Hjärnan sitter mellan benen

En artikel som blommat upp likt ett exem lite här och var på sociala medier det senaste dygnen är Björn Solfors fem år gamla intervju med histologi- och neurobiologiprofessorn Annica Dahlström. Björn Solfors är bara en av många som känner sig kränkt av Dr Dahlströms bok Könet sitter i hjärnan, och då främst av den del som angriper mannens duglighet som huvudvårdnadshavare under barnets första år.

Jämställdhetsteoretikern Ingemar Gems dyker även här upp och kommenterar artikeln, och då inbjuden som någon slags expert med tolkningsföreträde, en vinkel som tycks ha gått hem hos alla som varit med och dragit upp artikeln till ytan.

Lite märkligt, kan jag ändå tycka. Men först, de flesta av oss är förmodligen med på att det är hjärnan som avgör huruvida vi tänder på män eller kvinnor. Det är ingenting vi lärt oss, något man enkelt konstaterar via samhällets intolerans mot sexuella avarter som pedofili, nekrofili och zoofili. Det är ingen som lärt dessa människor vad de ska fantisera om när de onanerar. Det är hjärnan som avgör dina sexuella preferenser helt enkelt, och eftersom män i regel tänder på kvinnor kan vi klassa det som en typisk manlig egenskap. Det är hårdvara. Ingenting som kan programmeras.

Och om nu hjärnan kan göra en sådan uppdelning, varför skulle det då inte kunna finnas andra könsbestämda egenskaper? Det betyder inte att det är könsmonopol på just den egenskapen, för precis som det finns män som älskar kvinnor finns det några få undantag (ungefär 10%) som älskar män, och på samma sätt finns det givetvis undantag för alla dessa drag.

Att förneka de biologiska skillnaderna bara för att man inte vill att det ska vara på det viset hjälper inte, heller inte att hävda att allting beror på sociala normer eftersom man vill att dessa saker ska gå att ändra på. Det här tog jag upp redan i inlägget om Tittmyrans jämställdhetsdagis, men det tål att upprepas, för ren vilja är inte nog. Då hade betydligt fler homosexuella män varit heterosexuella i dag. Alternativt hade alla män homosexuella eftersom homosexuella män kan ha (om än i extrema fall) upp till tusen olika sexpartners under en livstid. Men vi väljer inte. Vi är.

Att förstå en sån sak har mest fördelar. Jag har visserligen sett människor häva ur sig saker som att uppdelning av människor var precis vad Hitler sysslade med, vilket förvisso stämmer, men lär då av Hitlers misstag. Hade vi försakat alla olyckor (tänk penicillin och telefonen) hade världen varit en betydligt mindre plats än den är i dag. Att jämföra biologi med förintelsen är lite som att förbanna den kluvna atomen för vad den ställde till med i Nagasaki utan att reflektera över att kärnkraften hindrar stora delar av Sveriges befolkning från att frysa ihjäl lagom till jul.

Att förstå hur människan fungerar ger oss ovärderliga möjligheter att förstå varför vi handlar som vi gör och hur vi ska kunna förebygga handlingarna i de fall där det behövs. Att sopa problemen under mattan kommer inte leda till någonting annat än att vi fortsätter snava över dem gång om varannan.

Huruvida pappaledigheten är skadliga för spädbarn vill jag dock inte uttala mig om eftersom jag inte vet någonting om saken. Jag reagerade också starkt på uttalanden som att män inte förstår hur sköra barn är och låter barnens tunga huvud ”hänga och slänga så att de får hjärnskador”, och jag hoppas naturligtvis att jag kommer vara den bästa jävla farsan som världen någonsin skådat när och om det nu blir av. Men att känna sig kränkt är inget motargumen.

Annica påpekar dessutom, trots Björns fiskande efter manshat, att det också beror på individen och naturligtvis finns undantag. Hon saknar dock statistik på om det är mamman eller pappan som varit vårdnadshavare vid barns dokumenterade olyckstillfällen, men hon säger sig ha pratat med många barnkirurger och läkare som i sin tur understryker hennes uppfattning om mäns vårdslöshet. Det här är förstås mer anekdotisk bevisföring än seriös forskning, men att bara sura eftersom ”sanningen” inte passar är en ännu svagare grund. Antingen får man presentera fakta som stryker Annicas påståenden, och finns nu inte det så bör man ta en noggrannare titt på hur det egentligen står till. Allt annat är ett fåfängt roulettespel med våra barns välbefinnande.

Men som sagt, jag tar själv inte ställning riktigt än, och det finns mycket däri som låter ytterst märkligt. Jag tycker dock att du ska läsa artikeln (en gång till om du redan läst den) och försöka se bortom Björns sårade känslor. Märkligt känns också att Annica Dahlström vid publikation av en liknande artikel om hjärnornas olikheter fick hotbrev och telefonsamtal av arten ”Du är en förrädare mot alla kvinnor!”, samt ett samtal från en professorkollega vid Göteborgs Universitet som inte brydde sig om huruvida det låg någon sanning i det Annica skrev eller inte, utan hon ville bara göra klart att Annica sabbade för alla andra. Säger en hel del om vad som pågår på genussidan av debatten.

HÄR är för övrigt ännu en artikel på ämnet ”könshjärna”.

Könsförrädare eller okuvad sanningssökare? Du bestämmer. Typ.