Gamla goa svenska serier

Det är kallt ute. Förbaskat kallt till och med, men har man svurit ed på att komma i form så måste promenaderna promeneras, och idag blev det en tur längs med Söder Mälar strand och sedan upp mellan de festivaldoftande gränderna i Gamla Stan.

Det ligger en jäkla massa mysiga restauranger och caféer bland dessa smala kullerstensgator, men också mycket annat smått och gott som boklådor och en och annan seriebutik. En av dessa heter Comics Heaven och är ett namn jag hört nämnas flera gånger tidigare, så jag passade på att smita in nu när jag ändå hade vägarna förbi.

Utbudet är inte imponerande, men tillräckligt för att du ska vilja stanna en stund och troligtvis också med goda chanser att faktiskt hitta något som du inte läst förut. Själv hade jag ingenting speciellt i åtanke uan bläddrade mest på måfå i hopp om en trevlig överraskning.

Jag hade dock bra sextio kronor i kontanter, något som räcker till allt från ett Spirou-album en miljon Gnuttarna, och efter lite sållande och sorterande så blev det till slut fyra nummer utav Svenska Serier för tre bagis styck. Som hittat!

För er som inte är bekanta med denna tidning sen förut så var det något av en indiescen för tidigare opublicerade tecknare (på dne tiden bland annat Alf Woxnerud, Patrik Norrman och Martin Kellerman) som gavs ut av Semic i två omgångar, först mellan 1979-1982 för att sedan återupplivas mellan 1987-1996.

En underbar tidning på sitt vis, men jag förstår at det inte gick runt. Svenska Serier var en blaska för och av amatörer, och med tanke på den kvalité som många av de serier som publicerades höll så måste de tagit emot kilovis med papper som gick direkt i makulaturlådan. Jag om någon borde veta som bidrog med ett par hekto själv.

Jag ville så hemsk gärna vara en av dessa amatörer, för inte nog med att man blev publicerad, man fick dessutom betalt för det! Fyrahundra bagis per sida, eller hundra kronor per stripp. Som tolvåring var juh detta en förmögenhet, men jag hade gladeligen ställt upp gratis.

Men skit säljer dessvärre inte, inte ens när det är till skänks, och därför refucerades jag också gång på gång, och idag när jag bläddrar igenom mina verk så kan jag känna att det nog var ett klokt beslut av redaktionen. Jag var en halvhygglig tecknare men en bedrövlig manusförfattare.

Mitt första bidrag hette Tråkdödarna och gjorde sannerligen inte skäl för sitt namn. Tristessacceleratorn hade kanske varit mer passande, även om Tråkdödarna ironiskt nog var tillräckligt bedrövligt som det är. Av tolv strippar så var det väl kanske en som var läsvärd. Eller inte bara läsvärd, den var faktiskt så rolig att den fick min vän Zeke att skratta så våldsamt att han föll av stolen, bokstavligt talat. Men det räckte naturligtvis inte, för även om en blind höna kan hitta ett korn så befodras han knappast till utkiksman.

Jag lär heller inte kunna återanvända den idag. Dels för att den rimmar dåligt med den form av serier jag vill pyssla med, men också för att jag för bara några år sedan såg exakt samma manus i tidningen Pondus. Det kan naturligtvis vara en ren tillfällighet, men jag har orginalet daterat någong gång i mitten av 94, om jag nu skulle vara i desperat behov av lite extra fickpengar någon gång.

Min första bekantskap med denna tidning (som senare skulle ersätta min Kalle Anka-prenumeration) ägde rum under en bilsemester med familjen genom landet. Det var nummer fyra, av årgången var 1988, och jag köpte den i stort sett enbart för att omslaget pryddes utav Sven (den tidens maskot som senare fick lämna plats för Harry Hund) i full färd med att dekapitera världens snällaste björn.

Jag var vid detta tillfälle bara sju år och tyckte att det här var det hårdaste sedan Högalidshallens ”färska” frukostfrallor, men det svartvita lekmannamässiga innehållet skulle snart visa sig vara ett riktigt snopet bakslag, tyckte jag i alla fall då. Idag skulle jag nog lista just detta nummer som det kungligaste numren i samlingen, och något av en raritet om man ska gå efter Tradera-auktioner och seriebodar.

Nu kan jag inte skriva mer för min granne håller på och lobotomerar mig på avstånd med sin hårdrockselectro. Det bara mullrar i väggarna och jag kan inte koncentrera mig på någon annat än att kila över och aga honom med en cykelkedja och sedan rulla honom i flingsalt. Tjingeling!

Jag hade tänkt scanna in omslaget från mitt första nummer utav Svenska Serier för att posta tillsammans med bloggen, men jag hittade det varken i seriekassen eller på Google så jag snodde en CP-skadad Bamse från deviantART istället.

Oväntat toalettbesök

Igår var det spelpub på Ego. Eller att kalla det för spelpub vore att ljuga näsan lång och ståtlig eftersom det var betydligt mera pub än spel (även det fanns ett knepigt spel-quiz för de som var intresserade). Inte för att jag har något emot en god pubafton, men min renlevnadskodex tar inte lika mycket stryk av ett parti Red Alert som av ett parti Red Stripe. Men bortsett från min dåliga karaktär och att man var tvungen att kommunicera via kroppsspråk och avgrundsvrål så var det en ganska trevlig afton.

En hörsägen lockade dock med att Jonas Mäki skulle göra oss sällskap, men pressen blev för tung för Mäkis ödmjuka nerver så han fick Säpo-eskort direkt till flygplatsen och tog första bästa första klass tillbaka till Östersund. Det är i alla fall vad man får förmoda. Lite tråkigt naturligtvis eftersom juh fler man är dessto festligare blir det, men jag var ändå i gott sällskap med Ulf Elfving den yngre, eller bara Jonas som ni känner honom som, alternativt Ulf-Jonas.

Kändismässigt var den här kvällen klart underlägsen Mirrors Edge-partajet. Inte en enda orvar Säfström såg jag skymten av och det var ruskigt dåligt med Lisa Miskovsysarna också. Däremot fick jag mig ännu en dos Rock-Benke. Det är andra gången på väldigt kort tid vilket såklart känn sotroligt mäkitgt, men han har fortfarande inte sett mig i ögonen så mycket som en sekund. Jag är osäker på varför, men tar för givet att han har handlat mycket second hand-prylar hos Crowbar Mike. Crowbar Mike är nämligen en mycket vis man som lever efter mottot att aldrig någonsin titta folk i ögonen, för då blir det muck direkt.

Annars var det lugnt. Möjligt att någon bars ut och snittades med en avslagen flaskhals i gränden bredvid, men det var ingenting som jag såg någonting utav. En lite rolig sak som hände under kvällen var annars att jag sprang på Jenny i toalettkön. Jenny är alltså en lagom läcker, lagom nördig fotograf som Robert och Lina har beslutat sig för att pussla ihop mig med, och det här var första gången vi talades vid ute i den stora vida verkligheten.

Vårt möte misstogs dock ganska snabbt för att vara en öppen server som vem som helst fick ansluta sig till, och innan jag visste ordet av så hade en liten kille nästlat sig in under intrycket att vara min vän och tagit över samtalet (I got gamed!). Som den gentleman (desperado?) jag är väntade jag förstås ut samtalet, och lite senare fick hon till och med mitt nummer att disponera för bootycalls och andra skamliga förslag, men än har hon inte spelat detta trumfkort.

Kvällen avslutades med en kopp te och filmen Feast från 2005, lite Hotet Från Underjorden möter Alien vs Predaor. Börjar lite löjligt men tar fort skruv och försöker dessutom aldrig vara mer än vad den i själva verket är. Helt klart ett tips för dig som gillar stationär action och Krista Allen.

Lina hävdar att synkroniserad nödighet är en bra grundsten till ett långt och lyckligt förhållande, men själv kan jag nog känna att det snarare är en källa till osämja, eftersom jag bara har en toalett.

Sagor efterlyses, döda eller levande!

Finns det något bättre än lediga dagar mitt i veckan när man vaknar redan på morgonkvisten och inte riktigt kan somna om? Man tar på sig morgonrocken, går fram till fönstret och blickar ut över staden som gnuggar sig i ögonen. Det är frost på fönsterkarmen, vinden viner och tre vånigar nedanför skyndar portföljryttarna över vägen för att hinna med nästa diligens till pyramiden. Själv går man och hämtar en kopp te, sätter på en film och kryper tillbaka ned i sängen igen. Kvällsföreställningarna skänker inte alls samma grad av skadeglädje.

Hela denna vecka har varit en enda lång sovmorgon, med frukost på sängen och romantiska fabler i filmformat. I tisdags så stod Stardust på schemat. Varför jag skjutit upp den så länge kan jag faktiskt inte svara på. Jag minns att trailern gick varm på biograferna förra vintern, men av någon anledning så blev det bara aldrig av. Tror att jag förknippat den för mycket med förrförra årets allra sämsta dagar. Men med facit i hand så är jag glad att jag sparade upplevelsen, för det här är ingen biofilm, det är perfekt pyjamasdrama.

Men underbart är kort (dryga två timmar) och nu har ruset redan lagt sig utan att mitt behov ens är i närheten av stillat. Så jag vänder mig till er gott folk. Är det någon som har tips på flera filmer i samma anda? Och då menar jag inte mediokert skräp som Guldkompassen och Narnia, men allt i samma grymma kvalité som Den Oändliga Historien och nyligen nämnda äventyr skulle verkligen uppskattas!

Fem hyggligt överskattade skådisar

Har jag väl listat fem utav de mest underskattade så måste jag givetvis lista några av Hollywoods mest överskattade också, eftersom alla bryr sig så himla mycket.

5. Vince Vaughn
Det är väl inte det att han är en vansinnigt värdelös skådespelare som gör mig så bedrövad, det är mer det att han inte är en speciellt roligt sådan, så varför då envisas han med att göra komedier? Jag stönar till exempel högt när han försöker agera svartvit pimpgangster i Be Cool, en prestation som fullkomligt rostar sönder bredvid redan hyllade Dwayne Johnsons kraftigt homosexuella benknäckare. Fast man får väl vara glad att han i alla fall provade på något nytt, för annars har han inte förnyat sitt material sedan han gjorde Swingers för tretton år sedan.

Däremot så fungerar han helt okej i biroller, och jag kan till och med erkänna att jag gillade honom som spannmålsbonden Wayne Westerberg i Into the Wild.

4. Adam Sandler
Under nittiotalet pågick det het debatt om vem som var roligast i svängen, Adam Sandler eller Jim Carry. I min värld var det en helt befängd diskussion som mycket väl kan ha fungerat som extra tegel i min klagomur, för att jämföra Carry och Sandler är som att jämföra ljudkvalitén mellan CD-skivor och musik som mejslats in för hand i stora kvarnstenar. Jim Carry fick slapstick att kännas nytt och fräscht igen medan Sandler fortfarande gör sketcher för Roliga Timmen.

Han karriär består av en odräglig potpurri av odugliga och efterblivna ungkarlar. Han är mannen som gav ordet typecast en vattenkammad snaggfrisyr. Visst har han sina stunder, absolut. Jag gillade den julalternativa barnfilmen Eight Crazy Nights och tycker att 50 First Dates ändå är en ganska söt rulle. Jag kan även se filmer som Big Daddy och Happy Gilmore utan att vilja spara ut mitt hår för att sedan slita det lilla jag har kvar i raseri, men det är aldrig mer än en meh-upplevelse.

Denna jättebäbis gör filmer som man ser på elvatimmars flygningar över Atlanten eller på Tv när de andra kanalerna visar VM i gång eller back to back tysk helikopteraction. Men skulle man – gud förbjude – hosta upp nittio riksdaler för att se Sandler på vita duken så borde man bli ekonomiskt omyndighetsförklarad.

3. Christopher Walken
När jag ser Christopher Walken brukar jag tänka på de gamla KSMB-raderna ”Varför lever du? Det gör ingenting om du dör!”, och det är en helt klart berättigad fråga i det här fallet. För Christopher måste vara över hundrafemtio biljoner år vid det här laget, och det är på gamla meriter från ”ungdomen” han fortfarande lever (även om han som ung som bäst såg ut som en välbevarad åttioåring).

Deer Hunter har över trettio år på nacken vid det här laget, och det är en nacke som jag personligen tycker att det är dags att lägga på huggkubben och klippa till. För Christopher Walken är inte bra, han är bara läskig. Han ser ut som om han träffats utav blixten fyrahundra gånger och pratar som om han var inne på sin tionde stroke. Hur en stel och tafflig gubbskådis som stammar sig igenom sina repliker i slow motion kan sälja biljetter är bortom mitt förstånd.

2. Ben Stiller
Ben stiller är inte rakt igenom värdelös. Faktum är att jag själv klassat honom som en för jävla rolig kille en gång i tiden, och jag har till och med sett fram emot filmer som Along Came Polly, Starsky & Hutch och Dodgeball. Men där lärde jag mig också min läxa, för besvikelserna avlöste varandra och ingen av de nyss tre nämna filmerna levererade någon som helst förnimmelse av nöje. Faktum är att alla tre är riktigt medioker smörja.

Problemet med Ben är att han bara blir tamare och tamare. Han är ingen svinusel skådis, men han porträtterar sig som en vågad komiker när han i själva verket inte är något annat än en Svensson Svensson-kille som gör romantisk trivelkomedi för hela familjen. Det är förmodligen säkra pengar på banken, men behöver vi verkligen ännu en Hugh Grant? Nej, är svaret.

Men även om jag må ha tröttnat på både Zoolander och Den där Mary vid det här laget så vill jag ändå inflika att scenen där Ben gråter likt en liten flicka som fått sjutton hockeypuckar i ansiktet fortfarande för jävla roligt, men det var också elva år sedan nu.

1. Angelina Jolie
Jag får grus i ögonen bara av att skriva hennes namn. Inte nog med att hon verkar vara världens tråkigaste människa privat, hon gör några av världens tråkigaste filmer också. Nu har filmkvalité och talang naturligtvis ingenting med varandra att göra, men Angelinas ”talang” består i stort sett bara av en knippe lökar och att hon ser ut som en kameltå i ansiktet. Ingen utstrålning, ingen känsla för kvalitet – bara skönhet, och det gör att hon kniper förstaplatsen på min lista över Hollywoods mest överskattade. Tjingeling!

- Här ligger jag och snyggar mig för $15,000,000.

Fem skamligt underskattade skådisar

5. Kevin Bacon
Jag blev lite förvånad när Dödsmaria listade K-Bac som sin absoluta favoriskådespelare för sisådär tio år sedan. Idag har jag helt klart större förståelse för hennes val, för K-Bac är alltid grym, men också grymt förbisedd, trots att han förmodligen ändå är det största namnet på den här listan.

Kevin har blivit något av en karaktärsskådespelare för roller som är svåra att tycka om, som spektakulärt obehaglig slusk i Sleepers eller rehabeliterad pedofil i The Woodsman. Inga gentlemän och superhjältar här inte. Snarare lite bittra, stela, plågade eller rent av förjävliga män. Men han gör det bra, för att inte säga lysande.

Tips: Murder in the first som han gjorde med den minst lika underskattade kollega Christian Slater. Verklighetsbaserat drama ur en annorlunda Alcatraz-vinkel.

4. Dwayne ”The Rock” Johnson
Den här killen gör det sannerligen inte lätt för mig att motivera min placering, men trots att han gillar att göra Segal-action i stil med Doom, Walking Tall och Welcome to the Jungle (som alla egentligen bara handlar om att vara ett muskelpaket och sparka stjärt) så kan Dwayne faktiskt bjuda på mer än bara mustiga köttberg.

Den gamle brottaren har ett leende som kan få även den mest inbitne homofoben att smälta som en kexchoklad i baksätet på pappas nya Volvo. Han kan vara fantastiskt överraskande rolig som i Reno 911!: Miami och verkligen bjuda på sig själv som i Be Cool, men han kan också hantera mer seriösa roller som ordningsvakt och fotbollscoatch i fängelsesportisen Gridiron Gang.

Han är dock fortfarande hyffsat nyutexaminerad från brottarringen, så än kan man nog unna sig hyffsat höga förhoppningar på vad framtiden kan ha i sitt sköte. På Imdb ser det i och för sig ganska hopplöst ut, om man bortser från den stjärnspäckade animerade rullen Planet 51, men om han bara skaffar sig lite vettig representation så borde The Rock kunna byta namn till The Shit inom kort.

Tips: The Scorpion King. Knappast något mästerverk, men en mysig spin off på den inte fullt lika mysiga krigsherren från Mumien. Själv undvek jag Skopionkungen väldigt länge men gav den en chans när jag hyrt allt annat i videoaffären. Det är precis sådär lagom löjligt, fast på ett bra sätt, och med tillräckligt mycket handling och hjärta för att inte bara vara ett hafssverk i jakt på snabba stålar.

3. Robert Patrick
Gamle T-1000 är förmodligen den enda av dessa män som faktiskt lever upp till sin plats på listan över jävligt underskattade skådisar. Gjorde ett ypperligt jobb som Fox Mulders efterträdare John Doggett i början på slutet av Arkiv X-eran, men annars är han väl mest känd just för sin roll som oövervinnerlig superrobot i Terminator 2. Filmen blev på något lustigt sätt även hans egen domedag, dömd till ett liv som ständig sidekick och birollsinnehavare, lite som Gary Sinice.

Oavsett vad han gör så levererar han i alla fall alltid toppkvalitet i de få scener han får, även om det som påpekat oftast sker i hantlangarläge.

Tips: Bridge to Terabithia. Mysig snyftare med ”Violet Beauregarde” från Charlie and the Chocolate Factory och storebrorsan från Zathura: A Space Adventure. Robert spelar hårt arbetande flerbarnsfar till en mobbad kille med konstnärsdrömmar som kärat ned sig i musikfröken. Jag fick någonting jättebesvärligt i ögat mot slutet som inte riktigt ville komma ut.

2. Edward Furlong
Eddie besitter förmodligen de tröttaste ögonen i hela Hollywood. Eller besatt, för Hollywood verkar inte längre vilja veta av honom. Trots det så har han helt kart några riktiga höjdare på sitt CV, som American Heart, Detroit Rock City, Terminator 2, Animal Factory och American History X, men det skuggar tyvärr inte det faktum att samma CV är mer komposthög än ett Hötorgsstånd fullt av fin färsk frukt.

Det här var killen som alla grundskolegrabbar ville vara i början av nittiotalet. Han var en svår bad boy i mittbena och med den rätta Okej-planch-blicken. Och den har han fortfarande, trettiotvå år gammal. Samma feta mellanstadiefrisyr också för den delen. Han borde ta jobb på FBI och dragga Lunarstormliknande communityn på pederaster och annat löst avskum.

Trots den senaste tidens misstag ger jag honom en chans då och då, men sällan är filmerna värda den tid det tar att snabbspola igenom dem. Jag hoppas fortfarande på en comeback likt den han drog ur hatten med American History X, men det var några år sedan nu, och på den tiden hade han inte hunnit gå ned sig till nyckelbenen i C-skräck-träsket.

Tips: Brainscan. Småfånig men underhållande thrillerkomedi om Tv-spel och ond bråd död. Förmodligen den rulle jag nött mest efter Terminator 2 på Furlong-listan.

1. Matt Dillon
Ja, Matt the Cat. Varför är inte den här mannen en internationellt erkänd superstjärna än? Propert ovårdad fulsnygging med lika delar sinne för klockrent klingande humor och välspelad dramatik. What’s not to like liksom?! visst, jag skulle inte vilja se honom i stortsatsningar som The Curious Case of Benjamin Button eller i flätat skägg och sjörövarkappa, men allt som Ben Stiller gör skulle han kunna göra tusen gånger bättre. Med undantag för Den där Mary då, där Ben Stiller trots allt är fenomenal.

Matts problem är dock inte att han gör en massa skräp, men han gör sällan något som är tip top spectacular. Han glider mer runt och släpper några sköna doldisar då och då som Factotum, Employee of the Month och nu senast Nothing But the Truth. Men de riktiga pangrullarna duggar verkligen inte tätt. Herby Fully Loaded och You, Me and Dupree räknas verkligen inte, så de senaste tio åren är det egentligen bara Crash som varit en dundersuccé. Skandal som sagt. Ge den här mannen lite mera utrymme ögona bums, annars kommer jag att börja hiva folk genom Pärleporten!

Tips: One Night at McCool’s. Jag vet inte om den här filmen gick alla förbi, men det känns så. Jag minns att jag och Jonte satt bänkadepå Filmstaden i Enköping för att se den då några tjejer som skulle se Tomb Raider tittade in och kommenterade den tomma salongen med ett sarkastiskt ”Ja, den här verkar juh bra!”. Jag och Jonte som redan hade sett Tomb Raider skrockade dock gott i tysthet.

Vafalls?! Inte en enda kvinna på listan? Nej, jag sållade bland några stycken tills jag insåg att jag hade lite svårt att skilja på skönhet och talang. Dessutom kunde jag inte komma på någon som kändes orättvist behandlad sådär på rak arm. Inte ens min gamla älsklings-Bridget som inte varit i ropet sedan 2002.

Bubblare: Bruce Campbell
Gamle Ash kan knappast räknas som underskattad eftersom han har den största beundrarskaran i B-svängen, men samtidigt så känns han ändå så förbisedd. Killen har betydligt mer charm än talang, men hur man än ser på saken så är han betydligt bättre än de kontrakt han skriver under. Jag vet inte om han njuter av att släppas direkt på DVD och avsiktligt undviker allt vad kvalité heter, eller om han bara inte kan hålla tassarna borta från agentens fru och dotter.

Tips: Jag är inte speciellt förtjust i Evil Dead-trilogin som helhet, men avslutningen är inget annat än magnifik. Army of Darkness är ungefär hundra kilo cool.

Fläskrapporten, dag tjugoett

Puh, den här veckan har sannerligen varit en prövning, men kanske främst av en anledning. Mitt jobb. visst finns det många fördelar med att jobba som nattportier, som att det oftast är tillräckligt lugnt för att jag ska kunna motionera på betald arbetstid, kolla på film, läsa en god bok eller klä om en bättre begagnad rokokomöbel. Men sen finns det också sånna fördelar som efter allt för många nätter blir en gigantisk nackdel, nämligen fikabröd, och oändliga mängder av det.

Eftersom hälsa och renlevnad är den hetaste flugan just nu så blir det alltid högar av bakverk över från hotellets alla konferenser. De senaste månaderna har det inte varit något märkvärdigt. Mest småkakor eller kokosrutor, och då äter jag hellre en skål med blåbärsgröt, och så långt är juh allt frid och fröjd. Men så fort man svär ed på att avstå allt vad frestelser heter så knackar Murphy på dörren med famnen full av muffins. Det slår aldrig fel. Jävla svin säger jag bara, man borde börja anordna bullbål!

Mina största svagheter när det kommer till sötebröd är tre i antalet. Äppelmunkar, blåbärsmuffins och sån där snuskig drömrulle med kusligt långt bäst föredatum. Den här veckan har vi haft samtliga bakverk på hotellet, och ett överflöd av dem dessutom. Det jobbar uppenbarligen en feeder på det här bygget som är ute efter att göra mig tillräckligt rund och försvarslös för att kunna rulla hem mig till sin rövarkula.

Men jag har varit stark. Inga synder, bara dygder. Gröt, frukt, fisk och grönt. Och en förbaskad massa te förstås. Förmodligen tio liter eller mer, fast jag är dålig på att dricka andra vätskor så jag är förmodligen mer uttorkad än deff. Nåja, någon form av utdelning ger det i alla fall, för byxorna sitter betydligt bättre och jag behöver inte extra syrgastub för att bestiga Söders höjder. Eller jag tror i alla fall att byxorna sitter bättre, eller så har de börjat att ge efter. Det är lite oklart eftersom byxliningen inte är någon vidare exakt måttstock, men jag är optimistisk!

Hett krubb för salta killar & söta tjejer

Riktiga karlar gillar när det bränner i käften. Het mat är hett skit helt enkelt och tjejer diggar killar som kan ljuga ihop en bra historia om hur de samlat kockerfarenheter av vilda tibetanska grottmunkar på en hitta-sig-själv-resa genom Asiens alla berg och dalar. I historien bör man också tillägga att originalrätten innhöll fjällstruts, mossa och lite färsk strimlad snöman, men att du nu improviserar med lite ”svenskare” råvaror. På en höft, det imponerar alltid.

Dagens recept är dessuom billigare än ett Sibyllamål, nyttigare än pizza och hundra gånger mer exotiskt än en Döner Kebab. Perfekt att bjuda på¨om man har vaknat upp med sällskap som vägrar ge sig av. Het mat gör dig nämligen inte bara ruskigt snorig och lite småsvettig, kryddorna sätter även fart på matsmältningen och får kistan att rassla till som Jack Vegas-maskin, och då får de spring i benen de små liven.

Likdels infernaliska dödskyckling

2 tsk röd currypasta, Exotic Food
3 tsk fisksås, Exotic Food
1 burk kokosmjölk, Eldorado
1 tsk honung
1 vitlöksklyfta
1 lime
2 cm Citrongräs

Och när jag skriver tsk så menar jag alltså riktiga teskedar som man slevar socker och O’boy med och inga jäkla plastkapsyler som sitter i någon form av nyckelknippa.

Pressa vitlöksklyftan och fräs den tillsammans med rivet limeskal i lite olja i ungefär en minut. Lägg i currypastan och fräs även den en stund för att steka fram smaken ordentligt. Häll sedan på kokosmjölk och släng i citrongräs, fisksås, honung och låt sjuda i ungefär en kvart. Pressa i en halv lime och servera med kyckling och wokgrönsaker.

Löjligt enkelt, eller hur?

Wokgrönsaker och kycklingfiléer kan förstås vara ett gissel. Här finns det många märken att välja mellan, och man bör såklart ta det man gillar bäst (eller plånboken klarar av). Tycker själv att många wokpåsar innehåller förskräckliga blandningar och det är egentligen ingen som innehåller allt det göttaste på en och samma gång. Mitt tips är dock att köra på GuldFågelns kycklingfiléer och Willys gröna wokmix, men det är som sagt en smaksak. Bara bambuskott och strimlad paprika är förstås förbaskat gott det med.

En svensk mammut

Varför Lukas har valt att döpa sin nya film till Mammut har jag inte en aning om. Svaret är säkert bara en Aftonbladet-bilaga bort, men jag har inte gjort min research, och ärligt talat så bryr jag mig heller inte. Ändå passar titeln fenomenalt.

Lukas är nämligen en mammut. När det begav sig var han en hårfager bjässe, idag är han bortglömd och karriären ligger gjuten i den tjockaste av inlandsisar. Eller ja, inte just i dag då, för i dag är han mer av ett mammutkadaver, färskhugget ur glaciären och utställd till allas beskådan. Och alla jublar.

Liknelsen är egentligen ganska orättvis, för till skillnad från Moodysson så var Mammutar ganska tuffa varelser. Lukas (eller Lusse som han kallas av sina fiender) är den absoluta motattsen till tuff, och till skillnad från mammuten så sköter Lukas sin utrotning på egen hand. Kanske främst genom att ha en jargong som hette duga.

Guldbaggefiaskot är fortfarande snäppet pinsammare än Robinsson-Robbans Robinson-kupp, och den var ändå så pinsam att jag var tvungen att byta kanal när jag såg om reprisen. Full, dryg och självgod. Det är en jäkligt underlig attityd att ha när man precis har gjort Sveriges svar på en typiskt highschool film. Aftonbladet beskrev Moodyssons uppträdande som punk, och Sid Vicious vände sig i sin grav.

Jag, till skillnad från min kollega Erik, tyckte dock att Fucking Åmål var rena rama bomben när den kom. Jag säger tyckte, i imperfekt, för det var länge sedan jag gottade ned mig i denna tonårsrevolt. Katrina hade lurat med mig i en fackeltågsdemonstration mot nazismen (som till min stora besvikelse inte alls verkar ha gjort någon nytta) och efteråt kopplade vi av med lite popcorn och cola på Filmstaden.

Och allting var så jäkla rätt. Det var precis sådär det var att växa upp för mig, ja, bortsett från den pubertalhomosexuella upprorsromansen då. Men allt annat. Mopeder, Broder Daniel och sexpack på huvudet. Det var handen i handsken och socker i tanken. Rekordelig småstadsdekadens i sitt esse. Eller nej, nu ljög jag. SubUrbia är småstadsdekadensen i sitt esse, men Fucking Åmål slinker ned även den utan äppelmos.

Är det en bra film? Det är en underhållande film, och det är ju bra. Så himla snygg är den dock inte, och skådespelet är lika trovärdigt som Michael Jacksons intresse för fullvuxna kvinnor. Men som sagt, det är en lysande svensk ungdomsskildring från slutet av nittonhundratalet, och vi får heller heller inte glömma att jag något år senare tjusade en av damerna från roll-listan. Inte för att det har så mycket med filmen att göra, men jag såg en chans att skrävla och jag tog den. Stäm mig.

Men sen gick allting väldigt fel. Tillsammans var väl en hygglig rulle, men jag tyckte inte att den var speciellt rolig. Lilja 4-ever såg jag i stort sett bara för att alla tjatade om att man var tvungen att se den, men själv kunde jag utan problem hålla entusiasmen under kontroll. Obehaglig historia, såklart, men också en småtrist sådan. Fast jag kan givetvis uppskatta budskapet, det vill säga att även fula gubbar ska ha sitt.

Ja, och slutligen har vi då filmsveriges Palmemord. Eller, ja, för mig var Ett Hål i Mitt Hjärta den sista chansen jag gav Mr Moody, för Container såg jag aldrig. Ryktet sa att den skulle vara dubbelt så svår som Ett Hål i Mitt Härta och att folk lämnade biosalongerna halvvägs in i filmen. Var jag verkligen sugen på att betala nittio riksdaler för en halv film? Nej, inte så värst.

Men ja, Ett Hål i Mitt Hjärta. Vad ska man säga? Visst, man fick se Sanna Bråding i bara mässingen, men då ska det understrykas att man även tvångsmatades Thorstens blekfeta lekamen. Det var som att någon stod och kastade bajs på rutan, och jag bara satt där med ett ”Vad i helvete?!” klistrat i fejan från för- till eftertext. Helt. Jävla. Befängt. Faktum är att alla som såg klart den borde ha någon form av tapperhetsmedalj. Eller i alla fall en kram och ett löfte om att allt kommer att bli bra igen.

Och det var här som jag trodde att Moodysson hade skjutit sin egen karriär i sank med stora luftvärnskanonen. Det var därför jag blev så förvånad (som i varför-knivmördar-du-mig-jag-trodde-ju-att-vi-älskade-varandra-förvånad, och inte överraskningsfest-förvånad) när jag såg Lukas luvdolda nuna pryda Kulturbilagan på Onsdagens DN. Vad är det för masochistisk dåre som gett den här mannen resurser att göra ännu ett gisslaverk liksom? Skämmes, tamigfan.

DN gav den dock en fyra, och hyllningarna verkar ljuda över både land och rike. Själv kan jag tycka att det är lite som att applådera en krympling som gör en kullerbytta. Jag menar, med förväntningarna i botten, klart fan att även en medioker rulle känns som en frisk fläkt. Men vad vet jag, kanske är den toppen. Jag tänker dock inte ta reda på det. Jag väntar fortfarande på att få pengarna och tiden tillbaka som jag slösade på Flinks flottiga nakenchock, och kanske en extra slant att lägga på en Bert-DVD.

kl

”Hej, jag heter Lukas och jobbar med media. På fritiden klär jag mig som en högstadieelev och pallar rabarber”

Besudlad av arg konduktör!

Jag hann precis! Klockan på perrongen visade 07:08 och på spår ett stod 07:09-tåget och väntade. Perfekt, en minuts marginal, tänkte jag och betalade. Strax efteråt ljöd visslan. Jag skyndade mig mot första bästa kupé och skulle precis kliva ombord när konduktören slår igen dörren framför näsan på mig med orden:
- Tyvärr, det är försent, vi har stängt här.
- Ja, jo, jag kan se det, men kan du inte öppna igen? Jag har redan betalat, påpekade jag en aning tagen på sängen, men den frågan var tydligen för befängd för att svara på.

I ögonvrån såg jag hur en annan man sprang mot en vagn lite längre bort, en vagn där man fortfarande släppte på. Full av hopp satte jag efter i samma riktning. Han var inte ens speciellt snabb så jag hann om honom ganska fort, men då dyker en annan konduktör upp och tacklar bort mig från vagnen med ett avgrundsvrål innan han slinker in och bommar igen.

En liten tjej hade också hunnit fram, och vi bara tittade på varandra. Vi var ganska paffa alla tre. Konduktörens ögon verkligen glödde av hat, samma hat som fick rösten att skälva när han skrek att vi skulle kommit lite tidigare om vi ville åka med. Tack för tipset gubbjävel. Jag menar, tacka fan för att man hade skyndat sig lite extra om man visste att man skulle bli manhandlad av SJs personal när man har löst biljett! Skönt att de har höjt priserna i alla fall.

Jag har fortfarande inte riktigt kommit över hans grisiga beteende. Varför en sådan kraftansträngning bara för att vara ett osympatiskt jäkla kräldjur? Det är den här typen av människor som återföds som vanställda burkycklingar i nästa liv. Till och med Järnspettsmannen skulle frågat sig vad tusan den här gubben hade för emotionella problem.

Jag är verkligen ingen våldsam människa, men i just det ögonblicket så ville jag bara strypa honom till sömns med firmaslipsen och sälja kroppen till ebolaforskning. Att tåget dessutom inte gick på ytterligare en halv minut gjorde inte saken lättare att skratta åt. Han bör vara glad att han stod på en skjutdörrs avstånd just då. Inte för att jag faktiskt skulle ha strypt honom, men hade inte dörren varit ivägen så hade jag utan problem hunnit med, och det hade uppenbarligen förstört hans dag.

Jag hoppas att han vådaknipsar själv själv så svårt med biljett-tången att han blir både vanställd och invalid, allternativt att någon ger honom lite hjälp på traven, för egen hämnd lär bli svår att utkräva. Jag vet juh inte vad han heter, bara att han ser ut som en sliten T-1000 från Terminator 2.

Min enda chans att få någon form av upprättelse vore om han kom in på hotellet någon natt i desperat behov av mat och logi. Då skulle jag sälja på honom svindyr minibarschoklad och sedan lägga honom på ett gammal asbestrum där han skulle få ligga och kräkas lungorna ur sig medan jag sitter en trappa ned och skrattar så att skägget växer. Det vore rättvisa.

Ja, jag säger då det. SJ, skälet till att folk åker buss. Själv inväntade jag dock 07:30-tåget, som dessutom var tjugo minuter försenat. Tack och lov fick jag spendera hela resan bredvid en liten gumma som mumsade i sig två limpsmörgåsar med öppen mun. Jackpot!

Fläskrapporten, dag fjorton

Äsch, idag får jag skämmas. Det har blott blivit fem raska timmar i promenadskorna, och även om det såklart är hurtigare än att bara sitta på toaletten och läsa Lilla Fridolf hela veckan lång så går det ändå inte att bortse från att jag slarvat med tempelskötseln. Jag har snarare behandlat min kropp som ett redskapsskjul, eller ett cykelställ.

Att jag dessutom var på kalas i lördags och började söndagen med en Big One gör inte heller känslan av ett misslyckande mindre påtaglig. Härligt men förfärigt skulle kan kunna kalla det, men med lite tur så är det väl ingen som bryr sig om min danande karaktär nu när nidas/nidflex bjuder på både halvnaket och frekvent uppdaterade träningsrapporter.

Jag har i vilket fall som helst inga ambitioner att kasta in handduken riktigt än, och med start redan idag så blir det botgöring med stramare tyglar och straffmotion. Så går det när man gjuter fryspizza istället för att sleva i sig en tångdoftande algsallad med extra krill som Petra förmodligen har sörplat i sig, och gått ned fem kilo bara sen imorse.

Men som sagt, nu blir det skärpning igen, så den här veckan ska jag bara äta Paolo Robertsokost och gröt med färska bär. Och då menar jag alltså pizzabaragarfäskt, som i djupfryst och upptinat.

Önska mig lycka till.

Ps. Paolo Roberto lever enbart på de hjärtan som han karatesparkar ur bröstet på de personer som han besegrar på väg till och från jobbet.