Mata inte odjuren

Etiketter:

Lite Hitler

Ni som undrar vad jag har för mig när jag inte uppdaterar bloggen. Det här. Det här är vad jag har för mig.

Vilken är din favorit-Hitler?

”Jag har hittat en poetisk förklaringsmodell som jag tänker hålla fast vid oavsett vilken fakta som presenteras!”

Mitt första minne av håriga armhålor dateras en förpubertal sommarmorgon i början av nittiotalet då jag i vanlig ordning terroriserade en av de mycket äldre grabbarna lite längre upp på gatan. Han hade inte ens klivit ur sängen när klampade in i rummet på jakt efter hans plastsoldater, och det är när han sträcker på sig som jag möts av ett buskage av nästan ironiskt tilltagna proportioner.

Jag svor, där och då, att jag aldrig skulle bli som honom. Aldrig låta det gå så snett. Men det gjorde det, såklart, eftersom min far kommenterade detta trauma med att det bara var tjejer som rakade armhålan. Vill dock brasklappa med att min far är en man av stark moral som blivit betydligt öppnare med åren, men det var de facto så jag bemöttes där och då.

På senare år har dock även jag erkänt min kvinnliga sida, och ungefär en gång i månaden hyvlar jag nu av mig alla spår av apstadie från kroppen. I like it smooth, upp över mina öron, över hela min kropp. Jeansen ska liksom glida på likt pingvinskinn mot blankis. Nu är jag dock ganska sparsamt påpälsad av naturen, så det är ett enkelt dagsverke, men likväl. Näst efter en varmdusch så är det få saker som får mig att känna mig lika fräsch som när jag är riktigt jävla nyrakad. Det bara glänser till och säger *pling* när jag tittar mig i spegeln.

Det är främst därför jag blir så förbryllad när jag hör att kroppsbehåring blivit en jämställdhetsfråga. Tydligen finns det kvinnor som frivilligt låter armhålan växa tät som ett bärsnår, och dessutom gör det med någon slags stolthet. Att man gör det av lättja kan jag förstå, det händer även den bäste, men som en hedersutmärkelse? Det är för mig lika svårt att begripa som att någon skulle bli upprörd över detsamma.

Hår på huvudet är enklare att greppa. Det finns många snygga frisyrer som kan komplimentera ett utseende. Rama in ett ansikte. Matcha drag. Bra grejer. Fin kvalité har det också, i alla fall i direkt jämförelse med sydligare grödor. Men det är ju svinjobbigt i längden, det vet väl varenda kotte som haft en enkel 90-talspage. Långt hår innebär mer arbete. Mer att fixa, mer att borsta, mer att tvätta. Ändå anses det plötsligt vara ett kanondrag att låta häcken växa kämpahög i ett område som de flesta av oss brukar måna om att hålla rent och fräscht.

Visst kan man hävda att rakning irriterar huden, men med det argumentet borde man inte ens använda tvål då det stör hudens naturliga pH-balans. So no dice, skitfia!

Så hur kommer det då, egentligen, att allt fler kvinnor odlar kroppshår i rampljus? Jo, tydligen handlar det om att kvinnor har tröttnat på att betraktas som sexuella objekt. Och det är väl en känsla som vi väl alla relatera till. Var väl därför farsan var så rädd för att jag skulle raka armhålan. Råstånd direkt liksom. Från son till pappas lilla porrgosse på en minut. Eller?

Lite endimensionellt tänkande, tycker jag nog. Jag menar, vad hände med den kvinnliga simultanförmågan? Eller gäller det bara enklare sysslor som att föra ena handen i en cirkel på magen samtidigt man klappar huvudet med den andra? Att greppa konceptet att en människa är så mycket mer än yta verkar klurigare. Att vara sexig är liksom inte att duga till en enda sak, det är en potential att duga till så mycket mer.

Jag har så svårt att se det fula i att vilja vara snygg. Människor gillar att omge sig med det vackra. Har alltid gjort, och det är något som påverkar oss dagligen, på alla möjliga plan. Det är så vi väljer kläder, möbler, konst, mobilsmycken etc. Ja, vi till och med äter med ögonen. Att vi då inte skulle vilja ha den kvalitén i människor i omger oss av känns ologiskt och inkonsekvent.

Och ändå finns det människor som aktivt tar avstånd från skönhet. Som vägrar vara en del av fägringen. Och det känns, ärligt talat, lite egoistiskt, och missunnsamt. Och jag hoppas verkligen att dessa människor lever som de lär. Det vill säga, avstår helt från all estetisk stimulans.

Att vägra vara sexig löser dessutom inga problem, för om man tror att en välvårdad kropp gör en till sexobjekt och inget annat så skulle man med samma logik betraktas som blott ett träsktroll när man skiter i dessa ”förtryckarnormer”. Men så länge det är till mäns förtret kanske det är värt det?

Jag har i veckan haft en diskussion med en manlig feminist angående just det här. Han skrev bland annat: ”Låt mig gissa, du tycker inte att vägen till jämställdhet finns i att odla hår under armarna? Du tycker kanske inte att just den objektifierande normen med rakade, lena kvinnor är ett uttryck för ett existerande patriarkat?

Efter att ha skrattat högt och rullat runt på golvet samtidigt som jag åt snacks och drack cola så svarade jag att alla kvinnor är sexuella objekt. Och inte för att provocera, utan för att det är en sådan självklarhet. Jag förtydligade även att män är lika mycket sexuella objekt, och att det liksom är grunden till alla arters fortlevnad.

Jag hade även kunnat ta upp att sjuttiotalet erbjöd kroppsbuskage som växte så att det knakade i såväl pornografi som sovrum, och att bara en sån sak var ett dråpslag för teorin att renrakat skulle förändra kvinnosyn från individ till knulldocka. Men man vill ju inte verka viktig.

Vad gäller normer så köper jag den rakade armhålan kontant utan knussel då en norm är det beteende som passar in på majoriteten av människor i ett samhälle och ingenting som The Club of Extraordinary Gentlemen har konspirerat ihop över en handrullad kuban och varsin kaffeflicka i knät. Normer kommer och går, och kommer alltid att finnas, och när varenda kvinna har sparat ut en liten frasig muff i armhålan så kommer den vara norm, och män kommer fortfarande att vilja ligga med dem, så då är det bara att börja raka igen. Och den spiralen kommer sedan att fortsätta i all oändlighet. Och han bara ”w00000000t :-o ???!(?=?)!!”.

Nej, okej, så sa han inte, men han hade kunnat säga så.

Han hade.

Och visst kan man väl hävda att bristen på kroppskonkav isolering är en patriarkal struktur om man med ”patriarkal struktur” menar att kvinnor försöker leva upp till det ideal som attraherar flest män och på så sätt ger ett bredare utbud för val av eventuell partner, precis som det då är en ”matriarkal struktur” att män köper finskor, eftersom de vet att många kvinnor gillar fina skor. Finskor är dock svindyrt medan rakhyvlarna går för 1 kr/kg (grovt uppskattad siffra).

Vi gled även om på var man och kvinnas rätt till sin egen kropp, och att män alltid haft rätten att själva förfoga över sitt lekamen. Och det stämmer ju, om man med ”alltid haft rätt” menar att gemene man behandlats som en spelpjäs i krigstider. Och om man inte bortser från den informationen så har kvinnor nästan mer makt över sin egen kropp, eftersom det inte direkt kryllar av patriarkala gäng som drar runt på stan och tvångsrakar kvinnor.

Men jag skulle nog ändå säga att förväntningarna på man- och kvinnokropp är ungefär desamma. Varken tjejer av modellen grizzlybjörn eller killar med svår acne och fet hårhjälm kan välja och vraka bland partners som om de vore lampfötter på en loppmarknad. Den som vill ha måste också ge. Att inte bry sig om kroppsideal må vara var man och kvinnas rätt, men var man och kvinna har också rätten att ha ett kroppsideal. Men det där är ju en åsiktsspiral som snurrar på i samma oändlighet som tidigare nämna normer.

Huruvida man bör raka/vaxa eller inte kan dock enkelt avgöras med en enda fråga. Känner du dig tvingad? Om ja, gör det inte (såvida du inte uppmanas av hälsoskäl, dock tveksamt i detta fall). Tillämpar du däremot den gyllene regeln och ansar på grund av att du hade uppskattat samma respekt tillbaka? Ja, då är det bara att börja hyvla.

Lycka till.

Lika som torkade bär (och nötter)

Någon mer än jag som lagt märke till att Anja Persson och Marie Sernholt skulle kunna vara före- och efter-modeller för något nytt, hippt bantarknark? Alternativt IKEAs köttbullediet (i folkmun bättre känd som diarrémetoden).

Före.

Efter!

Pynta med limpa?

Kollade i går upp näringsvärdet för Max Friscobröd och blev än en gång påmind om att dessa frallor alltså inte är bakade med dekoration som primärt syfte. Detta kan inte upprepas nog många gånger. Hade själv blandat såväl över- som underdelar i ett större brödarrangemang som jag förvarade på vardagsrumsbordet för självbetjäning under fest och mingel. Dessa visade sig nu vara alldeles skorplika i konsistensen och nästintill otjänliga som föda på grund av damm och smådjursspillning.

Behöver jag förtydliga att resten av dagen var förstörd?

Vi tar det en gång till. Bröd ska man alltså ha på skärbrädan, inte fönsterbrädan.

Thomas Allen tar pop-up-bokskonsten till nästa nivå

Ja, rubriken säger väl det mesta, så jag besparar er därmed alla ordlekar på ämnet ”döma boken efter omslaget”. Bra va? Jättebra.

Fler fotografier från utställningen hittar du HÄR.

© Thomas Allen

Missunsam beundran

Har hängt en del på Brett Beans blogg den senaste veckan. Mest för inspiration. Men, ja. Det fungerar så där, eftersom han är så pass mycket bättre än mig. Det är ärligt talat mest knäckande för självkänslan. Man vill bara slå ihjäl honom och dricka märgen ur hans ben för att skörda hans talang. Men jag låter bli, eftersom han är ganska fet och jag försöker tänka på vad jag stoppar i mig.

© Brett Bean

Nitton sekunder glädje

Den här filmen skulle jag kunna se om och om och om igen. Hela dagen. Och nu kan du också göra det.

Originalfilmen hittar du dock HÄR, men eftersom Stephanie inte tillät inbäddning så länkade jag till en ”piratad version”.

Bronsmedalj i att vara sitt eget sökresultat

Och ”Fredrik Reinfeldt” på engelska betyder alltså Johnny. Johnny.

Dubbelböter

Jag blev Double Fine-donator nummer 70,352. Känns bra. Som att donera en njure, fast mycket mer fördelaktigt för mig personligen. Att donera organ är ju direkt ofördelaktigt för alla inblandade utom mottagaren, i alla fall om du gör det till en närstående som inte har annat än kärlek/tacksamhet att erbjuda i retur. Gör man det däremot till en mjukvarumiljardär som offrat vänner och familj för karriären så kan det bli betydligt mer lönsamt.

Nåväl.

Hur mycket är då denna nostalgitripp och dream come true värd? Ja, jag cashade upp hela hundra dollars, och för dessa får jag inte bara tillgång till hela (!) spelet och dokumentären, utan jag får dem dessutom samlade i en exklusiv special edition-box i Blu-Ray-format samt en PDF-version av The Double Fine Adventure Book. Och som om inte det vore nog får jag även ett personligt tack i spelets eftertexter och en poster som jag kan rulla ihop och förvara på vinden tills den dagen jag dör.

Inte så illa för 700 pix. Vad är det liksom? 1,400 Bugg.

Donera du med vetja, HÄR. 6 dagar kvar nu, så missa inte chansen. För bara $10,000 får du bjuda Tim Schafer på lunch.

Double Fine like a boss!