Dessa fruntimmer!

by En härlig kille

När jag kliver på bussen så möts jag av en böna ack så ljuv. Block en ungmö, men av hängmörad mallköttskvalité.
Jag slår mig ned ett par säten bakom och börjar lusläsa min Gamereactor #57 i hopp om att hon ska vända sig om och förstå att jag är en player i topp-position.

Innan detta hinner ske vinglar det ombord ett packe bondsluskar, glada i hatten och med galej på schemat. Uppklädda i hängsnus och vinkelstukade kepsar fortsätter de längst bak i bussen, ni vet området som är reserverat för de riktigt coola katterna. Alla utom en.

Han stannar till vid denna fagra viol och sluddrar henne rakt i ansiktet:
- Vaheterurå?
- Isabella, svarar hon, med en omotiverad mängd solsken i rösten.
- Vaskarugörå?
- Jag ska på studentskiva, svarar hon, med en så stor portion lycka att jag nästan sätter i halsen!
- Skarumebakrå?
- Jaa, jublar hon och skuttar efter denna snyltrot på samhällets ädla tistelstam.

Jag är förbryllad. Alltså, vafan!
Jag vet inte om jag ska bli förbannad eller om jag ska bli inspirerad. Kan detta vara ett tecken på att allting är möjligt? Eller handlar det helt enkelt bara om att livet är en hagelskur av järnstäd, och allt du har att skydda huvudet med är ett halvt påskägg?

striking-tree-posters.jpg

Likdel and Alba, sitting in a tree. Struck by lightning, life is sweet.