Usch, jag får lite ont i magen av ingressen till DNs artikel om förskolor som inte lever upp till jämställdhetsmålen.

”Var tredje förskola i landet lever inte upp till skollagens jämställdhetsmål som ska motverka könsstereotyper hos barnen. På förskolan Egalia i Stockholm arbetar de aktivt med jämställdhet. Ord som pojke och flicka används inte.”

För det första, är det någon som kollat upp vad termen hen egentligen betyder? Hen är nämligen ursprungligen ett annat ord för brynsten. Vad är det för jävla förskola som kallar sina barn för brynstenar? Låt barn få vara barn och inte handverktyg för att slipa stål!

Skämt å sido. Grundtanken är fin. Den innebär att att barn ska bemötas som individer istället för kön, något som är tänkt att ge dem en större frihet när de utvecklar sin egen identitet. Bra så. Låt alla välja fritt och leva lyckliga i alla sina dagar. Kanon. Men.. eh, var går gränsen för vad som kan anses vara ett fritt val? Hur mäter man vad som är individuellt och vad som är samhällsnorm? Ska en liten pojke som plockat sönder sin freestyle för att han ville se hur den fungerade sättas i skam/dockvrån? Och ska flickor som leker ”prinsessa och fattig flicka” ges varsin pilbåge och revolver istället?

Det är just det här med att ”motverka könsstereotyper” som gör mig lite illa till mods. Det finns inget stöd i dagens forskning för att manligt och kvinnligt är strikt socialt betingat. Om något så pekar forskningen på att det finns en biologisk skillnad mellan kvinnor och män. Ändå slänger man sig med ord som ”könsstereotyper”, någonting som anses så fult att det ska motarbetas. Enligt skollagen.

Enligt lag.

Det kan väl ändå inte vara vara jag som tycker att det låter helknasigt? Lite som att förvägra någon sin kultur. ”Jaså, svarta gillar hiphop och Rn’B? Äh, det där är ju bara en negroid rasstereotyp, sånt går enkelt att motverka om vi sätter dem i Dr Mengeles rasneutrala förskola! Det är ju ändå lag på det.”.

Inte så fräscht.

Det finns även en risk att dagens ”mittemellanbarn” kan komma att känna både skam och förvirring när de inser att de inte alls känner sig som något neutralt unisexalternativ, utan istället sticker ut som en blåslagen tumme från den nya samhällsnormen. Och vi som trodde att vi hade det tufft i tonåren. Med lite tur har vi dock också en mer könsneutral inställning på landets alla hjälporganisationer till 2020 när det är dags för Egalias könslösa marsvin att testa sina vingar, och om inte det så kanske fördelningen män/kvinnor jämnas ut i annan statistik.