Ett öppet kärleksbrev

Jag har slutat förfölja folk. Speciellt ICA-kassörskor. Det känns tomt, men ska sanningen fram var det en bättre historia än det var en romans. Dessutom lever jag kvar i det förflutna.

Det förflutna brukade vara ett ganska kvavt och instängt kyffe. En garderob full av skelett, eller delvis förmultnade kroppar. Men jag har röjt upp och gjort fint. Hackat, sågat, plastat in och grävt ned. Bränt bevismaterial. Gjort plats. Vräkt snyltgäster och vädrat ut lukten av body butter, strawberry lipgloss och aceton. Har bara sparat några skokartonger barndomsminnen, två-tre fjortisfyllor och hon, hon den där. Hon som aldrig riktigt gav sig av, trots att hon lämnade landet.

Det går inte en vecka utan att jag tänker på henne. Sällan en dag. Jag visste att jag inte skulle kunna släppa henne, till och med när jag släppte henne. Men jag visste också att jag aldrig skulle förstå vilket hål hon lämnade i mig förrän jag kikade ut genom det. Och det är stort. Ett skyddsräcke vore fint.

Jag har försökt att förklara det här för henne, men jag vet inte om hon tror mig, eller bryr sig. Fast jag skiter i om hon bryr sig, jag tänker visa det ändå. Officiellt förstås. Mitt liv är en dokusåpa. Alla måste titta.

Först hade jag tänkt svälta mig själv tills hon gav upp, men efter tolv timmar gav upp. Sjukt värdelöst att vara hungrig ju. Så nu tänker jag istället publicera en fotoserie på saker i min lägenhet som håller minnet vid liv. En om dan. Rekommenderat dagligt intag av nostalgi liksom.

I bästa fall förstår hon. Hon kanske till och med uppskattar gesten. I värsta fall så tror hon att jag utnyttjar vårt vrak till relation för att hora trafik. Men jag tänker inte ge mig. Om jag inte stöter på motgång förstås. Då ger jag upp direkt.