Bränn, bränn, bränn!

Det var länge sen jag bränder några broar nu. Man borde bränna fler broar. Livet blir ju mycket tryggare ju färre broar man behöver övervaka. Liksom.

We don’t need no water, let the motherfucker burn. Burn motherfucker. Burn.

Etiketter: ,

Dagens ickenyhet

Av någon anledning har man i dag diskuterat Ekots rapport om att köttindustrin är en milöjbov av rang som om det vore något slags Pulitzer-scoop. Och av någon anledning har man anklagat lågkolhydratskosten för medhjälp till brottet då den förespråkar en tallriksmodell som, till skillnad från ”tallriksmodellen”, propagerar för ett energiintag hämtat från fett (!) snarare än kolhydrater som pasta, ris och potatis.

Och av någon jävla anledning insinuerar man att all sponsrad forskning är en okritisk beställningsvara som formats efter köparens önskemål!

Är det någon som ringt tryckeriet och bett dem stoppa pressarna? Om inte, skulle ni kunna ringa min farsan medan ni ändå håller på? Han minskade nämligen sitt midjemått med elva centimeter tack vare minskat intag av kolhydrater, och detta på bara ett par månader. Men det var förstås innan Ekot synade biffen under luppen, och visste han att amerikanska nöttköttsbranchen varit med och betalat för informationen, ja, då skulle han lägga på sig fläsket igen, utan att blinka.

Och det gäller naturligtvis alla, även de som deltagit i opartiska studier som Gardner och Brehm et al.

Ondskan i sin allra delikataste form.

Beach 2012™

Nu börjar allvaret.

Inse faktahäfte!

Hej Ellos! Minns ni när jag beställde fyra hyllor i retrofuturistisk design hösten 2005 som sedan sprack i lacken efter tre månader och aldrig la en ny beställning på någonting någonsin igen? Nej, tydligen inte, för då hade ni inte fortsatt höra av er som om ni vore jag på fyllan med ett nytankat Comviq Kontant.

Det är över. Jag har träffat någon annan.

”Hej. Jag skickade bara en katalog för att se hur du har det.”

Grattis i efterskott, fetknopp!

I kväll har jag ätit middag med mina föräldrar. Vi gick till Fernando’s på Torggatan. De skulle tydligen vara kända för sin argentinska biff som inte ens fanns med på menyn utan visade sig vara en oxfilé.

Innan vi skulle beställa så tittade mamma på mig och sa att jag hade gått upp i vikt. Det är ju alltid kul att höra, oavsett tid på dygnet, men kanske extra roligt precis innan man ska till att äta.

Tackade med att beställa den svindyra grillmixtallriken utan att njuta av en enda tugga.

Fett.

Det största av allt

Det känns viktigt att inflika att jag – utöver materiella ting – fick ganska precis sextio gratulationer på min Facebook-vägg. Femtionio inlägg eller färre hade varit patetiskt, men sextio är den magiska gränsen. Det är en respektabel siffra som signalerar framgång, prestige, förträfflighet och potens.

Vetskapen om att det är så mina vänner ser mig är en av de finaste gåvor en människa kan få, och att jag ger dem det erkännandet understryker bara det som precis insinuerats.

Förträfflighetsbevis.

Värsta bästa födelsedagen

Tanken var att i dag redogöra för såväl kryssning som bemärkelsedag, men inte ens med alla världens tecken skulle jag kunna summera upplevelsen mer rättvist än med gårdagens sparsamma notis.

Visst, oxfilén var mör och fin, Peo Hassels owling exceptionell, insikten om att ordet ”mjuktennis” är ett begrepp så pedofilt att handlingen i sig känns mindre skamlig, och underhållande var den bildserie vi tog med Cristians kamera där jag teabaggade Cristians Carlsberg medan Cristian var ute och rökte. Till det kan även tilläggas haschhöga etiopier, Peo Hassel dansandes i bar överkropp och tandproteser på vift.

Det var heller inte fy skam att komma hem till en vacker kvinna som fyllt kylen med Dr Pepper, skafferiet med salt & vinäger-chips samt städat, diskat, dammsugit och bäddat sängen. I hennes egen lägenhet, förvisso, men inte mindre behagligt att komma hem till för det.

Jag fick dessutom en kofta, och hämtmat, och välja film för kvällen. Att koftan var av storleken/förolämpningen large, käket från Vita (okryddade) Elefanten och filmen det oengagerade grottforskardramat Sanctum är blott ett sprucket stygn på den negligé som klätt det massiva par silikontuttar som varit min helg. Om vi nu ska slänga oss med associationslösa metaforer alltså. Vilket vi ju inte behöver, eftersom jag redan summera upplevelsen mer rättvist i gårdagens sparsamma notis.

Ja, värsta bästa födelsedagen helt enkelt.

Födelsedagsbarn i fönster.

Ingen vanlig dag

Har – bortsett från på tok för lite lakrits i godisskålen – haft värsta bästa födelsedagen. Men mer om det i morgon.

Nu, godnatt.

Sex män i mössa

Om några timmar kastar skutan loss. 19:30 bär det av. Då bordar jag Tallink Siljas gamla skorv, Battlestar Galactica, för en helkväll av Pommac i magnumbutelj, coq au vin och goda vänners lag.

Jag tänkte bära röd mössa och kavaj. Vad de andra tänkte bära är ännu oklart. Kanske bär de också röd mössa och kavaj. Det vore coolt. Då skulle vi kunna kalla oss för The Jacques Cousteau Six och kölhala finska fruntimmer tills någon släpper till. Eller någon säger ifrån.

Vad som än händer är jag dock säker på att det blir en oförglömlig afton. Ingen press eller så. Bara oförglömlighet.

Vi ses i hamn.

Varför ta färjan när man kan kryssa bland stjärnorna?

De chanserna som aldrig togs

Det var ett jävla liv utanför min balkong i natt. Två ungdomsgäng stod vid tunnelbaneuppgången och turades om att byta oartighetsfraser. Jag hörde inte vad det gällde, men jag hörde att någon ”skulle dö” om denna någon ”gjorde om det där”. Jag funderade på att ringa polisen. Inte så mycket för min egen hemfrids skull som för deras säkerhet, man hade ju ändå önskat att någon gjort detsamma om rollerna var ombytta.

Men vem var jag att leka Gud? Så jag gick och la mig i sängen med en kopp te och kollade på en hajfilm från -86 istället.

Tio minuter senare hördes upprörda röster i trapphuset. Det visade sig att det var min granne som nyss stått utanför och hotats till livet. Och jag skämdes. Skämdes för min brist på karaktär. Skämdes för att jag bara vänt honom ryggen. Skämdes för att jag inte hejat på medan jag hade chansen. Skämdes för att jag inte hade stake nog att gå ut och hålla fast honom medan hans antagonist lät stiletten dansa över vitala organ likt en oskuld kring midsommarstången.

Jag hade min chans, men istället för att gripa tag i den stod jag som ett fån och såg på hur den sipprade mellan mina fingrar.

Aldrig mer.

Aldrig mer.

Har man ingen stilett kan man med fördel dra gammal häxdoktor-dolk. Passar vid såväl enklare dispyter som vid midnattsblot.