Den nya tiden melodi

Det här är inte på något sätt ett officiellt Gamereactor-uttalande utan bara mina egna tankar kring fildelningen i helhet. Mycket nytt lär inte heller tillföras i debatten, men om alla låg på sofflocket av den anledningen så skulle det inte bli lite luccevarning på världens alla demonstrationståg.

Jag minns min första Mp3a väldigt väl. Det var Docenternas Bakom Mina Solglasögon och jag hade den zippad över tre olika floppydiskar. CD-brännaren var fortfarande en lyxvara och hemma surfade jag på en 486:a med 14.4-modem.

När jag några år senare hade uppdaterat min datorhörna och drog fram på informationens motorväg med mitt 56.6-modem i jakt på virusfria Warez-sidor blev jag tipsad om ett program som påstods göra grovjobbet åt en. Det var bara att skriva in vad man ville ha, klicka på sök, och viola! Varde fil. Och inte nog med att man kunde hitta all musik man någonsin dröm om, det var dessutom helt lagligt.

Programet jag talar om är naturligtvis Napster, och att festen var gratis verkade helt otroligt. Jag kunde inte förstå att det var sant, och det kunde inte Lars Ulrich heller. Snart visade det sig också att det var det inte heller, och Napster fick hosta upp 26 miljoner dollar. Idag är Napster en betaltjänst i stil med iTunes, men man har trots sin forna storhet fortfarande inte gått med vinst.

I fredags upprepades historien. Peter Sunde, Fredrik Neij, Gottfried Svartholm Warg och Carl Lundström dömdes till ett års fängelse var och trettio miljoner kronor i skadestånd som ska portineras ut till Fox (som tar trettio procent), Warner, Sony, Universal och några mindre bolag.

På sin presskonferens jämför Peter Sunde Pirate Bay med Karate Kid, en underdog som får stryk av Kobra Kai men reser sig i sista matchen och tar hem segern med en trana. Det är ingen nådig självglorifiering, men även om jag kanske inte tycker att Gottfrid är någon Daniel-san direkt så råder det väl inga tvivel om att motståndarna har användt sig av fula knep för att vinna första ronden.

Jag såg föresten en gammal BBC-intervju med Peter Sunde och Fredrik Neij där Sunde sa att han tar vad han vill ha och att inget kan stoppa honom. Det är en ganska tråkig inställning och ett trist citat för att komma från en annars väldigt vältalig man. Men nu var det juh inte därför de dömdes. De dömdes för medhjälp till brott. Liknelserna här är lika många som reaktionerna, men en enorm majoritet av svenska folket verkar eniga om att straffet är en rättslig skymf.

Och jag förstår dem. För visst, tycka vad man vill om piratverksamhet, men när ska skiv- och filmindustrin dömas för sitt bakåtsträvande? De har kört med oss länge nog. Man har envist kämpat mot strömmen och dragit sina kunder med sig ned i skiten. Vad man borde ha gjort är såklart att omfamna utvecklingen och göra sina produkter med lättillgänliga istället för att göra det som amerikaner gör bäst, det vill säga stämma byxorna av folk som är till besvär. vilka står näst på tur? Programerarna som gjort mjukvaran för att du ska kunna rippa dina gamla CD-skivor? Eller Oktoberfestens coverband?

Jag minns till exempel när skivbolagsjättarna gick ihop i slutet av nittiotalet och bommade igen Iwes låtarkiv. Det var en simpel hemsida med gitarrtabulaturer i txt-format. Gör man en sån sak så ber man verkligen om folkets vrede. Det är lite som att gå runt och smiska folk i ansiktet med sin plånbok och sedan bli upprörd när den blir stulen.

Tv-tablån är en annan fossil så gammal att man praktisk taget kan slänga den i direkt moppetanken och köra hem till Jan Scherman och ge honom fingret. Det är dags att lansera den där interaktiva kanalen nu.

Behöver vi verkligen TV3, TV4 och Kanal 5? Vem skulle följa Grillad om alternativet var att klicka hem ett avsnitt av Comedy Centrals Roasted istället? Nu går visserligen Grillad på SVT, men skulle du kolla på Raw om du istället hade möjligheten att ladda ned en halvtimme med Jim Gaffigan? Svaret är i alla fall ganska självklar för mig. Konka reklamkanalerna och låt oss handla vår egen underhållning direkt från källan till ett skäligt pris, och framförallt när det passar oss.

Att jobba nio till fem och sen ha helgen fri är inte längre någon självklarhet för medelsvensson. Frugan står inte och bakar framför Oprah hela dagarna. Det här var en verklighet som dog långt innan tjock-Tv:n. Tekniken att förbättra finns, så varför inte börja leva i tvåtusentalet?

Men att kapa mellanhänder med röjsåg är naturligtvis inte heller det någon ideallösning eftersom en ökad arbetslöshet i alla fall inte är någon del av min egen utopi. Men kanske borde man lägga sin tid på att lösa det problemet istället för att stämma folk på miljonbelopp. Hmm, vart känner vi igen det här beteendet ifrån? Det är juh ingen hemlighet vem det är som håller i trådarna.

Det kanske blev lite haffsigt på sina ställen, men det är för att jag har bråttom. Nu drar jag till London. Tjenixen!

Och nej, jag är inte för fascistverksamhet som IPRED och FRA som vissa verkar ha fått för sig. Att inse felet med piratveksamhet är inte detsamma som att omfamna en polisstat.

3 is a crowd

Efter att ha spenderat nästan en vecka i Uppsala kom jag nyligen hem till en hallmatta full av post. Där låg bland annat det senaste numret av Gamereactor, lite reklam och ett brev från min internetleverantör, 3.

I brevet stod det att man nu tänker sänka accesshastigheten till 64 kbit/s om användandet överstiger 10 GB per månad. Surfar man mer än 20 GB per månad så begränsas hastigheten till 200 kbit/s.

Okej, för det första så är det här inget avtal som jag har skrivit under och för det andra så får jag inte riktigt matematiken att gå ihop. Så man tjänar på att dubbla det otillåtna användandet? Jag surfar juh hellre i 200 kbit/s än 64. Eller helst surfar jag såklart 7,3 Mbit/s som jag betalar för, men det har jag inte ens sett hälften av kan jag säga. Så inte nog med att de inte levererar, nu ska man stycka uppkopplingen ännu mer?

Brevet avslutades också med en vänlig hälsning från Thomas Wandahl, ansvarig för kundrelationer. Du kan stoppa dina hälsningar, jädra köttskalle.

Så hur snabbt kommer man egentligen upp i 10 GB då? Ja, ganska fort tydligen, för när jag fem minuter senare kopplar upp mig får jag följande meddelande:

Överskrivden gräns!
Du har nu överskridit gränsen för den mängd data du får använda per månad och din hastighet kommer att begränsas till upp till 200 kbit/s. Med denna hastighet har du fortfarande möjlighet att maila och betala dina räkningar via internet. När nästa månad påbörjas får du åter normal hastighet igen.

Nice, jag kan fortfarande betala min 3-faktura, så nobelt.

Men vad har jag då gjort den senaste månaden? Jo, jag har kollat på Kanal 5s Webb-Tv, lyssnat på sjukt mycket Perplex på MySpace och somnat till Mystery Science Theatre 3000 med YouTube-kvalité. Så där fick jag allt så jag teg. Jag ska inte tro att jag kan stjäla bandbredd inte, den är nämligen till för hederligt folk som vill kolla sin mejl och betala räkningar.

Det betyder alltså att man kan glömma tjänster som Spotify och iTunes näthandel. Någon fildelning blir det definitivt inte tal om, varesig laglig eller olaglig. Bara en sån sak som att koppla upp sig på MSN ”kostade” 1 MB, och jag tvingas dessutom att ladda hem ett program på 6 MB för att överhuvudtaget kunna använda mitt 3-modem tillsammans med den senaste versionen av Adobe Flash Player.

Egentligen hade jag tänkt blogga in Pirate Bay-rättegången, men jag har som ni märker hittat nya saker att uppröras över. Fack!

Prislista: Koppla upp sig – 500 kB, Kanal 5s startsida – 1 MB, ”kolla” på när Dregen spelar Guitar Hero utan bild i nitton sekunder – 900 kB.

Mitra iacta est

Eller ”hatten är rullad” som Julius Caesar lär ha uttryckt när han varit ute på galej. Och nog rullades det hatt alltid. Hela gatan lång, ända fram till soluppgången. Det var en lyckad lördag, så lyckad att det är först nu jag samlat kraft nog att sammanfatta festligheterna.

Mötte upp Matilda strax efter sju. En aning försenad, ett drag som inom femton minuter belönats med att jag satte galoschen mitt i en enorm hög med karma. Bajshumor liksom, ska det vara underhållning det? Ja, i alla fall om man ska tro mitt damsällskap, men själv var jag väl inte skitglad direkt, om ni ursäktar ordvitsen.

Trots en något snopen start slog vi oss sedan ned på Bar 54 för att dryfta livets mening och dess konsekvenser över en bit mat. Jag funderade länge på fläskfilé dränkt i kantarellsås men höftade till med en biffpasta för 159 riksdaler i sista sekunden. Helt klart prisvärt, även om jag må vara mer gourmand än gourmé, men jag vet vad jag gillar, och jag gillar biff.

När aprilsolen tagit skydd bakom takåsarna och kvällen gjorde sig påmind hos oss utanför infravärmen varma famn smet vi in och slog oss ned i någon slags skinnbås för att lära känna varandra lite bättre. Det visade sig vara ett misstag, och när hon efter några timmar beslutade sig för att gå vidare stannade jag kvar för lite uppsluppen snygging i baren.

Shan the man stod också där och krävde förtur vid ölkranen. Han verkade precis lika rolig som man hade förväntat sig, det vill säga inte alls. Intressantare var däremot de två damer som gått ut för att ”ha kul” och bara strunta i killar, något som inte hindrade mig från att fråga hur det kommer sig att kvinnor inte förstår sig på ironi men tycker att det är så jävla festligt att vara högljudd och fet. Det visste de inte, men kontakt var etablerad, och resten är historia.

Om det är en lyckling eller olycklig sådan behåller jag dock för mig själv, men jag står fast vid att detta var en kväll värdig en adelsman.

Två helt ointressanta människor som försöker stjäla uppmärksamheten från Jonas Bonas i baren. Han blandade den fruktigaste drinken jag har druckit i hela mitt liv. Galet god, men den frätte garanterat enorma hål i manligheten.

Släpp fångarne loss!

Ty det är vår! Jag har burit solglasögon, jag har varit mig själv och allting har varit vackert. T-shirtväder non-stop sedan jag klev upp, även om jag spenderade hela förmiddagen i Kijuju-solen. Men strålning som strålning.

Tog dock en riktigt promenad vid lunch och slog mig ned vid Norr Mälarstrand för att skriva lite på min Prag-artikel, för hand. Känn på den liksom. Old school shit, men det dröjer fortfarande någon vecka innan ni får ta del av mina intryck.

Allt som allt har det varit en ganska bra dag, men det är svårt att inte känna sig lite ensam bland alla människor. Alla är nykära och snygga, utom jag, jag är bara snygg. Lite extra snygg i min nya skinnjacka dessutom, men det känns lite snopet att det gick från för-kallt-för-skinnjackeväder till för-varmt-för-skinnjackeväder på typ två dagar. Åttahundra bagis i sjön.

Och vad är grejen med att alla snygga tjejer har så fula killar? Är det verkligen insidan som räknas eller, och varför har inte jag fått någon information om det här? Om det är härliga killar som gäller så står juh jag knädjupt i sexapeal vid det här laget, för vem uttrycker sin härlighet mer än jag?

Det kan dock vara så att det är storleken som lockar, på plånboken alltså, och i så fall är det klippt igen. Faktum är att jag inte har mer än någon hundring på kontot, och nu ska jag ut och käka middag med Matilda.

Hoppas hon har god kondition.

Lågkonjunktur i oturen

Jag har varit och tittat på lägenhet. En sån där fin bostadsrätt med två rum och kök. Den ligger lite avsides i och för sig, sisådär åtta mil från stan. Ja, i Uppsala närmare bestämt.

Jag har länge dragit mig för att återvända. Tanken var juh att fly från Flogstavrål och studentnationer, men utan tydligt mål så känns det som om jag springer i cirklar här i Stockholm och strösslar pengar omkring mig, och det är bara slöseri med tid, liv och stålar. Då är det bättre att slå sig till ro och försöka komma underfund med vad man verkligen vill.

Ett tag funderade jag på att byta miljö helt. De gotländska kvinnostämmorna lockade i några dagar. Så även Prag, men vad fan skulle jag göra där? Ett tag funderade jag på att spendera hela sommaren på landet, men sen kom jag på att jag måste jobba. Då funderade jag istället på att inte slå mig till ro alls utan säga upp mig och dra till Thailand för semesterpengarna, men av rädsla för att bli teabagad av en ladyboy så började jag kolla på lägenheter igen. Och där är vi nu.

Men jag gillar Uppsala. Det är en stad full av minnen. De ligger utspridda över så gott som varje kvarter. Kärlek, vänskap och svårmod. Finfina minnen som aprilmornar i slottsbacken, donkenfrukost i stadsparken, testunder med Linn och Vargfestival på fotbollsplan. Men det är just det som känns så vemodigt. Det känns som om det inte finns någonting kvar att upptäcka. Ingenting kan överträffa det jag redan har varit med om. Uppsala peakade år tvåtusen. Vill man bo i en stad som alltid måste leva upp till sitt förflutna?

Jag vet faktiskt inte. Jag är fortfarande kluven, men jag gillade lägenheten, och jag gillar att äga. Tyvärr ringde banken nyss och gav mig långfingret. För att få låna en stor portfölj med $$$ måste man ha minst sju tusen kvar när hyran är betald, och det är jag inte ens är i närheten av. Dessutom behövs det en handpenning av storleken ”Fantomens lilla skattkammare”, något det blir jättesvårt att skramla ihop så länge jag pendlar från en hyresrätt. Också regnar det.

Vilken underbar jävla dag.

Hemnet erbjuder mig en etta i Knutby. Ett hallelujah moment?

Jag siar om framtiden

Jag har börjat spå i modebloggar. Låter det funky? Inte alls, det hela är ganska enkelt.

Alla vet juh att det är modet som styr framtiden. Individell smak är en fluga som tillhör det förgångna och Peter Siepens hatthylla kommer att kastas i flismaskinen tillsammans med Peter själv. Funktionalitet och samhörighet är den nya tidens melodi och är det något som populärkulturen har gjort klart för oss så är det att silverpyjamas är lika med högteknologi medan skinnjackor betyder apokalyps. Du tar med andra ord bara en titt på vad de hetaste trendsättarna ålat i sig för dagen och voila! Framtiden är här.

Och nej, det blir inga flygande bilar. Elin Kling bär inte silverpyjamas på en enda bild. Så jäkla typiskt. Laserkanoner och mat i pillerformat känns helt enkelt inte fräscht nog om vi ska tro detta stilorakel, men skinn däremot, det hittar vi i både väskor, brallor, jackor och skor. Ett riktigt skinnpartaj skulle man kunna säga, till Christer Fuglesangs förtret.

Av detta kan man alltså snabbt dra slutsatsen att framtiden har en och annan citron att bjuda på. Vi kommer börja handla med smuts och troligtvis utveckla gälar precis som Kevin Costner i Waterwod, och allt som flyter kommer att gå åt som statsministrar på Sveavägen när polerna decimerar våra kontinenter till ett par enstaka kobbar och skär. Ska man citera Elins jacka så säger den praktiskt taget att du kan sälja ditt jävla lyxåk och investera pengarna i ett flådigt badkar som du kan paddla runt i medan du bälgar i dig ditt eget urin. In jår fäjs liksom.

Men det är såklart inte hugget i sten. Av alla Kevin costner-scenarion finns det ändå en del att välja emellan. Vi kan lika gärna bli budbärare, eller Elvis-imitatörer. Med skinnpajen på så kan allting hända, om nu inte användet av silverpyjamas ökar drastiskt redan i Maj, för då kommer vi förmodligen kunna tvätta pengar på månen inom mindre än femton år. Det svär jag på.

I framtiden kommer vi att ha en blandning mellan Björn Gustafsson och Michael Boltons gamla fisyr. Superchict!

När du är kall så är jag kall

Nu jävlar är det vår! Lite vågat att ropa hej redan i April eftersom April är en sån där månad som kan bjuda på midsommar vid morgonkvisten och fimbulvinter lagom till lunch, men jag hoppas ändå på att solen är här för att stanna. Det känns så.

För att fira detta T-shirtväder har jag bläddrat igenom mina skivställ i jakt på bortglömda favoriter som på något sätt försvunnit i snön. Vanligtvis gillar jag att spisa punk till mitt solsken, men tro fan att det är en popskiva som knycker vårpokalen den här gången.

Håkan Hellströms första fullängdare brukar ligga bra till. Det är en riktigt vårskiva. Hans andra också för den delen, och även den där fyrspårs EP:n med gamla coverklassiker sitter som en läderkeps i en herrbastu när solen gassar. Men Håkan ain’t got shit on bandet som definierar årstiden i min bok.

Frågan är dock om det någon mer än jag som minns Perplex? Förmodligen inte, och ändå är de Sveriges bästa poporkester efter Kent. Kanske till och med bättre. De släppte tyvärr bara en enda skiva, och med det sagt behöver jag väl knappast förtydliga att den varken sålde guld eller platina. Det är synd, för den är lika vemodig som mysig. En må-bra-och-lite-skit-platta för manodepressiva jävlar liksom.

På deras MySpace-sida kan man läsa att de bildades i Falun 1995 och spelade pop tills de gav upp, och med sån information kan få mig att känna lite skuld för att jag köpte deras skiva i en second hand-butik. Men sanningen är att jag letade efter fullprisversionen hos alla de stora kedjorna, både på stan och på nätet. Utan lycka.

Och egentligen är väl band som bäst när man får ha dem för sig själv. Man vill gärna tipsa folkom bra musik för att visa att man har koll, men man vill inte att alla andra ska börja lyssna. Skitbra skivor som man fyndat för en tjuga i en back längst in i mörka hörnet är alltid bättre än en massproducerad platta för tvåhundra bagis man hittar i var mans samling. Så är det bara.

Om jag minns rätt så var trummisen halvbror till min gamla kombo och musa Linn (Linns Fest och Aska, Rök & Lugn), men det var så länge sen att jag blir osäker. Det var i alla fall via Linn som jag kom i kontakt med dem, på den gamla goa kassettbandstiden. Kanske är det därför de passar så bra till vårkänslorna, för att nostalgi spelar i samma känslomässiga liga.

Tråkigt nog är inte demons bästa låt med på skivan, och demon är borta sedan länge. Låten är heller inte med på Myspacesidan, men vill du ändå kolla in dem så föreslår jag att du börjat med låtarna Ett Experiment och Ketar. Gillar du var du hör så kan vi sörja deras spädbarnsdöd tillsammans som två popfjollor på distans.

Jävligt indie.

Ett kärt återseende

För att fira den stundande fyrtioårsdagen av nickelslukaren Pong så släpper Atari Pong HD för Xbox Live Arcade och Playstation Store till sommaren. Wii Shop Channel verkar dock inte ha blivit inbjuden till kalaset på grund av Ataris och Nintendos svala relation, även om Atari själva hävdar att det först och främst beror på konsolens ”grafiska brister”.

Pong gjorde succé på arkadhallarna runt om i världen på sjuttiotalet och myntade uttryck som ”Pongnigger!” och ”You got Ponged bitch!”, eller den mer kontroversiella ”You got Ponged niggerbitch!”, men den sistnämnda klassas idag som ett hatbrott. På senare tid har dock Pong fått lämna plats för mer moderna storsäljare som Manhunt 2 och Postal 2, två av de mest populära spelen just nu*.

Pong HD alltså, inom kort!

* Källa: Janne Josefsson, tvåfaldig vinnare av Stora journalistpriset.

Det blir svårare och svårare att skilja spelen från verkligheten, och frågan är: Behöver vi verkligen så här snygg grafik?