En onödigt lång historia om värdsliga ting

Taxin till efterfesten. Det var den enda plats jag kunde komma på. Telefoner trillar inte ur ett par byxor när man står i baren, eller vid pissoaren, eller på trottoaren. Det är när man sätter sig ned. De där sätena. De är formade så. De vaggar in en i en falsk känsla av komfort, men är egentligen vinklade så att tyngre växelmynt och glashala designtelefoner ska glida ur fickorna och rassla ned i chaufförens vadderade sparbössa.

Vi hade huggit första bästa bulle utanför Lemon & Lokal, skyfflat in två damer och begett oss. Jag mindes inte vart, men jag trodde mig betalat med en hundring kontant, och kastat kvittot. På Taxi Stockholm förklarade de att man enkelt kunde spåra en taxi, så länge man inte kastat kvittot, eller betalat med kort, eller gjort sin beställning via telefon. Ja. Ha.

Cristian försökte trösta mig. Jag fick ju i alla fall ut en ny mobil på hemförsäkringen. Jaha, var skaffar man en sån, undrade jag. Cristian suckade. Sen påminde han mig om att alla SMS och telefonnummer åtminstone finns sparade i iTunes då den synkar innehållet så fort man kopplar telefonen till datorn. Och det stämmer ju, för alla som har tålamodet att vänta på att telefonen ska synka, men man är ju inte Greven av Monte Cristo direkt.

Cristian föreslog att jag kunde äta skit och dö. Äntligen ett vettigt förslag.

På måndag morgon gick jag till polisen. ”Våra förare lämnar alltid in kvarglömda effekter hos polisen”, sa Taxi Stockholm. Jag ringde på klockan. ”Deras förare lämnar aldrig in kvarglömda effekter hos oss”, sa polisen.

Det var ungefär här jag började ge upp, och ungefär då som kvittot plötsligt dök upp. Det låg i Christians jeans, en plats jag själv dragit mig för att besöka. Det visade sig att det var han som betalat resan, och med kort dessutom, hos Taxi Kurir. Äntligen ett nytt fräscht spår!

Det tog fem dagar att få tag i chauffören. De fyra första jobbade han antingen dag och hade precis klivit av, eller så jobbade han natt och klev inte på förrän alldeles för sent. Men nu hade vi honom på tråden, och.. han hade inte sett till någon telefon. Humöret gick från lätt uppgivet till total likgiltighet. Han skulle dock kolla igenom bilen en extra gång, för säkerhets skull. För min skull. Men inte för kärleks skull.

En halvtimme senare höll jag den i min hand. Han berättade att den hade legat under plastmattan i baksätet. I tre dagar vibrerade den bland gruskornen på filtklädseln innan batteriet dog. Vilket äventyr. Vem vet vilka kändisar den trampats av. Till vilka stadsdelar den följt med. Med vilka andra försvunna skatter den delat sin tillvaro. Visst, det kan ha varit trist och tråkig och.. och.. alldeles, alldeles underbart.

Telefoner rullar in som de ska, det går bra nu! Dyr design på två skivor glas, jag mår bra nu! Jag mår bra nu, kompis jag är glad nu!

Ja, jag är glad igen. Ville bara att ni skulle veta det.

  • Jontä

    Vad härligt om den legat på golvet… är den fin och sönderrepad nu? För övrigt om du inte har en hemförsäkring så måste jag säga att du är lätt efterbliven. ;)

  • Veronica

    Haha, vilken solskenshistoria.

  • En härlig kille

    Jontä: Orden du säker är ”lätt chill”. Man är ju king cool om man rullar utan hemförsäkring. Och nej, den är fortfarande repfri!

    Veronica: Ja, det slutade ju lyckligt!