Like a boo

Vissa människor har bara en naturlig fallenhet för att uttrycka sig i skrift.

En härlig kille +1, katastrof

Jaha, i I jinxed it. Uppenbarligen. Den regelbundna brevväxlingen med Chiquita avbröts nämligen abrupt då jag kallade hennes brors katt för en jävla fitta.

Tjejer alltså. Dessa enigman.

En härlig kille +1, nordsjöspätta

Jag och Chiquita har brevväxlat relativt regelbundet de senaste dagarna, men man är ju ingen loser (?), så jag fortsätter hiva ut flöten som en chef för att se var det nappar härnäst.

Det senaste landade i göta kanal.

Jag skrev:Och jag som trodde att alla göteborgare hade ärmlös jeansjacka med fransar i armvecket och lyssnade på Anvil! Fast det här fungerar ju det med. Okej, jag trodde inte det på riktigt, men alla göteborgare klär i alla fall i ärmlös jeansjacka med fransar i armvecket. Det är något med dialekten som gör att ni kommer undan med det. Och det är en komplimang.

Hur många ärmlösa jeansjackor har du på dig just nu?

Hon saknar däremot VIP-medlemskap och kan därför varken läsa eller svara på frågan, men det är ju ändå jakten som är det roliga.

Tystnaden som borde uppstå när någon redan har förklarat hur det ligger till

Eller närmare bestämt; tystnade som inte alls uppstår när Aftonbladet lämnar felaktiga uppgifter och någon påpekar detta faktafel i kommentarsfältet varpå Aftonbladet korrigerar.

Själva artikeln finner du HÄR.

En härlig kille +1, det går bra nu

Facebook-Elin kan ju human centepiede:a sig själv mellan två lastbilschaufförer, för jag har hittat någon annan. Så går det när man inte lever sitt liv framför datorn och tar till vara på varje bit och sekund.

Och det gör ingenting, för min nya tjej är både rolig och snygg. Då blir jag också rolig, fast ser likadan ut. Men det gör ju ingenting, för när man ler mycket och går fort så är det ingen som ser att man är ful. Källa: Lasse Åberg.

Vill ni veta hur rolig hon är? Så här rolig är hon: ”Din kopp låter ju helt fantastiskt stor! Eller som du säger, att du har väldigt taniga armar… Men det ser dock inte ut som det på bilden, du ser ut att kunna klyva ved utan yxa med de där!

Ved utan yxa liksom? Bra grejer! Jag svarade naturligtvis, och passade samtidigt på att smyga in lite tankar om mitt favoritbär, som man ju gärna gör när man får chansen: ”Gillar hur du tänker dig mina armar. Det bådar gott för en framtida besvikelse, och jag är van vid besvikelse, så det känns tryggt!

Mycket bra tesvar. I och för sig kan man ju hitta på vilken tesort som helst och verka påläst eftersom allt någon gång har blandats med te. Allt utom banan, vilket tynger mig en smula. Älskar nämligen allt som smakar banan, utom just själva bananen då. Men det där artificiella, när vi människor bara går in och mästrar bananen. Sätter den på plats. ”Så här ska du smaka!” liksom. Då, då njuter jag.

Ja, ni ser ju själva. Fan vad trevligt vi har.

En härlig kille +1, Facedate, del två

Nu är jag och Elin vänner på Facebook. Vänskapen är dock i det ytligaste av stadier, kan ju tilläggas. Hon har inte ens svarat på det meddelande jag skickade strax efteråt. Hon har i och för sig inte heller sagt upp bekantskapen med mig, vilket väl ändå får anses vara ett gott tecken. Såvida jag inte ens är värd den tid det tar att sluta vara vän med någon. För det vore ju något av en superdiss.

En härlig kille +1, Facedate

Många människor på Mötesplatsen tycker att kärlek är dyrt nog som det är och vägrar betala Mötesplatsens koppleriavgift på 149 SEK/månad. Men även dessa människor vill naturligtvis ha dejtmejl, och därför lämnar de istället små ledtrådar till hur man hittar dem på andra mötesplatser i cyberspejs, och inte allt för sällan är denna mötesplats Facebook.

Jag kontaktade en sådan tjej i dag. Bara sådär. Rullar dubbla donnor liksom. Like a boss.

Jag valde dock att skicka en enkel vänförfrågan eftersom de meddelanden man skickar till folk man inte känner inte hamnar i din inkorg utan i någon slags alternativ makulaturlåda. Många känner inte ens till denna låda. Jag hittade den själv i somras, och där låg då tio-tolv meddelanden från fuktiga fruntimmer som gått och droppat efter efter svar i flera månader. Men fick de något? Nej, det fick de inte, för då låg jag redan med hon den där.

Men, ja, därför blev det i alla fall bara en enkel vänförfrågan denna gång. Facebook vill dock vara jävligt tydliga med att jag inte ska gå och tro något.

En härlig kille +1, tredje brevet

Mejlkonversationen med den föraktade 22-åringen från Mötesplatsen rann ut i sanden. Tidigare än förväntat, men förväntat. Känn dock ingen sorg för mig Ankeborg, för jag har redan hittat en ny åsna att packa till bristningsgränsen med förträfflighet och kärlek.

Detta är en tjej jag redan haft kontakt med förut, fast konversationslös budgetkontakt, när ingen av oss hade råd med Mötesplatsens ockermedlemskap. Vi snackar alltså färdigskrivna flirtar i stil med ”Jag blir knäckt av dig skönhet” och ”Fikar gärna med dig”, och det passar ju perfekt eftersom jag älskar att fika och knäcka folk med min skönhet!

Ingen tid att förspilla alltså, så jag slängde ihop ett mejl på plats.

Jag skrev:Så du har gått och skaffat VIP i smyg? Så smygit.

Vill dock med ens klargöra att jag alltså inte är två meter lång. Bara ynka 1,81. Och en halv. Men jag har gått två meter en gång. Går ibland ännu längre, men man vill ju inte verka viktig.

När jag inte är ute och går så dricker även jag te, fast ur en tvåfärgad kopp, utan fat. Den är enorm. Så enorm att man knappt orkar lyfta den när den är full. Men det säger ju egentligen ingenting om koppen då det lika gärna kan vara jag som har små förtvinade gubbmuskler.

Om du fick ta med dig tre tesorter till en öde ö, vilka skulle det då bli?

Jag lutar mig tillbaka och inväntar succé.

Leave Disney alone!!!!1

Jag har redan gett den svindlande vinkeln på Mickey Mouse Monopoly en rejäl omgång med bensågen, men efter att i natt ha läst en handfull bloggar med fokus på tecknad sexism så kände jag att det fortfarande fanns en och annan Disney-myt kvar att avslöja.

På bloggen Visselpaj skriver man till exempel att: ”Det var otroligt intressant att höra människor berätta hur detta företag med sina sagor och filmer cementerar felaktiga uppfattningar om t ex kön och ras, genom att presentera en värld där karaktärerna av kvinnligt kön alltid är små, gulliga, passiva och mest är värdefulla pga sitt utseende. Och de manliga roller som innehar makt åtföljs nästan alltid av en biffig v-formad kropp med enorma biceps. De manliga karaktärer som inte har denna kroppstyp får alltid fjantiga clownroller. Biroller. Och lika stereotypt är det när det gäller ras. Karakärer med latinobrytning gör alltid något dumt/ansvarslöst och de med asiatisk framtoning är gåtfulla och lömska.

Såväl Mulan som Kejsarens Nya Stil innehåller en god variation (nåja, variation i alla fall) av karaktärer från båda utpekade etniciteter, och utöver det kan jag lista åtskilliga karaktärer med brittisk eller amerikansk accent som är precis lika lömska som Lady & Lufsens siamesiska katter eller lika dumma/ansvarslösa som Tito från Oliver & Gänget. Vi har bland annat den elaka drottningen (Snövit och de sju dvärgarna), Ärlige John (Pinocchio), Askungens plastmorsa, den onda fen (Törnrosa), Cruella De Vil (Pongo och de 101 Dalmatinerna), Madame Mim (Svärdet i Stenen), Shere Khan (Djungelboken), Sheriffen av Nottingham (Robin Hood), Madame Medusa (Bernad & Bianca), Professo Rottigan (Mästerdetektiven Basil Mus), LeFou (Skönheten & Odjuret), Mozart (Den Lilla Sjöjungfrun) och varenda jävla karaktär i Alice i Underlandet. Och listan skulle kunna göras, mycket, mycket längre. Ingen vidare hållbar ”cementering” med andra ord.

Vad gäller kroppstyper så finns det naturligtvis en poäng, men poängen har också en klar och tydlig orsak. Tid. Eller snarare bristen därav. Har man mindre än två timmar på sig att berätta en historia så vill man inte lägga en timme på karaktärsutveckling, och då blir ytliga symboler ett effektivt sätt att förmedla egenskaper som inre styrka och skönhet. Inga konstigheter, om man tänker efter lite. Undantag finns dessutom, som Aladdin (Aladdin) och flera av de karaktärer som jag nämnde i förra stycket.

Detta är heller ingenting specifikt för animation då man även i spelfilm väljer skådespelare för onda och goda roller efter sympatiska och mindre sympatiska drag. Tjockisar ser löjliga ut och får därför också ofta spela löjliga karaktärer. På ett ungefär. Det är ingenting annat än en väldigt bekväm genväg. Att kvinnliga karaktärer ”alltid är små, gulliga och passiva” är dessutom dikt och förbannad lögn, något jag förtydligade i mitt förra inlägg, men som också är minst lika tydligt i de karaktärsexempel som listats ovan.

Att ropa sexist och rasist när man ser en Disney-film är att plocka några väl valda russin ur både kaka och dess sammanhang. Jag avskyr verkligen försvarsmekanismer som ”Men gör det bättre själv då!”, men i just det här fallet skulle jag vilja se dessa kritiker komma med i alla fall ett exempel på hur det hade kunnat göras annorlunda och varför man anser att den metoden är att föredra. Ska man göra politik av någonting så får man också erbjuda ett politiskt substitut, annars är det lite som att säga att man vill sänka skatterna och svara ”Höga skatter suger!” när någon undrar hur. Otroligt tröttsamt.

Även Lady Dahmer tar upp Mickey Mose Monopoly i sitt inlägg Disney; En ulv i fårakläder som lär dina barn att förföra och förföras. Hon skriver bland annat: ”Jag ställer mig väldigt frågande till Disneys syfte att basera sina filmer på vuxensexualitet och vuxenkärlek. Vad har barn för nöje av att se på något de egentligen inte kan förstå? Måste det ens handla om kärlek på det sättet? Varför inte vara på deras nivå och göra film som handlar om barn? Barns vänskap, barns känslor och barns upplevelser. Lindgren gör det. Jag upplever att hon är på barnens sida. Den känslan får jag inte av Disney även om de gör sitt bästa för att vilseleda oss med sitt magiska glitter, barnsliga fluff och gulliga djur. En ulv i fårakläder. Men jag blir inte lurad. Disney är inte barnvänligt nånstans.

Oj, inte någonstans? Nalle Puh är alltså direkt olämplig för barn, enligt Lady Dahmer. Lite hårt, kan tyckas, och jag tycker definitivt att det är en riktigt trist och bajsnödigt ”vuxen” syn på underhållning. Jag är i dag trettio (och ett halvt) och håller själv den nya Disney-vågen med Pixar i spetsen som den bästa underhållningen som mediet har att erbjuda. Mycket färger, mycket kärlek, mycket humor. Myspys to the max helt enkelt. Bra skit, så att säga.

Att hävda att Disney enbart erbjuder historier som kretsar kring vuxenkärlek/vuxensexualitet är dessutom en otroligt hård och svartvit generalisering som är svår att ta på allvar. Jag motsätter mig inte barnfilmer som handlar om barn. Det görs utmärkt i Pinocchio, Dumbo, Bambi, Oliver & Gänget etc, men varför skulle barn inte ha glädje av en film som utspelar sig i vuxenvärlden? Barn vill bara vara barn när det passar dem, som när de inte vill ta ansvar för sina handlingar. Annars vill barn vara som vuxna, eller i alla fall som äldre barn. De enda som faktiskt vill vara barn igen är vuxna själva, och kanske är det just en förnimmelse av barndom vi känner när vi ser både nya och gamla Disney-filmer i dag.

Ett av skälen till att Disney blivit så framgångsrika inom animerad film är förmodligen just därför, därför att de riktar sig till alla, oavsett kön och ålder. Vilken film tror du att en förälder helst går och ser med sitt barn – den som alla har glädje av eller den som riktar sig till en målgrupp som saknar fast inkomst? Och tycker man nu att Disney är en kåt ulv i avslöjande fårakläder så är det ju faktiskt så enkelt att man bara kan låta bli att titta, precis som man kan låta bli att titta på Melodifestivalen, Big Brother och hårdporr, eller vad man nu stör sig på. Ingen tvingas konsumera, och ingen tvingas avstå. Enkelt, demokratiskt och en bra deal för alla.

Och att förvara Astrid Lindgren på en separat piedestal är ju fint, kan tilläggas, men kanske inte helt konsekvent då man inte behöver rota speciellt djupt i kulturskatten för att hitta heterosexuella kärleksintressen även där. De finns i sagor som Inga rövare finns i skogen, Ronja Rövardotter, Vi på Saltkråkan, Emil i Lönneberga och Madicken för att bara nämna de jag minns på rak arm, och vi får heller inte glömma den vrålkåta Paradis-Oskar. Ja, Astrid Lindgren fokuserade mycket på barn, men att hennes alster skulle spela i en helt annan liga känns som ett patriotiskt önsketänk.

Därmed inte sagt att Disney är ett företag utan sina brister som förespråkar lycka och välstånd åt alla, det har jag själv redan avhandlat. Men låt då kritiken vara saklig. Det här är bara trams.

Könsrollscementering?

Därför kallar jag mig inte feminist

Läste i natt en sjuttiofem inlägg lång tråd på Feministiskt Perspektiv och förundrades än en gång över att det finns kvinnor som omöjligt kan förstå många mäns ovilja att kalla sig feminist. Detta alltså i en tråd där man hyllar Maria Svelands artikel i vilken hon bland annat kallar Pelle Billing för antifeminist.

Jag gillar Pelle Billing. Jag tycker att han framför sina åsikter med en respektfull ton och håller den gyllene regeln varmt om hjärtat. Han ser och synliggör alla problem, även om hans blogg i dag är mer av ett komplement till kvinnofrågor än ett forum för dem. Men han bagatelliserar dem inte, och det är ju mer än man kan säga om ”den sanna” jämställdhetsrörelsens syn på frågor som rör män.

Om feminismens fanbärare tycker att det är antifeministiskt, ja, då är heller inte jag feminist, och jag skulle inte heller vilja möta en sådan i en alltför dunkel gränd.