Snövarning

Wow, snö! Det blev inte så mycket av den varan förra året, och även om jag hatar att halka runt i sneakers på djupfrysta vattenpölar så kunde jag ändå inte låta bli att le lite när jag vaknade upp till ett vitklätt Hornstull.

Snön började förstås falla redan igår, men det var en ganska lugn tillställning. Mer som att Farbror Frost hade förfest, knyt eller en mindre parmiddag, men jag trodde verkligen inte att det skulle bli en sådan här jäkla röjarskiva. Men som sagt, jag gillar det. I alla fall här innifrån min varma frostfria hyresrätt.

Tyvärr måste jag lämna den om några timmar, för ikväll blir det tända ljus och skummande krus på någon söderkrog med tjejen som fått det mindre smickrande smeknamnet ”snygga tråkiga”. Känns inte skitspännande direkt, men hon är trots allt av konstnärsmodell, och det måste juh ändå gå att utnyttja på något sätt..?

Jäklar också, jag har juh ingen mössa kom jag på nu. Hur ska det här sluta? Det är jävligt svårt att vara cool när man är lätt förkyld. Det är inte direkt Bruce Willis att vara lite snuvig, snarare killen från Anslagstavlan. Tänk dig en förkyld Darth Vader liksom, hostandes och snörvlandes bakom masken. Det är bara inte bra för business.

Aja, jag får väl skylla på att jag har snortat tunga droger eller gråtit som en liten flicka hela dagen.

Till havs

Jag trivs verkligen bland båtarna som ligger längs med Söder Mälarstrand. Det är mitt nya promenadstråk, och även om det bara tar 45 minuter att varva sträckan så känns det ändå som hygglig motion bland kullerstenar och söderhöjder.

Jag har en något romantiserad dröm om att bo på min egen skuta vid en kaj någonstans, lite som Robert Downey Jr i Zodiac. Det vilar någon slags frihet och ett lugn över en gammal skrov. Man kan börja varje morgon med ett dopp från relingen, harpunera en delfin till lunch och sedan vaggas till sömns av vågorna när dagen är till ända. Är inte det livet så säg?

För hundra år sedan hade jag garanterat stått och skyfflat kol på någon bananbåt just nu. Tuffa över Atlanten och sen ligga i hamn några dagar i söderhavet. Kanske gifta sig med en barbystad inföding eller tatuera in Jessica Rabit på underarmen. Sen bara ligger man där i sin hängmatta och spelar på en sköldpaddsskalsgitarr och dricker kokosmjölk direkt ur nöten med ett vasstrå medan hulaflickorna matar mig med bananchips och daddlar.

Fast helst vill man såklart ha sin egen skorv så man får vara sin egen kapten och bära fräck skepparmössa. Också får man juh döpa båten själv dessutom.
Min skulle heta Jessica Alba-kopian.

Carl von Wifebeater

Jag fick en påminnelseavi från posten igår. Jag som inte väntade några paket förstod först ingenting, men det är juh alltid kul att gå till Posten så ”Klinex”, tänkte jag och hämtade ut en wifebeater med Saints Row 2-tryck poststämplad i Östersund.

Det är ett argt linne för riktigt hårda gängskallar. Sådär lite för stort så att man kan vara lönnfet ifred. Jag vet inte riktigt vad de försöker sända för signaler, men jag antar att resten av redaktionen tycker att jag behöver en lite mer skitförbannad attityd, så jag får slita den ordentligt i sommar och känga duktigt med löständer ur pensionärer på stan.

Men det får vänta till i sommar som sagt, för nu ska jag möta upp Kolombia. Han är tydligen sugen på ännu mer liggsårsluktande loppisletande, så jag ska dra på mig alla mina nya koftor och gå ned till Beyond Retro och titta på skitmycket jeans utan att köpa några, bara på ren pin kiv.

Stickade bekymmer

Jag har sedan i somras gått och letat efter en enkel vit long sleeve. Skitsnyggt med blåjeans, lite som Jack Bauer i början av 24, säsong sex. Verkligen ingenting märkvärdigt, men trots det så har det varit märkvärdigt svårt att hitta en. Man tycker ju att det borde vara ett basplagg som dinglar i alla välsorterade klädbutiker, men icke.

Förra veckan så hittade jag i alla fall en på H&M, men det är först i dag som jag krängt på mig plagget, och – slim fit yo! Är det så här ni ungdomar klär er i dag? Lappen i nacken skvallrar om att det ska vara en medium, och jag var ju en small i somras utan problem. Eller var det förra sommaren? Hmm, tiden och storlekarna bara flyger förbi här märker jag.

Det är fortfarande en schysst tröja, men man känner sig inte så Jack Bauer när magen sticker fram som en kameltå och revbenen skjuter fram så att man nästan är rädd för att man ska sticka ut ögonen på någon. Det känns minst sagt underligt, men jag gillar den ändå.

Snajdigt iklädd min nya trikå gick jag sedan till Beyond Retro för att uträtta gårdagens ärenden som blev inställda på grund av dåligt väder (alternativt dåliga kläder), och där hittade jag precis vad jag hoppats på. En urtjusig gubbkofta, ribbstickad och kommuniströd med fickor och skinnknappar.

Den här kan jag inte leva utan, tänkte jag, tills jag såg prislappen. 749 maränger. Ja, det är sannerligen beyond retro kan jag säga. Var det Rasputins gåbortkofta eller? 749 pistoler är fanimig inte second hand. Det är snarare priset på en utrotningshotad chimpansväst med guldmuffar och koalakrage direkt från vävstolen. Beyond acceptabelt.

Upprörd och ekonomiskt förnedrad gick jag istället och köpte två sprillans nya koftor på Top Man för över tusenlappen.

In your face Beoynd Retro.

En hög varma koftor

Nu börjar lägenheten äntligen att se ut som ett boende igen och lite mindre som en inmutad del av gazaremsan. Hantverkarna verkar i och för sig ha stulit all min tavelspik, men bortsett från väggprydnader så står var sak nu på sin plats, även om jag tog mig friheten att omstrukturera lite.

Annars har det varit en lugn dag. Hade planerat att gå till Beyond Retro och hamstra ett föråd av bättre begagnade koftor, men precis när jag skulle kliva utanför dörren så började det spöregna. Jaha, tänkte jag, och gjorde pacos istället.

Pacos är typ som tacos, fast med paprikahalvor istället för tacoskal. Det gick rullsolsrätt åt helvete, så det blev Chili con papricarne istället.

Nu ska jag välja en lämplig rubrik till den här bloggen. Kanske blir det någonting med varma koftor. Godafton.

Köpa bräda

Idag har jag levt som om denna dag vore min sista. Jag har köpt en skärbräda. En triumfbågsformad pryl i vitplast att tärna ostkuber och snitta falukorv på. Den kostade fyrtio kronor nere på Klippet mittemot Högalidshallen, och det är juh ingenting om man gillar att klyva hårdkokta ägg och hugga gurka.

Jag känner mig så himla nöjd. Det här är fanimig livet. Inget mer skivande och kärnande på högar av reklam för denna kille inte. Mattias man nu, Mattias vuxen.

Nu ska Mattias hacka lök!

Låt främlingarna komma ned till Edens sjö

Eftersom jag varken har gummistövlar eller paraply så tillbringar jag hellre mina höstkvällar i biografer och vardagsrum istället för var nu folk med gummistövlar och paraply kan tänkas tillbringa sina höstkvällar. I stallet kanske? Ingen vecka man baserar en film på, oavsett, men ett liv på film är å andra sidan inte heller alltid en daggvåt sommarängspromenad, och följande filmtips är tre utmärkta exempel på just detta.


 

The Strangers

 
Den femte Saw-filmen går just nu varm på svenska biografer. The Strangers gör det inte, och varför kan man med all jävla rätt fråga sig. The Strangers ligger bara en halv miljon dollar efter Saw V på amerikanska boxofficelistan, och det är betydligt mer än till exempel Superhero Movie och The X-files: I Want to Believe som inte ens spelade in hälften så mycket stålar.

Någon har någon gång har försökt övertyga mig om att det finns handling värd att berätta i Sågpentalogin, men det är såklart bara dikt och förbannad lögn. Saw är typ som Ensam Hemma för nazister, och uppföljarna håller ungefär samma kvalité. Det är bara den ena dödsfällan travad ovanpå den andra. Meningslöst våld helt utan syfte. Nej, tacka vet jag The Strangers, de presenterar i alla fall sitt meningslösa våld med stil.

Bryan Bertinos debutfilm är nästan som en best of thriller med förebilder som Scream och Funny Games, fast i sin egen tappning och utan att planka. Han tar verkligen till vara på det gamla mottot ”mindre är mer”, en devis som fungerar väldigt bra när det kommer till rysare, för det här är verkligen toknajs obehag med väldigt enkla medel. Han vet att bara för att man har en rödbeta så behöver det inte nödvändigtvis bara vara pang på direkt. Det här är inget trams, inga utfyllnadsscener och inget smaklöst övervåld.

Så strunta i biobiljetten och lägg istället pengarna på Blu-ray-versionen av Främlingarna. Du kommer inte att ångra dig, och om du gör det så är du en tönt och ingen kommer att bry sig i alla fall.

The Strangers

★ ★ ★ ★


 

Eden Lake

 
Oh, det här är verkligen hårdporr för sadister. Jag hade nästan träningsvärk i pannvecket när eftertexterna väl klippte av tortyren. Huden låg som en volangkjol över skallbenet och empatinivån var uppskruvad på max.

Det här är definitivt ingent för den kräsmagade. Jag har sett min beskärda del utav videovåld, men det är få filmer som verkligen får det att göra ont i hjärtat. Till skillnad från Hostel – som mest är en kavalkad av snusk – så är det här ingen film som bara äcklar och chockar. Det handlar liksom inte om hundrafem minuter pattar och blod, utan det är betydligt djupare, men utan att bli cliché.

Gillar du övergrepp och vanmakt så är det här definitivt en film du bara inte får missa. Det här är fanimig hösläsk så det står härliga till!

Eden Lake

★ ★ ★ ★ ★


 

Låt den rätte komma in

 
Jag har aldrig haft mycket till övers för vampyrer, varesig på film eller i bokformat. Stroppiga fjollor i kråsskjorta med sugmärken som främsta merit, inte så jävla läskigt. Det här är det största skälet till att jag undvikit John Ajvide Lindqvists storsäljare in i det sista, men efter påtryckningar från min omgivning så gav jag till slut efter och lät även jag den rätte komma in.

Och wow. Det här är bra. Inte bara den bästa svenska filmen på väldigt länge, utan en av de bästa filmerna överhuvudtaget det här året, oavsett nationalitet. Dunkel, snygg och förbaskat välspelad, inte minst av filmens yngre förmågor som gör en helt klart respektingivande insats. Annars brukar svenska småglin spela över så hårt att de får ljumskbråck, och detsamma gäller väl egentligen alla svenska skådespelare på elitnivå.

De är förresten någonting jag verkligen gillar. Att den har en så väl vald men också ganska anonym ensemble. Den enda fejan man känner igen är väl egentligen sektpsykopaten from Tre Kronor som (tio år gammal spioleralert) gjorde Ceasarsallad av hela Mälardalen, och han är inte ens med speciellt mycket. Jag kommer verkligen inte på någonting som jag inte gillade med den här filmen. Den har inte allt, men den har precis tillräckligt. Melankoli, mobbing och toktuffa sjukhusscener.

Det här är det nya milleniets Fucking Åmål, om än i en något mörkare tappning. Hatten av till Thomas Alfredsson, John Ajvide Lindqvist och Maja (som så envist propagerat för denna självklara Guldbaggenominering). Tack så jävla mycket!

★ ★ ★ ★

 

Välkommen köttfärs!

Dumhet på burk

Vad hände egentligen med alla festliga familjeprogram från nittiotalet? Vad hände med Det Kommer Mera, Fångarna på Fortet och 24 Karat? Goa glada gubbar färgglada kavajer som skrattade åt sina egna skämt medan de blandade knivig frågesport med fysiska aktiviteter och gissningslekar. Så fort arbetsveckan var slut firade SVT med bleckblåsackompanjerade bildmontage och burdust överdesignade logotyper medan fyran stod för en självgod Lasse Holm i combover och fluga. Riktigt popcornvänlig mys-Tv för hela kärnfamiljen.

Idag kostar det 5,50 per samtal om det ska vara värt att engagera sig, och kudos till de som orkar. Det är ett onändligt hav av dansbandsbattles, ensamma mammor och bönder som söker fruar. Helst av allt vill vi tydligen se kändisar som inte kan dansa, dansa på bästa sändningtid. Och Idol såklart, som egentligen bara är en enda lång reklamkampanj för att kränga downloads på CDON när julruschen drar igång.

Förstapris är ett kontrakt där man får chansen att sälja såväl stjärt som själ till skivbolagen och skråla arslet av sig hela sommarlovet på olika stadsfester där de enda som vill ha din autograf är mellanstadieelever som tror att ditt förnamn är Idol. Utbränd och bortglömd lagom till nästa säsong. Mmm, den som ändå finge leva drömmen.

Också har vi naturligtvis alla plågsamt monotona lotterisurrogat som Deal or no Deal, Postkodmiljonären och Pokerfejs. Gör så lite som möjligt och vinn en jävla massa pengar, det är bra Tv det. Kalaskul att kolla på, verkligen. Det är juh så himla roligt när det går bra för slumpmässigt utvalda människor man inte har någon som helst relation till medan man själv ligger hemma i soffan och bara blir fetare.

Igår såg jag det senaste i raden av underhållningssubstitut, nämligen Sanningens Ögonblick på Kanal 5. Det duger fan inte ens som tidsfördriv, det är snarare en riktig jävla klockbroms. Att lägga patiens framstår juh som en extremsport i jämförelse.

Måste det ta en sån jäkla tid besvara varje fråga när man ändå vet att det är det pinsammaste och mest förnedrande facit som ger utdelning? Det borde byta namn till I skottlinjen och fyra av tjugoen snabba smädelser värda 10.000 kronor styck, och om mamma kräks så har man förlorat. Också Harald Treutiger som programledare med Triple & Touch som husband. Det är ett program som jag skulle kolla på.

pontus.jpg

- Välkommen till Sanningens Ögonblick. Jag är gammal Dressmanmodell, och ikväll ska vi ha riktigt jävla tråkigt.

pontus.jpg

ICA Kvantum of Solace

Jag gillar Quantum of Solace. Namnet alltså. Jag har inte en jävla aning om vad det betyder, inte ens efter att jag har sett filmen, men det är stiligt. Filmen är också bra. Inte så intressant, men det är snygg snabb action och Daniel Craig nitar gangsters med samma axelryckning som andra kollar på klockan.

För att fukta strupen under föreställningen hade jag med mig en flaksa tomteskumpa. Jag menar, vad är mera 007 än en liter julmust? Inte mycket. Det skulle möligtvis varit om jag haft med mig några fruntimmer som jag kunde smiska runt, men det hade jag inte. Funderade däremotpå att lägga en yxspark i nacken på funtimret som satt och SMS:ade sig igenom hela föreställnigen två rader fram.

Inte för att det lät så mycket, men när hela rummet är bäckmörkt så skär mobildisplayen som ett lasersvärd genom hornhinnan. Att det ständigt måste smyga sig in minst en idiot på varje föreställningen! Nu när alla för en gångs skull var tysta och hövliga så är det klart att det ska sitta någon jävel och beställer buggande flodhästar från Jamba.com. Hoppas att hon blev fångad på film och fick ett ordentligt kok Bondstryk av SÄPO efter föreställningen.

Men två kan leka den leken. En av mina nya favoritsysslor när jag går på bio är att viska ”Men sluta filma då!” lite upprört och lagom högt till sin salongskamrat. Om dina vänner kissar på sig av för mycket uppmärksamhet kan det vara en finfin julklapp, till dig själv.

Mer än bara salt och peppar

Idag har jag ätit banan och kollat på Tv1000. Bästa torsdagen på länge.

När jag hade ätit klart så upptäckte jag att jag hade två missade samtal och ett oläst SMS på mobilen. Det var hantverkaren som med vänliga hälsningar lät meddela att taket var spacklat, rollat och klart. Äntligen!

Borta bra, men hemma är juh ändå bäst. Nog för att de flesta livsnödvändigheterna man kan tänkas behöva sig finns även här, men oavsett hur många gånger man ombedes att känna sig som hemma så blir det ändå aldrig samma komfort som i sitt eget vardagsrum. Att glida runt en heldag i bara filisongerna och beta av en klase bananer bär för bär känns helt klart lite spännt när man gör det inför publik.

Här finns det dessutom ingen basilika. Det är juh helt åt helvete. Mejram har de minsan hur mycket som helst, och enbär, och en burk med körvel. Körvel liksom! Ser jag ut som Miraculix eller?! Vad lagar man med körvel om man varesig har mistlar, fladdermusöron eller paddfjäll?

Våfflor kanske.

korvel.jpg

Kan man röka körvel?