Jag vill slå Filip och Fredrik

Jag gillar Filip och Fredrik. De verkar vara två härliga killar som förmodligen skulle kunna bjuda upp till en helkväll med så mycket sus och dus att frisyren hamnar på sniskan, men som programledare är de alltför ofta helt ute och cyklar. Vi snackar Tour de France både fram och tillbaka, och att göra en sjukt påkostad liveproduktion från New York bara för att mätta deras kändishunger är allt annat än bra Tv.

Jag vill dock understryka att jag älskade deras bravader i Grattis Världen. De var som två läderkepsar i en herrbastu, perfekt passform med andra ord. Filip och Fredrik på resande fot överhuvudtaget är alldeles underbart koncept, men det är för jäkla sorgligt att deras fabläss för ”sköna människor” ständigt ska röra upp samhällets vidrigaste bottenskrap.

Ta Sten ”Taxi” Johnsson till exempel. Han är ingen lovable outsider, han är bara lika fet som efterliven, och det är sånt trams får mig att byta kanal när jag vet att det står ännu en STO-CPH-produktion på tablån. Söndagsparty var jag däremot villig att ge en chans. Inte för att det verkade speciellt lovande. Det verkade snarare vara precis samma talkshow som Ett Herrans Liv, fast på svengelska, och jag gillade inte ens Ett Herrans Liv på svenska. Men jag gillar Kevin Bacon, och det var lite därför jag ville se vad de lärt sig sen sist.

Ingenting visade det sig. Filip och Fredrik är fortfarande sämst i hela världen på att intervjua folk. Det enda de bryr sig om är nästa tillfället att flika in sina lustigheter mellan svaren eller namedroppa fejor som bara några få procent av tittarna klarar av att identifiera, gärna genom att avbryta gästen i fråga. Det här fungerar som sagt bra när de bilar runt i USA och snackar med gemene man, men är man faktiskt intresserad av gästen de har på besök blir det väldigt irriterande väldigt snabbt.

På själva kändisfronten har de dock klarat sig bra. I alla fall i själva bokningsprocessen. Marilyn Manson, redan nämna Kevin Bacon och Zack Braff (som tack och lov klarar sig utmärkt trots stjälphjälp från Fille och W-son) känns alla tre som intressanta människor så starkt förknippade med sina roller att det hade varit kul att få se deras riktiga jag:n, men trots att programmet verkar pågå i en mindre evighet så blir det bara lite artighetsfraser och den sedvanliga jakten på billiga skratt.

Ikväll gästas de utan Killinggänget, Joan Rivers och Dog the Bounty Hunter. Förmodligen första gången som den svenska importen, som brukar kännas både skämd och felsorterad, lockar mer än de gästande jänkarna. Fast det är ganska kul att se svenska kändisar göra bort sig på engelska. Ja, jag undrar verkligen varför Persbrandt aldrig slagit hårt i Hollywood liksom. Vilket jävla mysterium, för det kan väl aldrig ha att göra med att han uttalar something som en fyraåring? Fast Gunwald framstod ändå som värsta Oxfordproffessorn i jämförelse med Svettige Torsten och, gud förbjude, Jonas Gardell.

Blue Steel och ”birollsinnehavaren som inte är riktigt lika cool som huvudrollen men ganska cool ändå”-looken.

Obetydlig dokusåpaskandal

Jag hade egentligen tänkt blogga om den (då) stundande Robinsonfinalen redan imorse, men i brist på tid och luftburet internet skippade jag försnacket och satsar istället allt på att älta detta bittra slutresultat.

Som vissa av er säkert redan vet så älskar jag de flesta former av skräp/reality/förnedrings-Tv. Att titta på när människor gör bort sig och praktiskt taget makulerar varje punkt på sitt CV som inte redan stavar kändisbartender är fantastiskt underhållande, men lika mycket kan jag glädjas över att det är så många original och genuint äkta människor som söker sig mot rampljuset.

Men så slinker det förstås med en och annan sätesfyllare också. Ellenor Peirre skulle jag klassa som en sådan. Hade det inte varit för att hon var så förbenat urusel och förlorade varenda tävling så skulle jag aldrig lagt märke till henne överhuvdutaget. Förmodligen var det precis så som hon slank sig igenom hela tävlingen och norpade sin finalplats framför ögonen på sina medtävlande som hade fullt upp med att överleva. Så identitetslös och ointressant att man undrar hur hon överhuvudtaget överlevde den första gallringen i Strix konferensrum.

Faktum är att det sticker ganska ordentligt i ögonen på oss som inte ens kvalade vidare från gruppintervjuerna i Värtahamnen när Big Brother var som störst back in the days. Japp, jag har sökt. Har inga ursäkter att komma med och känner heller inte att jag behöver några. Det suger att jobba. Skulle hundra gånger hellre spendera tre månder av vintern med att ligga på soffan och mucka med Slitzmodeller för att sedan släppas ut lagom till sommaren och halka runt på en räkmacka mellan Sveriges alla inneställen med en golddigger under varje arm.

Slår allt jag har planerat den här semestern. Vem vet, om Femman riggar upp övervakningssystemet så kanske jag söker igen. Men det är tveksamt. Deras senaste satsning Miljonärerna blev en av tidernas största dokusåpaflopp. Tio miljoner i medelhavet, inte ens hälften av programen visade. Nu kan man dock se samtliga avsnitt på Kanal 5s hemsida, men på egen risk. Ingen annan lär nämligen nappa på förslaget, och utan en klagomur att stötta dig emot när idioterna radas upp riskerar du att alla huvudstupa ned i helvetesgapet. Typ.

Fast Robinson är ingen dokusåpaflopp. Robinson är vildmarkssåpa, i alla all om man ska ta Wikipedia på orden, och det har jag ingenting emot. Hurvida det har varit en succé har jag i och för sig inte heller någon aning om, men nog har deltagarna dykt upp i alla möjliga bilagor under våren som gått, och kvällspressens löpsedlar pryds ideligen av alla möjliga pakt-skandaler och svek. Så sent som idag så sextrakasseras Robinson-Anna på förstasidan. Förmodligen för att hon är så jävla snygg i cyklop.

Alltså, hon var så jävla snygg i cyklop. Snyggaste cykloptjejen jag någonsin har sett. Hon var lite av en favorit i år överhuvudtaget. Söt, skön tjej liksom, som förmodligen kommer att grumla denna drömbid genom att vika ut sig i samtliga herrmagasin och dejta hela E.M.D. samtidigt. Men fram till dess så står jag fast vid att hon verkar grym. Någon annan som var grym var Jarmo. Jag var verkligen bergssäker på att han skulle ta hem segern ikväll, och hade jag varit en riktig odugling hade jag till och med satsat hela min månadslön på det.

Gammal finne liksom, som skapt för hetta och begagnande av gigantiska knivar. Men icke. Den gamla bittra manspakten med Imhotep i spetsen höll ihop in i det sista och krönte Robinsons förste underlevare. Trist som fan, men sånt är livet, och cred till Jarmo som inte knivmördare hela kamerateamet.

Ärlighet värd tjugo spänn

Det bor en mörk man här på hotellet. Han kom ned tidigare och gav mig en tjuga. Inte i dricks, utan därför att han hade hittat den i korridoren och undrade om någon hade anmält en borttappad sedel.

Jag försökte förklara osannolikheten i att någon skulle bry sig och att det var ”finders keepers” som gällde i det här landet, men han ville inte lyssna på det örat.

Ärlig jädra svartskalle alltså. Nästan så man blir lite rörd. Hör ni det, Sverigedemokrater?

Ska lämna den till polisen imorgon. Har ingen anmält en försvunnen tjuga innan dess så tillfaller den upphittaren, som med lite modifiering är jag. Katching!

La voilier bohème

Det är så knasigt jäkla mysigt bland husbåtarna vid Norr Mälarstrand så här års. Jag är grymt avundsjuk på de saltstänka sjöbjörnarna som står på däck i bar överkropp och bolmar på sina skepparpipor när jag går förbi, och trots att jag läst på om det nästintill obligatoriska eländet som tycks komma med situation kajplats så kan jag ändå inte sluta drömma om livet längs med bryggorna.

Möjligheten att bara kunna kapa förtöjningarna och ge sig av måste vara det närmsta total frihet man kommer efter härbärget. Man kan ha skepparkrans utan att folk ifrågasätter din känsla för smak, galjonsfigurer är bad ass, man kan resa jorden runt i bara kalsongerna, och att skaffa stålar har aldrig varit enklare.

Har man dykcert plumsar man bara ned till botten i en dykarklocka och plockar upp några gulddubloner, eller så sjörövar man grannskutorna på utemöbler och hängd tvätt som man sedan hälar på Blocket. Det går även att göra skulpturer av drivved eller skenfiska krabbor och kränga opium på konserv. Möjligheterna är, som ni ser, nästintill oändliga.

Problemet är bara att jag är för feg för att leva drömmen. Jag kan ingenting om båtar och skulle förmodligen bli den förste mannen som seglade över jordens kant om jag ställde mig vid rodret. Vad jag behöver är en dam som älskar havets våg och klaustrofobiska utrymmen så mycket att hon låter mig göra helt bisarra saker med henne om jag slutar vela och tjackar skorv.

Det borde finnas en kontaktförmedling för par som suktar efter sjöburet boende med källaren full av ballast. Då skulle jag hänga där dag som natt och blogga som besatt tills jag fick anställning som husbåtsrecensent. Vore soft att få sin lön i flytvästar, visselpipor och tvåtaktsolja för utombordsmotorer.

Någon som har tips på en sådan sida? Det skulle förenkla så mycket nu när jag står med ena foten på gatan. Bostad och flickvän i en och samma smäll liksom, så gött mos att man blir alldeles svettig. Det är dessutom så himla mycket enklare att dela ett båtlån än en bostadslån tillsammans, för skulle det ta slut är det bara att kasta kärringen överbord.

Kanske någonting i den här stilen?

Fläskrapporten, dag nittioåtta

Tanken var att ligga lågt ett tag för att sedan chocka er medvetslösa med värsta Elvis-bilden, och då menar jag lövtunna Elfving och inte den propmätta rock n’ roll-kungen.

Riktigt så galant har det dock inte gått och mina kinder påminner fortfarande om två kupoltäkt uppslagna nedanför Anunds Hög.

Jag vet inte riktigt vad det beror på. Eller jag vet mycket väl vad det beror på, men jag är osäker på varför jag bara struntat i att gå Göran Kropp all over my own ass. Det finns såklart alltid saker att skylla på om man inte gillar att ta ansvar, som dåliga gener eller brist på tid, men hittar man tid att vräka i sig kanelbullar och dricka kaffe på bit så har man nog fanimig tid att ta en promenad.

Därför tänkte jag faktiskt stå för min formsvacka och varken skuldlägga Stockholms bostadssituation eller det lågavlönade könets till synes enhälliga ointresse för härliga killar. Ett dåligt humör är ingen anledning att vara i dålig form, det är bara jävligt bekvämt att ogilla läget med en Dubbel-Japp i kistan istället för en knäckeskiva bredd med minimjölk.

Så vad göra? Ska jag förnedra mig själv med ännu en Fläskrapport och riskera att än en gång kräla i skuggan av korset, eller ska jag bara sluta bälga i mig sockerlag på magnumbutelj och se vad som händer?

En och en halv månad kvar till semester. Blir det till att sola i speedos eller heltäckande baddräkt och halmhatt? Time will tell.

Under 20-talet gjorde man verkligen allting med stil, till och med deppade.

Tre goa gubbar i keps

Mina kollegor har redan gjort fredagskvällen mer än rättvis, men jag flikar in några intryck ändå, bara för att jag också vill ha kommentarer.

Så efter år av strikt digital dialog var det alltså äntligen dags att träffa kollegan och väktaren av tveksam filmsmak, Mr Erik Nilsson Ranta. Med mig själv som någon slags party-hub med Erik på telefon och Jonas på Skype tvingade jag snabbt igenom Kellys som kvällens ground zero, en lagom trång och svettig sylta för rockers på fel sida bäst före-datumet. Perfekt för oss lågintensiva klubbhoppare som inte gillar musik med för mycket bas.

Klockan nio var det sagt att vi skulle ses, och väluppfostrad som man ändå är var jag där kvart i, vilket egentligen var en kvart för sent om man räknar med att jag och Jonas skulle vara där redan vid halv nio och paxa plats. Men han verkade glad ändå.

Jag hade köpt en Playboy-fluga på Herr Judith under lunchen, men eftersom jag redan bokat in smokinglooken för lördagens bravader svidade jag om till skjorta, slips och flat cap (då ovetandes om den heliga kepsenigheten), en stil som vanligtvis smyckar ”killar som tveklöst sysslar med marknadsföring av stenhård (och tvivelaktig) tysk vuxenunderhållning till vardags, och skryter om det”. I alla fall om man ska tro Kristoffer. Inte nödvändigtvis en rättvis beskrivning, men smickrande, och som Kristoffer också påpekade, ”den exakta looken man bör ha på ett uteställe”.

Och jag tycker att den behandlade mig väl. Faktum är att den behandlade oss alla ganska väl, för det tog inte alltför lång tid innan två kvinnor kom fram och undrade om vi jobbade med film. Vi förklarade att bara Film-Erik jobbade med film, men det gick tydligen bra ändå. ”Tre snygga killar i keps” tror jag var det exakta citatet. Den citerade kvinnan hade dock en fästman som även han jobbade med film, och tjejer som har fästmän är långt ifrån lika festliga som de låter.

Men inte hängde vi läpp för det, utan med denna kickstart av självförtroendet bouncade vi (Style-style, om än utan kvinnor) glada i hågen till Medusa vid Slussen, en om möjligt ännu syltigare sylta, men med något yngre klientel. Eftersom Erik snabbt bänkade sig med en brasilianska i ett mörkt hörn och Jonas sockersnackade någon böna vid dansgolvet högg jag tag i någon slags Hårdrocks-Obelix och övertalade honom att vara min wingman i ett bås fullt med kvinnor.

Jag försökte imponera på några av dessa damer genom att dissa några andra damer som snopet nog visade sig vara bästa vänner till damerna jag försökte imponera på. Stämningen efter det var i svalaste laget, men istället för att lappa det hål som uppstått i vår kommunikation lämnade vi det sjunkande skeppet för att söka lyckan i en annan hamn.

Exakt hur det gick till vet jag inte, men på någon vänster byttes Hårdrocks-Obelix ut mot en söndersolad akterseglare på femhundra år + tillhörande faghags. Denna udda skara av folk som fått mersmak på det goda livet bouncade sedan än en gång (Style-style 4real yo), nu hela vägen hem till mig där det bjöds på efterfest som aldrig spårade ur mer än precis sådär alldeles lagom. Det snabbstädades fönstervägen, spisade skivor och var mest bara sådär myspysigt, efterfestligt som bara riktigt härliga människor kan ha tillsammans.

De sista gästerna lämnade lägenheten någon gång på morgonkvisten då jag själv redan satt och sov gott på muggen. Vaknade dock till när de började dividera om vad som är okej eller inte okej att stjäla från folk man ändå inte känner, men så vitt jag vet berövades jag inte på något annat än min slummer, och det var det tamigtusan värt.

Betyget blir tre flat caps av tre möjliga. Frickin’ awsome med andra ord, och en kväll som verkligen har satt ribban trivsamt hög för resten av sommaren. Blir en garanterad repris på detta gubbar!

Som sagt, tre goa gubbar i keps, men den kepslöse fotografen var även han en hyvens man!

All shit and no flow…

… makes Mattias a dull boy soldier.

Gah, irritationen över min bostadssituation börjar sakta men säkert övergå i aggression. Två droppar till och adrenalinet når grottstadiet där det bara finns en enda lösning på problemet, nämligen klubban. Klubban löser allt. Mattias arg nu. Mattias handla Kalashnikov ur baklucka.

Men vem ska man egentligen skylla på när grisarna som bestämmer över Stockholms alla bostäder radas upp för slakt? Är det:

A. Hyresvärdarna?
B. Folk som envisas med att bo i Stockholm trots att läget ser ut som det gör? Typ jag.
C. Nöjesindustrin?
D. Efterkloka människor som först efter att deras hjälpande hand slinter fäller kommentarer om att personen med båda fötterna i skiten borde ha förstått att det aldrig skulle gå?

Ja, inte är det alternativ C i alla fall, för är det någonting som underhållningsbranchen har lärt oss så är det vikten av att alltid bära kaminplåt under ponchon. Jag gissar på en blandning av A, B och C.

Screw you guys, I would go home, if I only had one.

Jag ville bara titta in och tacka för hjälpen!

Defekt som accessoar

Det är förbaskat bökigt med brillor. Man kan inte headbanga, det är obekvämt och tar man mer än två slag direkt i ansiktet så kan det bli en mycket kostsam historia. Det här är det största skälet till att jag använder mig av linser. Linser är din bästa vän om du gillar hårdrock och våld, men ibland kan jag känna att det är något som saknas.

Har de senaste sex åren, allt eftersom hårfästet retirerar, funderat på att uppgradera det par jag aldrig längre använder. Nackdelen (bortsett från tidigare nämna nackdelar) är att det kostar kråsskjortan, och är du blind som en fladdermus riskerar du att se ut som Tord Yvel med snäckorna på, speciellt om man som jag funderat på att skaffa ett par riktigt rediga Clark Kent-bågar.

Men! Nu har lumphandlarna på H&M börjat kränga läckert feta bågar med fönsterglas för folk som inte ens skelar lite skönt. Har man inte cojones att speja rakt in i solen och kvittera ut ett par riktiga glajer så ska man heller inta ha några! Rabblar nedersta raden utan att stamma får du accessoarera med polisongmustasch eller gagball om du nu så gärna vill sticka ut.

Vad blir nästa stora grej undrar man juh. Hörselsnäcksattrapper? Proteshandskar? Lösflintar? Psoriasisgnuggisar? Alla brillormar borde samlas utanför H&M och kasta optiker på folk som har mage att anamma detta pinsamma mode. Skämmes!

Äkta glasögonorm eller exploaterande poser?

Resident Usel

Ah, det är ändå bra gött att ställa klockan på lunch och snooza fram till kvällsmaten. Man känner sig inte så produktiv, men fan så utvilad.

Satt uppe hela natten och spelade Resident Evil 5. Körde igenom spelet på hard med nybörjarvapen, vilket inte nödvändigtvis säger så mycket om min skicklighet, men en hel del om mitt tålamod. Har upptäckt ett helt nytt hat för Sheva som jag inte trodde fanns, men det är alltid skönt när man upptäcker att man är kapabel till nya saker.

Järv som ger järnet

Började gårdagen med en promenad i småskurarna. Knappast exemplariskt väder för en vandrare, men en perfekt anledning att smita in på Sergel och köpa en magnumbehållare med cola och en plåt till Wolverine.

01. Hugh Jackman, vilken jäkla kille. Som stöpt för en skinnpaj och satt på denna jord av en enda anledning, nämligen för att åka hoj och bolma fet cigarr. Amerikansk hemmafrufrisyr i kombination med Ronny & Ragge-polisonger torde vara en ohelig legering som i kombination med korta, lökiga repliker stavar garanterad dunderflopp, men i Jackmans händer kan jag inte göra annat än att längta efter mer. För det blir väl mer? Snälla säg att det kommer mer!

02. Jag funderar på att gifta mig i salong tre på Sergel. Exemplarisk lutning, underbara fåtöljer, läskhållare och allt benutrymme man kan drömma om. Okej, kanske inte de mest idealiska förhållandena för ett bröllop, men jäklar vad gött det var för snudd på två timmar popcornaction.

03. Underbar publik, you’ve been great, I love you! Bortsett från en stackars pensionär som var tvungen att tömma stomipåsen två gånger så hörde man inte ett knyst. Så bra har jag nog inte haft det i en biograf sedan jag och familjen gick och såg Ett Småkryps Liv i min ungdom och vi hade hela stora slaongen för oss själva. Eller ja, det skulle väl vara när man ligger i sängen med en laptop på magen och en tacobuffé på nattduksbordet då.

04. Vansinnescasting av Remy LeBeau och Logan den yngre. Wolverinevalpen, som förmodligen är barnbarn till någon producent, förstörde dock bara några få minuter av filmen, men Gambit lär dyka upp sabba även nästa rulle. Det var längesedan jag läste X-Men, men jag har alltid föreställt mig Gambit med en smått arrogant, fransk brytning. Är det inte så han porträtteras i serien, eller är det bara något jag fått för mig? Taylor Kitsch, den tjugoåttaåriga kanadensaren som spelar mutanten ifråga, verkar inte heller säker på Gabits ursprung. Han blandar nämligen alla möjliga dialekter och ser till på köpet ut som en stereotyp highschoolhunk av den lite farligare modellen, vilket jag nu i efterhand också fått reda på typ är hans enda skådespelarmerit! Game over pretty boy.

05. Med tanke på vilken mystik det låg över Wolverines förflutna i de tidigare filmerna så kändes svaret på gåtorna lite väl odramatiska. Lite jaha-känsla liksom. Men även om Wolverine är långt ifrån den bästa film jag sett så känns det helt klart som väl spenderade pengar, kanske de bästa den här månaden till och med. Det är i alla fall en tillräcklig stark anledning för att jag inom kort ska gå ned på stan och belasta kontot med hela X-Men-trilogin för ett X-menstravagansa senare ikväll. Det var på tok för länge sedan.

Hugh Jackman, you handsome, barbröstade bastard.