Där stod hon. Ensam och frusen under busskuren, i väntan på en stor varm famn som kunde tala om för henne att regn alltid följs av solsken. Hennes regnvåta hår hängde fram i stripor under den stickade luvan. Blicken var sådär lite morgontrött med en släng av längtan. Lätt höstdeprimerad, men inte bortom all räddning.

Vårkavajen var nu utbytt mot novemberkappan, och i halsduk och mössa såg hon nästan ut lite som en sockersöt luffare. Jag blev som förälskad på nytt. Hon var precis allt det där som jag förträngt och glömt bort. Kanske lite blekare, men fortfarande sådär söt så att man får diabetes, Alba style.

Hon väntade på 804:an, alldeles själv. Det här var min chans. Det här var det perfekta tillfället, tillfället jag drömt om. Tillfället jag väntat på i etthundranittionio dagar. Men jag satt på en expressbuss och susade förbi bakom centimetertjockt plexiglas på ett svärmerisäkert avstånd, utan minsta chans att ta henne med storm.

Nästa vecka flyttar jag tillbaka till Stockholm, och hon stannar kvar här. Lätt höstdeprimerad. Inte bortom all räddning, men för långt bort för att nå.

Äsch.

Det finns två typer av hantverkare. Den ärliga typen, och den besvärliga typen, Den ärliga typen planerar sin dag, gör sitt jobb och får skälig lön för mödan. Alla är nöjda och glada och kontraktören kan gå hem och tar sin fru med storm medan konsumenten bloggar om Honky Tonk-musik och doften av mustiga svampgrytor. Jag hatar Honky Tonk, och hela trapphuset stinker skämda skaldjur och fiskbullar. Gissa vilken sorts värk jag har handskats med idag.

Klockan åtta ringer telefonen. Jag sitter på en buss på väg till mina föräldrar i Enköping där jag erbjudits mat och logi eftersom det är snudd på omöjligt att sova när det står en kille och rollar tak på nattduksbordet. Mannen som telefonerar heter Bengt-Åke och undrar vart jag har gjort av dörrnyckeln. Den har jag i fickan. Att låta nyckeln sitta kvar i låset hämmar hela syftet med att låsa dörren från första början, och sular jag ut den i skogen så blir det skitjobbigt att dyrka upp dörren med gylfspännet när jag vill in igen och läggamina kycklingklubbor i frysen innan de tinar och jag måste laga storkock för hela veckan. Det blir också en ganska kostsam affär att trycka upp nya nycklar varje gång man ska gå och handla, och därför väljer jag att förvara nyckeln i fickan. Lagom lättillgängligt, men bara för mig naturligtvis.

Då visar det sig i alla fall att den här klåparen som skulle planera dagen inte riktigt har planerat så väl som han trodde, men han vägrar ta på sig ansvaret eftersom han förstår att han nu inte kan göra sitt jobb och heller inte få den där skäliga lönen som en ärlig hantverkare skulle kunnat sätta sprätt på efter avslutat pass. Så nu måste jag åka hem i alla fall, och på min bekostnad lösa ett problem som någon annan har skapat.

Det tråkiga är att jag, härlig kille som jag är, hade lämnat en lapp på diskbänken där jag med hjärtliga hälsningar erbjöd dem att låta sig väl smakas av förfriskningarna som kylen hade att erbjuda. Låter jag den lappen ligga framme nu så kommer det se ut som om jag erkänner min skuld i den här lumpna affären, men om jag kastar den så kommer de antagligen rota igenom mitt kylskåp i alla fall och sura över att jag har så mycket gött att bjucka på men väljer att snåla. Och när de ännu senare rotar igenom min papperskorg och hittar den kastade bjudlappen så kommer de bli så rasande att de fondmålar ett hakkors i min sovalkov. Så det är pretty much lose/lose. Hurra.

Någon som har numret till en hantverkare som kan ta hand om ett par hantverkare?

Jag har levt som världens fetaste kvinna den här veckan. I sju dagar har jag legat i sängen iförd morgonrock och tofflor, slukandes rågade tacoskal och dockusåpor. Jag har i och för sig varit utanför lägenheten säkert fem-sex gånger, men bara för att handla på mig mera tacos. Det har blivit tacos till frukost, tacos till lunch och sen hetsbanta hela kvällen. Nej, jag skojade bara, det blev naturligtvis tacos även till aftonvard. Tacos är = mmmbop.

Tacos gör sig egentligen inte så bra i sängen, men det gör sig jävligt bra till andra säsongen av A shot at Love med ruskpricken Tila ”Caligula” Tequila som huvudattraktion. Jag vet inte riktigt vilken jävla idiot som pitchade det här idén eller vilka jävla idioter det var som betalade kalaset, men trots detta vansinnesdåd så framstår de som skitkloka ugglor i jämförelse med de jävla idioterna som glatt slafsar i sig både korvsmoothie och fläskmus (tro mig, du vill inte knäcka den koden) för att vinna hennes gunst. Men total förnedring är dobop, så jag streamar upphetsat avsnitt efter avsnitt, nästan som en uppmaning till 3 att strypa min bandbredd och stävja min frossa.

Tila är två våfflor hög och toppas av en Gamecubeformad knopp som då och då brister ut i det mest ansträngda och obehagliga burkskratt man kan tänka sig. Jag förstår verkligen inte vad någon kan tänkas se i den här ondskefulla pysslingen. Varför gör man så mot sig själv? Är det en protest mot sunt leverna eller blev de antastade av hyggliga vackra kvinnor när de var små? Jag bara undrar.

Varför man skulle vilja vinna nyckeln till denna ruskpricks kvalmiga hjärta har jag väldigt svårt att förstå. Vinnaren av förra säsongen borde lagt nyckeln i ett kassaskåp, bytt lösenord Progrock-style, gjutit in hela härligheten i en skottkärra betong och skjutit ut ondskebyltet med katapult över det mörkaste av brådjup. Hennes enda kvalité är att hon är lättfotat, och det är ändå ett plus som tappar lite av sin charm när man har subtraherat de andra deltagarna. Min egen lidelse tack och lov kort, för lever man livet Mrs Grape-style så avverkar man tolv fyrtiominutersavsnitt i ett litet nafs.

Nu ska jag planera nästa veckan matschema. Någon har något tips? Jag är lite sugen på mexikanskt.

Nu har jag våldtagits hela natten lång utav WordPress och dess ogästvänliga CSS-modul. Jag har funderat på att polisanmäla, men nöjer mig istället med att knyta näven i tysthet.

Den nya designen sitter i alla fall som en läderkeps i en herrbastu, om man bortser från kommentarsidan. Den sitter lite mer som ett blixtlås i förhuden.

Film. Ja, filmen i sig är en konstform som gick vilse någon gång i slutet av nittiotalet. Strax efter Jurassic Park, i en galax långt lång härifrån. Det är kanske lite orättvist att hålla George Lucas ensam ansvarig för CGI-epedemin, men han är en av många giriga män som såg specialeffekterna som en rättighet snarare än en möjlighet, och många klampade ogenerat på i Lucas sliriga fotspår.

Men smittan är äldre än så. CGI (eller Hollywood-HIV som jag numera tänker referera till det) infekterade filmen i mitten av sjuttiotalet och har sedan dess nästan slagit ut gammal hederlig trickfilm och bruket av naturtrogna modeller. En röra av skakiga handkameror och snabba klipp blev istället det nya milleniets melodi, och fyndig dialog fick lämna plats åt fantastiska (men likväl) datoranimerade hägringar. Många väldigt imponerande, men sällan utfyllnad nog att spackla igen de hål som nötts i manuskriptet.

Men det var faktiskt inte det som min blogg skulle handla om idag, utan själva marknadsföringen av mediet ifråga.

För två år sedan bestämde jag mig för att dekorera om. Beslutet i sig var ingen ovanlighet då jag målade om lika många gånger som år jag bodde där, men den här gången ville jag satsa på mjukvara istället för hårdvara. Ut med ärvda köksstolar och andrahandsporslin och fram med IKEA-kataloger och inredningsmagasin.

Jag ville göra om, göra rätt. Forma lägenheten efter mig själv och inte fylla ut ytor med spillor och drivved från andra människors jungfruresor. Jag bestämde mig till slut för att satsa på stora stiliga konstverk. Inramade filmaffischer i middagsbordsformat. Det här var knappast något revolutionerande grepp, men till skillnad från i tonåren då jag tapetserade väggarna med Shannen Dorothy och Okej-affischer så ville jag den här gången satsa på erkänd design.

Tråkigt nog så verkade jag vara den enda. Alla mina favoritregissörer tycktes bara bry sig om att sälja merchandise, inte formge skiten. Visst kunde man fortfarande få tag i åldrade mästerverk som gnagts av tidens tand för en vacker slant på gallerior som CineMasterpieces, men ville man som jag ha råd att både äta och dekorera så fick man hålla sig till de lite mer ”receptionistvänliga” priserna på Movie Art och AllPosters.com.

Nog fanns det många läckra affischer att välja mellan även där, men få så tjusiga att jag skulle vilja hänga som konst på min vägg. Dagens filmaffischer är mer som annonser. Och då menar jag privatannonser i lokaltidningen. En teaser i form av ett handslag istället för en förledande kyss. Något för att fånga din uppmärksamhet, men som du skakar av dig utan problem så fort du vänder blad eller kliver av tunnelbanan.

Jag saknar den tid då affischen var lika mycket av ett passionerat förhållande mellan alster och konstnär som relationen mellan film och regissör. En annan vinkel av samma historia. Ett eget grepp. Ett uttalande. Idag är den inget annat än en blek stillbild. Ett platt utklipp utan något som helst djup. Alla samma kloner utav samma intetsägande koncept.

Man börjar med att sparka alla Lasse Åbergs, sen hyr man in Bingo Rimér som skjuter av en plåt på Alexander Skarsgård som står och snyggar sig lite nonchanlant mot en stilren rullgardin varpå man mejlar över bilden till något hippt Bergmans-svin i rennässansfrisyr som våldsför sig på stackars Alex i Photoshop tills han ser ut som Hansel från Zoolander. Klappat och klart och ut till biograferna. Antagligen för att ingen ska vilja stjäla dem, eller?

Jag saknar den tiden då en konstnär faktiskt var en visionär som visste hur man förde sig med en pensel. Idag tror sig var gemene man med ett bildredigeringsprogram att han är Da Vinci. Visst är det kul att folk gör någonting kreativt, och jag hatar inte bildredigering per se, bara missbruket av det. Faktum är att jag själv gladeligen använder mig av både Photoshop och Illustrator till olika ändamål, även om det oftast blir till att färglägga redan handmålade alster av rädsla för att jag ska sabba mina verk. Men jag har fått både stafli och målarduk i födelsedagspresent, och jag ska försöka att leva som jag lär. Visionerna finns i alla fall.

Jaja, kanske kan det tyckas som ett gubbproblem där jag försöker jaga nymodigheterna ur min trädgård med en träsko i näven, men jag kan bara inte förstå charmen i detta plastigt datorretuscherade nonsens. Det är som att byta ut Mona Lisa mot ett Playboyutvik, eller Le Penseur mot en Dressmanmodell. Nej, vissa saker var helt enkelt bättre förr.

Nostalgia Critic har även han uppmärksammat problemet och gav i en hyffsat ny video ett utmärkt exempel på när pamparna på PR-avdelningen maktmissbrukar sitt dåliga omdöme. Som de här två Hellboy-affischerna. Överst ser ni den poster som Drew Struzan handmålade på beställning inför Hellboy II, och under ser ni spektaklet som de bestämde sig för att använda istället. Varför? Snälla, kan någon förklara varför? Är filmen så usel att man är rädd för att affischen ska stjäla hela föreställningen? Jag förstår verkligen inte. VARFÖR?!

Och vad blev det då för stora stiliga konstverk i middagsbordsformat?

- King Kong
- Attack of the 50 ft. Woman
- James Bond – You Only Live Twice

Jag har fortfarande inte sett en enda av dem.

Samlar du på celeber skrivstil så bege dig till Hornstull ögonabums! Här duggar renomméerna tätt, och bara en vecka efter att jag hade bytt postnummer så var Magnus Uggla ned och vände på min gata i en silverfärgad kärra. Sjukt jävla stort! Och även om man skulle kunna tro att mitt frotterande med Sveriges kändiselit hade peakat innan det ens hade börjat så händer det mest fantastiska man kan tänka sig.

Den kvällen skulle jag gå på bio med en god vän. Filmen var Tropa de Elite, och trots att biljetterna gick på hutlösa nittiofem pluringar på plåt så fick betydligt mer än vi hade betalat för. Föga anade vi vem som stod och lurpassade inne på Sergels Filmstad och bara var så jävla känd. Kattis-fucking-Ahlström! Vadå larger than life?! Och på min födelsedag gick jag förbi Damon Rasti (skitsur grundare av tjuvlyssnat.se), inte bara en, utan två gånger. Bästa födelsedagen ever? Amen hallå!

På bara två månader har jag sett fem kändisar, och då räknar jag inte ens med mitt möte med Elfving för någon vecka sedan, så egentligen är det sex. Det är med andra ord en celebritet varannan vecka. Hyffsat jävla skapligt!

Så sent som i fredags passerades jag av en föredetting från Fame Factory inne på Pressbrån på T-centralen, och innan det Blondinbella på samma central (numera känd som kändis-centralen). Och som om inte det vore nog så är jag numera även tjenis med Carl-Einar Häckner.

Han är sannerligen en gåvornas man. Sist fick jag en bukett med blommor, och gången innan det en bit utav livets pussel. Men bara en bit, sen får man leta upp och lägga resten själv. Blomster och byggsatser. Ja, jag säger då det. Charlie din gamel räv, du vet då verkligen vad varje man helst av allt vill ha.

Nu ska jag gå och stilla mitt tacosbegär på Pris Extra. Bäst att klä upp sig i handskar och hög hatt, för vem vet vem man möter där? Kanske står Klasse Möllberg och bläddrar bland bakverken i jakt på en kanelsnäcka att doppa i kaffet. Eller Kraftwerk, eller Robinson-Bröli! Fy fan, måste rusa på en gång så att de inte hinner betala och gå hem!

Pauline Högberg från Fame Factory. Förra helgen drömde jag att vi åkte tunnelbana tillsammans. Hur patetisk är inte jag?

Det har blivit dags att uppgradera garderoben. Mindre ironiska t-shirts, hoodies, bandtröjor och WCT-jackor. Mer koftor, cardigans och skjortor under V-ringat. Jag ska kasta alla sneakers och basketdojor för att lämna plats år loafers och myggjagare. Mer gubbe och mindre slyngel. Mer fickplunta och svärdkäpp. Mindre hoppstylta och munbloss.

Men det är inte bara garderoben som behöver ny inredning, jag måste uppgradera klädhängaren också. Jag behöver en ny vinterjacka framförallt. Just nu har jag bara min duffel (som jag tyvärr aldrig använder) och kändisrocken (som Björn Hänglod fick av Aftonbladet i Gör om Mig, och som jag sedan köpte för en femhundring). Problemet är bara att jag inte vet exakt vad jag vill ha. Jag vet bara vad jag inte vill ha.

Inga täckjackor, inga windbreakers, inga trenchcoats och definitivt inga skinnrockar. Skinn överhuvudtaget går bort. Jag menar, gå klädd i djurhudar? Känns inte det lite grottmannamässigt? Lite makabert. Kanske rent av lite Ed Gein.

Men det kommer att ta tid. Bara en så till synes simpel sak som att hitta en schysst halsduk under sjuhundra spänn måste ha legat till grund för historien till om Hercules tolv stordåd. Jag scoutade Stockholms butiker i fyra timmar utan lycka. Visst fanns det schyssta sjalar, men för sjuhundra spänn? Nej tack, då äter jag hellre mat i två veckor för de pengarna och knyter ihop en egen halsduk av tubsockor och grytlappar.

Fräck fröken i skinnpaj och vinterbling.

Det är ganska precis ett år sedan jag sist satte min fot i Solna Centrum, även om man knappt såg själv Solna för alla blöta löv. Det var en sån där dålig dag. Kanske inte av John McClane-proportioner, men tillräckligt dålig för att jag ska få lite ont i magen så fort jag vandrar nedför trapporna mot den blå linjen till Akalla.

Fast på den tiden älskade jag Solna. Näckrosen var som farstun till mitt andra hem. Verandan till min sommarstuga, bryggan till min insjöidyll. Jag älskade känslan som mötte mig när jag klev av tunnelbanan. Det var fjärilar i magen och vår i September. Doftljus, duntäckern och lukten av varma tacoskal. Näckrosen var min andelslägenhet på Lanzarote, men jag klev av i Solna Centrum om jag skulle överraska med fläskfilé och Pingvinstänger.

Men det var förra året. Det är över sedan länge. Förra torsdagen var jag däremot på vad jag befarar var en dubbeldejt, eller i alla fall någon form av ihopparningslek. Jag var hembjuden till Robert och Lina där det bjöds på lax, Rock n’ Roll och kokosdrinkar. Johanna var tydligen också bjuden, och hon var lite för singel för att det skulle vara en tillfällighet. Fast vad vet jag, vi kan naturligtvis bara ha varit fyra vuxna människor som åt lax tillsammans..? Men jag vill nog ändå gärna tro att det låg en förenande tanke bakom, för jag har nämligen aldrig blivit ihopparad med någon förut.

Av detta kan man dra två möjliga slutsatser. Antingen så anses jag vara ett så ovärdeligt kap att alla mina tjejkompisar lagrar mig som ett lyxvin för att själva plocka fram den dag deras stadiga förhållanden rasslar samman i en hög av otrohet, fickstöld och vårdslös skatteredovisning. Eller så anses jag helt enkelt vara en fet kuf med begynnande Lasse Kronér-bukt som inte ens en en aidspatient skulle vara desperat nog att älska. Det är antingen eller, och får jag själv välja ett av dessa alternativ så blir det juh det första.

Hon var dessutom söt, rolig och pratglad. Den där romantiska komeditypen som man kan vara sig själv med utan att behöva förklara sig så fort man skuttar runt i klaveret. Nu börjar det här att låta som en kärleksförklaring, men det är mer en fascinerad och lite upphetsad analys av situationen, att det faktiskt finns sånna tjejer. Tjejer som beter sig som riktiga människor, som man kan tyda utan könslexikon och kodbok. Det finns hopp helt enkelt.

Eller kanske inte. Jag behöver ett könslexikon. Avocado är en frukt.

Så här trevligt var det både i måndags, tisdags, onsdags och torsdags. Men inte i fredags. I fredags var det hoppkedja och pyspunka.

Vad är de tre absolut vuxnaste aktiviteter du kan tänka dig? Precis, brittiska kriminalarmarathon, lukta kaffe och pensionsspara i fonder. Vad man sällan tänker på är dock att på delad fjädeplats över de vuxnaste aktiviteterna någonsin kommer arkivering av papper och att gå på bio ensam.

Det kan låta väldigt ensamt att gå på bio ensam, men sanningen är att det är betydligt socialare än att ligga själv hemma i TV-soffan och släppa väder under en filt. Ändå har jag väldigt länge dragit mig för att gå på bio alldeles alena av just den anledningen. Men inte längre. Idag la jag propellerkepsen på hyllan och blottade flinten. Idag var dagen då jag blev en man.

Av någon underlig anledning valde jag en film från elva år som mitt mandomsprov. Eagle eye, en nervkittlande teknikthriller som med Shia LaBeouf i huvudrollen. Filmen var så platt att man kunde använda den som bokmärke, eller skjuta in under toadörren och be någon där inne att spola ned den. Behöver jag säga mer? Nittiofem riksdaler i sjön helt enkelt, och två timmar åt helvete.

På tal om tid så är det som vanligt är det inte filmens klockslag som står utmärkt på biljetten, utan början av reklamakt två. Den följs i sin tur följs av en glimt av den kommande Bond-filmen och en ”rolig” sketch som ska övertyga oss om att film är bäst på bio, men som paradoxalt nog akompanjeras av prasslande godispåsar, hödljudda eftersläntare och popcornknaprande kids som efter varje trailer i rädsla för att ha blivit bortglömda skanderar att ”den här ska jag se!”. Hela biosalongen i sig är med andra ord en enda stor annons för projektorer för privatbruk.

Bakom mig satt naturligtvis salongens egen lilla snacks-Mugabe. En liten enerverande gris som oavbrutet mulade sig själv med dillchips som om han inte blivit matad på flera dagar. Han grymtade även något om att hans festpåse nästan var slut trots att filmen inte ens hade börjat som för att säga att det var löjligt mycket reklam, men i själva verket sa det nog mer om hans grisliga aptit efter salt och fett.

Han bjöd även på sköna citat som ”Åh, det är Highschool Musical 3!” tätt följt av ”Den ska jag se!”. Men Mugabe var såklart långt ifrån vuxen nog att gå på bio ensam och kom i gott sällskap utav en far som började prata i sin mobiltelefon mitt under föreställningen, och en storebror som gärna ville bekräfta att han hängde med i filmens uppenbara vändningar.

Jag har aldrig riktigt förstått mig på det där. Känner man sig tvungen att kommentera allt som händer i filmen för att ens vänner och bekanta ska förstå att man hänger med, ja, då kan dina vänner inte ha några högre tankar om dig. Hade han varit min vän så hade jag knuti näven runt en handfull hårda karameller och sedan slagit ihjäl honom. Men jag var inte hans vän, så han fick leva.

Ja, som du hör var det med andra ord som vilket biobesök som helst. Jag vet inte varför jag envisas. Man ljuger juh bara för sig själv när man hoppas att folk har lärt sig lite hyffs sedan förra besöket. Man går dit med någon naiv illusion om att det kanske inte var så illa som man mindes det, men man lämnar garanterat filmstaden med samma gamla nötta löfte som man brutit så många gånger tidigare, nämligen att aldrig någonsin återvända.

Staden som Gud glömde.