Porrstjärna åt upp Britneys barn

Ja, alltså, hade rubriken varit ”Porrstjärna åt upp Britneys barn” så hade jag i alla fall förstått nyhetsvärdet. Nu förstår jag inte ens nöjesvärdet. Insinuationen är bara osmaklig.

På tal om Jesus

Christer Åberg bloggar om ett Egypten i brand. Han talar om tidstecken. Citerar Matteus 24:7, det vill säga Jesus domedagsprofetia.

Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike, och det skall bli hungersnöd och jordbävningar på den ena platsen efter den andra.

Snyggt, och smakfullt. Undrar om Mubarak använder samma metod för att stävja de upprörda massorna? ”Chilla, slutet är nära!”. Eller så borde kanske Christer åka ned och prova själv? Fast han gör ju redan så mycket. Eller han gör snarare det minsta han kan göra. Han ber.

Be för människorna i Egypten. Be för människorna i arabvärlden. Be att de omvänder sig och tar emot Jesus Kristus. Jesus är den enda räddningen!

Och med räddning menar han givetvis inte ekonomisk stabilitet och grundläggande, mänskliga rättigheter, utan en toga och en gratis stor stark i Guds harem. En galge är dock redan tom. Christer förlorade fru och son under komplikationer med graviditeten. Fostervattenembolism. Otroligt tragiskt, naturligtvis, men inte ens där kan Christer hålla de oblatflottiga fingrarna borta. Han skriver:

Marie dog mycket snabbt natten till den 22 december 2008. Hade hon inte varit frälst så hade det inte funnits en chans för henne att bli det. Det fanns ingen tid till att ropa på Jesus och bli frälst. Detta säger mig hur viktigt och allvarligt det är att ha allting klart med Gud. Att man har tagit emot Jesus och är frälst. Vi vet ingenting om vad som kan hända i morgondagen. Vi har inga garantier. Men har vi Jesus så har vi garantier att vi en dag skall komma till himlen.

Även sonen dog mot morgonkvisten. Kanske hann han fånga dagen. Snabbfrälsas, men jag tvivlar. Så vad betyder det i Christers värd? undrar man. Var ligger trösten i den tanken? På vilket sätt erbjuder Gud en axel att luta sig mot när han berövar dig din fru och odöpta spädbarn?

Det gör han inte. Han bara tar. Tar dina nära. Tar dina kära. Och sen tar han dina böner. Och stoppar dem.

Mina kondoleanser till Marie med familj. För hjärntvätt, bortgång och denna studie i smaklöshet. Jag hoppas sannerligen att de, de facto, vilar i frid.

Dålig planering blev Jesus fall

Jag tar då och då en sväng förbi Finns Gud?-tråden på Gamereactor för att vältra mig i förnekelse och religiösa faktoider. Det mesta har redan sagts trehundra gånger, men när en användare påstod att Jesus existens var ett obestridligt faktum blev jag tvungen att åberopa någon form av bevismaterial. Personen i fråga länkade då till alltombibeln.se där jag bland annat hittade följande stycke:

Utombibliska bevis för Jesu existens

Det finns över huvud taget ingen anledning att tvivla på att just denne judiske hantverkare har funnits – i synnerhet inte som flera av hans närmaste bekanta (både vänner och elever – och dessutom hans egen bror som senare avrättades) ansåg att det han hade gjort och sagt var så fascinerande, fantastiskt och livsviktigt att de måste skriva ner det för att kunna berätta det för alla – och till och med var beredda att offra livet för den skull.

Och sedan det här stycket:

Varför skrevs det inte mer om Jesus?

Det beror enbart på det enkla faktum att Jesus inte var någon särskilt känd och omtalad person under sin verksamhetstid. Han var en av många lärda och predikanter som samlade ett antal elever omkring sig. De människor han kom i kontakt med – befolkningen i byarna runtom i Palestina – var inte några författare.

Så Palestinas byfånar var inga författare, men Jesus alla vänner och lärljungar var krönikörer hela högen, eller? I så fall, sicken jäkla flax! Annars hade det ju nästan hela grejen med jungfrufödslar, krymplingsheeling och korsfästelse varit förgäves. För syftet var väl att rädda mänskligheten? Sprida Guds budskap? Frälsa kättarna?

Och så glömmer han papper och penna. Riktigt usel planering. För några samtida dokumentationer finns det inte. De tidigaste är väl skriva trettio (?) år efter Jesus död och uppståndelse. Det är en skaplig skrivkramp, speciellt för någon som upplevt något de ansåg vara ”fascinerande, fantastiskt och livsviktigt”.

Nog för att vi, generationen som slänger oss på Twitterapplikationen så fort tåget är inställt, är en smula bortskämda med dokumentationen, men att Guds egen son, (mirakelmannen!) skulle knalla runt i Palestina och utföra stordåd utan att det ekade över världen verkar rent ut sagt otroligt. Så otroligt att jag bara inte kan tro det. Alls.

Att vissa evangelier inte ansågs kristna nog att platsa i Nya Testamentet gör ju inte heller saker och ting mer trovärdiga. Snarare ovärdiga. Fast det går väl å andra sidan hand i handske med dyrkan av en böghatande, manschauvinistisk barnamördare.

Nej, förlåt, det var lågt. Det där skedde ju först och främst på den tiden då Gud var jude. Han blev lite mysigare efter återfödseln, trots tveksamheter som helveten, häxjakter, negerhängningar och yada yada yada. Jag ska inte tråka ut er med två årtusenden av elände när det fått ett par oroliga själar att känna mindre dödsångest.

Avslutar med en bild jag har ritat på Gud. Blev ganska likt.

Vecka fyra

  • Måndag: Tittar på Stone, en semireligiös, spade dynga med DeNiros första sexscen på fyrtio år och Edward Norton i inbakade flätor. Tappar tron, igen.
  • Tisdag: Tittar på The Last Airbender. M Night Shyamalan har gjort det igen. Skrattar oavbrutet från för- till eftertext.
  • Onsdag: Tittar på Clash of the Titans med Sam Worthington, the poor mans Sam Worthington.
  • Torsdag: Tittar på Twilight. Två timmar film. En och en halv timme öppna munnar. Tjugo minuter dialog.
  • Fredag: Tittar på The Twilight Saga: New Moon, den första filmen som slår Matthew McConaugheys gamla rekord i bara överkroppar.
  • Lördag: Tittar på The Twilight Saga: Eclipse och vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig. En sexig mumie? En barbröstad meduza? Zombies med sexpack? Det visar sig dock att man bara tagit den förra filmen i serien och klippt in ännu mer bar överkropp.
  • Söndag: Tittar på Plan 9 From Other Space. Snopet att Bela Lugosi sålde själen så nära inpå sin sorti från jordelivet. Filmen klådde, sin notoriska uselhet till trots, allt annat jag sett denna vecka.

Fenomenala grejer

Alltså den där känslan av att ha fenomenala grejer på gång. Den är inte dum den.

Etiketter:

”Jag jobbar med media!”

Måste bara delge er den diskussion som följde då jag en morgon på väg hem från jobbet twittrade följande rader om Charlie Sheens omättliga aptit på köpebröd:

Heder åt Charlie Sheen som knullar horor för tiotusentals kronor istället för att utnyttja sina fans, ändå.

Ett uttalande som osar av ypperlig ironi, om jag får vara så partiskt självgod, något vilken människa som någonsin har umgåtts med en annan människa givetvis hade snappat upp. Ja, alla utom den frilansande mediearbetaren Linda, a.k.a. lilivanilli då.

Och eftersom diskussionen skedde på ett publikt forum ser jag inga problem med att planka allting rakt av, ocensurerat. Inte för att jag hade sett några problem med det i alla fall. I’m up next liksom.

Sluta böga-piller

Tittar på Uppdrag Granskning via SVT Play. Den nye grannen. Det är en så kallad fruktansvärd historia om pedofili, svensk psykiatri och total inkompetens.

I Uppdrag gransknings årspremiär berättar vi om hur en pedofil på en högt säkerhetsklassad vårdavdelning inom rättspsykiatrin i Sundsvall lyckas skaffa sig en egen lägenhet på stan och begå nya övergrepp mot barn.

På den högt säkerhetsklassade vårdavdelningen säger man att man inte visste någonting. Se no evil, hear no evil, speak no evil. Det känns tryggt. De hade kunnat ta på sig skulden och erkänt att det hela var ett misslyckat försök att slussa ut en till synes rehabiliterad brottsling i samhället, men istället blånekar man och ger sken av att våldsverkare och sexualbrottslingar kan komma och gå lite som de själva vill. Hyra en lägenhet i din trappuppgång och förgripa sig på dina barn.

Redan där börjar man ju skruva på sig i fåtöljen.

Jag är så pass liberal och härlig att jag tycker att man ska ge människor en andra chans, egentligen, men trots denna teoretiskt vackra tanke så är det ju inte alltid praktiskt möjligt. För kan man bota pedofili? Ja, tror man det så kanske man inte ska jobba med psykiatri. Eller människor. Och skulle vi inte bota bögarna först? Vad hände där? Har vi gett upp det helt och hållet?

Skämt å sido, att bota någons sexualitet är givetvis ett uppdrag lika fruktlöst som att kurera någons musikaliska förmåga. Jag säger inte heller att man borde. Problemet sitter i hårdvaran och är ingenting som kan formateras likt en hårddisk full med porr. Övergrepp begår man på grund av att man är psykopat, inte på grund av sin sexuella böjelse, även om sexualdriften säkerligen är en katalysator.

Förmodar jag. Jag är ju ingen läkare, bara människa, och kåt, ibland. För visst har man varit kåt nog att tappa omdömet mer än en gång sedan puberteten. På ett harmlöst sätt naturligtvis. De flesta av oss skulle aldrig tvinga mig på någon. Aldrig skada någon, men det är alldeles för lätt hänt att man tvingar sig själv till någonting som man kanske egentligen inte vill.

Det gör oss dock bara till sexuellt frustrerade idioter. Vi skadar inga andra än oss själva. Vi har dessutom vett nog att skavas av oket under skamgången hem. Det är skammen gör oss till människor. Likgiltigheten till monster. En vuxen man som inte ens kan känna empati för sitt eget barn har ingenting bland andras barn att göra. Och då menar jag alla barn. Allas barn. Mormors barn. Mormors farmors barn. Ja, ni förstår säkert vad jag menar.

Brist på empati är ingenting man kan medinicera. Ingenting man kan rehabilitera. Jag skulle kanske inte kalla det för ondska, bara den olyckliga sanningen. Jag har heller ingen lösning. Inga råd att ge. Jag bara tänker högt. Slår ihjäl de sista minuterna av min arbetsnatt i väntan på morgonpasset. Publicerar förmodligen i brist på omdöme, men om så är kommer jag även att skämmas som sig bör när jag vaknar. För sån är jag.

Mänsklig.

Krubb för kaskelott

Mmm, krillolja. For all your krill cravings. Ett skepp kommer lastat, men med vadå? Jo, krill naturligtvis. Va, serverar ni inte krill här? Då får jag stilla min hunger efter krill på ett annat etablissemang. Stå inte bara där, ro hit en kapsel med krill, ögona bums! Liksom.

Hundra skäl att jubla

I dag firar SILLY GOOFMONKEYS™ hundra rutor av otyglade dumheter. Det känns faktiskt alldeles förträffligt. Jag var inte säker på att det skulle kännas förträffligt, men trots vissa inspirerande svackor och efterkonstruktioner så står jag rakryggad för varenda en av dem. Visst finns det en eller två som kanske inte blev precis så där rolig som utkastet gav sken av, men i helhet är jag ändå stolt.

Tveksamt om jag någonsin kommer kunna försörja mig på att rita apor däremot. Eller inte bara tveksamt, mer garanterat. Fast det var å andra sidan aldrig målet. Tanken var och förblir ett erbjudande av någonting ocensurerat och äkta, och med äkta menar jag humor som inte försöker vara någonting annat än just humor. Ofta byggd på fördomar, utan fördomar. Humor är dock, lustigt nog, en konstform som inte faller alla i smaken.

Det fria ordet är det sällan någon som vill debattera, men den fria humorn ifrågasätts gång på gång. Många gånger oavsiktligt. Hoppas jag. Men vad är då okej att skämta om? Får man verkligen skratta åt allt? Kan en folkgrupp äga ett ord? Svaren blir allt, absolut och verkligen inte. I min värld är vi alla jämlikar och här får en människa skämta om andra människor,oavsett kön, sexualitet och etniskt ursprung. Vackert va?

Det må låta som att med darrig röst ursäkta bruket av ord som ”negerslav”, ”bögjävel” och ”sprutluder”, men jag tror på den. Du behöver inte. Det gör ingenting. Jag är villig att låta dig missförstå. Misstro. Det är lustigt nog de som anser sig vara fördomsfria som är snabbast med att döma andra, och till er kan jag bara säga: Hej! Allting måste inte tas personligt. Allting måste inte analyseras. Ibland är det okej att bara slappna av och ha kul. Skratta gott liksom. Jag lovar.

Man behöver däremot inte tycka att jag är så jävla rolig, men här följer likväl ett axplock av saker som jag tycker är helt okej att skoja om.

Humour Noir

Humour Noir

The Foreigner

The Foreigner

Bohemian Tragedy

Bohemian Tragedy

Cyberpunks

Cyberpunks

Oh Holy Head

Oh Holy Head

Shit happens

Shit happens

Shank

Shank

Radiohead

Radiohead

Pink Slip

Pink Slip

Liv och död

Jag har precis sett sista delen av Bibliotekstjuven, en svensk dramathriller inspirerad av en man som sprängde sig själv i luften. Jag gillade den, faktiskt. Inte skitfräsch, men lagom spännande. Hyggligt tidsfördriv liksom. Och så är jag lite kär i Liv Mjönes som spelar Pia. Bra käkparti. Hon är dessutom bara två år äldre än mig, vilket betyder att vi kan bli ihop.

Det är alltså Liv som står i i mitten. Hon har barn och gillar schwarzwaldtårta.