Vilken soppa!

Det står en kastrull och puttrar på den gamla gasspisen. Den är full av morötter, potatis, lök och buljong. En riktigt lantlig och improviserad fattigmanssoppa för en storstadskille med två jobb. Det luktar sådär som jag kan tänka mig att förortsköken doftade på den gamla goda tiden. Det är en huslig och hemtrevlig lukt som jag trivs väldigt bra i.

Men hur kommer det sig att jag, som dessutom har namnsdag idag, inte sitter och grovhånglar med en Big Mac till Den Rätte för Rosing istället? Jo, för att det är väldigt få saker som får min mage att spinna likt en proppmätt bondkatt som att se folk äta soppa på Tv.

Helst ska det vara en gammal världskrigsrulle med mycket fattigdom och elände. Eller gammal behöver den i och för sig inte vara, men utmärglade judar i polska ghetton som sörplar i sig sönderkokt potatis, det är bra grejer det. Hela förintelsen fungerar som en enda lång soppreklam för mig. Falskmyntarna, Pianisten, Schindler’s List, Uprising och så vidare. Det vore grymt med lite krigsransonering här i Sverige. En King Edward per familj. Fan vad jag skulle äta soppa då kan jag säga.

Till och med när Pippi Långstrump slevar i sig Pruseluskans grönsakssoppa (som Herr Nilsson kryddadat med rostig spik) dregglar jag likt en chestbuster som ligger och chillar i yttre världsrymden. Det är lite underligt egentligen, för soppa är ändå en ganska slafsig historia som är väldigt svår att äta med värdighet. Om något borde det få folk att vräka i sig fast föda utav bara helvete. Men inte jag. Jag vill spilla ned mig och skålla tungan och oja mig med munnen full.

Soppa liksom, så jävla bra.

Men det är inte bara sparsam 40-talsmatlagningen som påverkar mina vanor. Alla klädde sig verkligen som gentlemän på den tiden, oavsett social status eller ideologi. Jag är helt klart född i fel årtiende, men efter cirka tjugo timmar med Band of Brothers och Förintelsen så blev jag i alla fall så inspirerad att jag köpte en stickad slips. Kommer sitta jävligt fint under mina gubbkepsar.

I’m lovin’ it

Eftersom det ändå inte är någon som läser fläskrapporten längre så kan jag väl erkänna att jag satte tänderna i en McFeast igår. Varför McFeast? Därför att lågkunjunkturen verkar ha slagit ut halva donkensortimentet. Vart i himmelns namn tog min Big Tasty vägen liksom?

Som tur är bjöds det på andra läckerheter denna söndagsmorgon. Hon hette Aynur (det är väl svenskt va? Typ fornnordiskt.. krigsbyte?). Hon såg ut lite som en brevfilms-skådis. Kanske från en brevfilm om en tjej som har flytt från östeuropas bomber och granater och har lite svårt att smälta in på grund av tokroliga språksvårigheter.

Inte för att jag tror att hon har svårt att smälta in, men hon kändes så.. oskyldig på något sätt. Kanske för att hon var ny och lite osäker, och väldigt mån om att göra ett bra jobb och ge god service. Hon lät till exempel de gamla stripsen ligga medan hon gjorde en ny, fräsch (?) sats till mig. The Mateaser strikes again.

Friterade tillbehör verkade föresten vara lite av hennes specialitet. Tyckte det var väldigt roligt när hon frågade mannen som kom efter mig om han ville dricka strips till sin meny. Då blev jag nästan lite kär, men han verkade inte bry sig alls, och några strips ville han inte dricka heller.

Konservativa gubbjävel.

Idag har jag dock skött mig, om man bortser från att jag legat i sängen och ätit chips hela dagen.

Över min döda kropp!

Lägger du ett mynt på järnvägen strax innan tåget dundrar förbi så blir det ett lättsaltat chips. Typ, i alla fall lika platt. Det är förvisso förbjudet att vandalisera statens egendom, men det är ändå ett ganska oskyldigt tilltag. Ett pojkstreck på sin höjd. Lägger du däremot en människa på samma rälsbit så blir det betydligt stökigare, något som vi tågresenärer fick erfara igår kväll.

Jag undrar vad som rör sig i huvudet på en människa som väljer att släng sig i famnen på ett skenande lokomotiv? Man måste vara rejält insyltad i någon skumraskaffär om man lockas av att bli skivad som en Skogaholmslimpa mellan valsarna. Inte blev det heller mycket bättre av att denna människa väljer att dela med sig av sina problem.

Den första reaktionen var irritation. Folk suckade och studerade bekymrat sina armbandur. Någon ringde hem för att be sin sambo spela in sportnytt och någon annan försökte fixa skjuts. Men det dröjde inte många sekunder innan man istället började att skoja om situationen. Vi snackar skämt i stil med ””stupid kid ruins fun for everyone” och vassa kommentarer i samma hårda anda. Det kändes lite väl kyligt och magstarkt, men samtidigt kan jag förstå dem. Ger man upp så ger man upp allt, inklusive rätten till en respektfull behandling.

Visst är det en tragisk händelse, men jag kan inte påstå att jag känner något medlidande. Det är lokföraren jag lider med, och de anhöriga, och människorna som måste skotta upp skiten. Jag kan även tycka lite synd om mig själv och mina medresenärer, vi som fick frysa arslet av oss i tio minusgrader i väntan på sju utlovade anslutningsbussar som visade sig vara två, varav den ena var en halvtimme försenad, och utan värme.

Posttåget fick dock rulla obekymrat över olycksscenen med ursäkten att posten är helig. Oh, SJ din gamel pussgurka, du vet verkligen hur man får sina kunder att känna sig speciella.

När jag själv ”checkar ut” hoppas jag på ett alternativ som är betydligt mindre rörigt. Förhoppningsvis sker det under en middagslur i favoritfåtöljen, många många år från nu. Stilla och tyst, som en smygare. En varm vind som bara lämnar kroppen. Lättstädat och bekvämt liksom.

Bör jag köpa agentmöblemang?

Jag är kluven. Rakt av, mitt itu. Vi snackar ångest av en religiös magnitud, ni vet av den där kalibern då man överväger att konvertera till precis vilken religion som helst bara för att bli bönhörd. Men jag lät bli. Valde istället att donera kollekten till Svenska Spel, för så vitt jag vet har Svenska Spel aldrig försökt stena Peter Jöback eller lagt Joe Labero i en säck och slängt i sjön. Dessutom är det snabba cash jag behöver, inte syndernas förlåtelse.

Jag behöver alltså 20,000, och det illa kvickt. Det är nämligen så att jag går i möbeltankar. Jag vill möblera mig en myshörna, komplett med loungefåtölj, golvlampa och ett litet sidbord där jag kan förvara piptobak och en god bok. Jag skulle förmodligen aldrig använda den, men man kan ju fortfarande uppskatta möjligheten att välja bort ännu en form av livskvalité.

Sen ser det ju förbaskat sofistikerat ut också. Det ger liksom intrycket av att det här är en kille med bibliotekskort som handlar på Konsum och kokar fonder på gäddrens och skrutt. Men som sagt, det var det här med kapital. Först hade jag tänkt att fynda mig något stilrent och kantigt på Blocket för en struntsumma, men tro fan att man istället hittar sin dröm-möbel i en flådig designbutik, och till reducerat pris dessutom!

Skåda Åskbollen. Retrofuturism har aldrig varit snyggare.

Jag hade ögonen på denna ljuvliga pärla redan när jag flyttade hemifrån (för tredje gången), men då gick den lös på 19,995 pickadoller, något som var i minst sagt saftigaste laget då jag jobbade halvtid som bingovärd. Men det var då, och nu är nu, en nutid så den går för en tredjedel av priset. Men frågan är, är det värt att tömma sparkontot och snurra runt i sin fåtölj hela sommaren, eller borde jag lägga pengarna på en fet rapvideo-semester istället?

Vad tycker ni?

Snacka om ärkeskurksfåtöljens livmoder! Här skulle man verkligen kunna sitta och sprida kuckel och svek omkring sig, med en perser (folkslaget alltså, inte katten) i knät och en luger i högerhanden.

9.000.000 koalabjörnar i fara!

Då har det satt igång, omröstningarna för årets speltidning, skribent och blogg. Riktigt kul att så många av oss är med och slåss i år, och att jag får vara en av dem tillsammans med Jonas Brothers, Svarte-Petter och Lill-Danne.

För medalj och diplom krävs det dock att folk går in och röstar fram någon av oss som den coolaste katten i kvarteret, något som du gör HÄR!

Jag vill naturligtvis bara ha röster som kommer från hjärtat, och jag tror att mina fyra kollegor känner likadant, men jag vill ändå passa på att informera er om att för varje svensk medborgare som inte röstar på någon av oss så kommer Jesper att strypa en koalabjörn :(

Tack på förhand!

Ps. Ni som röstar kan dessutom vinna priser för över 10.000 svenska riksdaler. Rädda ett pälsdjur och casha in på samma gång, vilken jävla dag!

Tipsa också gärna vänner och bekanta. Gör du inte det så kommer du att börja vissla med näsan under viktiga möten och i kollektivtrafiken. Mycket mycket pinsamt. Och kom ihåg, det här är inte ett skämt!

Det är insidan som räknas

Jag älskar vulgärt formgiven retroelektronik från nittonhundratalets mitt. Bestialiska pastellkrationer med kitchiga kromdetaljer och en sabla massa karaktär. Hade jag pengar och tillgång så skulle jag fylla hela lägenheten med pinaler från atombombens guldålder, men dagens 50-talsreplikor känns både plastiga och billiga, så vill man satsa på design 2009 så är det nästan bara Steve Jobs och hans lärjungar som håller måttet.

För vilka blonda blåögda vikingar kan hålla plånboken i byxfickan när det erbjuds nästnitill nazistiskt strikt och stilrena arbetsredskap och musikmaksiner? Det må vara på gränsen till kallt och sterilt, men ingen levererar snyggare mer-är-mindre-estetik än Apple, något som jag varken är först eller ensam om att proklamera.

Jag har länge funderat på att gå till en Applebutik och slänga upp en stor fet dollarsäck på disken i utbyte mot en iMac G5, men just nu prioriterar jag småsaker som el, mat och hyra. Nog för att man säkert kan äta en iMac om man bara ger sig fan på det, men utan el så fungerar den inte, och det är kalla hårda fakta.

Dessutom är jag inte säker på att man får så mycket mer än yta, även om Apples fotsoldater gärna hävdar Macens överlägenset. I mina öron ljuder dock lovsången en smula falsk eftersom jag inte ens kan minnas sist mitt Windows XP hängde sig, medan min iPod Nano har spenderat mer tid i frysläge än Demolition Man. Även om man firar ned den i jackfickan med en hjärnkirurgs precision så låser sig fanskapet som ett fabriksfärskt Franz Jäger. Är det en stereo eller ett kassaskåp liksom? Viss tveksamhet verkar råda.

Kanske är det fel att döma ut ett helt företag på grund av en trilsk produkt, men när den för tredje gången havererade under de två minuter det tar att korsa Centralbron så var jag ärligt talat på väg att låta helvetesmaskinen rosta i frid på botten av Mälaren. Faktum är att den självdog i detta nu, något som lugnt sagt berövade det slimmade Mp3-instumentet på en positiv slutknorr.

iPod Nano, jag hatar dig.

Enligt en hörsägen som jag precis har satt i rörelse så ska Nanons nya slogan tydligen vara: iPod Nano – Freeze motherfucker!.

Fläskrapporten, dag fyrtiotvå

Det blir en kort och skamsen blogg idag. Kostymbyxorna sitter fortfarande säkert på sin plats, mycket tack vare den gångna veckans förkylning och min tveksamma övertygelse om att det är fullt möjligt att tröstäta sig frisk. Otroligt nog så verkar det i och för sig ha hjälpt, för det tog inte mer än några dagar för feberdrömmarna att ebba ut i ljuv amnesi, men för säkerhets skull så syndade jag hela veckan ut.

Rört på mig har jag däremot gjort, minst en timme om dagen. Att beställa spel och hämta ut dem i innerstan har visat sig vara en dyr men effektiv morot som varmt kan rekomenderas, och i den här kylan kan det behövas lite motivation för att ta sig ut i den minst sagt friska luften. Fast har jag väl börjat röra på mig så har jag svårt att sluta. Jag är en sån jäkla skolad vandrare att Håkan Hemlin har börjat kräva STIM-pengar på mina promenader, och då jäklar vandras det hårt kan jag säga.

Men nu är det ny vecka, ny vecka och nya tag. Hej havregrynsgröt och fin färsk frukt, hejdå semlor och strips i Bearnaisé. Det är återigen redo att styrka kosan mot drömmarna horisont, det vill säga drömmen om att bli speedo-slim nog att bära öppen Hawaii-skjorta och guldmedaljong.

Jag knallar runt så mycket att jag numera är känd som Darth Promenader på Stockholms gator och torg. Till våren planerar jag dock att trappa upp tempot till Master Yogga för att lagom till sommaren avancera fullt ut och bli den fruktade Han Solong Suckers! Typ.

Och vinnaren är…

… långt ifrån korad, men de första fem nomineringarna är i alla fall offentliggjorda. Det är inte varje dag man får vara med och slåss om en så fin utmärkelse som årets spelskribent (eller någon annan utmärkelse heller för den delen), men det är givetvis otroligt roligt, för att inte säga oväntat, och då är jag ändå en ganska naiv drömmare av naturen.

Att säga att man inte förväntar sig en vinst men ändå känner sig hedrad bara över att vara med i kampen må vara en klyscha sliten ned till sulorna, men i mitt fall kommer det verkligen från hjärtat. Vem hade ärligt talat kunnat ana det för ett år sedan när jag bloggade om blindtarmsinflamationer, skogsmöss och lösskägg med sudoku?

Oj, nu börjar det här i och för sig redan att låta som ett tacktal i alla fall, men som sagt, det var bara en så överrumplande (men välkommen) överraskning så här på alla försummade hjärtans dag. Det ska sannerligen bli spännande att se vilka de andra nominerade är, och hur många av dem som är blodskollegor :)

Vill även passa på att leverera ett shout out till Skinnjacksmodells-Jocke som blev farsa inatt, och till Petter som även han slåss om en titel (minst) i år, nämligen årets spelblogg. Grattis!

Glad fredagen den trettonde!

Att en dag i almanackan skulle vara mer olycksdrabbad än årets trehundrasextiofyra andra är naturligtvis lika befängt som att en speciell dag skulle ha ensamrätt på alla hjärtan, men likväl så är den nu här. Dagens namn hedras dessutom med en egen teenslasher-serie som för mig nästan är synonymt med just skräckfilm. Inte för att de är speciellt skräckinjagande idag, men nog tusan har jag hållt mig bortom smärtgränsen många mellanstadienätter för att bespara mig själv en machete i sheriffen.

Dagen till ära är det även premiär för kapitel tolv (som egentligen är en fri tolkning av del 1-3 om jag minns rätt) i sagan om pojken som drunkade och blev hockeymålis. Jag funderade ett tag på att ragga lite sällskap till midnattsföreställningen, men sen kom jag på att skräckfilm bör ses ensam för maximal skrämseleffekt, och till slut insåg jag även ironin i att överhuvudtaget överväga ett premiärbesök.

Att gå på bio själv är underskattat, men samtidigt så är biobesöken i sig rejält överskattade, och vem ser egentligen skräckfilm på bio? The more the merrier heter det juh, inte the more the scarier. Det är liksom ingen slump att biobesök är det näst mest klyschiga man kan göra på en dejt efter middag med tända ljus. Stora folksamlingar är inte läskiga (något som i och för sig kan debatteras), det är därför mammor och pappar råder sina döttrar att dejta bland massorna och inte i grustag och skogsdungar.

Men jag är sannerligen sugen på lite rekordelig skräckis av den gamla skolan. Surt värre att jag redan sett allt av värde. Det borde remakas mer, inte mindre! Varför är det så mångra som bli direkt aggresiva när gamla klassiker uppdateras för en ny publik? Man behöver juh inte se dem om man nu verkligen tycker att det är en sån respektlös vansinneshandling. Oftast blir det ändå något helt nytt, som med Dawn of the Dead och The Hitcher. King Kong är en annan goding som verkligen borde lobba för nyinspelningsvärdet.

Halloween tycker jag också fungerar som ett gott exempel. Även om jag som de flesta andra gillar John Carpenters Halloween betydligt bättre än Rob Zombies version så kan jag fortfarande uppskatta att jag återigen fick chansen att se mer av Michael Myers gå ronden utan att jag behövde tugga mig igenom den sega kalkonbuffé som titeln har bjudit på sedan Season of the Witch, eller Halloween III som den är känd i folkmun. Stryktåliga småbröder med solblekt Kapten Kirk-mask är fanimig bland det läskigaste som finns, och det vore synd att låta en sådan läbbig licens ligga och samla damm.

Nu ska jag fortsätta dö sådär våldsamt (måste bero på dagens datum) och smäda varje Capcom-anställd individuellt, men när jag kommer tillbaka så vill jag ha en massa tips på bra rysare för någon som tror sig sett allt med nämnvärd gåshudsfaktor, okej?

Jobba hem då gubbar!

Lost Planet: Extrem frustration

Hulken, Balrog och alla världens argaste busschaufförer ain’t got shit on me just nu kan jag säga. Skälet heter Lost fucking Planet, ett spel som skulle få även världens snällaste björn att slita lemmarna av Skalman och snuffa Lille Skutt med en tryckspark till månen, för spelet gör verkligen gör skäl för sin undertitel. Extrema förhållanden är precis vad som bjuds, och extrem frustration är tacken. Ät skit och dö säger jag bara!

För äter skit gör jag, och dör gör jag också, hela jäkla tiden. Jag är vanligtvis ingen dålig förlorare och jag är väldigt sällan så förbannad att jag hyperventilerar, men när man för hundrade gången får arslet avbombat och någon punkarbrallis med pimpade styltpjäxor skivar upp mig som en banan i morgonmüslin med sin rosa dödslaser så vrålar jag inombords. Ja, du läste rätt, inombords. För trots att jag hatar hela världen så måste jag samtidigt måna om mitt andrahandskontakt. Dubbel vrede är min egen gåva till mig själv så här dan före ”dopparedan”.

Självbehärskningen gör mig dessutom bara ännu mer rasande, för självbehärskning är en självisk älskare. Helst av allt vill jag juh bara gå upp och skålla alla mina grannar och deras möbler med svinhet pulversoppa och sula gatsten på folk med kryckor, men någonting säger mig att en sån sak skulle kunna ha sina konsekvenser. Så jag knyter näven istället, så hårt kring kontrollen att den blir en diamant. Sen krossar jag diamanten och ser på när dammet rinner likt sand mellan mina fingrar. Och sen dammsuger jag, typ, så arg blir jag.

Och alla som har spelat Lost Planet vet att jag har rätt att vara så arg, för man flyger fram och tillbaka över vidderna likt en tupé i en vårvind. När man väl landar så tar det fem sekunder att resa sig, fem sekunder som ironiskt nog är exakt den tid det tar för fienden att ladda om och lobba in ännu en granat så man dyker med näsan före rakt ned i glaciären.

Det här är verkligen den absoluta motsatsen till Idas Sommarvisa. Blommorna blommar aldrig, svalorna flyger inte och benen är snarare fulla av frakturer istället för spring. Har huvudpersonen skolios eller? Christopher Reeves sista dagar framstår plötsligt som rena rama jetsetlivet i jämförelse, och jag kan svära på att Petter och Mäki susade förbi hand i hand på varsin skoter där jag joggade i en halvmeter lössnö och motvind.

Men ändå fortsätter jag spela, för egentligen är det ganska kul, där någonstans långt in mellan all gråt och gruff och tandagnisslan. Även när Capcom är som mest enerverande är de värda varenda slant, men i det här fallet är jag ändå glad att jag fyndade i reabackarna.

Lost Planet ser ut lite så som jag föreställer mig Östersund i Februri, ett ganska vackert vinterlandskap fullt med monster och snöpirater.