God fortsättning!

Ett nytt år står för dörren, och på andra sidan står jag och håller emot. Men inte länge till. Det oundvikliga är trots allt snart här, och det är lika bra att låsa upp och bjuda på.

Förra året firades av i sista minuten. Mitt nyårslöfte blev att bli en bättre människa och behandla andra med mer respekt. Det gick ganska bra, i en halvtimme, sen började jag smäda min första vän för att han kom ut ur den andliga garderoben. Det var underligt nog senast vi sågs.

I år ska jag nog lova något som är lite enklare att hålla, som att rolla över taket i Sixtinska kapellet, eller hångla upp en stadsminister. Har fortfarande dryga tolv timmar kvar att komma på något. Man kanske skulle börja duscha och byta kalsonger en gång i veckan?

Nåja, hoppas att det sista dygnet av 2008 behandlar er alla väl, så hörs vi igen om ett år. God fortsättning!

Achtung X-Mas!

God jul go vänner och kamrater! Jesu bemärkelsedag stundar och jag hoppas att eder förträfflighet kommer att materialiseras och speglas i tomtens generositet.

Min gåva till er blir någonting att kika på medan ni väntar på Christoffer Kringla, en YouTubifierad version av Mystery Science Theatre 3000-tappningen av Santa Claus Conquers the Martians, styckad i tio delar.

Mycket nöje!

Del ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio och tio.

Fortfarande vid liv

Blondinen på scenen var ett praktexempel på en klassisk norrländsk skönhet. Det var bara hon och hennes akustiska gitarr, men mycket mer än så behövdes inte. Den vedervärdiga klubbmusiken och sorlet från den förväntansfulla publiken mattades av så fort hon tog ton. Det var ledmotivet till Mirror’s Edge, Still Alive, och hennes namn var Lisa Miskovsky.

Inledningen må vara löjligt cheesy, men det behövs som kontrast till Lisa själv som var så förbannat down to earth. Jag och Jonas var alltså på releasefest för Mirror’s Edge igår, och det var där hon hamnade bredvid oss i baren av en ren slump. Jag ville inte tränga mig på, men Jonas tyckte att det skulle se fräckt ut med lite fräscha citat till bloggen, så innan jag visste ordet av så var jag indragen i en verbal trekant med den sjönsjungande huvudattraktionen och redaktör Elfving.

Tanken var att bara byta några ord, men till vår förtjusning så trivdes hon ganska bra i vårat hörn så vi kunde i stort sett grilla henne på all tänkbar information helt obekymrat. Som att det var den gamla Amiga-klassikern Moonstone som låg till grund för att hon gjorde soundtracket till Mirror’s Edge och att hon gärna spisar punk som Bad Religion och The Clash. Förmodligen Sveriges trevligaste artist.

Vi träffade även Rock-Benke som lite lätt tillbakalutad gjorde klart med sitt kroppsspråk mitt sällskap var totalt ointressant såvida jag inte hade dubbla D-kupor innanför koftan eller kissade champagne. Orvar Säfström hängde även han i baren prydd med fräck handtagsmustasch. Lite sådär hippiechic liksom. Annars var det mest vanligt klubbpack kändes det som, utblandat med en och annan glad nörd.

Jag fick även chansen att prova på Mirror’s Edge, och inte för att låta som en otacksam gäst, men för bövelen vad frustrerande jäkla oförlåtande svårighetsgraden är! Jag hade förvisso någon skopa kalasmust innanför västen, men att dö gång på gång på gång på gång är inte speciellt roligt, hur snygg miljön man dör i än må vara.

Men trots den digitala masslakten så var det en trevlig kväll, mycket tack vare tidigare nämna sångfågel, och redaktör’n naturligtvis. Den slutade dock lite tvärt när jag lurade av Elfving på fel station och upptäckte att vagnarna som precis lämnat stationen var de sista för kvällen. Så.. där fick han så att han teg.

Ps. Lisa var lätt den flitigast fotograferade människan på hela festen, och även vårat möte finns förevigat med suddigt bildbevis där jag ser svårt inavald ut, Lisa ser liten ut, och Jonas knappt syns alls. Min telefon vägrar dock erkänna att den finns, och i smyg så är jag nog ganska glad över det.

Dödshuvud

Epic fail att tatuera bort näsan men glömma sin näspiercing i. Dessutom torde det finns enklare och snabbare ingrepp att genomgå om man nu har komplex för sin kran.

Jag hoppas sannerligen att den här killen är en riktigt dunderskurk, för det kan bli lite halvknepigt att få fast anställning när man är såhär cool.

Retrosöndag

Idag har jag vältrat mig i skinkmackor och lyssnat på superdupergamla klassiker som Scatmans World, Cotton Eye Joe, några Meatloaf-ballader och Bryan Adams, Rod Stewart & Stings musketörtrckare All for Love. En sån där riktigt råretro söndag med toner från svunna tider, ni vet de där åren innan man hunnit skaffa sig en egen musiksmak och mer eller mindre var radiostationernas marionett.

Många låtar är förbaskat trallvänliga måste jag säga. Hade förväntat mig mera pinsamheter, men det mesta är klart behagligare än den skit man spisar idag. Det här är juh rena rama revaxören i jämförelse med Alexander Bard och hand deppdisco. Visst finns det undantag bland dagens hitsinglar som Beyonces powerballad If I Were a Boy och Killers synthpoppiga Human, men undantagen är få.

Nej, på nittiotalet bakade man sannerligen annorlunda bullar. Det finns faktiskt inte en enda låt på den här gamla samlingen som jag skäms över. Allt kanske inte skulle sälja lika väl idag, men samlingsskivornas Juraperiod innehåller en jävla massa bortglömd bärnsten. En gammal goding som jag nästan hade förträngt är Enigmas mysmystiska Return to Innocence. Det var tokstora grejer när det begav sig med bongotrummor i versen och en senildement indianhövding på refräng. Den HÄR typen av jordnära hantverk för masskonsumtion görs tamigtusan inte längre.

Silent Fail

Jag sitter på jobbet men har ingenting att göra. Som tur är så visar trean fjorton år gammal thriller inatt. Silent Fall, med Linda Hamilton och Richard Dreyfuss i huvudrollerna. Expressen beskriver den på följande vis:

När en patient tar livet av sig förlorar barnpsykologen Jake Rainer lusten att arbete och går därför i pension.

Två timmar pensionerad barnpsykolog? Kan knappt bärga mig.

Helvetets turist

Om himmel och helvete nu faktiskt finns och jag dör en syndare så är jag nästan övertygad om att det är på Webbhallen vid Hötorget som jag kommer att spendera återstoden av oändligheten. En oheligt lysrörsbelyst lagerlokal full av ohanterligt småbus som blåser fram i butiken likt EU-mopeder, uppenbart sockertrimmade på mjuk pepparkaka och varm choklad.

Jag ville bara stryptortera hela rasket med en sjukt lång Dual Shock-sladd, men eftersom allting är så jäkla sladdlöst nu för tiden så lugnade jag ned mig och köpte ett ljudkort istället. Ingenting märkvärdigt, men eftersom jag redan är en så jävla märkvärdig kille så behöver jag heller inte påfågla min dator.