God fortsättning

Såvida ni inte kan bifoga bild på min grannes huvudlösa kropp, ha då heller inte mage att önska mig ett gott nytt år. Okej?

Det var allt.

Svar på femenistiskt tal

The Amazing Atheist är inte bara en fantastisk ateist, han är även en fantastisk humanist och retoriker. Tappade intresset för honom när han började raljera över film på That Guy With The Glasses, men återupptäckte honom så sent som i morse tack vare Philip Wildenstams blogg, som jag med gott samvete kan rekommendera. Väljer dock att posta samma klipp även här för så vid spridning på visdomen som möjligt.

Varsågoda, feminismens misslyckande (+2):

You magnificent, fat bastard.

Precis som på Tv

Det är ganska lätt att lista ut vad som har gått på Tv det senaste dygnet bara genom att skumma listan på ord som trendat på Twitter. Gårdagens tablå innehöll till exempel, och nu gissar jag bara, Året med kungafamiljen, Die Hard, The Terminal och reklamen för Chapell Hill.

Yippie kay yay Prins Carl-Philip!

Originalet

Jag vill inte på något sett försvara det som Ted Bundy ägnade sig åt under så många år, men den nya definitionen av att ”tjejsamla” känns ju bara respektlös.

20111229-215436.jpg

En riktig tjejsamlare.

Musse Manschauvinist

Mickey Mouse Monopoly börjar bra. Kulturkritikern Henry Giroux tar upp Disneys monopoldoftande mediecensur och hur Disney förbjuder all användning av såväl namnet ”Disney” som dess karaktärer i titlar och på omslag. Det här vill jag vet mer om, tänkte jag, varpå filmens fasad rasade över mig likt en brukslös tegelmur och avslöjar det fuskbygge av feministiska konspirationsteorier som vilat där bakom.

De kallar den själva en ”vågad och insiktsfull analys av våra mest älskade barndomsminnen”, men istället för att faktiskt analysera något har man bara plockat de russin ur kakan som passat agendan bäst, och lägligt nog glömt bort att nämna allting som går i klinch med det budskap man så desperat vill förmedla. Inte heller kan väl det faktum att filmens producent och manusförfattare, Chyng Feng Sun, själv författar barnböcker och därför eventuellt skulle kunna ha ett egenintresse i att baktala världens största producent av underhållnings för barn ha med saken att göra, eller? Chyng Feng Sun medverkar själv i filmen i ett inslag om Mulan, och där som någon slags expert på Kinesisk historia. Dock utan adekvat utbildning, vilket är ungefär lika intressant som att fråga Kissie hur det var på Karl XII tid.

Jag önskar att jag kunde säga att filmen tar upp många bra frågor, bara för att mjuka upp de som okritiskt tar denna ”kritiska granskning” på fullaste allvar. Men det vore bara oärligt, för jag kan inte hitta en enda. Visst uppskattar jag grundtanken. Att se över vad våra barn konsumerar är en självklarhet, men att framställa hela Disney-koncernen som en solid helvetesmaskin som bara pumpar ur sig material gott nog att hjärntvätta framtidens ärkeskurkar är inte att granska något under luppen, det är dikt och förbannad lögn.

Ja, Disney som företag har skötts förkastligt på många sätt och Walt var själv, som jag redan tagit upp, var ett praktarsle av episka mått. För den som vill veta mer om just detta rekommenderar jag dokumentären Waking Sleeping Beauty, en mycket bra film som avhandlar förhållandena på Disney efter Walts död fram till i dag. Men under detta, under det hårda skalet av ren affärsverksamhet så bultar ett hjärta bestående av ett gäng passionerade konstnärer som bara vill göra den bästa jävla underhållningen som världens någonsin skådat. Att påstå att det de ”egentligen” pysslar med är att nära segregering och hålla samhällsklyftorna på vid gavel är riktigt, riktigt vidrigt.

Ett exempel på den bisarra kritik som Mickey Mouse Monopoly bjuder är Dr Alvin Poussaints kommentar om hur hyenorna i Lejonkungen framställs som dumma, svarta (?!) förortsbarn, något han menar sänder ett budskap till tittaren att alla afroamerikaner är lättlurade och ondskefulla. Alltså, va?! För det första, vem har någonsin ens reflekterat över att hyenorna i Lejonkungen skulle representera en specifik ras? Det är den här blinda tron på sin sak som får folk att se Jesus i en ostmacka.

Visst, Whoopie Goldberg gör förvisso rösten till hyenan Shenzi, men Banzai och Ed spelas av mexikanen Cheech Marin och röskskådespelarlegendaren Ed Cummings (Winnie the Pooh, Tigger, etc). Dr Poussaint glömmer även bort att lyfta fram afroamerikanen James Earl Jones som gör rösten till den djupt vördade kung Mofasa, och att det är britten Jeremy Irons som är filmens verkliga skurk. Men att svartmåla något handlar ju trots allt om att täcka sådana kontraster, så ur smutskastningenssynpunkt tjänar glömskan här filmens sak väl.

Man tar givetvis också upp den nästan obligatoriska spaningen att samtliga Disney-prinsessor framställs som pärlor för mansgrisar, och som vanligt läggs detta fram som om skönhet skulle vara någonting klandervärt. Men på vilket sätt? Därför att getingmidja och ögonlober stora som knutna nävar skapar orimliga krav för små flickor att leva upp till? Jag kan själv inte komma på en enda Disney-prins som inte varit Hunk Hårfager, och vilken man har någonsin drömt om att vara Disney-prins? Ingen. Så många, exakt. Om något var det väl som pojkspoling snarare prinsens/prinsessans sidekicks man såg upp till, som kandelabern Lumiere och den oneliner-spottande anden i lampan, och där snackar vi förebilder som är kluriga att tillfredsställda.

Men för den som kan se bortom det faktum att man själv ser ut som en semla med glasögon och aldrig någonsin kommer få paddla runt under hängpilarna i månskenet med prins Erik så är det ofta just kvinnorna som är risktagarna i en Disney-produktion. Ariel vägra följa normen. Belle vägrar följa normen. Pocahontas vägrar följa normen. Jasmin vägrar följa normen. Mulan vägrar följa normen. Feminister hatar ju normer, så det borde väl vara någonting bra? Eller är problemet att två vackra människor i slutet får varandra? Alla behöver närhet, så även den mest självständiga kvinna. Människor som lever i par, om så bara med en vän, lever längre. Den krassa verkligheten är ju att många människor bara ”nöjer sig” med någon för att slippa dö i ensamhet, och då föredrar jag en film som sockrar med lite kärlek.

Just bristen på realism verkar dock vara just ett av Chyng Feng Suns stora agg, och med Pocahontas som exempel förklarar man hur Disney inte bara profiterar på historien utan dessutom försöker skriva om den och försköna det folkmord som kolonialiseringen av Amerika i själva verket var. Gail Dines (doktor i genusvetenskap) frågar sig också var barnen ska tillskansa sig kunskap om landets kulturarv när Disney inte kan ta det på allvar. Ja, i skolan, svarar man då, och sen är diskussionen över. Personligen håller jag Pocahontas ganska långt ned på listan över sevärda filmer, men jag tycker fortfarande att det är en utmärkt film för barn, speciellt ur toleranssynpunkt. Hela filmen går ju ut på vi alla, oavsett kultur och hudfärg, är människor. Chyng Feng Sun får naturligtvis gärna slakta hela indianstammar i sina barnböcker, men håll dem då långt borta från min brorsdotter, okej?

Filmen innehåller även ett parti om hur araber framställs som barbarer, och det är väl det närmaste den här filmen kommer en sanning. Problemet är bara att kritiken hör hemma i en granskning av hela Hollywood-apparaten, inte i en smutskastningskampanj av Disney Inc. Aladdin om något är ju den film som ställer araben i gott ljus. Visst finns det en och annan burdus palatsvakt och köpman, med de befinner sig trots allt i mellanöstern, och då är det inte så himla märkligt att buset är av arabisk härkomst. Vad man däremot glömmer att ta upp är att även Aladdin naturligtvis är arab, och han är förmodligen den mest älskvärda av alla Disney-karaktärer, någonsin. Men som sagt, det är svårt att göra politik av en barnfilm om man bara får använda sanningar.

En annan del av filmen tar också upp allt som kommer med en Disneyfilmern, som lunchlådor, lakan, leksaker etc, och hur barnen använder dessa för att återskapa scener ur filmerna, alltså ”blir tillsagda hur de ska leka”, något som hämmar fantasin. Och visst, det är säkert en teoretisk risk att detta kan ske, men vem gör det? Jag kan själv inte minnas att jag någonsin återskapade en scen ur en film i mina lekar som barn. Så våldsamma filmer fick jag inte se. Och stör det dig nu att ditt barn leker Aladdin MED SIN ALADDIN-DOCKA, köp då ingen Aladdin-docka. Så enkelt är det, faktiskt.

Några andra punkter som är för dumma för att ens kommentera.

  • En latinamerikansk kvinnan rasar över hur man i Oliver & Gänget framställer latinomerikaner som hundar, något hon baserat på den självsäkra och kaxiga chiuauan Tito, en karaktär i en film där så gott alla nyckelroller, utom huvudrollen, är hundar. Ay caramba.
  • Hur man försöker göra en poäng av att Ariel ger upp sin röst för att få sina drömmars man utan att ens reflektera över att bristen på kommunikation är betydligt intressantare än om Ariel gett upp sin förmåga att känna beska, eller erbjuda en alternativ konflikt som skulle gjort filmen mindre ”kvinnofientlig”.
  • Att Skönheten & Odjuret lär unga kvinnor att aggressiva män går att tämja så länge man är förstående och stannar i sitt våldsamma förhållande.
  • Att aporna i Tarzan symboliserar svarta människor, eftersom inga svarta människor figurerar i filmen.
  • Att Jasmines förförande av Jafar lär unga kvinnor att använda sin kropp för att få vad de vill, något som jag i och för sig personligen stark uppmuntrar till om ens liv är hotat av världens mäktigaste häxmästare. Men så är jag väl något av en mansgris också.

Så ja, om den här filmen inte är en smutskastningskampanj av Disney-koncernen så är jag väldigt osäker på vad det är Chyng Feng Sun försöker förmedla. Möjligen skulle hon kunna pröva en tes om att kvinnor är lättmanipulerade idioter som omöjligen skulle kunna se sin egen potential om populärkulturen hävdade något annat, och i så fall gör hon ju ett ypperligt jobb. Men jag har svårt att se kvinnan som en hög med trolldeg som bara väntar på att formas. Även om det givetvis är skillnad på kön så kan de omöjligt vara så markanta. Jag växte själv upp i en tid då He-Man var det fetaste som gick på Tv för unga pojkar, men inte blev jag ett deffat muskelberg i solblekt Gustav Wasa-frisyr för det.

Varför? Ja, därför att mina föräldrar lärde mig att vara mer än så, och så länge du ger dina egna barn samma verktyg så klarar de förmodligen också av att se en tecknad film utan att gifta sig med en hustrumisshandlare eller utveckla komplexa ätstörningar. Lär du dem däremot att lägga skulden för sin egen otillräcklighet på någon annans framgång så kan jag inte garantera detsamma.

Poon.

The Walt Disney Company’s animated films are almost universally lauded as wholesome family entertainment, enjoying massive popularity among children and endorsement from parents and teachers. Mickey Mouse Monopoly takes a close and critical look at the world these films create (in terms of the stories told about race, gender and class) and reaches disturbing conclusions about the values propagated under the guise of innocence and fun. Including interviews with cultural critics, media scholars, child psychologists, kindergarten teachers, multicultural educators, college students and children, Mickey Mouse Monopoly will provoke audiences to confront comfortable assumptions about an American institution that is virtually synonymous with childhood pleasure.

Söt kanin med dålig munhygien

Bjuder i dag på ett stycke charmig animation signerat Jessica Borutski, en (till synes) ung konstnär som designat för bland andra Warner Bros och leksaksavdelningen på McDonalds. Filmen heter The good little bunny with big bad teeth och är en satir på den gamla Disney-tesen att ett ofördelaktigt yttre är detsamma som skurkaktighet. Egentligen ingenting alltför märkvärdigt, men som indieproduktion helt klart värd att lyftas fram.

Älskar dessutom musiken som i sin tur är signerad en annan (till synes) ung tjej som går under artistnamnet Lights.

Var inte ful i mun.

Go’ jul go’ vänner

Då var julen till ända. Eller julafton i alla fall. Vi har ju fortfarande lite mindre än halva juldagen kvar + annandagen, och sen ska julen dansas ut och julklappar bytas i mellandagsreor, så den som verkligen gillar julen har få anledningar att deppa.

Själv firade jag en ganska lugn jul ute i förorten. Lite Kalle Anka, lite skinka, lite klappar, en liter whiskey. Mest för att stå ut med de lite yngre släktingarna. Och de lite äldre.

I julklapp fick en hushållsassistent och en stavmixer, precis som jag önskat mig, så nu kan jag grovmixa lite större saker som hela kycklingar och torra limpor med den ena handen under tiden som jag finmixar en ärtpuré med den andra. Kanon.

Ps. Tips på recept innehållande grovhackad kyckling, torra limpsmulor och ärtpuré mottages hemskt gärna.

Fick även en diskborste av modellen ”punk ass bitch”.

90210 Chapel Hill

Alltså, är den här reklamfilmen på riktigt eller? Sjukt kul, oavsett.

”Hej hej! Ögon som speglas i ett glas Chapel Hill”

Lika som bär

Vet ni hur många på Happy Pancake som kallar sig för tingeling? 39 stycken. En av dem man. Gjorde en sökning efter att jag besökt en tingeling som jag trodde var en helt annan tingeling, men som visade sig vara en helt ny tingeling. ”Hur vanligt kan det egentligen vara att man kallar sig tingeling?”, tänkte jag, och gjorde en sökning. Men det där har vi ju precis gått igenom.

Passade även på att söka på lite andra termer och hittade 70 namn som innehöll ordet smutron, 116 hallon, 125 banan, 73 grodan, 97 snygg, 88 sex och 49 gris, med GrisNils som klar favorit.

Populärast var dock namn som innehöll ordet söt. Hittade hela 287 stycken sötnosar, och åtskiliga av dem män, i blandade åldrar. Vad sägs till exempel om Sötapojken, morssötnos, sötacandy, sötkärlek, Roligochsöt eller söt_kille45, 43 år? Kan dock inte garantera att alla söker en kvinna.

”Alla gillar ju hallon!”

Fett sné rödluva

Med 23 miljoner visningar är chansen stor att du redan sett detta klipp, men för mig var det första gången. Grunden till det (mobbing på grund av South Parks porträttering av röhåriga barn som själslösa) må vara tragisk, men det är samtidigt också det roligaste jag sett sedan en kille halkade med cykeln utanför OK/Q8.

Skulle dock vilja ha någon form av äkthetsbevis på den, för det känns nästan för bra för att vara sant.

Tillagt. Upptäckte precis att Matt Stone och Trey Parker besvarat kritiken. Typ.