Från mig till dig

Vill också passa på att gratulera Jesus som förmodligen inte fyller år i dag.

Leker ditt barn med högerextrema krafter?

Fia med knuff – oskyldigt tidsfördriv eller inkörsport till dödsnazism?

Lusse-rap och Ku Klux Klan

På grund av nattpass sov jag mig igenom hela luciafirandet och således också gårdagens två stora snackisar som tycks ha varit Linus Bylunds KKK-tweet och SVTs lusse-rap.

KKK-tweet

Lusse-rap

Det tidigare var naturligtvis rena rama julkärven för Aftonbladet som med näbbar och klor dök ned för att göra nyheter med rader som ”Under Luciadagens morgon twittrar Linus Bylund om att han står och stryker skjortor till sina barn som ska ”bylsas på utanpå vinteroverall”. Därefter drar han en parallell till Ku Klux Klan: ”Yngsta ska på nån KKK-pryl med dagis”. Den amerikanska kristna extremhögerorganisationen Ku Klux Klan – som strävar efter en vit överhöghet och som i fundamentet vilar på rasism.”, men tänker inte länka till hela artikeln då jag varken vill besöka sajten själv eller bidra med några klick.

Har dock inte mycket att säga om detta som andra (i det här fallet twittraren Pontus Lundqvists) inte redan sagt bättre:

Angående SVTs lusse-rap och förfasandet över hur mångkulturen brutit sig in i svensk jultradition lökar jag även där och återanvänder en kommentar jag lämnat på såväl Facebook som Gamereactor:

När jag gick i mellanstadiet sjöng vi (inspirerade av Kurt Olssons julkalender) Mössens Julafton när vi lussade för föräldrarna, något som knappast heller kan anses traditionellt, men inte klagade någon på det. Ser därför inte riktigt problemet med att det rappas, faktiskt. Jag avskyr visserligen rap (och speciellt denna form av bedövande enformig Blues-rap), men jag finner det inte mer irriterande än när dagens animerade filmer som The Lorax förpestas av Disney Channel-rock. Det är bara sånt skräp som dagens ungdomar lyssnar på helt enkelt, och kanske hade jag (valfri Gud förbjude) ägt samtliga Jonas Brothers album (med bootlegs) om jag varit tjugo år yngre. Eller Blues.

Svensk kultur existerar (trots Miljöpartiets ifrågasättande) i allra högsta grad, men den måste få prövas och moderniseras vid behov. Det skulle ju trots allt inte bli mycket kvar i skivsamlingen om vi förbjöd allt som inte har hundraåriga svenska anor. Rap är ”pizza” för mig. Hotar alltså inte svensk kultur mer än calzonen utmanar pitepalten.

Dock hoppas jag, för egen skull, att rappen döms ut som icke gångbar, för det här var inte bra.

Om Lucians hud- och hårfärg har jag däremot ingen åsikt, men nog känns hon i kombination med lusse-rappen en aning planterad för att ge licensbetalarna så mycket mångkultur som möjligt för pengarna samt fungera som nyspeppar på eventuella SD-sympatisörer. I så fall ett ganska osmakligt övergrepp på flickan från SVTs sida, kan jag tycka, men likväl, så länge Lucia bär klassisk luciaskrud och inte burka eller truckerkeps med stearinljustryck så får hon i min bok vara av vilken ras som helst. Utom eskimå.

Mitt bidrag till den absoluta godheten

I dag när jag skulle handla färska råvaror till en turkisk Guveç i den lokala butiken med närodlade produkter var jag med om någonting högst betungande. I kön före mig stod en äldre dram i sjal med en liter mjölk framför sig på rullbandet. Hon försökte betala med kort, men chippet tycktes inte gå att läsa. Hon försökte igen, och igen, och igen, men ingenting hände. Kassören, en vit ung man (vad annars?) suckade besvärat och sa att kortet var trasigt och att hon fick gå hem och hämta kontanter. Damen förklarade på knagglig svenska att hon inte skulle hinna tillbaka innan de stängde, och att kylskåpet stod tomt. Det verkade viktigt, och hon försökte förklara ytterligare, men kassören svarade med livlös blick att det inte var hans problem.

Bakom mig började kön bli allt längre, och det stampades och harklades otåligt i ledet. Någon muttrade något som jag inte tänker upprepa, men jag vet att hon förstod, och man kunde nästan höra hur kvinnans hjärta brast under den vackra och färgglada skruden. Jag steg då fram och bad kassören att lägga till hennes varor bland mina, och betalade sedan hela kalaset. Kvinnan såg upp på mig med tårade ögon och log. ”Gud välsigne dig, Gud välsigne dig”, viskade hon. Jag log tillbaka, passerade henne, packade ned hennes varor i min kasse och gick hem. Där vaskade jag mjölken och heilade sedan på balkongen i två timmar i bar överkropp.

Bra kväll.

Martin Melin – polis, dokusåpaprofil och dödsnazist

Vad är det egentligen för mening att ha ett språk om gemene man ändå ska hitta på egna definitioner av ordens betydelse?

- Visst är väl du snickare?
- Ja, det stämmer, syns inte det?
- Heh, ja, jo, kanske det kanske. Skulle du kunna ta en titt på de här plintarna jag spikat ihop och säga…
- Jaha, nejnej, ”snickare” för mig har ingenting med hantering av virke att göra utan är en person som bär en lax som slips. Det där får du ta med en antroposof.

Exakt vilken definition av snickare som Aftonbladets Oisín Cantwell slänger sig med är i dagsläget oklart, men söker man på ”rasist” i Cantwells privata encyklopedi så finns där garanterat en bild av den före detta Robinson-vinnaren och tillika äkta maken till bästsäljarförfattaren Camilla Läckberg – konstapel Melin.

Detta på grund av ett blogginlägg där Martin gjort misstaget att i strutsarnas rike försökt lyfta frågan om svensk invandringspolitik med bland annat följande stycke:

Min akilleshäl är brottsligheten. Den är på tok för hög.

De som har flytt från någonting och kommit till Sverige är, i de allra flesta fallen, tänkande människor. De har klarat av att köpa en flygbiljett och ta sig till Sverige, (eller betalat någon för att se till att de kommer till Sverige). Det är inga dumskallar alltså.

Då tycker jag att man kan ställa kraven på dem att de inte skall begå brott. Jag skulle vilja se en nolltolerans, eller låt säga att de får EN chans, om vi pratar om mindre brottslighet, till exempel snatteri.

Om man begår TVÅ snatteriet så skickas men tillbaka, oavsett om det är fängelse och tortyr som väntar. Då gör i alla fall den som stjäl ett val: snattar jag får jag åka tillbaka – valet är mitt eget. För det kan inte vara som idag att 10 procent av de som kommer hit blir misstänkta för brott.

Och jag har sett det här i jobbet, och det är allt för många som stjäl på varuhusen och i butikerna som har adress på en flyktingmottagning. Det får inte vara så. Två sådana och det är flyget hem direkt.

Som sagt – valet är då deras.

Hårt kan tyckas, och en svår gräns att dra. Gäller nolltoleransen enbart snatteri av dubbel-Daim, eller ska man utvisas även om man laddat ned Lars Ulrichs memoarer på ljudbok? Men hårdhandskar åsido så förstår jag Martin. Befinner man sig på flykt undan tortyr och välkomnas med tak över huvudet och mat på bordet så finns det ingen ursäkt att spotta värden i ansiktet. Kanske skulle Oisín själv omedelbart förlåta om hans gäster girigt fyllde fickorna med matsilver, men jag (som saknar hjärta stort som en hink med ålarens) skulle känna mig bedragen och be besökaren lämna mitt hem och aldrig komma åter. Här finns inga skäl till tolerans. Det är ju fortfarande en flykting det handlar om, inte en diplomat, eller konung.

Men nu predikar jag givetvis för kören, och bland kommentarerna i Martins egen blogg var medhållet i stort sett unisont. Ändå kände sig Martin nödgad att redan samma natt förtydliga att han inte var rasist i ytterligare ett inlägg, och mindre än tolv timmar senare hade han tvingats till avbön i Expressen där han i prydde förstasidans vänstra hörn tillsammans med rubriken ”Martin Melin kritiserad för utspel om flyktingar”. Ja, vilket utspel. Tur att Expressen går in och hejda Martin Melin när han är så out of control.

Även Kanal 5 (där Martin under hösten lett programmet Polisskolan) passade på att ”stark ta avstånd från Martins omdiskuterade blogginlägg”, som för att understryka att man minsann gillar mer än dubbelt så mycket olika som Martin.

Detta blev droppen för mig. Sensationsrubrikerna, icke-nyheterna och vi-gillar-olika-men-hatar-dig-om-du-inte-tycker-som-vi-mentaliteten har nött mitt tålamod länge nog. Ger nu upp medan det fortfarande finns en gnutta kvar. Att radera Aftonbladets app var visserligen inte på långa vägar en manifestation av min avsky tillfredsställande nog, men det var i alla fall en handling. Skulle gjort detsamma med Expressen, om jag nu någonsin läst den.

Tills jag hittat ett substitut som bedriver faktisk journalistik återgår jag nu till en strikt skit-diet av Kalle Anka-pockets och Fantomen. Duger djungeltrumman åt Mr. Walker är den god nog åt mig.


Magdalena Graaf som blott begått brottet att tipsa om Martins ”omtalade blogginlägg” tvingades bara timmar senare ta bort länken efter krav från bloggportalen, någon som resulterade i följande inlägg. Att tala är silver. Att tysta är guld.

Julstressen, hur ska vi hinna med?

Gårdagens krönika av Lisa Magnusson bjöd på ett ganska halvhjärtat självförhärligande författat utifrån genuspolitisk korrekt mall 1A där kvinnor, judar, svarta, homosexuella och muslimer beskrivs som ständigt återvunna offer, och den vite mannen som en priviligerad förtryckare som aldrig givit utan krav på motprestation. Typ.

Och ingenting konstigt med det, förstås. Lisa Magnusson är med denna krönika i gott sällskap. Jag har skrivit om detta förut. Det Lisa däremot gör lite annorlunda är att avrunda sin spalt med en liten tvåpunkts-lista över saker i hennes liv som förtjänar att hissas eller dissas av en eller annan anledning. Plus och minus. Bra skit och bara skit, så att säga.

Värst just nu anser hon bruket av ordet ”familjetragedi” vara. Det gillar hon inte. Verkligen inte. ”Skärpning!” önskas, ögonabums. På plussidan är det däremot festligare. Lisa befinner sig nämligen i Indien, landet som norpar fjärdeplatsen på Thomson Reuters Foundations lista över världens farligaste länder att leva i som Lisa Magnusson – alltså kvinna. Spännande!

Listan, som tagits fram efter konsultation av 213 experter på kvinnofrågor, motiverar Indiens placering med att det bara under 1900-talet försvann drygt 50 miljoner flickor i landet, något som antas bero på att barn som fötts med ”fel kön” dödas direkt efter födseln. Av de barn som däremot växer upp faller 100 miljoner årligen offer för trafficking, och av landets tre miljoner kvinnliga prostituerade så är 40% barn. Ovanpå det moset ligger dessutom en stor klick tvångsäktenskap, änkebränning och hemgiftsmord.

Lisa är ”lite kär i detta land nu”.

Guld-, silver- och bronsmedalj i kvinnofientlighet går till Afghanistan, Kongo och Pakistan. I Afghanistan är risken att dö vid barnafödande en på elva, och mellan 75 och 80 procent gifts bort under tvång och arrangerade äktenskap.

Kongo har av FN kallats ”våldtäkternas huvudstad” då det begås 400,000 våldtäkter årligen. Att våldtäkterna sker i grupp är inte ovanligt, heller inte att våldtäkten utförs med bajonett eller att man helt enkelt bara riktar vapnet in i kvinnans vagina och blåser av. Sen har vi Tintin i Kongo på det.

Pakistan norpar tredjeplatsen på grund av sin spännande kultur och det kvinnoförtryck som sker i namnet av kärleken och fredens religion. Detta tar sig uttryck i bland annat barnäktenskap och syraattacker, och den som inte vill vara med och leka kan vänta tillrättavisning med stenen. Hedersmord skördar ungefär tusen kvinnoliv per år.

Somalias kvinnominister, Maryan Qasim, blir dock glatt överraskad över femteplatsen då hon trodde att landet skulle få en betydligt högre placering med sina våldtäkter, könsstympningar, knappa bildning, höga fattigdom, obefintlig hälsovård och höga dödlighet vid barnafödande. Goda nyheter med andra ord!

Frågan jag (och förmodligen även Lisa Magnusson) ställer mig är dock – hur hinner alla vita män med?

Vintervisor för ett kulturellt obundet led av hens med god biologisk mångfald

Året har gott fort. Om mindre än två veckor är julen här och Lucia står redan och stampar runt knuten tillsammans med rikets alla pojkar och flickor som otåligt väntar på att få ansluta sig till fackeltåget och lussa skiten ur både herre och hus.

Tråkigt nog råder det just nu stor osäkerhet kring vad som får och bör sjungas i den konfessionslösa skolan. I känsliga tider likt dessa då högervindarna blåser hårda och kalla från såväl riksdagshus som kommunfullmäktige är det än viktigare att klä sig i ett extra lager tolerans, så för att ingen ska behöva känna sig kränkt över svensk härskarkultur har jag nu ansökt om 500,000 SEK av Bengt Westerbergs miljoner för att skriva om några av våra äldsta och mest fördomsfulla julklassiker i en förhoppning om att hitta en lösning som ska passa precis alla.

Häftet (tryckt på ark av alla regnbågens färger) ligger nu på Herr Westerbergs skrivbord (byggt med ett snickerivirkets mångfald av ebenholts, valnöt och ceder) och inväntar fördomsfrihetens sigill, men jag tänkte redan nu bjuda er några smakprov av vad som är att vänta.

Låtlistan i dagsläget:

  • Stilla natt, sekulära natt
  • Hej röda vintermän slå i vattenglasen och låt profeten Muhammed vara
  • Vi komma, vi komma från Söder Mälarstrand. För mångkultur (helst fri från svensk kultur) vi varandra hand i hand. Vita som klanmedlemmar vi äro alla tre, men äter pizza, läser Zlatan samt röstade MP
  • Nu tändas tio 100-pack av IKEAs värmeljus
  • Staffan hade en Fas 3-plats
  • Nu är det Jesus födelsedag igen, och nu är det Jesus födelsedag igen, och Jesus födelsedag varar till det är dags för en heldag av tortyr samt korsfästelse av densamme
  • Goder afton, goder afton, båd’ homo och hen. Vi önskar Eder alla en högtid fri från heteronormativa strukturer och genuspolitisk oaktsamhet
  • Tintin i Kongo över sjö och strand
  • Järnrörsklang, järnrörsklang, hördes dingle-dång!

Vid (förmodad) succé har jag redan nu även förberett ett häfte för den svenska midsommarstången med blivande klassiker som ”Små judarna” och ”Du tycker du är vacker man jag tycker att du främjar ett osunt kroppsideal”.

”Vi komma, vi komma från pepparkakeland. På vägen, på vägen vi vandra hand i hand. Så bruna, så bruna via äro alla tre, men i nått lussetåg där får vi inte vara med”

Etiketter:

Manschauvinistisk bling-bling-fest

I kväll är det nobelmiddag, eller ”gubbfest” som den numera kallas sedan svensk press uppmärksammat bristen av kvinnlig fägring på prispallen.

Att 795 män prisats för sin forskning som, bland annat, gett oss bagateller som röntgenapparaten (och senare datortomografin), kärnkraften, färgfotografering, transistorn, trådlös telefoni, möjligheten till provrörsbefruktning, upptäckten av insulinet, AB0-systemet, penicillinet, antihistaminer, antibiotika, behandling av cancer, hjärt- kärl- och bristsjukdomar, benmärgstransplantation vid leukemi, diagnostisering av medfödda hjärtfel, botemedel mot syfilis, polio, mässling, röda hund, gula febern etc., knäckningen av den genetiska koden, kvantmekanik, atomfysik, grundläggningen av immunitetsläran och serum/vaccin-behandling samt den moderna molekylärbiologin och förståelsen för virussjukdomarnas natur och ärftlighetens kemi (och så vidare) enbart för att de är män är naturligtvis oförsvarbart.

Förväntar mig nu att samtliga partiledare avstår denna grisfest i protest mot att Alfred Nobels anda så uppenbart strider mot svenska jämställdhetsvärderingar. Förväntar mig även att samtliga riksdagsledamöter bildar en mänsklig kedja kring Stockholms stadshus som inte bryts förrän 375,5 män avprisats (postumt om så behövs) och bett om ursäkt för sin delaktighet i detta strukturella förtryck och kvinnoförakt. Dessa priser ska sedan portioneras ut bland världens kvinnliga forskningselit, och gärna inom kvinnodominerade forskningsområden som den genusteoretiska spetskompetensen.

Först då återfår Nobelpriset den prestige som utmärkelsen en gång besatt. Till dess är det bara ännu en cornflakes-medalj på patriarkatets håriga bringa.

Tvi dig Alfred. Tvi dig.

”Benmärgstransplantation för min leukemi? Heh, gubbtransplantation snarare. Nej tack! Inte förrän Astrid Lindgren fått nobelpriset i litteratur.”

Dagens Movie Post-it: The American

Hur lång tid det tar att rita en movie post-it? Det varierar naturligtvis på hur avancerat motivet är. The Social Network tog till exempel betydligt längre tid än till exempel Hesher, men då jag lever ett liv nästan fritt från förpliktelsen klockar jag sällan mitt arbete och vet därför heller inte hur lång tid som skiljer dem åt.

I dag har jag dock ritat framför Tv:n istället för köksbordet där jag vanligtvis håller till i sällskap av Adam Carolla med gäster. Hann den här gången med precis sju avsnitt classic Nostalgia Critic (i protest mot bröderna Walkers horribla klichéknippe Demo Reel), vilket sammanslaget blir en timme och femtiosex minuter. Det är elva minuter mer än det tar att se själva filmen, men ändå hundrasexton minuter mindre bortkastad tid. Och då är ändå movie post-its ett ganska ansvarslöst tidsfördriveri.

Sorry Cloon Dog, men för mig var The American snarare The Unbearableican (PWND).

Originalet

Dagens Movie Post-it: From Paris with <3

Har inte sett From Paris With Love och har inga planer på att någonsin se From Paris With Love, men jag gillar verkligen Eiffelpickan. Den är för jäkla stilig. Var dock osäker på hur den skulle göra sig som movie post-it, och är väl med facit i hand fortfarande tveksam, men eftersom jag inte kommer rita om den kan jag lika gärna posta resultatet.

Originalet