Grillkött och blod

Igår var det pompa och ståt i den lokala byggdegården. Det var konstapel Odenheim som skulle firas, något som gjordes i grillspettets tecken. Jag, som dumt nog hastat i mig två slibbiga ostburgare på vägen, orkade inte riktigt ta för mig lika rikligt av de väldoftande bjudfaten som jag hade önskat. Men gott var det, och trevligt.

Kanske var det ännu trevligare för Oscar som fick en massa paket till sina grillspett, samtliga alkoholrelaterade, med möjligt undantag för en skiva med 80-talsdisco. Det var ölglas, fin Champagne och en konjakskupa som han nu tvingas samla på. Sen blev det falsksång och anekdoter från svunna tider.

Vi röstade även fram den snyggaste tandraden. Kampen stod mellan Johnny Gay och Peo Hassel som har förvånansvärt vita gaddar med tanke på att han lever på Coca Cola och dubbel-Japp. Johnny Gay däremot som är glad mest hela jävla tiden och alltid går med smajlet i vädret har en solblekt och bländande pärlrad. Vann gjorde dock Christian som började med att utse sig själv till enväldig domare och sedan la alla röster på sig själv.

Jag som hade ställt in en dejt på grund av detta gästabud hade naturligtvis hoppats på att träffa lite bildsköna damer att behaga, men samtliga jäntor var antingen tillsammans med Oscar eller Oscars ex. Lite snopet, men efter en stund letande så hittade jag faktiskt en syster till en av Oscars alla troféer. När vi hade som trevligast kom tyvärr Jonte ragglandes och sluddrade någonting om turturduvor, och då blev hon plötsligt tvungen att åka hem.

När Oscar inte längre ville låta förfriskningarna flöda så orkade inte vi vara hans vänner längre och tog en bulle ned på stan för att prova lyckan på stadens danspalats. Där var det ett sånt sjuhelsikes drag att Christian började blöda av bara farten. Det är väldigt otydligt hur det gick till, men mitt i ett fräckt dansmove så förvandlades plötsligt dansgolvet till Braindead Directors Cut. Jag som är en så fantastiskt god kamrat sprang naturligtvis iväg för att hämta servetter, men när jag kom tillbaka så hade mina inte fullt lika goda kamrater försvunnit. Lite snopet, men eftersom Christian ändå hade sabbat det roliga genom att gå sönder så var det ändå dags att tänka på refrängen.

Nu ska jag Googla Linda Bengtzing.

hpim0361.png

Man kan med all rätt fråga sig varför Christians blodiga hjässa har smutsat av sig på mina skor.