Sex säljer bättre än gnäll

Om några dagar brakar det lös. Mitsurugi, Cervantes och Ivy är tillbaka. Men vad är det Ivy har på sig..? Bröst?! Skandal! Underätta sedlighetsroten!

Det fikas med torra limpskivor och moralkakor lite här och var i både forum och bloggar nu för tiden, men bara för att vi inte vill att ni snackar hårdporr på Gamereactorisk mark så betyder det inte att sex är någonting fult och smutsigt. Tvärtom. Sex är dessutom en livsnödvändighet.

Nu är kanske just Ivys tuttar i otympligaste laget, men det är inget ovanligt att en tjej som tränar väldigt hårt blåser liv i sin platta bringa med lite kisellösning. Jag vet även helt vanliga tvåbansmammor som unnat sig lite extra svikt efter att de mjölkat spänsten ur spenarna. Att vilja känna sig sexig är allt annat än onaturligt.

Men inte nog med att det gnälls, det är grabbar som skanderar för en värld utav dolda behag! Som om de tagit på sig att föra kvinnornas talan. Det är väl sexistiskt om något? När man antar att det kvinnliga psyket börjar knaka som en knäckemacka så fort det kariktyriseras. Vi måste beskydda det svagare könet!

Tss, om det kan man väl egentligen bara säga två saker.

Ett: Baaaahahaha!
Två: Sex kränger, åt både höger och vänster.

På vilket sätt är en storbystad Ivy mer objektifierad än en pattflexad He-Man som är så pump att han inte ens får på sig kråsskjortan? Sanningen är att vi är objekt för våra lustar.

Vi gillar att vila ögonen på vackra ting. Jag har sagt det förut, och det gäller det mesta. I allt från klädväg och möbler till konst och själsfränder. Vi föredrar till och med att äta saker som ser tilltalande ut.

Skulle du själv vilja se James Bond spelad av en förstoppad John Goodman? Där måste jag i och för sig svara ja, men bara för att den löjliga bilden skulle vara obetalbar. Det skulle fortfarande inte gå att ta honom på allvar. Rollen kräver sin tvättbräda, precis som att Prince of Persia skulle blivit en rätt rasslig spelserie om prinsen gestaltats av en anorektisk pensionär som hela tiden trasslade in sig i sitt eget skägg.

Nu måste naturligtvis inte skönhet och stora bröst gå hand i hand, men det är inte det jag vill ha sagt. Fokus ligger på att det ena inte är värre än det andra. På vilket sätt är farmor Agdas hängdaddlar mer acceptabelt än ett par rediga silldunkar liksom? Och om du nu får välja, vad väljer du? Ungefär som att alla inte suktar efter något de attraheras av. Du spelar knappast med varesig Hwoarang eller Christie på grund av att de har hjärtan av guld. Du väljer de som kickar mest ass, och då kan man lika väl som att smolka hornhinnan göra det hela till en ganska behaglig historia istället.

Handlar det kanske om att du förknippar en välutvecklad byst med något annat än att tumma på en handkontroll? Svårt att koncentrera dig? Kanske borde vi förbjuda kvinnor helt och hållet i såväl spel som film så att det blir lättare att hänga med i handlingen?

Nej, det vore såklart det löjligaste av allt. Nästan lika löjlig som den här diskutionen.

voldo.jpg

Voldo säljer.

En månad kvar

När man packar flyttlådar så hittar man de besynnerligaste pinalerna på de underligaste av platser. Inkilad bakom en trave seriealbum (mest Spirou, men även en och annan Johan & Pellevin) hittade jag Petras sexkit för avancerad snuggeldrift som jag fick när jag fyllde tjugofem för snart två år sedan.

Om det säger något som Petras humor eller syn på mitt privatliv låter jag vara osagt, men fyndplatsen säger en hel del om min syn på på Petras presenter om inte annat.

Petras sexkit innehåller:
- Ett gannystan
- Ett paket handvärmare
- Något som ser ut att kunna vara en tunn presenning, men påstås vara en regnrock av engångstyp
- Fyra klädpokertärningar
- En innehållsförteckning
- En banan, att ha som uppiggande mellanmål

Petra är numera anorektisk och förbittrad, men på den gamla goda tiden när hon var både snygg, rolig och lättraggad såg hon ut ungefär såhär:

scan10001.png

Ett tidigt hafsverk, men likväl min tolkning av Petra. Bakgrunden är dock en tillfällig beta. Det ska in en handmålad soluppgångsgränd när tid (läs ork) finnes.

På tal om födelsedagar. Om precis en månad fyller jag år. Tjugosju magnifika bast. Ett år närmare den eviga vilan, men jag gillar att snooza så jag tar ångesten med ro.

Monstret i garderoben

Det började som ett knarrande mitt i natten. Jag precis stoppat om mig själv och var inte alls speciellt sugen på att bli sexmördad. Sömnen lockade dessutom betydligt mer än detektivarbete, så istället för att gå pyjamasronden gjorde jag istället en mental snabbanalys av läget.

Jag bor på tjugoåtta kvadrat. Det finns med andra ord inte speciellt gott om gömställen för tvåhövdade vilddjur och våldtäktsmän. Inte ens Läderlappen har tillräckligt med skuggor att gömma sig i, så vad det än var som lät kom det garanterat inte innefrån.

Så knarrade det till igen, den här gången lite högre, lite närmare. Mycket egendomligt. Jag öppnade ögonen och såg mig omkring. Lägenheten må vara uselt planerad, men när man ska skumma rum på oråd och potentiella illdådsmän så är den snudd på exemplarisk. De enda rummen jag inte ser från sängen är toaletten och hallen, och det var definitivt inte därifrån ljudet kom. Inte heller köket.

Nu knarrade det inte längre, det här gången var det mer av ett knakande. Det lät lite som när någon vrider sig i en soffa, vilket är högst besynnerligt då jag inte äger någon. Att ljudet dessutom verkade komma från garderoben var ännu mer förvirrande, där inne får det juh inte ens plats några möbelgrupper!

Det är i sånna här lägen det hade varit bekvämt att tro på spöken. Ett parti vredgade gastar hade i alla fall förklarat hur en garderob full med skrot kunde läcka livstecken. Nu verkade istället den blodiga vedergällningen från Piroger Hårdrockssons vara det troligaste alternativet, och inte ens det var speciellt troligt. Ändå var det något som pågick, och braket som följde höll nästan på att ge liv åt en hel kull med små brunbjörnar. Nu dör jag! tänkte jag, nästan.

Det visade sig att det berg av VHS-kassetter jag stuvat undan i min garderob hade knäckt hyllan och rasat ned över gamla skolkataloger och inramade LP-skivor så att glas och vinylplast yrt över kammaren. Så går det när man hellre ligger och kollar på Gudfadern istället för att själv skörda frukterna från de organiserade brottligheternas bördiga odlingslott.

Jag gillar film. En gång i tiden älskade jag film, så mycket att jag bunkrade varan som om det vore stuvad majs på burk och de ryska ubåtarna låg prydligt uppradade längs östkusten.

Jag gillade synen av feta trecentimeterstroféer i bokhyllan. Trots att DVD-filmerna ständigt dalade i pris så fortsatte jag envist att retrohandla dessa svarta plastbestar. Och nu sitter jag här, med flyttkartonger i plural fyllda med skivor och film. Fan vad skönt det vore att vara en usel ligist som laddade hem precis allt, speciellt nu när man ska till att adressändra.

Ingen som är sugen på en banankartong blandad Johnny Depp?

vhstape.jpg

VHS – Very Heavy Shit?

Stockholmsfunderingar

Det ska verkligen bli skönt att gå vidare. Allting är så mycket bättre i växthuseffektens barnavårdscentral. I Stockholm sätter bara din egen fantasi möjligheternas gränser. Jag har till exempel hört att man kan ta tuben till jobbet. Tuben liksom! Man bara nämner sin destination och – SLURK – så sugs man upp och slungas iväg som Petter slungar snorkusar under en romantisk middag för två.

En annan skön grej med Stockholm är att folk inte bryr sig, om någonting, överhuvudtaget. Man kan skjuta folk på öppen gata utan att det blir ett jäkla ståhej, och blir du rånad av mannen till höger? Ja, då är det bara att råna grannen till vänster. It’s the circle of life.

Det är heller ingen som dömer dig för hur du ser ut. Jag ska spara ut hästsvans med flint, klä mig i skrikiga Hawaii-skjortor och bära minst tre guldmedaljonger åt gången. Kanske beställer jag en själsfrände från den fjärran östern och frilansar mig fram som krokiskulptör i exotisk frukt. Jag menar, varför leva i den grymmaste av dåtider när man kan leva i den ljuvste av nutider?

I värsta fall får jag lägga en femhunka på en AbFlexo och erbjuda mina tjänster som tight hyrpojke i vadderade speedos åt finanshajarnas bekräftelsesvultna troféfruar. Om pengarna är bra, varför banga ett soft extraknäck?

Har jag tur får jag värdefulla kontakter på köpet. Kanske vill någon investera en kappsäck guldpengar i mitt skalbolag Ta Det Software. Jag måste bara komma på en skön produkt som får gubbarna att flasha pluskorna.

Vad sägs om rakblad i singelförpackningar för sparskrapade emosvin som inte vill slösa med barnbidraget när det är dags att ta farväl av denna grymma värld? Eller ska man kanske sälja dem i sjupack, så att de räcker hela veckan? Köper man för en hel månad kan man få en mysig rockballad på köpet. Får spåna lite på det där.

1300px-stockholm.jpg

Stockholm, min blivande hemstad. Där har Orup sin familj, och han hittar nästan överallt.

Albarapporten, over and out!

This is it. Om en vecka är det över. Jag hade min chans, och jag försakade den. Jag är en stalker utan objekt, en skugga utan fäste, en docka utav trä som vek av blicken och missade den fallande stjärnan och chansen att bli en riktig pojke.

Jag köpte biljett, gick ut på perrongen och vinkade av möjligheternas tåg. Det här blir det sista Albarapporten, för nu lämnar jag detta svarta hål som närt sig på min livsglädje i snart tjugo eländiga år.

Jag har redan börjat spetta loss tegelstenar och lampknappar för att lättare kunna packa ned lägenheten inför flytten från Enköping till Storköping. Det är egentligen en hyresrätt, så jag äger varken tegel eller strömbrytare. Men det fungerar väl på samma sätt i bostadsbracnhen som i hotellbranchen? Det där är svinn som räknas in i hyran.

Vissa saker får dock inte plats, som Peo Hassel till exempel. Inte för att han som person tar någon större plats. Han kan med lätthet forslas från punkt A till punkt B i en affischrulle eller i ett skidfodral. Problemet är att han är så rysligt dyr i drift.

Inte nog med att han ska matas med Stinas Kyckling två gånger om dagen, han smular dessutom i sig tre limpor i veckan, bolmar som en hel industri och möljer wienerkransar till kaffet som om de vore småkakor! Som om inte det vore illa nog för hälsan så har han även ett stenhårt discoscema som han följer slaviskt. Lillördag som fetlördag, samtliga fredagar och alla veckodagar som inte börjar på vokal. Till detta tillkommer även kristna högtider samt en och annan Ramadan.

Ja, det blir som ni hör en ganska kostsam historia, och Peolicensen är inte direkt gratis den heller. Med tanke på hur många fläskgödda kalaskossor det huserar kring Stockholmarna skulle jag troligtvis blir tvungen att sterelisera den arma kraken, och då är det bättre att han får springa fritt här på landet och ha det bra.

Nej, nu ska jag makulera kartong och lyssna på Bye Bye Johnny. Avslutar med en mysig bild på hur det hade kunnat se ut om jag och Alba faktiskt funnit varandra och avlat en dotter. Gullig va?

Men som sagt, this is it. Over and out!

3591545_83.jpg

Grattis alla som inte sovit med skarpladdade lyskompisar på länge. Efter en sån här syn råder jag er att knoppa med både nattlampor och samtliga möjliga dörrar på glänt.

Så jävla Ubisoft!

Vackert, fantastiskt och sagolikt.

Ja, med det sagt så kommer var begagnat tecken blott fungera som utfyllnad. Jag skulle kunna avsluta bloggen redan här då dessa fyra ord sagt allt som behöver sägas. Allt utom exakt vad som är så vackert förstås. Det kan bara läsas mellan raderna med en riktig lyckoträff.

Vad jag talar om är två minuter utav fullständig magi. Två minuter skönhet och lidelse. Ett hundratjugotvå sekunders tonsatt konststycke i fyrfärg, och jag bara älskar det!

Jag talar naturligtvis om vår persiske tronarvinge, den namnlöse prinsen ifrån öster. Jag ska erkänna att mitt sinne skuggades skraftigt av spelets grafiska pånyttfödelsen. Inget ont sagt om konceptkonstnärerna. För dem skulle jag gladeligen ta av min hatt och buga så djupt att jag skulle kunna strutsa mitt huvud rakt in i stekluckan. Men att antasta dessa alster med cellshading? Det gav bara en bitter eftersmak av Roquefortost.

Men! Jag tänker också villigt erkänna att jag kan ta min skepsis och stoppa upp där inte ens The Red Ring of Death lyser. Jag hade fel, och mina spottkörtlar jobbar nu på högvarv när jag matar mina fördomar och förutfattade meningar med läkerheterna från E3-mässan. Bildspelet är störtläckert, och när det vävs ihop med den ljuvliga musiken så myser jag mig nästan ur soffan av förtjusning.

Känslan är så omedelbar. Man sveps med redan från den första tonen och jag kommer på mig själv med att blindstirra på skärmen som om det vore en portal in i damernas omklädningsrum. Jag är återigen i puberteten och Prince of Persia är ett stycke bar kvinnohud. Det är nästan så jag måste påminna mig själv att andas emellanåt. Så förtjusande är det verkligen.

Så vad väntar du på? Hänför dig själv!

prince-of-persia-20080527114802267.jpg

Så vackert att man bara vill slå ned någon.

Pinocchiosyndromet

Jag låter bli att kommentera gårdagens moraldekadens och lägger istället ut en dagsfärsk låt. Den heter The Pinocchio Syndrome och får föra sin egen talan.

The Pinocchio Syndrome

Vers I.
Who am I, am I your saviour?
No, I can’t be. No, I can’t be, what you see in me.
I know that look, but I can’t save her.
I’m so sorry. I’m so sorry, but I’m not who you want me to be.

Ref.
My deadbeat heart is undefeated.
You never gonna get to me.
This wooden boy can not be treated.
No falling star can turn him real.

Vers II.
Sometimes it’s nice just to be needed.
That’s why you’re here, but frankly my dear, I don’t give a damn.
You left a note, I didn’t read it.
You’re so sweet, but so naive, to believe a gentleman.

Ref.
My deadbeat heart is undefeated.
You never gonna get to me.
This wooden boy can not be treated.
No falling star can turn him real.

Stick.
I heard the fortune tellers lie.
I called her bluff, but she denied.
She said she saw beuty in my life.
But her crystal ball was as dark as night.

I’m no prince charming, that I know.
But I don’t want the princess or the thrown.
Please get the doktor on the phone.
Cure this Pinocchio syndrome.

Ref.
My deadbeat heart is undefeated.
You never gonna get to me.
This wooden boy can not be treated.
No falling star can turn him real.

Dejt med järnjungfru

Ibland måste man faktiskt bara älska singelmarknaden, för i desperata sommartider som dessa gör damerna nämligen praktiskt taget vad som helst för lite sällskap. Som häromdagen då jag – i utbyte mot en hälsningsfras i precis rätt ögonblick – belönades med en Iron Maiden-biljett. Bara sådär.

På tåget mot Stockholm stannade jag först till i Bistrovagnen för att införskaffa mig en skummande bägare att lugna dejtnerverna med. Då Bistrovagnen var full var det bara att knalla tåget fram i jakt på ett ledig säte, men efter bara två vagnars promenad slank den immiga behållaren ur mina förtvivlade fingrar och börjar spruta jästa spannmålsprodukter på samtliga resenärer inom en meters radie.

Till allas (förmodade) glädje bjöd jag och ölfontänen på show genom ytterligare två vagnar innan det goda var slut och jag väl hittade en papperskorg där jag kunde kasta burken utan att ha svalkat vare sig strupen eller nerver. Istället slog jag mig ned och skamsvettas i fem minuter för att sedan lägga ned planerna på ytterligare ett besök i Bistron och istället plocka fram en god bok.

En dryg timme senare befann jag mig på en filt i Brunnsparken där min dejt bjöd på vit chokladkaka och hårdrockssafari. Det var ölbuteljer, urtvättade bandtröjor och nitbälten så långt ögat kunde nå, så länge ögat inte nådde mig vill säga. Cardigan och jeans som aldrig varit i närheten av ett sandpapper är nämligen inte speciellt hårdrock. Faktum är att jag borde vara glad som överhuvudtaget kom in. Ren flax att de inte sökte igenom väskor efter annat än öl och kameror, för hade de muddra mig i jakt på heavy metal så hade jag fått ligga i ett förvarningsskåp under spelningen.

Men in kom jag, lagom till förband nummer två. Jag har redan glömt vad de heter, men de spelade den där låten som är med Guitar Hero II, som jag också har glömt bort namnet på. Men bra är den.

Så var det då slutligen dags för Maiden baby! De äntrade scenen stilrent sylade i stretchjeans och bandmerchandise. Alla utom Bruce som – dagen till ära – bar byxor sydda av uggleskrud och en väst från den amerikanska revolutionens glada dagar. Inte skitsnyggt direkt, men fortfarande att föredra framför snittmodet hos publiken som bildade ett hav an ärmlösa jeansjackor.

Bruce är för övrigt ett riktigt ovationsluder. Där har vi en kille som gillar när det klappas händer kan jag säga. Jag bjöd naturligtvis till själv trots att jag knappt hörde vad han sa för något, eftersom alla applåderade så mycket. Ett tag applåderade jag bara för att smälta in, men åt vad har jag inte en aning. Så vitt jag vet kan jag lika gärna ha applåderat min egen smädelse. ”Look at that nasty fagot in the black cardigan. Couldn’t even afford a sleeveless jeans jacket, could you, you bloddy bum!”.

Bruce var även jäkligt sugen på att vi skulle sjunga med, något som jag vänligt men bestämt sket högtidligt i. Varför ska jag sjunga med? Det var ju betalda biljetter för sjutton gubbar! Då vill man bara ligga på en bädd av kvinnobröst och äta fikon i choklad, inte sjunga.

Några bröst blev det dock inte tal om även om mitt damsällskap varnat för att hennes kunde skvätta ut när man minst anade det, något som skulle visa sig vara en falskt ingiven förhoppning. Fick inte se så mycket som en vårtgård. Kanske borde ha daskat till dem lite diskret?

Den hemliga gäst som utlovats var – precis som förmodat – Sir Yngwie Malmsteen, från Yngwie Malmsteen and the Funky Bunch. Han kom in när det var tio minuter kvar av spelningen, brought the fucking fury och publiksurfade sedan ut ur arenan samtidigt som han shreddade på en tvåhövdad gitarr. En minst sagt episk sorti.

Eller så hade det kunnat se ut, om det nu blev någon hemlig gäst överhuvudtaget. Jag vet tyvärr inte eftersom jag blev tvungen att gå två låtar in i extranumret för att hinna med det sista tåget hem, ett tåg som jag dessutom inte hann med. Passade även på att missa sista bussen och fick istället ta pendeln till Bålsta och gråta ut hos en god vän som körde hem mig för två hunkor svart.

En fin konsert var det i alla fall. Jag skulle summera det som en sjua, även om ljudet höll ungefär samma kvalité som publikens taktkänsla.

getattachment.jpg

Här är min konsertdejt. Jag skickade ett meddelande till henne efter spelningen där jag förklarade att jag missat såväl tåg som bussar, varpå jag skyllde problemet på att hon inte släppte till. Det verkar inte ha uppskattats alls.

Diabolik!

Att sitta uppe hela natten har blivit något utav ett ledmotiv för denna sommar. Under monsunperioden gjorde detta ingenting, utan man kunde med gott samvete sova fram till lunch och sedan snooza i fyra timmar. Nu skiner dock solen igen, och känslan av att livet seglar förbi framför mina slutna ögon är ack så påtaglig.

Likväl satt jag återigen uppe tills dagen grydde medan hemmabion målar om väggarna i Technicolor. Nattens föreställning var Diabolik, en antihjälte-historia från -68, späckad med kvinnor, stålar och nattsvarta kroppsstrumpor.

Det var förvisso MST3K-versionen som begagnades (och jag tvivlar på att jag hade orkat med 105 minuter italiensk pulp utan Tom Servos dräpande kommentarer) men herre min skapare vilken rulle!

Nej, det här är ingen märkvärdigt bra film, men, det är en märkvärdigt snygg sådan. Hanteringen av färger och fruntimmer är mästerligt dekadent, och inte nog med att regissören, Mario Bava, födde giallo- och slasher-genren, han är även en uppenbar inspiration för Hollywood-hotshots som Quentin Tarantino och Martin Scorsese. YouTube-sensationen Italien Spiderman är också den mer eller mindre ett direkt plagiat av just Diabolik.

Diabolik är en ärkeskurk som bekämpar ondska med ondska. Till skillnad från Spindelmannen och hans bundsförvanter drar sig inte denna maskerade hämnare för att ta sina rivaler av daga. Att sen en och annan good guy stryker med är ett svinn man får räkna med. Ibland måste man spendera människoliv för att tjäna pengar, som det ju heter.

Att Diaboliks skapare dessutom är två systrar gör inte karaktären mindre intressant. Det förklarar varför han är en one woman kind of guy, men genom att kontraktera förtjusande Marisa Mell som Diaboliks själsfrände Ava Kent så är det ändå ganska lätt att förstå honom. En sådan kvinna släpper man inte i första taget.

Jag är osäker på om det här är ett tips, en hyllning eller bara en ursäkt till att få skriva blogg, men oavsett vilket så måste jag slå ett slag för antingen Bava, systrarna Giussani och den betagande (men tragiskt nog framlidne) Marisa Mell. Det är bra skit, tror jag.

3569963_99.jpg

Polotröja och hjälmfrisyr är tydligen receptet på framgång hos det svagare könet.

Flugornas herre

Veckans hurra!
Den är snart över. ‘Nuff said.

Veckans buhu!
Ena-Håbo Tidningen har gått varm i helgen då jag under torsdagen invarderades av en luftburen insektslegion. Jag har smiskat stora feta spyflugor två dagar i sträck nu, och troligtvis malt sönder både axlar och skulderblad på kuppen, men äntligen verkar de ha tagit till reträtt. Kastade även alla vissna blomster, hängande yuccapalmer och glamrockbananer, eftersom jag misstänker att det var där de huserade, de små asen. Det här är inget jävla Bukett & breakfast!

Veckans meh!
Nog för att gårdagens utgång var ganska meh, men Willys brist på annanasjuice var också något av en gul snöboll i ansiktet. Brämhults saftade Jordgubbar och apelsiner slinker i och för sig ned ganska skonsamt de med, men ser ut sin idislade persikor.

3567672_27.png

Veckans King it!