Det lackar mot hjul

Började i våras rita lite nya Silly Goofmonkeys, fast för hand. Det känns fräschare. Mer på riktigt. Blev för mycket klippa och klistra med det gamla formatet. Kände mig mer som en con artist än artist. Men så känns det inte nu.

Aporna har fått en ny form. När ni får se dem är ännu inte bestämt, men tänkte passa på att bjuda på ett litet apfritt smakprov, som kompensation för dålig uppdatering. Jag kallar den Evolution of the wheel:

Great for scrolling porn though…

Semesterfunderingar

Jag älskar tid. Den är så renande. Silar bort så mycket dumt. Ta bara alla dessa människor som man skulle kunnat döda för att få vara i högstadiet, och som man nu hellre skulle döda än att umgås med. Jag gillar utvecklingen.

Om några år kanske jag till och med kan snacka med några utav dem utan att känna lust att döda överhuvudtaget, men vid de laget bor de förmodligen på månen och är utom en gevärskulas räckvidd i vilket fall.

Nåväl.

Nu ska jag sitta i min fåtölj.

Filmkväll i Azerbajdzjan

Man skulle kunna tro att den gamla Arnold Schwarzenegger-komedin Twins heter Twins (eller någon lokal motsvarighet) i de flesta länder, och då även i Azerbajdzjan. Men så är det inte, för i Azerbajdzjan heter Twins nämligen Zombi 42: Two Times the Death.

Det gör Azerbajdzjan till ett av sommarens mest självklara semesterresemål.

”Twins? Jaha, du menar Zombi 42: Two Times the Death!”

En weekend i juli

Jag vet inte om jag kan hävda att jag blev uppraggad i lördags, för ingenting hände. Eller vad som hände var att hon bjöd på en drink, och sedan underströk min sociala inkompetens, och lämnade mig på en McDonalds-toalett. Och det är väl inte riktigt samma sak. Eller? Det var ett tag sedan jag flirtade på ointernet, så jag har glömt bort hur det brukar gå till. Är det så det brukar gå till? Snälla säg att det är så det brukar gå till.

I torsdags var jag i Enköping och såg The Amazing Spider-Man. The Amazing Spider-Man är ett väldigt snyggt fiasko. Och publiken var tyst. Det var bra. Annars vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Risken är stor att jag bara säger allting som Half in the Bag redan har sagt, och det vore ju dumt, när de som alltid redan sagt det som bäst.

I fredags gick jag upp till grannen med en flaska rom och ringde på. Varför kan jag faktiskt inte svara på. Klockan var halv fem på morgonen, och jag var redan kraftigt berusad till följd av ett par öl och fläsknoisetter som tidigare serverats på Krukan av en kvinna med mer herpes än livsglädje. Kanske är det en oundviklig kombination? Jimmy och Jessica gjorde mig sällskap, varav jag med den tidigare slog följe till Kelly’s där han senare lämnade mig till förmån av en eller två blondiner, efter att ha druckit gott på min bekostnad. Temat för helgen, tydligen.

Så där satt jag på min balkong. Ensam, trots min härlighet. Och där uppe satt han, med sällskap, trots att han är sämst i världen på allt som gynnar den.

Som sagt, jag vet inte varför jag gick upp. Kanske för att jag var full nog för att ta konfrontationen. Kan tänka mig hur han knöt näven i fickan och svor tyst för sig själv när han såg vem som ringt på. ”Ska man inte ens kunna sitta och snacka på balkongen en sommarkväll utan att den där jäveln kommer upp och ballar ur!”. Det hade jag tänkt. Och jag hade förmodligen sett lika förvånad ut när jag höll upp en flaska sprit och frågade om jag fick komma in. Men det fick jag.

Han spelade lite för mig på sin baslåda, visade lite bilder på en tjej han hade legat med, och lät mig lukta i hans badrum. Det var fint. Vi tog relationen till nästa nivå i helvetet. Men han verkade förstå. Förut har han mest varit trevlig när jag väl knackat på. Sänkt volymen, men sedan smugit upp den stegvis under kvällens gång. Han hängde liksom med på lektionen, men läste inte läxan, så att säga.

Men sedan dess har jag inte hört honom. Alls. Och det här är ändå en vecka sedan, eftersom jag skriver i extrem imperfekt.

Nu har jag semester igen. Del två av två. Ska försöka uppdatera bloggen lite mer kontinuerligt. Men håll inte andan.

Tweeps 4 life

Och följare nummer 900 på Twitter blev, som förväntat, herr Adewale Akinnuoye-Agbaje, kanske mer känd som Mr. Eko i Lost, eller Simon Adebisi i Oz.

Jag har givetvis följt tillbaka också, så att vi kan börja PM:a varandra, så som seden bjuder. Ska föreslå en tweetup redan nu på onsdag. Bara ta en twöl och snacka tweet på någon sportbar på söder. Sånt där som twittrare gör tillsammans.

Blir dock till att ta delad nota. Har läst på IMDB att han är bra snål.

The man, the myth, the follower.

Storlekens betydelse

Vi har fått nya skjortor på jobbet. De beställdes innan jag gick på semester. Jag beställde en medium. Det var dumt, eftersom jag trodde att det var skjort-storleken medium det handlade om, men medium heter det alltså för att skjortan är så stor så det kan sitta ett medium där i och spå större sällskap för till exempel svensexor och företagsevent.

Jag ser nu ut lite som en nioåring som fått sin allra första kostym. Söt, men som skit.

Hur man löser ett dvärgproblem

Jag gillar snackiga filmer. Filmer med mycket dialog. Filmer som Before Sunrise och 2 Days in Paris där man bara kan luta sig tillbaka och känna sig som en del av ett samtal, om än en passiv sådan. Lite som att ha besök på något sätt. Och besök är ju alltid trevligt.

Hade för några år sedan tankar på att recensera film med just dialogen i fokus. Inga betyg, ingen motivering, inga plus och minus. Blott ett citat. Lysande citat = lysande film, och vice versa. Gav det ett försök, men det blev aldrig riktigt som jag hade tänkt mig, och sen blev det mindre och mindre tills det plötsligt inte var alls.

Detta är absolut inget återupplivningsförsök.

Det är blott ett citat.

Phantasm II

Slutknarkat

Slutknarkat

Elitsoldater. Skulle stoppa. Evas knark.

Ibland tar jag på mig kostym

Då blir det nästan omedelbart fest runtomkring.

Foto © Andreas Suojanen

”Ge öset grabbar!”

Satt en kväll i veckan och funderade över vilken den engelska/amerikanska motsvarigheten till ”Ge öset!” skulle kunna vara. Kom dock inte fram till något, så jag tog hjälp av Google Translate.

Svaret är, som alltid med facit i hand, så självklart.

”Providing smell, boys!”