatar ditt barn (läs: är Bobbys mamma) så är detta något jag gärna tar i beaktning vid val av framtida partner, men i övrigt skiter jag i dig och din familj.

Blir förresten – på tal om familj – lite sorgsen för den som ingen har. Som när jag ser kvinnor i sina sena trettio som bockat för alternativet ”Barn: Inga, men vill ha”, eftersom man nästan kan höra hur det knastrar i livmodern medan min egen säd skvalpar tryggt likt ett årgångsvin i min ekfatspung. Jag skulle kunna vänta i hundra år och ändå vara förmögen att avla som en jävla laxöring, vilket ju passar utmärkt då väntetiden på sex i den här stan tycks ligga i paritet med en njurtransplantation.