Jag gillar nostalgi. Både bra och dålig. Föredrar såklart den godartade, men har en förmåga att fokusera på det som slutade i tårar. Det är tacksamma tankar att vandra bort sig i. Vägskälen är nästintill oändliga. I lyckan har man ju sett och vis redan hittat hem.

Det har gjort mig till en skicklig romantiker. En romantiserare av det förflutna. Jag vet hur man när sin ångest. Är det något jag är bäst så är det just det. Jag borde doktorera. Göra någonting utav det. Slå mynt av min talang.

Turnera. Föreläsa. Tjäna miljoner.

Men vad skulle jag med miljoner till? Köpa ett kråkslott på landet där jag kunde dra runt, jag och min ensamhet? Cykla under äppelträden. Sandpappra på en gammal, flagnad eka. Panga rutor. Skrika mig hes.

Nä.

Jag behåller oket på. För mig själv. I min två, strax utanför stan. Det är ändå när det känns som värst som det blir som bäst, och då syftar jag inte på det solsken som kommer efter regn, utan på den krutdunk som vemodet är på skaparglöden. Det blir liksom inte bättre, och bra saker är än en gång i görningen.

Till dess.

Avslutar med en drygt ett år gammal hyllning till dumheterna vi är medvetna om, men ändå inte riktigt kan rå för. Godkväll.