Tjugosju

God dang it! Då var man K27. Eller M27, eller P27. Det beror lite på vilket community eller forum man loggar in på. Här verkar jag bara vara 27, men det duger gott åt mig.

Fundrar på att fira dagen med ett biografbesök. Det enda som grisar ned den finfina kalasplanen är att jag på ett eller annat sätt måste ta mig ned på stan. Åh herrejösses..

Att strosa nedför trottoaren kan låta som en harmlös sysselsättning, men inte i Stockholm. Här blir varje promenad längs med esplanaden ett halsbrytande chickenrace. Alla stormar på, fast beslutna att aldrig ge vika. Ja, alla utom jag då. Jag förlorar samtliga kamper mot såväl dvärgar som pensionärer och småflickor, och jag får sicksacka mig fram på asfalten likt en trind Kexchokladsponsrad slalomåkare.

Den enda gången som det inte går fort, hårt och skoningslöst är när man hamnar bakom någon skäggig antroposof som går och pyser av livsglädje, för då upphör plötsligt tid och rum att existera. Dessa människor går också gärna på rad för att verkligen mura igen hela gångbanan för att ingen ska kunna ta sig förbi utan att få en taxigrill i mjälten.

Värst är det på morgonen, speciellt om man kommer med tåg och tror att det ”bara” är att ta sig från T-Centralen till Hornstull. Folk vinglar fram och tillbaka över hela perongen som om de hade börjat dagen med en stadig morgongrogg. Hur jäkla svårt är det att gå rakt egentligen? De enda som klarar av en sådan basic pryl är de förbannade kräleksparen som antingen stödjer sig mot varandra eller envisas med att hålla hand. Då behöver man i och för sig inte ducka något ranglande frukostfyllo, men det går i ett snuttigt segt tempo och den där handkedjan gör det omöjligt att ta sig förbi. Gå armkrok då om det är så jävla viktig att sitta ihopsvetsade! Fortfarande irriterande lökigt, men det tar i alla fall mindre plats.

Kanske firar med att sitta hemma istället.

hpim0364.jpg

Dagsfärsk bild på dagsfärsk tjugosjuåring. Skapligt osthyvel.

Skjut budbäraren!

Att leverera post är en komplicerad process som kräver den mest hårddrillade spetskompetensens grädda. Många tror att posthantering är någonting som går på ett tjolahopp tjolahej och sen är det byfest på stora torget, men så är det icke mina damer och herrar.

Som sagt, postleveransen är betydligt mer komplicerad än så. Först behöver du ett brev. Du postar det, posten hämtar det, posten leverar det, och.. ja, det är nog allt.

Men vänta nu, det var juh busenkelt! Hur kommer det sig då att det tog en och en halv månad för mig att få min PIN-kod när jag beställt nytt VISA-kort? Eller fick och fick, det tog en och en halv månad innan jag beställde ännu ett kort (läs tredje, eftersom Posten redan misslyckats två gånger) där jag själv fick bestämma min PIN-kod i förväg.

Varför betalar jag trehundra spänn för vidarebefodrad post när ingen behagar att leverera dessa brev till min nya adress? Mina PIN-koder var bara två av många försändelser som aldrig nådde min hallmatta.

Jobbar de tvåtimmardagar på Adressändring eller? Inklusive lunch och två kafferaster. Hur svårt kan det vara att forsla ett brev liksom? Någon postar det, någon levererar det. Klappat och klart! Adressändring borde bya namn tilll Postmackulering.

Senast i raden av fadäser är en knippe bortslarvade räkningar. Nu vill Wasa Kredit plocka ut ränta på mina uteblivna 256,75 kronor. Och vad är en månads pålagd ränta på dessa 256,75 kanske ni frågar er? Jo, 73,25 toktunga slantar, plus en påminnelseavgift på 50 bagis!

Vad i helvete?! Vilken jävla ockerränta! Det är en skaplig vinst för profitfeta Wasa Kredit som skrattar hela vägen till banken, som de äger! Hur öppnar jag ett sparkonto där egentligen? Jobba en månad och leva på avkastningen resten av livet, de vore något.

Dessutom verkar jag betala en aviseringsavgift på 35 kronor. Är det Prins Carl-Philip som slickar igen deras kuvert eller? Vilket jävla skämt.

106092894.jpg

Helvetet ser äntligen ut att ha frusit till is och Belsebub firar med att tvinga ned en dubbel portion reklam i Lame-Karls brevlåda.

Tre skäl att vara arg

Buttergökar
Varför verkar vissa hotellgäster ta för givet att tacksamhet är inräknat i priset? I servicebranchen har ett rövhål väldigt lite att vinna, och riskerna för att baren plötsligt stänger eller att hotellet helt sonika blir fullbelagt ökar drastiskt. Visst kan alla ha en dålig dag, men om jag som jobbat med infekterad blindtarm kan klämma fram ett leende trots att innanmätet står i brand så kan det ju ändå inte vara för mycket begärt från någon som kommer direkt från ett gästabud, eller?

Slarvigt skalade ägg
Jag ryser vid bara tanken. Visst, det är bara kalk, men att få äggskal i munnen ger mig ståpäls även i den mest infernaliska sommarbölja. Koncistensen är vidrig och råkar man bita i det så är man fucked for life, eller lite halsknullad i alla fall. Det blir någon form av äggskalspartikelbeläggning i hela munnen och allt du tuggar på knastrar som den hårdaste karamell. Jag äter i och för sig väldigt sällan ägg, men när jag gör det så skalar jag dem därför alltid med en Howard Hughisk noggranhet. Hittar jag äggskal här på sajten så är det banhammer direkt.

Feta grannar
Man borde bestämma våningsplan efter vikt. Alla mustiga majorer på bottenplanet följt av tjocksmockarna, trinda slaktare och sen mata på efter den mallen ända upp till Kronblom på vindsvåningen. Jag tycker på allvar att det här är en gyllene lösning på alla tvättstugekonflikter, något som i grund och botten garanterat härstammar från att någon tjockis på våningsplan fyra har klampat runt och fläskat sig.

day.png

Väljer att avluta dagens blogg med lite kycklingattityd.

Drop the beat!

Hurra, jag har fått en rappande naziganster till granne! Han verkar ha egen studio i sovrummet, eller så gillar han bara att sjunga sina grannar till sömns. Det vore i och för sig ganska gulligt, men jag tror dock inte att så är fallet.

Perfektionist verkar han också vara, den jäveln. Han har kört samma rad två dagar i sträck nu. Det är inte tillräckligt lyhört för att jag ska våga lägga upp exakta lyrics, men det låter som något i stil med:

- If you burn my flag I’m gonna fuck you up with a baseball bat!

Han är ganska bra, tror jag. Kanske går över med ett sexpack Cristal och kickar lite feta rhymes senare ikväll.

ulf.jpg

MC Thor’s Hammer!

Grillkött och blod

Igår var det pompa och ståt i den lokala byggdegården. Det var konstapel Odenheim som skulle firas, något som gjordes i grillspettets tecken. Jag, som dumt nog hastat i mig två slibbiga ostburgare på vägen, orkade inte riktigt ta för mig lika rikligt av de väldoftande bjudfaten som jag hade önskat. Men gott var det, och trevligt.

Kanske var det ännu trevligare för Oscar som fick en massa paket till sina grillspett, samtliga alkoholrelaterade, med möjligt undantag för en skiva med 80-talsdisco. Det var ölglas, fin Champagne och en konjakskupa som han nu tvingas samla på. Sen blev det falsksång och anekdoter från svunna tider.

Vi röstade även fram den snyggaste tandraden. Kampen stod mellan Johnny Gay och Peo Hassel som har förvånansvärt vita gaddar med tanke på att han lever på Coca Cola och dubbel-Japp. Johnny Gay däremot som är glad mest hela jävla tiden och alltid går med smajlet i vädret har en solblekt och bländande pärlrad. Vann gjorde dock Christian som började med att utse sig själv till enväldig domare och sedan la alla röster på sig själv.

Jag som hade ställt in en dejt på grund av detta gästabud hade naturligtvis hoppats på att träffa lite bildsköna damer att behaga, men samtliga jäntor var antingen tillsammans med Oscar eller Oscars ex. Lite snopet, men efter en stund letande så hittade jag faktiskt en syster till en av Oscars alla troféer. När vi hade som trevligast kom tyvärr Jonte ragglandes och sluddrade någonting om turturduvor, och då blev hon plötsligt tvungen att åka hem.

När Oscar inte längre ville låta förfriskningarna flöda så orkade inte vi vara hans vänner längre och tog en bulle ned på stan för att prova lyckan på stadens danspalats. Där var det ett sånt sjuhelsikes drag att Christian började blöda av bara farten. Det är väldigt otydligt hur det gick till, men mitt i ett fräckt dansmove så förvandlades plötsligt dansgolvet till Braindead Directors Cut. Jag som är en så fantastiskt god kamrat sprang naturligtvis iväg för att hämta servetter, men när jag kom tillbaka så hade mina inte fullt lika goda kamrater försvunnit. Lite snopet, men eftersom Christian ändå hade sabbat det roliga genom att gå sönder så var det ändå dags att tänka på refrängen.

Nu ska jag Googla Linda Bengtzing.

hpim0361.png

Man kan med all rätt fråga sig varför Christians blodiga hjässa har smutsat av sig på mina skor.

Kulturkofta och Palestinasjal

Linnéa är dum i huvudet. Jag minns inte riktigt varför, men hon förklarar det ganska ingående och utförligt av rädsla för att förknippas med sånna som bara spelar för att ingen ska förstå hur vanliga och tråkiga de i själva verket är.

Hennes lillebror är också dum i huvdet, fast mer regelrätt efterbliven, sådär som småsyskon oftast är. Mamma är kristen i smyg och pappa har bara en arm, så när han ska gå på teater så måste han ha specialsydda teaterbyxor med skinnlap på knät. Annars kan han inte applådera, och det tycker mamma är så pinsamt.

Ja, det är så livet ser ut om man är en sextonårig stereotyp i regi av David Wiberg. Föreställningen heter Svart Tulpan, en enmansteater baserad på Linnéas Videodagbok som i sin tur är en del av Varanteaterns senaste pilot till SVT. Linnéa dök även upp i Svenkt Tenn som visades på Södra Teatern i höstas, då i uppsättning av halva Varanteatern och avgångsstudenter från Dramatiska Insitutet.

Har man dålig koll på Varanteatern så råder jag er att söka på den något exstatiske historikern Ted Borg på YouTube eller slå på Tv4 och invänta nästa SEB-reklam.

David kan sin humor, det är inget snack om den saken. Det här är igenkänningskomik när den är som bäst, det vill säga när det är på bekostnad av någon annans igenkännande. Svart Tulpan är en Emo-docka stoppad med syftningsfel, ångest och ålderskomplex. Det märks att han gillar sin skapelse. Herr Wiberg känns stundtals så bekväm i rollen att man nästan glömmer bort att Linnéa faktiskt inte handlar sina strumpbyxor på Blue Fox, utan att hon är en snaggad grafisk formgivare i estetkajal och peruk.

Mer information finner du HÄR, och om du funderar på att ge föreställningen en chans så råder jag dig att strecha smilbanden och kinderna ordentligt, för det här är riktig mysteater för folk som gillar att tänja på mungiporna.

bsp_svart_tulpan273261.jpg

David och Linnéa.

Feminin schizofreni

Hade jag varit mer förbannad än jag är i skrivande stund så hade jag antagligen bröstflexat sönder skjortan, spräckt jeansen och förvandlats till en vrålande och burdus illdåds-Jesper, men jag har börjat lugna ned mig. Tillräckligt mycket för att behöva bekosta en ny garderob i alla fall.

Skälet till denna vrede är naturligtvis ett kjoltyg. Vad annars liksom? De kan ta den simplaste sak och forma om det till någonting fullkomligt obegripligt. Att försöka förstå sig på kvinnor är som att försöka förstå sig på universums oändlighet. Det är ingen nöt man knäcker med den mentala hälsan i behåll.

Damen ifråga den här gången är en fransyska med italiensk påbrå som är bosatt i Uppsala. Vi bekantade oss över varsin kopp te förra måndan och jag tyckte att vi hade trevligt även om gnistorna knappast yrde kring oss som glöden från en sliten Bic-tändare i handen på en kedjerökare. Men vad förväntar man sig av en första dejt? Klart att det är lite osäkert och nervöst.

Hon svarade på frågorna utan att sväva ut för mycket, och sen släppte hon ämnet. Inga motfrågor, ingenting att spinna vidare på. Hon bara smuttade lite på sitt te med blicken i golvet. Det här är tydligen en metod som alla riktigt sociala rävar använder sig av, för det är något hon gillar att attackera mig med nu såhär i efterhand. Att jag är ett värdelöst sällskap som inte kan föra en konversation framåt.

Det är ett uttalande som förbryllar mig lite. Innan mötet var hon verkligen sockersöt från topp till tå, och hon charmade mig utan problem med några få enkla fraser, betydligt snabbare än någon annan det senaste halvåret. Men efter två koppar te så har hon blivit Lasse Anrell och dessutom en mästare på tvära vändningar och dialoga lappkast.

Hon kan gå från att vara både flirtig, förförisk och hur gullig som helst till att skyffla förolämpningar över mig så att jag behöver simdyna för att orka paddla runt i allt skitsnack. En favorit är när hon gick från att bjuda in mig till en nattlig visit till att vända helt och smäda såväl mitt utseende som min personlighet, och det utan att jag egentligen hade hunnit säga någonting. Andra sköna citat som damen i fråga har slängt sig med är:

- Äsch. Jag är bara van vid mer spring efter mig. Lite mer uppvaktning. Och varför ska jag inte ha det när jag kan få det?

- Men ärligt. Du kan inte förvänta dig att jag ska tråna efter dig. Det ska vara tvärtom. Om inte annat känns du inte aktuell.

Mmm, jag gillar verkligen tjejer som tar för sig med feta grävskopan utan att förväntas ge så mycket som en spade själv. Det är någoting som jag verkligen värdesätter i en kvinna, girighet.

Det är lite som ”we we’re on a break-syndromet” i Vänner. Vi kan ha hur trevligt som helst när vi talas vid, men så fort den där första dejten kommer upp så är vi i luven på varandra direkt och den dåliga stämningen solkar ned varenda komplimang och avbokar samtliga inbjudningar.

Jag förstår precis hur Ross Geller kände sig. De hade tagit en paus, det var verkligen så det va. På den tiden tyckte jag att han skulle hålla käften och vara glad för att han hade den charmigaste tjejen i SitCom-historien, men det handlade juh om så mycket mer än så. Det handlade om stå på sig, för ibland är stolthet mer värt än lite mjukhångel till en romantisk komedi.

Den här tjejen må vara het, men inte så het att jag orkar höra hur alldaglig och kall jag är som människa. Det var längesen jag retade upp mig såhär mycket på någon som jag samtidigt ändå fortfarande analyserar värdet i att förföra. Men nej, vi skulle nog båda må bäst av att bara blocka varandra och försöka ha trevligt på varsitt håll istället.

Men söt är hon. Suck, med sånna här kvinnor i bekantskapskretsen behöver man inga ätstörningar.

une_vie_volee_girl_interrupted_1999_reference.jpg

Nya lyan

Herrejävlar vad jag trivs här. Att gå från tjugoåtta kvadrat till fyrtiofyra är en skaplig förändring, men en förändring av den sorten att man bara vill omfamna och vårda den, och kanske försöka puffa in den om tillfälle ges.

Lägenheten har fyra dörrar. En leder till köket, en till garderoben, en till baksidan av kylskåpet (?) och den sista in till toaletten. Att just kylskåpsryggen har belönats med en egen ingång känns lite underligt, men den var bra att spänna fast mitt SmartGYM i, så nu ska jag blir skitstark och skitsnygg till i vinter när solariesäsongen börjar.

En dörr som jag är än mer tacksam för är toalettdörren. Blyg som jag är gillar jag att stänga om mig när det trycker på, speciellt om man har besök. Det är förvisso en viss frihetskänsla att kunna gå med dörren öppen, men man vill ändå ha möjligheten att låsa om sig, speciellt med tanke på hur lyhört det är ut i trapphuset.

Badrummet är för övrigt nyrenoverat med en viss hotellkänsla. Det känns lite lyxigt på något sätt, inte alls samma charmiga dekadens som i resten av våningen. Någonting jag däremot inte är så förtjust i med min toalett är handdukshållaren. Den har en finurligt inbyggd värmeslinga med två olika inställningar. Antingen kan man välja infernalisk hetta eller fullt krematorie, utan mellanlägen, eller möjlighet att stänga av. Eftersom badrummet dessutom är ganska litet så blir det ohyggligt varmt ohyggligt fort, någonting som säkert kommer bli skönt när man kommer hem lite skönt nödig en kall vinterkväll, men just nu är det ungefär som att skita i tropikerna.

En av de saker jag ogillade mest med mitt gamla boende var köket. Det var på tok för stort och taffligt planerat. Bor man i en snålt tilltagen etta så gör man det antagligen ensam, och bor man ensam så äter man framför Tv:n. Så är det bara. It’s the law. Då hade det varit trevligt att ta all överflödig matbordsplats och lagt det på lite skön soffbordsplats.

Men i alla fall, här gör det inget att köket är ganska generöst tilltaget. Det är faktiskt riktigt mysigt, och måste jag nu anmärka på någonting så skulle det väl vara gasspisen, men det handlar väl mest om ovana. En sak som jag fått lära mig den hårda vägen är i alla fall att om man sätter plattan på fullt muskedunder när man tänder till så så grillar man sönder näven till en liten svart diamant. Men det är juh kul att utvecklas.

Sen kan man juh lägga till att blondinen nere på Högalidshallen har den sexigaste bakisrösten jag hört på länge. Nu var i och för sig alla som jobbade där blondiner (troligtvis bakis också), men de lät mest cigarillrossliga. Inte riktigt lika hett.

På vägen hem gick jag förbi ett stort jävla snickarfetto också. Han såg ut lite som Swearengen från Deadwood, också luktade han T-röd, eller gasol. Jag är inte helt säker. Antingen hade han festat så det stod härliga till med gubbarna i parken eller så hade han bara tagit ett stilla kaffe med boff. Oavsett så skurades stanken ut ur bihålorna när jag passerade den klorofyllgröna plåtpissoaren vid Högalidsparken. Ja, herrejävlar vad jag trivs här.

hpim0360.png

Röd Kobra på svartbetsad träfaner är så jävla Hornstull.

En kväll i Zinken

Fyra extranummer. Spritfeta pilsner-Lasse vet verkligen hur man överbelastar 18.000 par knän. Visst var det bra, men det blev lite onödigt långt, speciellt eftersom han hade strösslat en hel del kompost över låtlistan. Allt var dock förlåtet när han bände av en spektakulär Kom ihåg Mig. Det var tamigfan det mäktigaste jag hört på riktigt länge.

Jag kan inte påstå att jag är the Lars Winnerbäck fan of the century, men visst har jag hängt med ett tag. Minns när Kom ihåg Mig började rulla på ZTV. Jag praktiskt taget teleporterade mig ned till Rocks och handlade på mig allt jag kom över. Såväl Dans med svåra steg som Rusningstrafik och Med solen i ögonen. Kom-skivan hade då ännu inte släppts.

Hängde med relativt länge. Söndermarken var den sista skivan jag köpte, och behöll. De andra köpen har givits bort till följd av besvikelsen som levererades med kvalitén. Men han är ändå Lasse-live, det kan man inte ta ifrån honom. Med sin väl tilltagna orkester lät det stundvis nästan som Flogging Molly, och det är ett förbaskat fint betyg.

Någonting som däremot drog ned upplevelsen var det inoljade pagesällskapet som höll låda strax till vänster om mig och min familj. De hade fullt upp med att vara skitpackade att de missade såväl konsert som 18.000 arga blickar, och som om inte det vore illa nog var de dessutom fast beslutade att fotodokumentera eländet.

Jaja, nog beklagat. Ska sova vreden av mig, men jag återkommer troligtvis imorgon med flera arga iaktagelser.

Godnatt.

20071104_031119_53880800.jpg

Särbehandling

Här på Gamereactor skymfar vi inte folk i onödan. Visst händer det, men ibland så måste man helt enkelt ärekränka och förtala någon för att förtydliga sin ståndpunkt i en speciell fråga. Det är dock inte nödvändigtvis andra medlemmar som måste sättas på plats, hån och bespottningar kan även ge liv åt både bloggar och recensioner för att tydligare förmedla den totala vrede som till exempel en rasslig kärra och en lätt CP-skadad fåle kan frambringa i ett spel som Prince of Persia: The Two thrones.

Nu är det säkert redan någon som utom sig av raseri har kastat sig på tangentbordet i ett försök att kommentera lite vett i mig, men hur kommer det sig egentligen att just sjukdomen Cerebral Pares har fått någon sorts fridlysning när det kommer till såväl muntligt som skriftligt förtal?

Redan i grundskolan fick man lära sig att just förkortningen CP var absolut förbjuden att nyttja utanför sitt menade sammanhang. Man fick i och för sig även lära sig att Stefan Axelsson inte alls var dum i huvudet, någonting som senare skulle visa sig vara ett helt vansinnigt uttalande, så frågan är om en lärares ord alltid är att lita på?

I alla fall så suddade jag sakta men säkert ut just CP från mitt smädelsearkiv och har brukat det sparsamt för att inte säga försvinnande sällan sedan dess. Problemet är väl att jag istället har lagt mig till med andra, kanske betydligt fulare substitut. Både sexuella läggningar och kvinnor med tveksamma arbetsbeskrivningar har skändats och vanhedrats i krämpornas ställe, och det är väl egentligen precis lika illa.

Varför ska inte en jävla idiot behandlas med samma respekt som ett CP? Det är inte direkt så att alla jävla idioter har strävat efter att bli odrägliga lökhjärnor. De kan inte heller alltid rå för vad de har blivit, men ändå är det helt okej att kalla någon för jävla idiot. Med det resonemanget kan man lätt få för sig att folk med Cerebral Pares är lite förmer än oss andra. Varför är det så hysch hysch och beklagligt att slänga sig med en muskelsjukdom när man ska smäda någon liksom?

Någon sa en gång att CP är det inte speciellt bra att vara, och gör sig därför förträffligt som en förolämpning. Det är såklart ett väldigt politiskt inkorrekt citat, men också väldigt väldigt roligt. Den personen fick naturligtvis ta en hel del skit för sitt uttalande, men det ligger ändå någonting i det hela.

Dessutom är det väl först och främst någonting som sitter i sedan man var liten. Mer än reflex än ett direkt hån mot de drabbade i sig. Jag kan också mycket väl tänka mig att många flera gånger är på väg att använda just CP men kanske hejdar sig i sista sekunden och byter ut det mot till exempel svinpäls, dummerjöns eller något annat kraftuttryck. Frågan är väl bara varför vi gör det.

Jag har redan frågat mig var gränsen går i bloggen, nu undrar jag vart gränsen går i svekfulla smädelser och lustiga beskrivningar. Vad tycker du själv?

nyheter-03s06-chris_276823w.jpg

Här har vi ett CP som gillar att slänga käft.

Kan tillägga att jag inte ens är speciellt förtjust i svordomsformen av CP, jag mest bara ifrågasätter hela särbehandlingen av uttryck.