Ingenting att skratta åt

Attans. Jag som trodde att jag hade myntat ett nytt uttryck. Romcon. Alltså inte romcom som redan är väl etablerat och står för romantic comedy, utan romcon, som står för romantic conversation. Tänkt Before Sunrise och Before Sunset. Filmer om relationer, utan trams.

Urban Dictionary har dock redan en definition för ordet. Där står romcon för en faktiskt con, det vill säga ett komiskt bedrägeri. En romcom som alltså inte är rolig. Tänk allt med Ben Stiller, post milleniebuggen. Typ.

Greenberg, the romcon of the century.

Kärlek i 16 bitar

Unn 2.0

Hon accepterade. Unn. Och jag. Nu är det vi. De bästa av vänner.

Bland drygt åttahundra bekanta är det dock svårt att känna sig utvald. En total likgiltighet inför vem jag är och varför jag kontaktat henne gör inte saken mycket bättre. En pojkvän på det och vår framtid tillsammans är med ens under belägring.

Vilken normal människa tar andra män i hand när man redan har en pojkvän? Hora!

Nej, förlåt. Om det ändå vore så väl. Jag drömmer. Unn skulle aldrig. Inte Unn. Efter ett handslag, en artighetsfras och tolv timmar på kompislistan vågar jag nog uttala mig om den saken. Unn är bra, kanske rent utav bäst. Hon har det. Det. Ett hjärta stort nog att mätta varje svultet barn i tredje världen. En famn stor nog att spendera ett liv. En värme för Februarinätter. Ögon med en glimt för dunkla rum.

Jag önskar henne allt gott och lycka till. Det gör jag verkligen.

Ps. Unn, din pojkvän är polsk och ful.

Unn

Jag har aldrig riktigt definierat mig själv som nattportier. Det är mer ett nödvändigt ont. Ett välbetalt tidsfördriv. Någonting att göra i väntan på nästa lönekuvert. Men då och då – med betoning på ibland – har det sina fördelar. Som i kväll.

Vid tolvtiden kom det ned en kvinna till receptionen och beklagade sig över högljudda grannar. Rum 743. Där var det livat. Där var det fest.

Jag bad henne åka tillbaka till sitt rum och tog själv varuhissen till sjätte våningen där jag gick den sista trappan, allt för att slippa beblanda mig med gästerna. Pöbeln. Pengapacket. Du blir ju inte nattportier för att du älskar mänsklig kontakt liksom. Eller, du kanske blir det? Vad vet jag, det går trots allt elva idioter på dussinet.

Nåväl.

Medan jag väntade på att festdeltagarna skulle öppna kom en ung mörk skönhet spatserande nedför korridoren. Hon tog i hand och presenterade sig som Unn. Då blev jag kär. Lite för att hon var en skönhet. Mest för att hon hette Unn. Jag fungerar så. Sån är jag. Och där stod vi, tillsammans. För en sekund var vi dam och kavaljer. Sen öppnades dörren.

Unn togs emot med öppna armar, jag med ett ”Vem (fan) är du?”. Jag jobbar här, sa jag, och klöv stereon på mitten med ett karateslag. Sen gick jag ned till receptionen igen, och tänkte ”Unn, det kan inte vara något vanligt namn”, och så sökte jag, och hittade.

Två stycken. Inte skitvanligt, men heller inte helt unikt. Jag hade till och med gemensamma vänner med den ena. Fel Unn, förvisso, så jag ansökte om vänskap med den andra. Väntar fortfarande på svar. När jag får det ska jag skicka det här meddelandet:

Skulle du någon gång behöva en kostymklädd kille som sabbar festen någon annanstans så är det bara att höra av dig.

Jag kanske kan be folk ta det lugnt på en kräftskiva i Vasastan, eller hälla ut häxgroggarna på en FF-fest på Skånegatan, eller varför inte be någon ta ett varv runt kvarteret på ett LAN-party i Bredäng?

Ja, du hör ju själv. Bara fantasin sätter gränserna.

Vad är det värsta som kan hända? Att hon tycker att jag betett mig olämpligt och oprofessionellt? Kanske tar hon en skärmdump och hänger ut mig på sin blogg. Eller ringer chefen. Eller ringer en potentiell pojkvän som knackar på med en rostig cykelkedja och ger mig en sådan omgång att jag måste byta passfoto. I värsta fall alltså. I bästa fall äter vi tapas, och hon tar notan.

Runkbulle för en hel nation

För mig har humor aldrig handlat om att stapla åsikter på hög. Sånt klarar jag av på egen hand. Humor handlar om att lockas till skratt, om att överraska, att ta dig på sängen. Förmedla något som du inte redan tänkt på förut. Erbjuda en aha-upplevelse. En ny twist på saker och ting.

Det finns många lysande exempel på komiker som besitter den förmågan. George Carlin hade den, Trey Parker har den, och Martin Kellerman likaså. Ett lysande exempel på någon som däremot saknar den totalt är Magnus Betnér, en man vars repertoar faller så hårt att det hörs hela vägen till Katthult.

Kanal 5 sände igår Magnus liveshow, Livets Ord. Men vad var det egentligen som skilde Livets Ord från en vanlig jävla middagskonversation? Prislappen, förmodar jag. Och bristen på stek och rotfruktslåda. Detta till trots jublade man land och rike runt på allehanda sociala medier. ”Han vågar säga sanningen!”. ”Samhällskritiskt och knivskarpt!”. ”Magnus är underbar!”.

Hur låg det då egentligen till?

Samhällskritiskt? Visst. Vågade han säga sanningen? Eh, ja, jo, till stor del, även om sanning i många fall är en ren definitionsfråga, och inte alltid speciellt rolig. Var det underbart? Nej, inte alls, om man inte gillar gubbgnäll då förstås, vilket förvisso kan vara underhållande, ur ett ”skratta åt”-perspektiv då. Den enda gången jag skrattade med Magnus var när han avhandlade små sköldpaddspojkar som berövats sitt skal på grund av mammas preferenser. Bra grejer. Allt annat var dock bara repriseringar av något varje tänkande människa redan hade tänkt någon gång förut.

Visst, när Magnus Betnér dök upp i Parlamentet för allra första gången tyckte jag att han var en skön klick färg i ett annars ganska blekt program. Färgen slets dock med rasande takt när Magnus trampade på i exakt samma spår vecka om varannan, och efter DVD-fadäsen Uncut rollade jag över flinten en gång för alla.

Kanske har Magnus aldrig har kallat sig för komiker. Om så är fallet, kudos till Magnus. Magnus är nämligen ingen rolig kille. Magnus är en buse. En knöl. Magnus är den där jobbiga snubben på festen som står i köket hela kvällen, lite nonchalant lutad mot spisen med armarna i kors och högerbenet slängt över det andra. Storskrävlaren. Killen som förmodligen inte ens är bjuden. Han som bara hakade på och nu står och sänker dig inför damsällskapet med retoriska frågor för att skifta fokus från sina egna tillkortakommanden. Det är ständiga insinuationer, skickligt förklädda till verklighet. Men det är inte stand up, det är härskarteknik.

Och kanske är det däri popularitet ligger? If you can’t beat ‘em, join ‘em, liksom. Alfahanen och hans kameleonter. Tjejerna vill ligga med honom, och vi killar vill vara honom, just därför. Och kan vi inte vara honom så vill vi i alla fall vara som honom, och hur gör man sig hörd bredvid någon som inte låter dig få en syl i vädret? Jo, genom att skratta. Högt. Högt så att alla ska höra att här har vi en kille som håller med. ”Så jävla bra! Jag är precis som Magnus, ligg med mig!”.

Magnus shower är med andra ord ingenting annat än en stor, jävla circle jerk där folk som tycker samma sak runkar av varandra över en vetelängd som sedan delas broderligt. Typ.

Hoppas det smakar.

”Jag radar upp lite nyheter och säger ”Nähä?” sådär lite ironiskt efteråt. Det gillar folk.”

När nynazism blir ett kliv i rätt riktning

Först var det såhär bah:

Sen blev det såhär bah:

Mattias, Guds gåva

Jag har faktiskt namndag idag, om det nu betyder något längre. Det är inte som om någon av er brytt sig om att gratulera. Ett SMS och någon Facebook-hälsning, det är allt. De tre gyllene undantagen.

Hur kan man så iskallt bara avfärda den viktigaste dagen i en ung mans liv? Likgiltighet, det är dagens melodi, och den går uteslutande i moll. Hur ni överhuvudtaget kan leva med er själva är för mig ett under.

Men det är väl det som är felet med det sekulariserade samhället av i dag. Ingen bryr sig längre. Ingenting är heligt.

Vad hade Jesus gjort? Jo, Jesus hade gratulerat mig, för det är så som Jesus själv hade velat bli bemött. Med blommor och med blad, uppå bemärkelsedan. Jag har den äran, jag har den äran, att gratulera.

Behandla andra människor så som du själv vill bli behandlad. En enkel regel och ett rättvist mått. Och nu vet jag hur ni vill bli behandlade. Mindre värda än luft. Mer som gas. Sumpgas.

Mitt namn är pärlan. Ni är svinen. Godkväll.

Dejt med klass

Jag funderar på att börja dejta en eller flera av tjejerna från Klass 9A. Skulle kunna bli ett jävla liv.

Ålder är bara en siffra, precis som sex.

Etiketter: , , ,

”Det lär bli ett jävla röj!”

Att Coldplay ska spela på Where the action is måste väl ändå vara höjden av ironi? Och falsk marknadsföring. Det är lite som att ansvara för filmvalet på grabbkvällen och dyka upp med Frost/Nixon och hävda att ”Nu blir det åka av!”.

Coldplay är väl – om jag förstått saken rätt – det nya millenniets svar på vad Magnus Ugglas Första gången var för nittiotalet. Tryckarmusik för skoldiskoteket. En rocktågsturné med Tomas Ledin på sin höjd.

Jag har liksom svårt att se löpsedeln ”Femton döda i Coldplay-kaoset. Maria, 15: Det var rena slagfältet!” framför mig, och ingen festival som inte är villig att ”knäcka några ägg” har rätt att hävda var eller när det blir action. Punkt.

Öset boys!

”Mer pengar tack!”

Aftonbladet skriver idag om Eva Hamiltons debattartikel i DN gällande public service-mutationen. Tv-licensen ska alternativt bli en internet-licens. Eva Hamilton vill ha mer pengar, ”eftersom Tyskland också får det”, typ.

Har inte riktigt hunnit reflektera över om det är fisk eller fräscht, men spontant känns det ju lite som om man har skapa en tjänst på internet och nu rasar över att folk faktiskt använder den. Dessutom betalar vi redan en avgift för att kunna använda internet, och en avgift som bekostat programmen som sänds. Hur många avgifter är egentligen rimligt?

Mest underhållande är dock Zandra Lundbergs inlägg i debatten. Hon tycker nämligen att avgiften rättfärdigas enbart av att ”de skrattretade kontrollanterna” försvinner. Hon skriver:

”Jag har bara blivit utsatt för eländet en gång. Jag var 19 och hade varit ute och festat dagen innan. Det här var en torsdag morgon och när det plingade på dörren så antog jag bara att det var min kompis så jag gick och öppnade i pyjamas. Fatta hur förnedrad jag kände mig.

Där stod jag med smink runt halva ansiktet och en sliten hello kitty-tischa och tv-snubben tittade på mig med avsmak. Egentligen ska väl han skita i vilken dagsform jag råkar befinna mig i – men hans oerhörda pondus fick mig ändå att stamma fram någon form av förklaring om varför jag såg ut som ett vrak.”

Okay, you had me at ”Hello Kitty”. Ro hit med fakturan.

Det öppna arkivet som man lockar med låter dock sin riktigt bra grejer, men kanske också lite som en rättighet vi berövats. Om det nu är så viktigt för den svenska kulturen med trettio år gamla avsnitt av Hemsöborna kanske staten skulle gå in och bevara, eller så får man väl hushålla med stålarna man har. För vad är det vi i slutändan betalar för?

Hela grejen med SR och SVT är väl att det ska finnas ett oberoende alternativt till privatägd propaganda, inte för att kolla på när någon tjänar en kvarts miljon genom att skjuta ned tomburkar med pingisbollar ur fittan i Minuten, eller? Låt tramskanalerna pyssla med skräp-Tv och lägg de slantar som finns på någonting som faktiskt har ett värde.

Men som sagt, har inte riktigt hunnit reflektera över det hela. Kanske blir skitkul att betala.

Mo’ money please!