Tankar om #homoriot

Det pågår just nu en #homoriot på Twitter. Många hävdar att det är den viktigaste taggen på länge, kanske till och med den viktigaste sedan förra årets #prataomdet. Jag är inte en av dem. Kanske på grund av att jag själv är heterosexuell. Kanske på grund av att jag tycker att homosexuella i Sverige har det relativt gott om man ser till homosexuellas situation i resten av världen, även om det egentligen inte hör hit då jag faktiskt tycker att man får klaga även om man inte är ett barn i Afrika. Kanske på grund av att det inte kommer som någon överraskning att det finns gott om idioter. Kanske för att jag inte tror att den kommer göra någon skillnad. Idiots will be idiots.

Men jag har inga problem med att den existerar. Gör den folk på bättre humör så kanon.

Jag tror däremot inte att allting som tagits upp är så homorelaterat som de själva tror. Ett exempel är familjemedlemmar som bett människor i samkönade relationer att inte hångla offentligt. Det är såklart mycket möjligt att det skett på grund av homofobi, men både jag och min syster har till exempel bett vår bror att hålla sitt och sin frus snugglande för sig själva, och han är, som redan antytt, gift med en kvinna.

Och det har ingenting att göra med att vi hatar kärlek. Vi tycker att kärlek är the shit. Vad det handlar om är att det känns respektlöst med förspel vid matbordet. Jag är vanligtvis inte speciellt pryd, men det där ljudet av hångel och pussar ger mig kullerstenshud och får ryggraden att krusa sig av obehag. Lika lite som jag vill komma på mina föräldrar med att ha sex vill jag se övriga familjemedlemmar som sexuella varelser, och jag tror nog ändå att det är en hyfsat vanlig reaktion, på alla former av sexualitet.

Sen tycker jag faktiskt att det är helt okej att bli äcklad av ”böghångel”. Jag blir det inte personligen, men jag kan förstå mekanismen bakom det. Det handlar om sexuella preferenser. De flesta av oss känner avsmak när vi tänker på pedo- och zoofili, men det är ingen som hängs ut som pedofob för det, och inte bör de bli det heller.

Viktigt att påpeka är dock att jag inte jämför etik och moral här, utan bara rena kroppsliga reflexer. Och jag tycker att det ska vara fritt fram för homosexuella par att hångla offentligt. Go nuts! Men kräver man att alla ska chilla med den friheten så bör man också ha förståelse för att det finns människor som blir obekväma av situationen, och att dessa människor har valt dessa känslor lika lite som någon valt sin sexualitet.

Jag förhåller mig även tveksam till tweets som ger sig på heteronormen. Är det en antydan till att homonormen skulle vara bättre? Och vad är i så fall homonormen? En norm är väl det beteende som definierar majoriteten av befolkningen, eller? Heterosexualitet är biologi och ingenting som medelålders, vita män har tvingat fram på någon konferens för borgerliga förtryckarlögner för 10,000 år sedan. Det är statistik, kort och gott.

Lika lite som du kan tvinga någon till heterosexualitet kan du tvinga på en annan människa dina drömmar, och att fördöma människor som inte delar din syn på hur samhället bör se ut är inte att vara för ett öppet samhälle där folk tillåts vara sig själva. Men det här är ju egentligen bara genustrams som i grunden är homofientligt då det antyder att homosexualitet är någonting som skulle kunna ”avgiftas”, och jag tror inte att attityden delas av fler än några enstaka galningar, så nog om det.

En annan typ av tweets jag stör mig på är dessa:

Glädjen när två killar/två tjejer håller varandra i handen på stan. Sen sorgen över att man ser det så sällan.

Suck. Det dyker alltid upp ett par-tre stycken skräddarsydda åsikter av det här slaget för varje manifestation som en minoritet håller. Det är samma ”Titta på mig, jag har verkligen inga problem med det här! Jag önskar att jag själv vore som ni så att jag kunde bära er smärta, om så bara för en dag! Hurra för mig! Jag är en del av något!” varje gång. Ber om ursäkt för cynismen, men för mig känns det inte speciellt äkta, även om det säkert finns genuina fall.

Varför bryr sig denna människa om vem som håller vem i handen? I ena sekunden så skallar flödet av arga röster som tycker att en persons sexualitet är var man och kvinnas ensak och man hytter med näven och ber om att inte sorteras i fack, men i nästa så är det i alla fall någon som står och räknar bögar på stan. Blir, i mina ögon, väldigt märkligt.

Och om man nu ska analysera denna spaning: Inte ens 10% av befolkningen klassar sig själva som homosexuella. Av dessa 10% är förmodligen en god andel singlar, och av de som faktiskt är i ett förhållande är kanske hälften fortfarande nykära, och av de som faktiskt är i ett förhållande och fortfarande är nykära så håller kanske hälften av dem hand på stan, om ens det. För varför skulle man? Det ser gulligt ut, men alla som försökt sig på konststycket vet också hur onaturligt det känns och hur opraktiskt det är, speciellt när man befinner sig i folktäta utrymmen. Så noll glädje för min del, och lika delar sorg.

Men om jag avslutningsvis ska säga någonting positivt om det hela så har det varit en hyfsat god variation på det jag läst, även om jag bara skummat ett drygt hundratal inlägg i debatten. Mycket besvikelse på samhället, såklart, men också en tydlig individualitet och sårbarhet. En del visdom, en del idioti. Det förtydligar det faktum att alla är människor. Det handlar om enskilda individer. Twitter ger oss möjligheten att öppna upp denna ”homoapparat” och syna varje bult och fjäder för sig, och det är en hedersutmärkelse som sociala medier förtjänar på sin sköld.

Men som jag skrev tidigare, de som faktiskt skulle behöva en lektion i människors lika värde och läsa det här lär knappast tränga sig före i kön. Därför känns detta, om än fina initiativ, som ett relativt slutet forum, och jag har fortfarande svårt att se varför #homoriot skulle göra mer för homosexuella än till exempel #bytutvadsomhelstmotleifgwperson gjort för Leif GW Persson.

Lite mer än 140 tecken, men det var mina två cent i frågan.

Slumpartad skärmdump på #homoriot.

  • nidas

    På temat hållahanden erbjuder arabvärlden en redig homofint. Där går var och varannan man omkring och håller en annan man i handen och ser väldigt kärvänliga ut. Men börjar du odla mustasch och lyssna på Queen blir du likt förbannat stenad illa kvickt. Snacka om luring. Så samkönat hålla handen är inte alltid den homolycka man kan tro.

  • En härlig kille

    Varför håller de varandra i handen? För att lura ut bögar på ett stenkasts avstånd?

  • nidas

    Tydligen ett tecken på vänskap. Ser hur som helst extremt gay ut, vilket jag nu förstått är bra och en outsinlig källa till glädje.