Härligt men förfärligt

Jag skulle vilja börja den här bloggen med att tacka spelindustrin för mina någorlunda dialogdugliga engelskakunskaper. Lucas Art framför allt då man i sällskap av ordlistan tillbringade såväl dagar som nätter tillsammans med Guybrush Threepwood och de andra piraterna på Monkey Island. Visst kunde det ta sin lilla tid bläddra sig igenom ett helt spel som praktiskt taget byggde på god läsförståelse, men eftersom ett gott skratt sägs förlänga livet så tror jag ändå att det jämnade ut sig i slutändan.

En annan magister som nog bra gärna skulle vilja borsta till sig några smulor från denna krispiga kringla är Hollywood och de stora amerikanska Tv-bolagen, men tillsammans med de svenska översättarna (som uppenbarligen gått loss med Tipexflaskan i slutbetygen) har de nog snarare en direkt skadlig effekt på vårt andra språk.

Jag har så gott som helt slutat med undertexter, dels på grund av dessa ihåliga språkrör, men också av den enkla anledning att det ofta tar udden av många överraskningsmoment och punchlines. Här saknar de flesta översättare helt finess, och tajming verkar vara en förmåga som fått ge plats för egenskapen att plocka meningar ur sitt sammanhang.

Ibland blir man dock så illa tvungen att låta textremsorna rulla, som när det tuggas amerikanskt militärslang. Helt jävla omöjlig att tyda utan tolk. Prova att se den otextade versionen av Black Hawk Down till exempel. Du kommer att snappa upp handlingen lika enkelt som i en David Lynch-rulle dubbad i morsekod. Ej att rekommendera för den som är mån om sin mentala hälsa med andra ord.

En annan kategori som kan kräva sin undertext är den radikala åttiotalskomedin. Det brukar vara en orgie i ohejdbart fluffiga frisyrer, neonplast och jeansjackor, och man får absolut inte glömma den ohämmade idiomatiska revolutionen. Ingenting var heligt. Man blandade och kuperade vilt bland uttrycken och ett ord som telefaxkavaj eller bullskägg kunde betyda praktiskt taget vad som helst.

Heathers är en sådan film. Inte för att den är speciellt svåröversatt, men personen som gett sig i kast med att tyda kommunikationen gör några riktigt vågade tolkningar. Han verkar lite osäker på det mesta, och när han inte haft en jävla aning så har han antingen kopierat dialogen rakt av på engelska och kursiverat texten, eller så har han gissat vilt. En av mina favoritgissningar är:

Orginaldialog

- Do they even have Thanks giving in Africa?
- Oh sure. Pilgrims, indians, tator tots. It’s a real party continent.

Översättning

- Firar man Thanks giving i Afrika?
- Javisst. Pilgrimmer, indier, negrer. Det är en rolig kontinent.

Antingen så han jävligt rolig, jävligt oduglig eller bara en vanlig skön nazist. Kul att han fick med indier där också. Snacka om att skjuta från höften och träffa sig själv i yrkesstoltheten.

heathers-pic-1.jpg

”Oh my god, cheese dead!”

Inkompetenssupport

Att jobba natt på hotell är många gånger en ganska lugn och behaglig historia. Visst, då och då rumlar det in någon drucken eftersläntrare och ska slåss, men i de allra flesta fall ligger alla gäster och sover gott redan när jag börjar mitt pass.

Som sagt, i de flesta fall. Ibland är det dock någon småslug jävel som vankar av och ann och klurar på någon kvistig deckarnöt så att hjärnbarken knakar. Och vem tror ni får fungera problemlösare när alla andra stämplat ut och gått hem?

Precis.

Telefonen ringer!

Härlig kille
- Front desk.
Gäst
- Hello. I’m calling from room 427, and there are no tools.
Härlig kille
- Excuse me..?
Gäst
- There are no tools.
Härlig kille
- Tools?
Gäst
- Yes, there are no tools, no tools for douching.

No tools for douching? Han har med andra ord inte de verktyg som behövs för att vara ett avskum. Vad förväntar han sig egentligen? Att det ska stå ett maffigt koben i garderoben som han kan spätta bort lister och väggmonterade hårtorkar med? Då blir blir ju skitjobbigt att städa upp.

Jag jobbar dock i receptionen, inte i städavdelningen, så det är klart att man hjälper till.

Härlig kille
- Im afraid I don’t understand what you mean sir. Do you need a hammer or a screwdriver?
Gäst
- No there are no tools, for douching, in the bathroom.
Härlig kille
- Ah, you mean towels? Okay, I got some down here at the front desk.
Gäst
- Okay, thank you.

Att man får tools av towels när man artikulerar som en tvååring kan jag förstå, men hur i hela fridens namn får man shower till douche? Då är man helt enkelt för inkompetent för att beviljas fortplantning. Såvida han inte duschar i smockor förstås. Då är det en helt annan femma, och i så fall är det klart att grabben ska ha en handduk.

quench-shower_5784.jpg

Such a douche!

Burgarnas kamp!

För någon vecka sedan brassade jag på en Petterburgare för att stilla såväl hunger som den sviktande vågmarkören. Jag följde receptet så gott det gick, men skulle också ljuga om jag sa att det var till punkt och pricka. Hängmörat kött på en tisdag liksom? Man är väl inte moderat.

Resultatet var i alla fall smaskens. Betydligt gulligare mot smaklökarna än både Big Tasty och Whopper, men det var ändå någonting som saknades. Någonting som inte riktigt nådde fram.

Smaken av död.

Det var helt enkelt för mycket aromer som inkräktade på köttig mark. Dijonsenap, kapris och ägg får aldrig stjäla uppmärksamheten från huvudingrediensen. En oacceptabel skandal.

Efter denna fruktansvärda upptäckt började jag experimentera lite själv, och med experimentera menar jag kapa stora stycken av receptet med motorsåg. Slutresultatet blev en enkel likmacka för en härlig kille. Om du också är ett härligt rovdjur som gillar att äta dig mätt, här är då mitt förslag på hur det borde gå till.

Först tar du 250g blandfärs, jag kör på Willys eget märke som antagligen är ompacketerad Scanfärs med kort bäst före-datum, garanterat inte hängmörat någonstans. Faktum är att de antagligen har vidtagit alla möjliga åtgärder för att se till att förpackningarna absolut inte har hängt en sekund.

Av denna köttklump skulpterar du sedan en lagom stor köttomelett som du saltar och pepprar på båda sidor. Stek sedan din köttomelett i osaltat smör på hög värme samtidigt som du hettar upp brödet i ugnen, sex minuter à 125 grader.

Min ugn är lite slö så gradantalet kan här vara en smula högre än rekommenderat. I min vän Peo Hassels krematorieugn skulle till exempel brödet sveddas till en grillbrikett på två sekunder i den infernaliska hettan. Grädda efter eget smak och tyckte helt enkelt.

När brödet är klart brer du Philadephiaost på båda halvorna och placerar din burgare på bottendelen. Dekorera med dressing, tomat, rödlök och saltgurka.

Dressingen är en ganska lökig fulvariant på Petters egen burgerdressing, men jag orkade inte kolla receptet så jag höftade efter behag.

Mattias halvengagerade budgetsås

En hel del creme fraiche (34%)
En blygsam del jävligt gammal lättmajonäs
En del chilisås
En halv skvätt Felix osockrade ketchup

Sådär, då var det klart. En frukostmeny som skulle få Anna Skipper att flyga ur träningsoverallen av förskräckelse!

hpim0356.jpg

Likmackan i all sin prakt, här serverad ovanpå min tredje Konstfacksrefuseringen.

Koppla av för fan!

I veckan mötte jag en man på gatan som rastade sin katt. I koppel.
Shiver me timbers! Är detta något som har pågått länge eller? Känns väldigt överklassamerikanskt, något som inte på något sätt är en komplimang.

Två gånger passerade jag denna arma krake, och båda gångerna föll självföraktet likt en skugga över livsgnistan i hans ögon. Bra! Det kan han fanimig ha! Han har i alla fall vett att hänga huvudet i skam, för snacka om att dra könet i smutsen. Det råder knappast några tvivel om vem som snärtar med piskan i det förhållandet. Lika manligt som en kopp rykande varm mens.

Växla in kulorna mot en Sex and the City-DVD, ögonabums!

1350-30pcfloorpuzzle-kitten.jpg

Häng med på party, slit dig och kom loss. Sätt din katt i koppel och kom hem till oh-oh-oss!

Stolt svensk revolt!

Det svenska språket innehåller fånigt många lökiga regler som man bör sätta sig upp emot. Gör revolt. Jag gör det varje dag, om än inte medvetet. Kanske kan man kalla det okunskap, men den som saknar vett har sällan vett nog att sakna det, som det heter.
Så länge det låter och känns bra så kör jag på. Jag skriver vad jag själv skulle vilja läsa, inte vad jag tror att mina gamla svensklärare skulle rinna till av att rätta.

Att hitta en egen stil tycker jag mycket intressantare än att klistra in allt man gör i Word-dokument och korrigera det efter nazistiskt strikta mallar. En mening har inte en rätt formulering. Om du tror det så har du studerat själen ur det skrivna språket.
Ta bara en sån sak som att det heter svensklärare till exempel. Vad är svensk för ämne liksom? Fuck that shit.

Sen finns det förstås regler som är direkt nödvändiga för att läsandet inte ska bli en börda. Som skiljetecken, versal i början av mening och styckesindelning. Dessutom är en text som följer dessa grundregler behagligare att vila ögonen på än en bokstavssoppa som klumpar ihop sig och ger sura dyslektiska uppstötningar.

Jag har aldrig utgett mig för att vara någon Romeo Ohlsson, det vill säga en ordets mästare. Jag gillar att skriva och det är därför jag fortsätter. Visst får man även en viss smak för självbekräftelse när det visar sig att folk gillar vad som bjuds, men det skälet hamnar först på en tredjeplats. Finns det hard cash med i bilden så är givetvis det silvermedaljören.

Oavsett vad man gör så kommer någon att störa sig på resultatet och ifrågasätta värdet i det man håller på med med. Dessa unkna gamla stötar är oftast människor som inte själva har ork eller motivation att göra något av sina kunskaper. Istället använder man dem för att knäppa folk på näsan, ett ganska patetiskt tidsfördriv som inte gynnar någon.
Denna surmule gör bara sig själv en redig björntjänst och framstår snarare som en redig knöl än som lärd och respektabel.

Om någon trots allt kommer och börjar böla likt en liten flicka som fått trettio hockeypuckar i nyllet så är det bara att hävda att du skriver poesi i artikelformat.
Poeter är nämligen det svenska språkets diplomater, med rätt att skända, skövla och tvinga sig på det skrivna ordet med våld, och ingen kan göra något åt det. En dikt är din fristad, där kan ingen komma åt dig.

Innan jag avslutar vill jag dock klargöra att jag absolut inte predikar vikten av okunskap, men om du besitter den bör du göra något vettigare av situationen än att prassla med din snustorra attityd i ansiktet på människor som faktiskt gör någonting kreativt. Prova själv, du kanske duger till någonting trots allt :)

kungen.png

Vila i frid din magnifika bastard

Sedan förra osdagen har folk hört av sig med jämna mellanrum utav oro för Leffe Skogsmus hälsa och whereabouts. Er omtanke värmer mitt hjärta, inte helt olikt en bönkonserv lite vårdslöst kastad i en lägereld. Men sanningen är kall. Lika kall som en bönkonserv lite vårdslöst felplacerad i ett kylskåp (note to self: googla nya metaforer).

Leffe är nämligen död.

Dödade än skinnslipsen. Han offrades for the greater good, som en martyr för dålig smak och annan ohyra i civilisationens torrskafferi.
Han var helt enkelt inte gångbar i en värld så rik på jämnställdhet, Genèvekonventioner, kvinnliga rättigheter och annat trams. Leffe klarade med andra ord inte att av dra in the big bucks, och alla bromsklossar i min jakt på profit kastas utan tvekan i flismaskinen, utan pardon!

Jag, Leffes fader och skapare, blev med andra ord till slut en av dem som Leffe hatade så. En sedelbuntskuperande krösus med smak för ett skummande gravöl. Skål!

May he rest in pieces.

nybild.JPG

Leffes karma räckte precis till en pisspöl.

Den mystiska vetenskapsteatern

Jag antar att de flesta av er någon gång har sett en riktigt dåligt film. Kanske nyfilmatiseringen av Day of the Dead, eller ännu värre, Uwe Bolls cineastiska terrordåd Alone in the Dark. En riktig dassrulle där uselheten verkligen trycker sin bördiga böldrövsstjärt i ansiktet på dig.
Att prygla sig själv genom ett sådant skröpligt gisslaverk kan aldrig leda till något annat än djupt rotad misär, men smäda den till mos i goda vänners lag och du har din egen Tv-serie.

Gratulationer till alla som redan vet vad jag mumlar om, och mina konodleanser till resten.

Mystery Science Theatre 3000 är briljant. Visst kan det blir lite segt med avsnitt som är en och en halv mastig timme långt, och att tvingas se dassrullar så fulla av uselhet att de antagligen är högst cancerframkallande kan inte heller vara bra. Men ändå. Det finns inget annat program som får mig att skratta så högt och så ofta.

Jag upptäckte denna förklädda välsignelse en höstkväll 2003 då min dator ockuperades av en granntös med Traderafeber. Eftersom det inte visats något vettigt på Tv sedan Varanteatern tog ett sabbatsdecennium kanalsurfade jag planlöst bland det skrala utbudet, och plötsligt fastnade jag för något som i alla fall såg ut att vara en film.

Till en början förstod jag ingenting. Hälften av dialogen passade inte in någonstans, och definitivt inte i det retrobleka allvaret som dukades upp på skärmen. Men den var underhållande.
Rösterna skulle visa sig tillhöra Mike Nelsons och hans robotbästisar Crow och Tom Servo, kärlekssatellitens fångar och deltagare i Dr. Clayton Forresters diaboliska kupp för världsherravälde. Doktor Forrester letar nämligen efter en film så uschlig att alla som ser den bryts ned mentalt och förvandlas till viljelösa zombies, och i varje avsnitt så prövar han en ny kassett i jakten på sitt domedagsvapen.

Hela konceptet går alltså ut på att häckla smutsen ur fulfilmens grädda, och när det kommer till att håna och förlöjliga så är MST3K teppans herrar. Det enda som tynger mitt hjärta är att serien oförtjänt hamnat i skymundan utanför staternas gränser.
Visst är jag glad för att Kanal 5 hade den goda smaken att visa Mystery Science Theatre 3000: The Movie, men jag är samtidigt lite bitter över att de haft denna guldklimp under radarn men ändå valt att försaka dess arv till förmån för smörja som Ellen DeGeneres show och Joey. Men men, de öppnade åtminstonde mina ögon, och för det är jag evigt tacksam!

Har jag ännu inte öppnat era ögon, kolla då in den HÄR länken. Det är en julsång skriven av Crow T. Robot och heter Let’s Have a Patrick Swayze Christmas, framförd av Crow, Tom Servo och seriens grundare Joel Hodgson som hoppade av efter säsong fem. Den kommer få dig att kasta dig sladda in på Amazon.com och inhandla samtliga tio säsongern på import-DVD.
Okej, kanske inte. Men mycket nöje!

mikeandthebotsly7.jpg

Tom Servo, Mike Nelson och Crow T. Robot med Gypsy i bakgrunden.

Tre tips för MST3K-nybörjaren:
- Manos: the Hands of Fate
- The Final Sacrifice
- The Final Sacrifice
- Quest of the Delta Knights

Bestraffarskjortor & elplankor

Blomstertider nalkas. Kalaskostymerna ska pressas och examensklapparna skall slås in. Kan inte minnas att man fick någonting för att sluta grundskolan, men ni som tar studenten har antagligen något riktigt fint att vänta er. Kanske en ny dörr, eller en kasse skåpknoppar.

Själv fick jag en Fender Stratocaster i klassisk sunburstfanér. Jag som hade önskat mig en Telecaster undrade naturligtvis vad fan det var frågan om, något som såhär sju år senare känns som en ganska otacksam reaktion.
Men varför ska man krävas på önskelistor om de ändå inte följs till punkt och pricka? Vart går gränsen för att höfta? Om du hade önskat dig en mäktig gyllene spira med ett juvelbestrött guldäpple på toppen, men istället får en karta bubbelplast, hur nöjd hade du blivit då? Eller att istället för en flådig Hugo Boss-kostym få en nätbrynja och ett plommonstop? Du hör juh själv, det är inte helt okej.

Förutom gitarrfadäsen så avskrev min bror några skulder på femhundra spänn, dagen till ära. Jag hade egentligen önskat mig en Punisher-skjorta, men i just det här fallet är jag beredd att se mellan fingrarna. Nu, sju år senare, känns det ganska bra att vara såväl skuld- som skjortfri.

Inte för att jag har någonting emot bålsmycket skjorta som så, men detta var ett bekragat polyesterplagg av Hawaii-modell, med ett gigantiskt tryck föreställande Frank Castle rakt över knäppningen.
Själva motivet var lika smäckert som läckert, men som klädsel var det ett dräpnde karateslag i ansiktet på god smak. Det vore som att smörja in bringa och rygg med tapetklister och sedan rulla runt bland Okej-affischer, något som dråpligt nog inte alls är okej.

punisherjane.jpg

Dödskalletröja och skinnpaj. Kan man osa mera muck?

Nu hänger åskan som en smocka i luften. Det är varmt och kvavt och min granne verkar snickra på någon form av Alfons Åberg-helikopter en trappa upp.
Verkar bli en riktigt bra dag.

Fågel, fisk eller mitt emellan?

Att vara antingen Katt eller hundmänniska är nästan någonting som man förväntas vara, men varför är det aldrig någon som undrar om man är fågel eller fiskmänniska?
Petter har väl ändå klart och tydligt bevisat att en mäktig fisktank fylld med action är bra mycket tuffare än lurviga soffliggare. Katter har inte varit coola sedan judarna pyramidglada dagar, och hundar ska vi fan inte ens prata om. Mer misslyckad evolution får man leta efter. Från fruktad jägare till bortklemad låtsaskompis som inte ens kan gå på toaletten utan att fråga om lov.
Nej, skapelsens krona stavas varken katt eller hund, eller fisk. Den stavas kyckling!

Små, mjuka tuggleksaker i dunfodral som skuttar runt och myspiper. Hjärtat smälter och blir till mjukost varje gång jag ser en sådan hjälplös liten krake vagga omkring. De är bedårande gulliga och man vill dem absolut ingenting ont här i världen.
Inte förän de blir gamla och fula, för då skickas de på spaweekend i kryddhyllan där det bjuds på deluxemassage med oljor och lukta gott. Sen får de svettas i någon timme över en bädd av glödande grillbriketter. Mumselisnask så gott!

Kycklingen ser till att fylla en funktion genom samtliga faser här i livet. Det är inte många andra djur som är lika fulländade på det sättet, inte med samma lysande smakresultat i alla fall.
Hundvalpar är förstås snäppet sötare, men det anses lite fult att äta hund här i Sverige, och jag tvivlar ändå på att hund gör sig lika bra bland wookgrönsakerna.
Dessutom kan man inte sätta gamla hundhonor på att avla fram frukostägg och omeletter, så kycklingen går även segrande ur den duellen. Snudd på.

Mitt kommande förslag kan låta en smula fascistiskt, men borde man inte kunna införa samma behandlingsschema för pensionärer, så de kommer till någon form av användning efter klimakterier och höftoperationer? Av med guldklockan bara och sen ned i köttkvarnen.
Jag bara slänger ut möjligheten där för samhället att försona sig med och sedan begagna efter behag. En idealbild med civilisationen och nationens bästa i tanke.

Sån är jag. En visionär med ett hjärta av guld. Jag bryr mig för mycket, och det är min börda att bära. Men jag gör det med huvudet högt, så oroa er inte för mig gott folk. Jag vill bara allas bästa. Jag gör det för den gamla och den fria. Den tysta och den glädjerika sköna.

cornflakes.jpg

Inget går till spillo. Av dun gör man till exempel kuddar och täcken, och av tupprens gör man cornflakes och Findus färdiga rätter.

Alternativet är Ensamhet

Med risk för att göra glada gossar bekymrade och driva dystra människor allt längre in i vemodets dunkla vrå, det har nu blivit dags att hålla mitt gamla Vargalöfte och bjuda på tonsatt melankoli.

Mina tankar går ut till Robert som förlorat en bror, och Petra som tappade taget om kärleken. Ingen dör oskuld eftersom livet våldtar oss alla, som kung Carl XVI Gustav en gång sa.

Vädret drar heller inte sitt strå till lyckans lass, och vad passar då bättre än lite svårmod i moll? Deppar man till Varg så deppar man i alla fall i första klass.

Alldeles gratis dessutom.

01. Luftslott 04:37
02. Ändlös Saga 04:03
03. McDonaldsflickan 04:40
04. Pappersbåt 04:39
05. 90210 Gun Hill 04:39
06. Dammänglar 05:31
07. Elvis & Julia 06:25
08. Förlåt 05:41
09. Mörkräddaren 04:40
10. Sista Tåget Hem 04:36
11. Jessicas Värld 04:09
12. Dvala 04:24
13. Du & Jag 04:28
14. Utan Anna 06:27

Petras bonuslåt.
En Visknings Avstånd

Samtliga sånger är inspelade i Studio Varg, men över en period på fyra år. Lite Chinese Democracy med andra ord, förutom att jag aldrig hade ett mål. Jag bara skrev och spelade för att det kändes rätt just då.

alternativ.png

Tryckorginalet ligger tyvärr på en kraschad hårddisk, så jag blev tvungen att scanna skivfodralet med min pungscanner. Allt man scannar ser då ut som pung.

Ps. Att kommentera den bristande kvalitén vore ungefär som att kommentera vikten av att andas luft.