Mitt liv på ett hem

Vattholma elevhem. Det var här det hände. Det var här som en härlig kille förlorade sin oskuld till Döds-Maria, som egentligen var tillsammans med Massmord, som hatade mig öppet men ändå gav mig Javascriptsupport via ICQ när jag kodade hemsidor på Geocities-domäner.

När jag blir känd så kommer den här byggnaden att K-märkas.

Trivia: Här jobbade också Knutbys stolthet, Helge Fossmo – dräparen. Pickadollpastor Fossmo som genom att blott knäppa med fingrarna kunde stryka såväl grannar som fruar ur historien. En man av stolthet och ära. En kyrkans man.

På Vattholma elevhem hade han rollen som tillsynspersonal, vilket i stort sett gick ut på att han lät bli att döda oss. På nätterna kunde man ibland höra hur han yxade sig in hos olika tjejer på hemmet och gifte sig med dem, men om man bortser från att han hjärntvättade barnflickor och arrangerade såväl grann- som hustrumord så var han faktiskt en riktigt trevlig galosch. En hedersman av ridderlig natur. En man av Guds nåde.

n584867742_312394_8435.jpg

På andra våningen levde vi som kungar, och på nätterna gick vi en trappa ned för att plundra och våldta.

Albarapporten, dag fjorton

Petras pojkvänssubstitut kliver på. Den popbågade Komvuxtårtan kliver på. Rock-Frodo kliver på. Men ingen Alba. Inte ens hennes vän högstadiefrisyren har åkt 804:an de senaste dagarna. Kanske hade jag min chans och miste den. Kanske hade jag aldrig någon chans över huvud taget. Kanske står mig nu tusen åter? Jag känner mig vilsen. Jag är en stalker utan objekt. En skugga utan fäste. En docka utav trä som vek av blicken och missade den fallande stjärnan och möjligheten att bli en riktig pojke.

Det här blir den sista Albarapporten tills jag faktiskt har någonting annat än nederlag att rapportera, och för att strutsa fler nederlag behöver jag er hjälp. Den dagen tillfället åter ges, hur ska jag ta till vara på det? Hur ska jag gå tillväga? Jag behöver en vinnande hand att spela nästa gång Fru Fortuna åter ler mot mig.

Som jag ser det har jag fyra alternativ.

#1. Talk the talk: Inget knussel här inte. Man bryter helt enkelt ned sitt offer socialt och vaggar in henne i en falsk känsla av trygghet. När du vunnit hennes förtroende med smicker och verbala gåvor så bjuder du in dig själv på fika med varma mackor och starköl med ubåt. Gammalt, beprövat och bevisligen effektivt då det mänskliga släktträdet fortfarande växer så det knakar.

#2. Back to school special: Man väljer en plats nära mittgången och så fort hon går förbi så slänger man sig över henne och tar någon form av dödsgrepp eller drar henne i toffsarna. Bär hon mössa kan denna med fördel slitas loss och kastas längre bak i bussen. Detta är en enkelt metod som dock faller ganska hårt på sin ineffektivitet. Kan fungera om hon gillar farliga killar och diggar spänningen i att dejta svenskt bus.

#3. Cut the middle man: Även om högstadiefrisyren syns allt mer sällan så ser man honom fortfarande betydligt oftare än Alba-kopian själv. Han kliver dessutom av på min hållplats och jag skulle utan problem kunna klocka honom med en myntfylld socka, baxa honom till ett safe house och sedan mjölka honom på information. Vill man vara mindre dramatisk kan man försöka resonera med honom utan våld, men sånt där är ju svårt att planera i förväg.

Det här är väl den metoden som känns absolut enklast, men också den absolut minst filmiska. Det är ingenting man baserar en kioskvältare på direkt, och jag vill inte behöva ljuga mer än nödvändigt när Neil Strauss ska spökskriva mina memoarer. Det här är plan C, som bäst.

#4. I scream for Ice cream: Det här är det enda tipset som budats över direkt från fiendeland, och det är så enkelt att vilken dövstum jävel som helst kan praktisera det. Tekniken går ut på att man slungar fram ett glassogram till damen i fråga, komplett med hälsning och kontaktuppgifter. Förslagsvis innan man ska kliva av bussen så man inte skjuter kärlekens skuta i sank med förödande kallprat.

Jag gillar verkligen den här idén, men nackdelen är att den redan är prövad och bevisad vara en Svarte Petter i leken. För mindre än två år sedan försökte jag vinna en kvinnas gunst med ett glasspaket bestående av en smäktande Daimstrut och ett sexpack bindor, allt vackert förpackat i en Metrosida snörad med flätat gräs. Och hur tror ni själva att det gick? Naturligtvis så låg hon istället med gravt förståndshandikappade Jens som varken bjudit på glass eller mensskydd. Så jävla typiskt kvinnor. Fullkomligt oberäkneliga.

Så, vilket av dessa alternativ ska jag välja? Eller har du om möjligt ett ännu bättre recept på förförelse? Var inte blyg. Våga inleda i frestelse. Det bästa förslaget kommer att belönas med en Buttrixflint!

imag1326_1184752324.jpg

Du är glass värd, inte ett öre mer!

Albarapporten, dag tretton

Att varje morgon kliva ombord på 804:an i Uppsala och färdas riksväg 55 mot Enköping är ganska så exakt det längsta från en festlig road movie man kan komma. Stämningen är likgiltig som bäst, och prasslet från enkelbiljetterna och dagens Metro blandas med svavelosande suckar som skvallrar om dödsångest och sexuell otillräcklighet. Det enda passagerarna har gemensamt är den obefintliga respekten för chaufförens bedjan om bältesbruk och den delade önskan om att han en dag bara ska hålla käften och ratta den rullande massgraven över nästa stup.

Men inte alla dagar. Det finns undantag, om än så få. Vissa dagar är livet en lek. En romantisk komedi. En våffla med nötkross. Vissa dagar, men oftast är det bara en vanlig jävla vaniljpuck som tappats i gruset, och bakom står Gud och skrattar med en storstrut i näven.

Det här är en sån dag.

Besvikelsen är total. Vart är hon? Var är Alba-kopian? Är min tur över, redan? Har jag love peakat vid ynka tjugosex? Kan Cupid inte ens träffa åttio kilo härlig kille så är han en helt bedrövlig skytt och borde avväpnas på stubinen. Ge bågen till någon annan, någon som vet hur man hanterar ett vapen. Någon som vet hur man siktar. Någon med lite bättre killcount. Typ Christer Pettersson.

dsc-0014.jpg

På väg hem från affären hamnade jag bakom ett par som bar på varsin kasse och ändå hade orken att hålla hand. Tanken var att skjuta av en bild på spektaklet för att sedan smäda dem här i ett desperat försök att ta fokus från min egen bitterhet, men innan jag hann komma till skott så släppte de taget och han tog istället på sig hela bärbördan. De var så sött att jag stannade till och spydde lite bakom en stoppskylt. När jag var klar hade de försvunnit, och jag tog då istället kort på denna rostiga fallossymbol. Screwed for her pleasure?

Tack för maten

Ännu en natt på hotellet. Det står mat i kylskåpet. En låda med köttfärslimpa och klyftpotatis samt en Yoghurtpannacotta. Det är Tessas lunch för i morgon, men hon sa att jag fick ta pannacottan om jag ville, och det ville jag ju. Tänker dock äta upp köttfärslimpan också. Har man gett A så får man ge B.

Nygooglad och nykysst

Ännu en morgon har grytt, och här ligger jag i antikgrekiskt schäslongläge med tangentbordet i knät och är nöjd med mitt liv. ”Vad har du att vara nöjd med din överkokta säck med skit”, tänker kanske du då. Och jo du, det ska jag berätta.

En gentleman kysser sällan och tjallar, men själv startar jag gärna telefonkedja och i går fick jag mig en svängom på hångelkarusellen så det stod härliga till. Vi snackar en redig jäkla smällkyss så jag nästan flaxade ur dojorna av attacken. Ett riktigt brottasnedpåbackenhångel liksom. Det var en mysig avslutning på en trevlig kväll full av oxfilépasta och Red Stripes, men några fjärilars vingslag känns ännu inte av. Inga insekter alls, inte ens på larvstadiet. Förvisso förväntat, men det var värt ett försök i alla fall.

Någonting jag däremot känner av är mitt Schulmankomplex som resulterat i att jag googlat mig själv, och söker man på ”likdel” så är mitt Gamereactorkrypin det första man får upp. Nummer två är ett påstående om att likdelar ska ha hittats på en återvinningsstation, något som känns direkt gripet ur luften och något jag vill dementera här och nu. Jag har aldrig återvunnit något i hela mitt liv. Jag kastar allt. Ugnsgaller, drömmar och växelpengar – allt går ned i samma mulljaktenpåse och rakt i den bruna tunnan. Sen skrattar jag gott medan jag rattar kärran till Bredsand och hivar bilbatteriet i Mälaren.

Det var allt för denna helg, men på måndag är jag tillbaka med ännu en Albarapport och hoppas även kunna leverera en annan rolig nyhet. Någon som kan gissa vad? Vinnaren får ett bilbatteri kastat i Mälaren.

goog.png

3920 träffar, och vem är nummer ett? Schulman finns däremot ingenstans att finna. Patetiskt.

Levande jävla lik

Tillagt 12/06/2013: Detta är ett av de två arbetsprov som knep mig jobbet som spelskribent på Gamereactor våren 2008.

George A Romero visste det. Keiji Inafune visste det. Capcom visste det, och Microsoft visste det. Ge folket vad folket vill ha, och folket vill ha köpcenter smockelipangladdade med infekterade kannibaler och kvinnor i nöd.

Du är Frank West, en läderprydd frilansfotograf på ett knäck om oroligheterna i en National Guard-ockuperad småstad mitt ute i Amerikas ingenstans. Du släpps av på taket till Willamette Parkview Mall med 72 timmar att samla så mycket material till ditt scoop som du bara kan, sen är det tänkt att du ska ta helikoptern hem och leva gott på dina fotohonorarer. Men riktigt så enkelt blir det naturligtvis inte.

Det tar inte mer än några minuter innan den första zombievågen sköljer över Frank. Vi snackar levande jävla lik med riktigt taskig attityd, och de få överlevande kunderna decimeras snabbare än du hinner göra pölsa av anfallsstyrkan. Detta är naturligtvis fruktansvärt, men fruktansvärda bilder ger också fruktansvärt bra betalt, något som Frank är väl medveten om. Riktigt snygga foton ger dessutom prestigepoäng som drillar Frank till en våldsman av rang då det vankas slagsmål.

I början tyckte jag att kameran var ett djävulens verktyg och en rätt trist funktion, men att dokumentera dessa vandrande vålnader när de frossar i den mänskliga anatomin blir snart lika beroendeframkallande som själva styckandet av förmultnande zombiekotletter. Men allt handlar givetvis inte om att ta den perfekta bilden. Frank är ingen maskin utan en man med känslor och ballar av stål. I jakten på sanningen får du hjälpa människor strandsats runtom i köpcentret och föra dem till säkerhet. Dessa människor är tyvärr minst lika korkade som de levande döda, och orsakar nästan mer frustration än dina köttätande ovänner.

Det finns mer än 250 olika redskap att dräpa dödgångare med. Motorsågar, gräsklippare, rosa plastsvärd och baseballträn för att bara nämna en handfull exempel. Själv är jag barnsligt förtjust i katanan. Jag svingar mig fram bland haltande kadaver som Martha Stewart i sitt kök. Den hackar, skalar och tärnar, allt man kan önska sig när man ska likvidera vandrande vålnader. Samtliga vapen har dock en väldigt begränsad hållbarhetstid, och du kan bara bära med dig ett visst antal lösöre åt gången. Värt att tänka på är också att det rosa plastsvärdet faktiskt inte är mäktigare än pennan, så en god bok kan också visa sig komma väl till hands.

Keiji Inafune har sagt att han ville ge Frank en ”vanlig” look till skillnad från de sedvanliga sockersöta animefjollorna man brukar bjudas på när det serveras asiatiskt. Men vad Keiji anser vara normalt anser vi västerlänningar vara en östeuropeisk hallick. Själv tycker jag att skinnpaj verkar himla opraktiskt att smiska levande död stjärt i, men tack och lov så befinner man sig som bekant i ett varuhus kan utan problem svida om till en flådig kostym och göra jobbet Vincent Vega-style. Eller varför inte röja upp bland kanibalerna i drag? Variationen på ombyten är långt ifrån lika generös som utbudet av bödelsdon, men det här är å andra sidan en zombieslasher och inte en klippdocka. För den ihärdige spelaren väntar dock en babyblå belöning att röja runt i, vilket blir ett nostalgiskt tårtkalas tillsammans med en skumgummiladdad armkanon.

Spelkontrollen lämnar en del att önska vad gäller Franks avancerade judokunskaper, men vad gör det när man kan saxa zombielemmar med säckatör? Att fullkomligt duschas utav blod och extremiteter kommer alltid att kittla lite skönare i kistan än en hederlig gammal rallarsving. Bortsett från det så tycker jag att det flyter på bra, även om jag kanske anser att Franke har lite väl otymplig benstomme.

Det här är så nära en tia det bara går att nå, laddningstiderna och de frustrerande korkade överlevarna till trots. Visst är det lite kort, men spelglädjen är total och jag varvade det sex gånger innan jag kände att det var dags att gå vidare. Att det dessutom levererar så mycket ond bråd död att det totalförbjudits i Tyskland, nationen som gasade ihjäl sex miljoner judar i ett huj, säger också en hel del. Då vet man att man får mycket blodsutgjutelse för veckopengen.

deadrising.jpg

Till kamera är det snyggt med skinnpaj och blod.

Grafik: 8 / Spelbarhet: 9 / Ljud: 8 / Hållbarhet: 9 / Mitt betyg: 9

Minus: Lite för kort och lite för lätt. Mycket laddningstider och blondinkorkad artificiell intelligens
Plus: En miljard zombies gånger en miljard vapen är lika med en massa miljarder kul

Klipp dig och köp en konsol

Nu är det inte många dagar kvar. Fräcka bilstölder, fräcka träningsoveraller och fräckt bling – allt samlat på en och samma skiva, snart i en konsol nära dig.

Jag talar naturligtvis (?) om GTA VI. Grand Theft Auto IV, spelet som tokhypats så till den milda grad att folk valt att tälta (!) utanför Webhallen i hopp om att norpa ett av de allra första exemplaren. Den 9:e April dök de första snåljåparna upp, något som innebär att de levt det ljuva luffarlivet i fjorton dagar när detta skrivs.

Men kanske är luffarlivet bättre än att inte ha något liv alls, vilket man väl får anta är alternativet. För på vilket sätt verkar detta vara en bra idé? Visst, de första kunderna får även en sprillans ny Playstation 3 för blott en krona, men hade man istället spenderat samma tid i till exempel en gaffeltruck så hade slutresultatet kunnat bli ändock mysigare. Även med minimilön, skattat och klart, blir det i runda slängar åtta lök att plocka ut för hela väntetiden. Avrundat nedåt. Förutsatt att de jobbar helger förstås, vilket ju med OB ändå bara skulle bli ofantligt mycket mer.

Med de pengarna kunde man köpt ett Xbox 360 och en PS3, och ändå varje natt krupit ned i en rumstempererad säng med mammas köttbullar i kistan. En ganska okej deal ändå, i alla fall om alternativet är ett plaskblött kupoltält och Bic-grillad Lidl-schnitzel.

img_5286_1208778832.jpg

- Jag delar inte din åsikt, men jag är beredd att luffa i två veckor för din rätt att bruka uttrycket ”klipp dig och skaffa ett jobb”.

Hegethorns Ruffel & Båg AB

Tanken var att ta några dagars bloggsemester, men det är ju praktiskt helt jävla omöjligt att slappna av när världen ser ut som den gör. Skit händer, hela tiden, överallt, jämt. Det är svårt att ens göra en så pass enkel sak som att kliva ur sängen utan att sätta foten rakt i en saftig hög. Ett färskt exempel på detta är den näve exkrementer som aporna på Hegethorns Foto AB kastade i ansikte på mig tidigare i dag.

Tacken för att jag beställt en scanner från Hegethorns Foto AB var att Hegethorns Foto AB lovade ett pris men fakturerade ett annat, som om jag inte vore snål nog att själv ha stenkoll på vilka priser jag godkänt för fakturering. Frakten (som enligt löfte skulle ligga på under hundralappen) hade Hegethorns Foto AB valt att chockhöja med 100%. Ingen förklaring varför, eller ursäkt därför, eller ens en direkt smädelse bara för att. Bara dubbla avtalade kostnaden – PANG – rakt i nyllet.

Jag blev så rasande att jag gick raka vägen till Posten och hämtade ut mitt paket och betalade utan att säga ett ord om saken. Betvivlar att de vågar göra om det misstaget snart igen.

3329083_10.jpg

Vem tänker på barnen i Afrika

Jag publicerade för två dagar sedan den tredje delen av Albarapporten, där jag – i ett svagt ögonblick – skojade om att Alba-kopian kanske hade dragit till Stockholm, eller dött. För detta vill jag nu be om ursäkt. När man inte själv är död är det svårt att sätta sig in i en död människas situation. Jag insåg helt enkelt inte hur provocerande det var.

Tydligen dör det folk över hela landet, jämt. Ja, till och med över hela världen. I vissa nationer är det så illa att människor dör av ålder. Ålder liksom. Och här har jag gått och åldrats med ett leende på läpparna som en jävla idiot, trots jag i själva verket befinner mig på ett expresståg mot livets ändhållplats.

I vissa länder är det dessutom än mer illa ställt. Som i Afrika. Där är hög medelålder inte ens ett problem. Har du inte fötts med Ebola-slev i munnen hinner förmodligen hunger, AIDS eller konsekvenserna av ett infekterat machetehugg ikapp dig innan fader tid nått fram. Absolut ingenting att skoja om. Inte heller en sån sak som att folk har dragit till Stockholm. Det finns trots allt många i Afrika som inte ens bor i Stockholm.

Men det är inte bara jag som gjort mig skyldig till handling före tanke. Under en av mina morgonpromenader visade det sig att någon blödig jävel gått och tänt levande ljus på tågstationen, precis där i trappan som leder upp från gångtunneln till perrongen. Troligtvis till minne av den pojke som hoppade framför tåget förra veckan. Jag kände honom inte personligen, men som alltid i en så här liten stad så befinner sig offret inte många led bort i bekantskapskretsen.

Därför blev jag vid åsynen av dessa ljus topp tunnor rasande, och utom mig av vrede rusade jag vrålande genom ljusgruppen så att marschaller och nallar yrde i luften. Är det detta vi nordbor har sjunkit till? Ett gäng ljuvliga mjukisar som bara går omkring och bryr sig om varandra? Det finns ju för helvete folk som blir påkörda av alla möjliga saker i Afrika! Förmodligen. Eller i alla fall trampade av skenande buffelhjordar. Var är dessa människors minneslund? Var är dessa människors ljus i trapp? Vem bryr sig om dem?

Och som om inte detta vore nog så stod det ett trettiotal slipsprydda löneslavar på perrongen i väntan på tåget som skulle ta dem till ännu en spångmarsch i hamsterhjulet. Hur fan man kan gå till jobbet när det finns folk i Afrika som inte ens har något jobb? ”Freedom!”, vrålade jag, och sparkade in en av läderportföljerna i ett passerande godsvagn, eventuellt på väg till Afrika.

I Expressens Söndagsbilaga publicerade man samma dag en artikel om hudvård, trots att de på Expressen är väl medvetna om att det finns människor i Afrika som knappt har någon hud. De har bara ett knaperstekt svart skal. Och där går de runt, i Afrika. Påkörda, utan jobb och med ovårdad hud och tror att ingen bryr sig. Men jag bryr mig.

Jag bryr mig.

3321730_77.jpg

Mmm, jojo, där ligger du och har det bra, långt från problemen på savannen.

Tillägg 12/06/2013: För att förtydliga – vilket nog är på sin plats så här fem år senare – var detta alltså en reaktion på Englamordet, eller snarare en reaktion på den empatireserv som alltid dyker upp i bakvattnet av nationella tragedier med kommentarer av slaget ”varför bry sig om en död svensk när det dör tusentals barn i Afrika dagligen”, som om att inte bry sig alls vore den föredragna vägen att gå. Att man själv

Ett härligt men fult barn

Jag försöker verkligen att vara snygg. Gör så gott jag kan. För allas trevnad, men givetvis också mycket för mig egen skull för att själv kunna skörda skönhetens alla fördelar.

Det finns grovt räknat tre fördelar med att vara bra jävla snygg. Poontang, gratis påfyllning och chansen att bli upptäckt och därefter nya Bengt Dahlqvist. Det finansiella värdet på denna behållning är 500 spänn i månaden, något som lockar många ungdomar att osa lite extra gök.

Men det är inte alltid så lätt. För att framstå som en hunk av rang krävs det att du är en väldigt salt kille i grunden, ända in i urberget. Detta är alltså en naturlig sälta och ingenting man kan skaffa sig genom att smörja in sig med, till exempel, lantchips. Vissa har den från födseln och andra måste jobba lite hårdare för att köttet ska ta smak. En del tar dock i så hårt när de kryddar sin karaktär att det bara smakar beskt, och andra verkar inte ta upp någon arom över huvud taget. Själv vill jag nog tro att jag är lite av en gädda enligt Melkers recept. Saltad efter behag helt enkelt.

Men det har inte varit lätt. Redan i förlossningssalen hånades jag för mitt ofördelaktiga yttre. Barnmorskan som tog emot mig undrade om mamma inte ångrade sig när hon nu såg hur ful jag var (och det gjorde hon naturligtvis). Trist start på dagen liksom.

Hur osäker är man inuti om man måste trycka ned ett foster för att känna sig nöjd med sig själv liksom? Jag menar, här glider jag ut och lyckligt ovetandes om rådande skönhetsideal och tror att man ska vara the talk of the town, men direkt i ankomsthallen står det någon bitter jävel och ska plocka ned en på jorden. Inte de bästa förutsättningarna för en okränkbar självkänsla direkt. Fem sekunder efter man sett dagens ljus så börjas det. Hade ju utvecklat första gradens anorexi efter en kvart, och när vi kom hem från BB körde jag ett riktigt svettigt tvåtimmarspass på Chuck Norris patenterade TotalGYM.

Tack och lov tog jag aldrig någon allvarligare skada utav hennes svekfulla smädelser, och de dagar det känns som tyngst brukar jag trösta mig med att hon förmodligen är död nu.