Transformatorerna

Packat, kånkat och klart. Jag har även hunnit med att flyttstäda den gamla lägenheten och spacklat ihop den nya till beboligt skick, och allt detta medan semestersolen hånade mig från balkongen där den satt och värmde upp mina sprillans nya utemöbler.

Men nu är det över, och innan jag drar till Dalarna för att påbörja den riktiga semestern så har jag passat på att spontanunna mig lite Tranformers såhär på kvällskvisten. Här kommer i vanlig ordning lite frågor och intryck från föreställningen.

01. Klassisk uppföljare. Mer trams (ghettobots) och mindre innehåll. Nu var väl inte ettan någon bottenlös visdomsbrunn direkt, men ändå trovärig på något sorts talande rymdrobotskt vis. Man har dock krämat på ordentligt med yta och humor, och det fungerar faktiskt ganska väl. Jag är inte speciellt sugen på någon hattrick, men visst klarade Revenge of the Fallen att underhålla utan att man fick flisor i röven.

02. Bra action men snålt med dramatik.

03. Varför har filmen klippts ihop av någon med Parkinsons?

04. Ljudet var grymt. Jag hörde inte en jävel i salongen.

05. Man verkar ha ifrågasatt vikten av ett vattentätt manus, eller så hatar man kanske bara röda trådar på samma sätt som Jonas Elfving hatar ägg.

06. Varför har Decepticons huggtänder? Blir det mycket blodig biff och bearnaisés till helgen eller?

07. Man kunde nästan höra hur Micke för trettionde gången hojtade ”This movie needs more ass!” från sin klaffstol. Megan Fox var mer eller mindre inkvoterad enbart för att fylla stjärtkvot.

08. Och för det bugade jag.

09. Varför snålade man med Steve Jablonskys originamusik från ettan? Den är juh pampig så in i arslet!

10. Innan filmen började så blev vi välkomande av en representant från SF som passade på att lotta ut två fribiljetter till Brüno. Den första gick till stolsnummer 167 på rad 9, kanske mer känd som stolen jag satt och fes in. Najs.

Se för i helvete till att landa på mage!

Det är mycket nu

Här går man och lägger sig tidigt för att orka med en lång, hård flyttfredag, och när man vaknar upp för att gå på muggen så har Micke gått och mulat, och Farrah Fawcett likaså. Tommy Lee har dessutom knyckt en hoj. Heavy shit.

Men det tyngsta bajset är naturligtvis min flytt. Inom tolv timmar ska jag möblera ned min lya i Hornstull och möblera upp den tre stationer österut, fast pimpad to the max. Sen lämnar jag stan helt för en nypa frisk lantluft och en rejäl jädra bondbränna.

På återseende go vänner och bastarder.

Once upon a time it was fairly good to be the king…

Boka biljett redan idag!

Den gamle kulturministern och skäggfejset Leif Pagrotsky jobbar enligt rykten på att sätta upp ett antal föreställningar av den gamla highschoolmusikalen Footloose i svensk tappning på Operan i Göteborg.

Footloose var en populär musikal i mitten av åttiotalet och handlade om en ung grabb som flyttat från storstadspulsen i Chicago till en liten by på landet där musik och dans har totalförbjudits av den bibelhyttande borgmästaren.

Föreställningen har premiär någon gång runt Midsommar och kommer att gå under namnet Gött Mos. I rollen som den unge och dansante Ren McCormack, i filmen spelad av Kevin Bacon, ser vi här Lasse Kronér.

Oh-gött-mooos, oh-gött-mooos!

Tre miljarder människoliv senare

Man kan knappast anklaga Hollywoodpamparna för att spotta ur sig Terminatorfilmer för att tjäna snabba stålar, men igår fick jag äntligen, efter sex års vänta, ytterligare en dos av dystopi och hudspacklade metallskelett. Gick trots den långa väntan in med ganska låga förväntningar. Klev dock ut mer än nöjd, och här är mina intryck.

01. Vissa dramatiska ögonblick kändes tillplattade. Inte platta och stela, men kompakta, som om man försökt att spara tid och plats. Nog för att filmen är snudd på två timmar lång, så jag förstår varför man satsat på att hålla igång empot, men personligen hade hellre suttit en halvtimme till så att varje scen hade fått ta sin tid.

02. Jag hade förväntat mig betydligt fler och fetare mördarmaskiner. Nog för att jag håller männskobyn, men det var ändå lite väl snålt med förödelse och mänsklig likvidering.

03. Christian Bale är bra, men han är ingen John connor. Därmed inte sagt att jag hellre sett en pluffsig Edward Furlong eller, gud förbjude, Nick Stahl i huvudrollen. Men en nobody hade varit najs. Anton Yelchins Kyle Reese kändes däremot klockren, och jag har ingenting ont att säga om castingen i övrigt.

04. Besöket kostade endast sjuttiofem riksdaler. Överraskande ”billigt” för en storfilm i stadens största salong.

05. Påskäggen smakade alldeles underbart, men vart tusan höll alla cameos hus?

06. Den ytterst obehagliga leksakstillverkaren Red Clown som skyltar i Los Angeles är tydligen baserad på seriemördaren och pedofilen John Wayne Gacy’s alterego, Pogo the Clown.

07. Jag avskydde aldrig Terminator III, men efter Terminator Salvation känns den så jäkla onödig på något sätt. Den smutsar ned ett jäkligt grymt koncept och sticker ut som en infekterad tumme i samlingen. Nu verkar i och för sig Salvation bli sin egen trilogi, och det tycker jag om, men ändå. Rise of the Machines kommer tveklöst att vara sämst av dem alla när gigantoboxen kommer.

Glaset är till hälften fyllt

Regnet smattrar mot rutor och fönsterbräden. Jag sitter bara en halvmeter från fönstret, men tack vare glaset är avståndet säkert nog. I alla fall i några minuter till, sen måste jag ut igen. Sitter i Enköping och tittar på klockan. Den saknar tuffa digitala effekter som miniräknare och barometer. Har med andra ord inga exakta siffror på luftfuktigheten, men jag skulle gissa på hundra procent. Det är lite därför jag aldrig har pluggat vidare.

Jobb fick jag ändå, och snart har jag semester. Det ska bli skönt. Någon vecka senare är det dags för midsommar, inlagd sill och skatteåterbäring. Det ska också bli skönt. Sen blir sommaren bara kortare och kortare för att plötsligt helt ta slut. Det är inte riktigt lika skönt, men det är skönt med regn.

Varför? Därför att man sällan är så ineffektiv som i direkt solljus. Man pallar inte med några större mängder tungt kroppsarbete, och när solen skiner vill man bara jogga i strandkanten och se jätteglad ut i grupp. Det har jag sett på Tv. Därför hoppas jag på en riktigt jävla svensk sommar med ihållande skyfall så att jag hinner få lite saker gjorda.

Plan A
Projects in the making

- Skriva bok. Superduperklyscha som så många slängt ur sig någon gång i sitt liv. Nu har jag i alla fall börjat, och det flyter på. Bra känns det också, men det blir ingen rolig historia, och inte speciellt nyskapande. Ska emellertid försöka vara mig själv, men både King och Koontz lär coacha i mitt undermedvetna, och det är trots allt inte så jäkla illa. Tanken är att hinna skriva så mycket som möjligt under de veckor jag spenderar på föräldrarnas landsställe. Rogivande plats, och pappa brukar se till att ha kylskåpet fullt av Stephens gamla inspirationskälla, if you catch my drift.
- Ladies & Gentlemen. En instrumental hyllning till Sean Connerys James Bond, uppdelad i sju stycken och framförda med viss loungekänsla. Whiskey och cigarr-musik på piano och stråkar. Arbetsnamnet på skivan är för tillfället The Sound of Silencers, och jag gillar det.
- Måla en stjärtladdning tavlor. Skissar för fullt och har en gedigen samling blivande verk på hög. Nu gäller det bara att bestämma sig för vilken färg jag ska arbeta med. Akryl ligger bra till, men jag kan ingenting om konstnärsmateriel, så ska forska lite noggrannare i ämnet innan VISA-kortet börjar svepas.

Plan B
Projects on the rocks

- La Fable du Monde. Seriens gamla arbetsnamn känns numera förlegat och kommer ersättas när det väl är dags. Det nya namnet är redan klart, men jag håller det för mig själv. Bra skit är det i alla fall, både namn och idé. Så jäkla självsäker är jag faktiskt. Martin Kellerman bör njuta av sina sista dagar i rampljuset.
- Varg. Ja, det blir en tredje skiva. Material finns det gott om, och så även lust. Däremot saknar jag lokal att sjunga falskt i, och dessutom behöver jag slutföra Bondplattan innan jag hittar ro att producera något helt nytt.
- Hardcore johnson & the Ugly Bastards. En helrenovering och omstrukturering av de gamla verken, samt inspelningar av nytt material som för mig är minst två år gammalt. Känns jävligt kul, men sålångt bort i planeringen att jag knappt orkar tänka på det.
- Mycket, mycket mer

Så ja, det är ungefär vad jag kommer syssla med i sommar, förutsatt att det kommer sisådär trettiofem störtskurar. Man kan i alla fall hoppas.

Rösterna skalla!

Jaha, då står röstbåsen uppradade på T-Centralen. Eller mer inramade liksom, för de bildar mer en ruta än en rad. En liten ansvarskvardat för pliktrogna demokrater. Men vem ska man egentligen rösta ut från Rosenbad den här veckan? Vem ska få hytta den svenska näven i Bryssel? Och är en enda man man nog för jobbet?

Ja, jag skriver man, för vem skulle vi annars skicka ned? Eva-Britt Svensson? Vad ska hon där att göra, koka kaffe? Putsa, diska, tvätta, damma? Nej, det behövs en redig karlakarl som inte rullar över på rygg så fort det stöter på.
Någon som kan visa att Sverige kan mer än bara rulla köttbullar i tysthet.

Lite mer attityd helt enkelt. Tyskarna har juh alltid andra världskriget att falla tillbaka på, och Finland sina knivslagsmål. Fransoserna har sina kvinnokarlar och britterna har ridit runt och slaktat i mer meller mindre hela världen. Respekt.

Men vad har Sverige gjort? Vunnit Eurovisionsschlagerfestivalen fyra gånger, dragit hundra Bellmanhistorier och myntat en fras för offer som vill nypa sina gärningsmän i häcken. Nej, som sagt, mer jävlaranamma. En riktig man som dricker öl, åker hoj och tuggar taggtråd och spottar snus. Någon som drar från snuten mest på skoj på sin lilla brandgula Pusch Dakota. Ja, ni hajar.

Men man vill juh inte vara annorlunda så jag röstar nog som alla andra, det vill säga på Jean-Pierre Barda.

Glassig dessert

Glasspisar, vad är det? tänkte jag efter två timmars promenad i gassande solsken utan svetteduk. Gott lät det i alla fall, tills jag tog mig ännu en titt på skylten som egentligen stavade Gasspisar. Inte riktigt lika smaskens.

Egentligen är jag inte så överdrivet förtjust i glass. Visst kan jag uppskatta en våffla med nötkross när det hettar till, men efter en traumatiskt händelse i unga år som innefattar en tropisk kokospinne har jag alltid föredragit en immig cola när solen lackar som bäst.

Visst, som barn bökade man naturligtvis i sig både puckar och strutar av alla dess slag bara för att man var ett litet gottesvin, men jag tror jag gjorde det mer för att man skulle gillar glass, inte för att jag faktiskt var speciellt sugen. Jag har till exempel aldrig kunnat tugga glass, för då känns det som om någon går lös på mina tänder med slagborr. Jag får gåshud bara jag hör ljudet av is som frasar. Faktum är att jag kan framkalla gåshud på beställning bara genom att tänka på isglass. Gah, får det bara att att skriva orden!

I vuxen ålder har jag bara haft en enda favoritglass, och det var Omegas Bourbon Vanilla. Sorgen var stor när den försvann från frysdisken på Willys för några år sedan och sedan dess har jag aldrig sett den. Mest bedrövad var jag eftersom jag aldrig riktigt tänkt på att den hette bourbon vanilla, för jag trodde det var vanlig jävla vaniljglass gjord på något superhemligt sätt av en numera utdöd civilisation, men när jag rotade fram en gammal förpackning ur frysen så tog det inte lång tid innna jag knäckte receptet.

Faktum är att det är allt annat än superhemligt, och har du alla ingredienserna hemma så svänger du ihop den själv på mindre än fem minuter.

Till två portioner behöver du:
- Ett halvliterspaket GB gräddglass, gammeldags vanilj
- Nyckeln till pappas spritskåp
- Två teskedar whiskey, prislapp obetydlig

Sen delar du glasspaketet på hälften, mosar i en skål och rör du ned starkvarorna. Men kom ihåg att det ska vara mjukglasskonstistens och ingen slibbig glassoppa.

Löjligt enkelt och galet gott. Men som sagt, bara en tesked. Tanken är att man ska utvinna själva whiskeyessensen, inte bli full. Spritsmak är en jäkligt usel efterrätt.

Denna dessert går naturligtvis alldeles utmärkt att kombinera med vad man nu gillar för glasstillbehör, men själv föredrar jag den som den är, rakt upp och ned.

Smaklig (gas)spis.