Änglarnas stad

Snart. Snart bär det av. Som tack för en kort men trogen tjänst så skickas jag om några timmar på en överbudgeterad weekendbeginning i LA. Los fucking Angeles baby! 09:20 gränslar jag åskfågeln och styr kosan mot Hollywood Hills, sen blir det stora tuttar, feta bilar och så mycket luffare man bara orkar med att köra över.

Det ska bli fantastiskt roligt. Fem månaders slit bakom skrivmaskinen har äntligen gett utdelning! Nu har jag i och för sig bara publicerat två artiklar,så hur hårt jag egentligen har slitit kan väl debatteras, men om inte annat så är det ganska slitigt att höra Petter tjata om passerade deadlines och faktacheck när man försöker knäcka Mäkis tresekundersrekord i lilla Minröj. Så lite välförtjänt är det ändå.

Jag tog föresten kontakt med min ytterst ytliga bekantskap Alexa Milano för att höra vad hon hade att erbjuda för turistinformation efter sina tio år på västkusten. Nu bor hon emellertid i Pittsburgh men tingade ändå på mig en mindre guidebok fullproppad med ”do’s and doh’s” såväl som hennes privata telefonnummer. Hon löjligt läcker och kurvigare än en grekisk bussrutt, men tyvärr så värnar hon om djurens rätt i samhället och diggar högläsning ut Nya Testamentet, så vi får väl se om jag glömmer bort att höra av mig. Det händer juh så lätt.

Ett måste är i alla fall att besöka Gladestones som ryktas ha den bästa maten i staten. Det ska ligga vid Malibu beache, vart nu det i sig ligger? Vart spelade de in Baywatch? Och den där serien om cykelbyxpoliserna? Aja, jag hittar nog till slut. Och hittar inte jag så hittar förhoppningsvis mitt sällskap. Fick juh ta med mig en dejt! Tyvärr fick jag inte välja dejt själv, så det blev Jens från Danmark. Han verkar dock väldigt trevlig, och det är juh trots allt insidan som räknas. Efter utsidan.

Jaja, nu är det nog bäst att packa klart och dubbelkolla pass, gate och avgångstider så man inte landar rakt i grytan hos någon kanibalstam i mörkaste djungelkongo. Jag ville mest bara så ett litet frö av avundsjuka, och om jag inte uppdaterar bloggen på några dagar så vet ni också varför, till skillnad från den gångna veckan då jag bara låg på sofflocket och drack Mongol.

I’m leaving on a jetplane, Thursday when I’ll be back again!

07-09-very-old-man.jpg

PS. Den egentliga anledningen till att jag får chilla i sydstaterna beror förstås på att Petter i vanlig ordning är för krum för att åka själv. Även om det naturligtvis är väldigt tråkigt för honom så skrattar jag hjärtligt hela vägen till sandbanken. One mans old back is another mans fortune!

Utmanad

Jävla Petra. Hon tror att jag ska anta någon form av ”rolig” utmaning där man listar fem udda ovanor eller saker om sig själv som ingen bryr sig om.

Aja.

01. I min värld är inte Murphy’s Law en teori utan en självklarhet lika påtaglig som Newtons lag. ”Om det finns två eller fler sätt att göra något, och ett av dessa kan sluta med en katastrof, så kommer någon att göra det på det viset”. Eller ”kan något gå käpprätt åt helvete så kommer det att göra det” som det heter i folkmun. Detta gör sig påmint inte minst när det kommer till sweet sweet ho’s and bitches.

Så fort jag träffar någon snärta med potential så målar jag upp ett worst case scenario för mig själv. Det behöver inte ens handla om en flirt, jag kan bygga en total katastrof från något så oskyldigt som en blick på stan. En blick leder till en flirt som leder till en hand som fattar en annan och snart viskas det ömma ord och kärleksfraser i öron som plötsligt övergår i kraftuttryck och handgemäng! Det finns ingen romans som min fantasi inte klarar av att knäcka. Så länge det är tjejer inblandat så kan det helt enkelt bara gå åt helvete, i alla fall i min murkna hjärnbark.

02. Jag verkar lida utav typ A-beteende. Folk med typ A-beteende känntecknas bland annat av otålighet, driftighet, kreativitet, irritation och fientlighet. Jag tycker att det stämmer in ganska bra på mig. Jag blir både otålig, fientlig och irriterad när jag hamnar bakom något jävla paket som dräller runt på T-centralen.

Går du långsammare än mig så är du ingenting värd! Alla halta och lytta borde kastas framför tåget för att sedan få sina kvarlevor ollade av HIV-mannen! Från och med nu vill jag att alla syltfeta energireserver går med armarna i vädret så att jag åtminstonde kan publiksurfa fram över perrongen.

Ja, men typ sånna grejer kan jag störa mig lite på.

03. Jag är en sucker för riktigt fånig gammeldags romantik. Jag gillar att behandla kvinnor som om de vore lite handfallna och försvarslösa. Bära väskan, öppna dörren, skära upp maten etc. Att vara en perfect gentleman helt enkelt. När man sedan har deras ovillkorliga förtroende så solovårar man dem på deras pensionsfonder och fint porslin. Kaching!

04. Jag är en elak jävel. Aldrig medvetet ondskefull, men jag tycker det är enklare och roligare att smäda någon än att bjuda på exklusiv komplimang. Det hänger dels ihop med att jag själv har väldigt svårt för att ta komplimanger, men mest på grund av att jag aldrig får några.

05. Jag har lite svårt för att vara seriös. Saklig och tydlig. Jag är absolut ingen Svenne Skumbanan som alltid måste bära en rolig hatt eller kittla alla tjocka människor jag träffar. Jag gillar bara att ha skoj av den enkla anledningen att det inte är speciellt kul om det inte är roligt.

Ja, gott folk, sån är jag.

hammer-fist.gif

Grattis på födelsedagen!

Fitta i olja

origin-of-the-world.jpg

Gustave Courbet levererar fin konst med L’Origine du Monde.

Roboromantik

WALL·E är en drömmande avfallskvarn på solokvist. Han plockar skräp, pressar skräp och packar skräp. Dag ut och dag in, i sjuhundra år. Men en dag så händer någonting utöver det vanliga, och vår solcellsdrivna sopsamlare får oväntat besök.

Pixar vet vad de pysslar med. Varesig det handlar om leksaker, bilar, fiskar eller garderobsmonster så kan man bara inte låta bli att gilla. Här blandas romantik, tragik och komik tillsammans med svettiga träningsoveraller och liggsår i en angenämnt tjusig historia.

Romantisk post-apocalysm formgiven av Apple. Ett mekaniskt svärmeri. Småfånigt charmig, men riktigt underhållande. Jag satt snällt på min plats tills den sista eftertextraden scrollat ur bild, bara för att titta på det stiliga pixelskådespelet som följde.

Om du känner dig lite down on the low, gå och se WALL·E på stubinen! Ensam eller tillsammans med en god vän, det spelar inte så stor roll. Det här är som doften av nybakade bullar eller lukten av mjukmedel från ventilationssystemet på en tvättstuga, fast på film. Lämnar du inte salongen med ett leende på läpparna efter att ha sett den här filmen så har du en kvicksilverpumpande kolbit till hjärta (eller missfärgade tänder, men i så fall hoppas jag att du ler på insidan).

Nu ska jag gymma i bara mässingen.

wall-e-tsrposter-big.jpg

Tokmysigt tidsfördriv för folk som gillar att må bra.

Rulltårta

Ja, det är ungefär så jag känner mig just nu, som om jag vore bakad av rulltårta. Mycket chips, snask och grillad kyckling har det blivit i sommar. En och annan Red Stripe och åtskilliga kannor läskeblask har också gjort sitt. Coca Cola är fanimig en diabolisk drog. Åh, du mörkrets furste! Hur skall jag kunna sluta tillbe dig?

Och det är klart att första lediga dagen då man faktiskt tänkt att knåda form i sin jästa kanelbullsdeg så spöregnar det. Försökte mig på en söderpromenad ändå, men jag hann bara ned till Hornstulls tunnelbanestation innan det blev dags att simma hem igen. Visst är det skönt att bara sitta hemma i sina infisna soffliggarbyxor, men byter jag inte om till träningsoverall snart så kommer jag bli tvungen att sy ut dem!

Jag vill juh se ut som Agent 47, inte Kingpin. Jag vill ha ett sexpack kralligare än en kullerstensgränd, inte en enda stor vägbula. Måste bli Slim Fit McParty igen. Det är juh inte direkt som att trapphuset är så fullt med köande fruntimmer att en del försöker ta sig in fasadvägen med änterhake. Tyvärr.

Men men, inomhustid betyder Tv-tid, och det är juh inte helt fel det heller. Provade på shadowrun för första gången sedan köpet i våras. Det var gay, så jag kollade på Hitman istället. Inget mästerverk, men hyggligt krutstänkt tidsfördriv. Någonting som däremot är ett mästerverk är Afro Samurai.

Jag är verkligen ingen expert på området, men Wikipedia påstår att Afro Sarai klassas som anime. Det stämmer antagligen eftersom rörelsemönstret påminner starkt om japanskt skräp som Sailor Moon, Pokémon och Starzinger, det vill säga typ en bildruta per sekund. Det tar emot lite eftersom jag vanligtvis inte uppskattar konstformen. Det är opersonligt och tråkigt. Fulsnyggt i ordets allra negativaste bemärkelse. Men inte Afro Samurai.

Takashi Okazakis lemhyvlande krullkung blir till bildrörspoesi i Fuminori Kizakis regi. Aldrig tidigare har våld varit så vackert. Det är konststycke som inspirerar lika mycket som det tillintetgör. Jag vill verkligen ta tag i mitt tecknande och göra någonting lika praktfullt, men varför ens försöka när jag aldrig kommer kunna mäta mig med denna estetiska chef-d’oeuvre?

Sysslar trots detta just nu med en stum sexminutersmusikal i Flash. Varför Flash? Ja, det kan man faktiskt fråga sig. Har du något bättre förslag när det kommer till animerad film i klassisk 2D så kom gärna med tips. Är fortfarande i skisstadiet, så än finns det tid att knuffa mig i ny riktning.

När den blir klar är ännu osäkert. Om den blir klar är minst lika osäkert, men jag hoppas på det. Håll er inrattade för uppdatering.

afro02.jpg

Nästan onödigt snyggt.