Tre dygn i Prag

Flygbussen till Arlanda, vilket jävla skämt. Jag som trodde att framtiden kanske äntligen hunnit ikapp oss, men tro fan att den höll sig på marken hela vägen fram till Terminal 2. Rullbussen snarare. Hundratio spänn i sjön liksom. Fy fan.

Ganska usel start på resan, så för att ge humöret en knuff i motsatt riktning köpte jag i vänthallen en burk Ubuntucola och det senaste numret av Allt om Historia. Femtio meter senare kom jag på att en burk Ubuntu innehåller tre centiliter mer än den tillåtna vätskegränsen ombord, och resten måste jag dela upp i plastpåsar om tio centiliter styck. Lika snopet som krångligt, så det var bara att halsa min Ubuntu rakt upp och ned direkt i säkerhetskontrollen. Humörkurva – oförändrad, men lite bubblig i magen.

Sen var de bara att börja vänta. Och vänta. Och vänta. Att vara i god tid kändes både vuxet och ansvarsfullt när jag knöt skorna i farstun, men att sitta och dingla med benen vid en tom gate i två timmar tog snabbt ned mig på jorden igen. Inte blev det mycket bättre av att just min stolsrad fick borda planet sist av alla, och när jag väl kom ombord så visade det sig att mina as tills stolsgrannar hade smugit ombord olovligt och nu blev tvungna att böka sig ut i gången eftersom jag hade fönsterplatsen. Fy fan.

Czech Airlines bjuckade dock på vatten och bröd under resan. Öl och läsk fanns visserligen till försäljning, men om de trodde att jag tänkte betala fem euro bara för att lyxa till deras Alcatrazmenyn så trodde de fel.

Inte fanns det heller mycket något att vila ögonen på. Flygvärdinnorna var av modellen ”last resort”, ett tema som snart skulle visa sig vara synonymt med resten av det Tjeckiska utbudet, men då det ena sinnet gick på sparlåga så eldades det frikostigt på annat håll. De två slipsnissarna bredvid hade till exempel inte några som helst planer på att hålla käft. Vi snackar två timmars oavbrutet pladder om svunna ungdomsår och arbetslivserfarenhet.

Jag ansträngde mig verkligen för att höra vad kabinpersonalen försökte förmedla, men förgäves. Jag hade inte ens hört motorerna explodera. De hade lika gärna kunnat säga ”Thank you for flying Czech Airlines. We know you have a choice in airlines, and now you’re going to pay dearly for that mistake”, och jag hade inte haft en aning om det förrän jag låg utspridd på de polska palsternacksfälten.

Men trots viss turbulens så gick det hela ganska bra. Jag lever, jag har ätit grym tjeckisk frukost, jag har ”gjort Prag”, jag har fått inspiration till en romantisk komedi, jag har spanat in Mafia II, och jag har druckit Staropramen utan en spänn på fickan på pizzeria Mirakul som inte tar VISA-kort. Blir livet så mycket bättre?

Ja, jag hoppas verkligen det. Varför tycker tjejer att det är så jävla kul att resa egentligen?

En mulen torsdag i Prag.

Boule i brallorna

Tack Kanal 5 som både förgyller min kväll och fyller den med skräp på samma gång. WebbTv är skiten, i alla fall om man inte har någon digitalbox.

Idag har jag hunnit med både Den rätte för Rosing, Sanningens Ögonblick och det helfenomenala Ballar av Stål. Okej, jag måste säga att jag var skeptisk till idén i början. Vattenskandalen som som fick SVT att sälja programmet till Kanal 5 efter påtryckningar från kvällspressen kändes ärligt talat inte speciellt fräsch, och svenska komiker är inte direkt kända för att ligga på hövlighetsgränsen, i alla fall inte i jämförelse med utländska kollegor som Sasha Baron Cohen och David Letterman.

Men här sitter jag, motbevisad. Visst, vi fick ingen nordisk Borat eller Ali G, men de flesta av deltagarna hade betydligt mer järnstake än hjärta av guld. Presentationen osar dessutom gammal ZTV-produktion så det står härliga till, och det gillas skarpt.

Kjell Ger Igen-Kejll var väl kanske mer rolig än vågad, men jag gillar när det är roligt så han får helt klart godkänt. Martin Sonebys City Sport var också underhållande, men det hade varit ännu festligare om han hade övat på häcklandet. Att bara bli jagad för att man bär AIK-halsduk bland Djurgårdare än inte skitfyndigt direkt, men visst gör det jobbet.

Någon vinst var han dock inte värd. Nej, då tyckte jag att Bitterfittan (Nour El-Refai) var betydligt härligare. Underbara kommentarer om att hålla gylfen stängd och spara in på blottandet går alltid hem i Heggköping, och den rådjusögda Cecilia Forss hade även hon betydligt mer is i magen än männen. Italienare måste dessutom vara tossiga hela högen. Det var ingen Djurgårdspromenad som erbjuds direkt!

Förargelseväckande Fredrik var okej. Dvärgar och bollhav är rätt skoj, det ska erkännas, men Fredrik som person gav väl inte omedelbar mersmak.

Men som sagt, äntligen någonting utav värde på Tv som inte kablats hela vägen från det däringa Amerikat. Kanske skiner det bara i jämförelse med all annan dynga jag kastat i ansiktet hela dagen, men om du inte är så petig med det där med kvalité och vågar grunda med lite Gårdinger så har du en riktigt underhållande halvtimme framför dig när du väl sätter tänderna i ett par Ballar av Stål. Jag garanterar’t!

Snyggast och roligast på femman just nu. Lite överraskande kan tyckas, för det är verkligen inte likt mig att lyfta fram kvinnor på det här viset, speciellt inte i humorsammanhang, men sån är jag. Tydligen.

Med tunga vassare än svärdet

I det senaste numret av Allt om Historia så listar Jon Andersson nio män och kvinnor vars vältalighet förändrade världen. Där finner vi bland andra Napoleon, Joseph Goebbels, Olof Palme och Jesus med sin Bergspredikan. Plats nummer tio verkar dock ha prioriterats bort för att ge plats åt en sida reklam, men alla är nog rörande överäns om att den tillhör mannen som myntade följande rader:

Everybody’s born to compete as he chooses, but how can someone win if winning means that someone loses? I sit and see and wonder what it’s like to be in touch. No wonder all my brothers and my sisters need a crutch.

Bland ölbuteljer i Kafkas fotspår

I morgon bär det av. Strax efter femsnåret när resten av staden står stilla i rusningstrafiken så bordar jag ett jumbojet och flyger söderut. Det låter kanske inte så lyxigt, men att möta våren i Prag med kravatt och nejlika i knapphålet är ett sånt där kapitel som borde vara obligatorisk i var mans självbiografi.

Där ska jag insupa tjeckisk kultur (det vill säga Staropramen) och spatsera mellan fallfärdiga fasader och modelejon som saxade ut en Okej-tidning från nittiotalet. Det kommer bli opera, gulasch och förtryckt kommunism i dagarna tre. Ja, också lite Mafia II då förstås, eftersom jag åker på jobbets biljett.

Inte fy skam för en enkel pilsnergubbe från söders höjder. Annars har jag inta så mycket planerat för resan. Sunken tycker att jag ska ta mycket bilder. Jag tycker att han kan googla skiten. Vi får se hur det blir.

Du skrev; Sommaren i Mariebad, och om pansar och våren i Prag.

Önskar att du var här

Det pirrar i magen. Jag skuttar fram längs grustäckta smågatorn med solen i ögonen visslandes på Twisted Nerve. Det är vår, och jag är kär.

Nej, jag talar inte om Aynur denna gång, Inte heller om Albakopior, gamla flammor eller nyfunnen fägring. Jag talar heller inte om Shevas polygonklyfta, bandlistan till årets West Coast Riot eller tisdagens bevingade utflykt.

Jag talar om materiel kärlek, stor som ett hus. Eller mer som kärleken av vad som finns inuti ett hus. En lägenhet på femtiofem kvadrat precis intill den polska delikatessbutiken vid Zinken. Allt bara stämmer. Den ligger på samma gata, med samma hyra. Lite större, lite bättre planerad och lite lite bättre läge. Med badkar dessutom, och balkong. Den är byggd av barnskratt och sju olika sorters småkakor. Jag vill bara klä av mig och rulla runt på parketten, men jag låter bli.

Vår kärlek är nämligen en blomma som aldrig får slå ut. Stockholms Kooperativa Bostadsförening säger nej. De vill ha killar med mer erfarenhet. Riktiga män, inga fjuniga tonåringar. Jag står för lång bak i ledet helt enkelt. Mina fjuttiga femton år i kön räcker inte ens till en fågelholk i Bagarmossen.

Herren som står först på tur är född -72. Trettiosju år med andra ord, och nu får han sin etta på söder. Sin ungkarlslya. Jag undrar om han tänker handla på sig nytt bohag eller om han tar med sig pojkrumsmöblerna när han flyttar ut ur mammas källare? Han kommer dra hem studenter från Marie Leavou varje fredag, lördag och lill-lördag. Mina studenter. Jäkla fulgubbe.

Jag däremot, en ung fräsch söderkis (som förvsso har semestrat på landet i tjugo år) får nöja mig med lägenheter i Tensta, Hässelby och Vårberga. Men då måste jag börja rappa och bära kniv. Nu har jag dessutom Rednextryckaren Wich You Were Here på hjärnan av någon jävla anledning. Mina grannar lär juh tro att jag blev dumpad till slarvsylta inatt.

Fan också.

Fredagen den trettonde indeed

Har ni någon gång gått hemmifrån med den där känslan att det är någonting ni har glömt? Det hände mig idga, fast tvärtom. Det var först vid kassan med korgen full av fredagsmys som jag insåg att plånboken inte låg där den skulle.

Fy sjuttsingen, tänkte jag. Kassörskan var dock snäll och lät mig ställa mina varor medan jag sprang hem efter stålar, eller det där var en lögn. Jag gick snarare, och några stålar hittade jag inte heller trots att jag vände upp och ned på hela lägenheten. Min utlovade fem minuter blev till tio och sen en kvart. Sen gav jag upp. Den var borta.

Väl tillbaka i affären sa jag att jag hade blivit bestulen, men sanningen är nog att det blev ett glas gratischampagne för mycket igår på årets spelgala. Pengar kändes uppenbarligen så överflödigt att jag sulade sedelbunten ut mot Slussen från Söderteaterns terass. Eller så var Joe Labero där och trollade bort mitt kontokort när jag vände ryggen till. I vilket fall så är den puts väck, och det känns sådär.

Nåja, jag lyckades i alla fall själv stjäla ett leende från kassörskan när jag endast hade råd med en av sex varor och dessutom betalade med ett pantkvitto. förvänta er ingen rapvideohelg med andra ord.

Blod, svett och tårar

Måndagar är vanligtvis bra biodagar. Folk brukar vara trötta efter helgens bestyr och med barnotan färskt i minnet så kan hundra spänn för hundratio minuter träsmak kännas i saltaste laget. The Wrestler verkade dock vara värd pengarna, för salongen var nästan fullsatt.

Det var med höga förväntningar jag själv slog mig ned. Sådär farligt höga, med risk för garanterad besvikelse. Jag visste i och för sig inget mer om filmen än att Mickey Rourke hade gjort storslagen comback. Som brottare förmodade jag med tanke på titeln, men det var allt. Har bara snappat upp lovorden och nomineringarna.

Och trots hypen så höll den måttet. Jag har verkligen ingenting ont att säga överhuvudtaget, jag är bara nöjd. Inte överväldigad, men väldig väldigt belåten. Historien är bra, längden är bra, Micke är bra, Marisa Tomei är halvnaken, och det är bra. Jag var lite rädd för att slutet skulle bli sådär Oscarsvinnarklyscha, men även det sköttes faktiskt galant.

Ja, jag gillar verkligen The Wrestler. Micke må se ut som en transa på steroider, men han vet sannerligen hur man göra brottardrama så det känns i hela bröstet. Underbart.

The hype must go on! Yeah!

En episk Donkendag

Jävla McDonalds. Deras New Orleans Royale är typ det godaste som finns. Det beror förstås lite på vem som står vid stekbordet, men görs den rätt så är den värd varenda krona och insulinpåslag. Jag har redan hunnit med två stycken, och nu senast med plusmeny, så sexplatskamouflaget sitter säkert på sin plats.

Tråkigt nog så jobbade Aynur igår igen. Jag gillar Aynur. Hon serverar som om livet stod på spel, men det är lite just därför som hon får min svarta kamel. Hon måste bort, annars kommer jag gå dit varje söndagmorgon bara för att se på när hon ger stans bästa, och mest nervösa, service. Hon är inte bra för min vikt, men hon är bra för business.

Med det sagt så kan jag juh avslöja att även förra veckan gick sådär, rent fläskrapportsligt. Kanske är det bäst att inte lova bot och bättring och istället bara göra något åt saken? Fast kanske typ en annan dag, för ikväll ska jag på Bio, och jag tror inte att man får banta i biosalongen.

Dagens Rosing

Wow. Ja, det känns som en passande beskrivning av vad som pågår i mitt huvud efter att ha sett det första avnittet av Den Rätte för Rosing. Är det bra? Nej, det kan jag juh inte påstå att jag tycker. Vill jag ha mer? Definitivt, gärna på en gång. När kommer DVD-boxen?

Alltså, Linda Rosing. Hon är verkligen ett kapitel för sig. Inget långt och rafflande kapitel, men likväl ett stycke som inte riktigt passar in någon annanstans. Jag läste en intervju med fröken Rosing inför premiärprogramet (förmodligen i Klick eller Fredag) där hon uttalade sig om skönhetsoperationer. För hennes del var det tydligen slutslajsat med skalpellen, i alla fall vad det gällde höjningar och sänkningar av hyllplanet, men Botoxinjektionerna skulle hon fortsätta med, för det kändes fräscht.

Hur kan man inte älska en sådan kommentar? Fräscht? Det är juh liksom slutklämmen på en Fylking-fräckis. Fräscht är inte direkt det första superlativet som dyker upp när man googlar på Linda ”Quick Kosing” Rosing. Hon är lika full av liv som en uppblåsbar Barbara. Samma varma ansiktsuttryck och karisma som en sill.

Skulle jag då säga nej om hon kom ragglandes på Marie Laveau och smusslade ned sin hotellnyckel i min bröstficka? Probably not herr Bergamot, för det vore att ljuga tunnan full. Hon är trots allt sådär plastigt, konstgjort p-våffle-smaskens som bara tjejer som opererat bort verkligheten kan vara. Hon är inte vacker, men hon är.. eggande. Är det ordet jag söker? Det står säkert i hennes blogg, får kolla där sen.

Det är en intressant skara fårskallar som hon har samlat i sin fålla också, och då använder jag ordet intressant på samma sätt som jag skulle använda det i sammanhanget ”hur människan lurade den sista neandertalaren att försöka fånga blixten”. Ja, det är verkligen en kusligt tafatt skara de fått fram. Om de här killarna ska föreställa Tv-nyllen så vill jag inte se de spetälska stackare som inte ens fick en chans. Jag menar, Niclas skulle förmodligen inte ens lyckats kvala in som joker i Big Brother, eller SOS – På liv och död.

Vilka har vi mer? Nittonårige Ibiza-Hugo, sång och dansmannen Fredrik och en avdankad våldtäktsman från Sydamerika. Det vore väl själva fan om man inte skulle hitta kärleken i ett sådant kanongäng, eller vad säger ni? Muraren Ludvig är egentligen den enda killen som faktiskt verkar ha lite vett i skallen, så man undrar juh på samma gång vad i helskotta han gör där överhuvudtaget? Troligtvis är han den enda som är där av ”rätt” anledning, och det känns ändå lite sorgligt.

Och trots det här så vill jag se mer, eller på grund av det här snarare. Jag vill se om någon av dessa dönickar kan locka fram ett leende i Lindas stelopererade fejs. Jag vill se om Linda till slut inser att det där med att hitta kärleken i Tv kanske inte var någon bra idé den här gången heller. Jag vill hur mycket svenska män är villiga att förnedra sig för lite hångel med en annan dokusåpaprofil från 2003. Jag vill se vem som knarkar, vem som blir fullast, vem som åker hem med blåklocka och vem som använder Lindas barn som en bricka i spelet om hennes gunst.

För det känns fräscht.

Hon har stiliga manliga drag, det måste man ändå ge henne.

Ta chansen och hjälp en härlig kille!

Jaha, då lever man bland banankartongerna igen, och om tre månader är det jag som slår följe med Paradis-Oskar på hans grindturné mellan ladugårdsröda stugor där vi spelar ihop till ett varmt mål mat och en biljett till Minnesota på våra dragharmonikor.

Ja, såvida jag inte hittar en ny lägenhet innan den första Juni förstås, så om du känner någon som har ett boende över (gärna på Brännkyrkagatan så jag inte behöver bära så långt), hör av dig till mig och du har chans att vinna finfina priser! Tips som leder till kontrakt i Stockholmsområdet kommer att belönas med någonting synnerligen spektakulärt!

Sökes
Lägenhet stor nog för att sträcka på benen. Sparsamt hemsökt.

Finnes
Rök- och hårfri kille som besparar dig gissel som skägg i avloppet och fimpar i flingsaltet. Garanterat rumsren och tuggar med munnen stängd. Spelar sällan hageldart inomhus men bryter gärna upp ett litet hörn av parketten för att odla potatis.

Ps. Är inte främmande för viss förnedring vid likvärdig hyresreducering.

Så kom igen nu, ge en härlig kille en ärlig chans!