Tvåla till en kines

Att jobba på hotell har likt de flesta yrken sina för- och nackdelar, men framförallt så ha det sina fördomar. Fördomar är naturligtvis något styggt och skamligt och bör inte främjas på något sätt, men när man har med så mycket människor från olika länder och kulturer att göra så får man förr eller senare vatten på sin kvarn.

Hur klyschigt känns det liksom inte när en törstig ryss kommer till receptionen för att handla mineralvatten, men ber om en flaska vodka istället? Eller när den där zigenaren man dragit sig för att hyra ut ett enkelrum till sedan fyller det med farfarsgubbar och släktingar i så många led tillbaka att man ibland kan höra apor som svingar runt där inne. Sen får vi inte glömma alla proppmätta amerikanare, tyskar som vägrar tillkännage engelskan som gemensam nämnare och kroppsodörernas guldmedaljörer – asiaterna.

Jag vet inte om det är en erkänd fördom att asiater stinker öppen grav, men i så fall får jag väl mynta den här och nu. ”Öppen grav, kan det verkligen stämma? Låter som en överdrift”, tänker kanske du då, men jag skulle med handen på hjärtat hellre skeda en hel festival tillsammans med Bajsmannen än att bila ned till Hyltebruk med en japansk affärsman. Hur ett folkslag så nästintill radiostyrt av hederskodex kan stinka så förnedrande illa är sannerligen en tankenöt.

För att råda bot på denna nyligen etablerade fördom måste vi alla dra vårt strå till stacken. Man får använda de medel som finns till hands. Stänk en skvätt Loka på en särskilt lortig kines eller cykla på dem så att de faller i ån. Finns inga hygienartiklar till hands så kan en sån enkel sak som att bara spotta lite på dem och gnugga av den värsta smutsen med en näsduk göra under.

I början kommer många förmodligen att streta emot, men ge det två-tre hundra år och ”kinestvätt” kommer vara lika accepterat som att morsa på en granne i hissen.

Gubbe i låda räddar skitfilm från bottenbetyg

Jag såg 10.000 BC igår. En ganska blek Apocalypto-suppleant om en tid då ett rassligt benspjut var det finaste man kunde ge en annan människa, i bålen, så man slapp leva. Kollade precis läget på IMDB och ser att den snittar ynkliga 4,9 på betygskalan, något jag naturligtvis borde ha kollat upp innan jag slantade upp nio skinande gulddubloner för denna okristliga upplevelse.

Kanske är det orättvist att jämföra denna stenålders-sci-fi med eleganta Apocalypto, men när man blivit bortskämd med Mel Gibsons nazistiskt strikta språkåtergivning känns det lite väl studentspex att begåva sina vildar med prickfria engelskakunskaper bara för att man fruktar alla undertextintolleranta analfabeters vrede på hemmaplanen. Jag hade över huvud taget hoppats på en mer dokumentärlik berättelse i stil med March of the Penguins. Hur tufft hade inte det varit? Att bara få följa med som en åskådare i stenåldersvardagen. Personligen så tycker jag att min förhoppning bara på idéstadiet känns betydligt bättre än denna hyllning till kärlekens universalkraft som Roland Emmerich skitit ihop.

Effektmässigt var det inte heller mycket att glädjas åt. Snyggt nog för att man inte skulle bli förbannad, men inte tillräckligt snyggt för att man skulle förlåta de identitetslösa Kalle Dussin-karaktärerna med sina perfekta tandrader och Ung vänster-frisyrer.

Vill du frossa i flintstensyxor, benknäck och skallfrakturer? Ja, då är 10.000 BC ingenting jag med gott samvete kan rekommendera. Vill du däremot omskolas i allt du trodde dig veta om pyramidbygge samtidigt som du skrattar tarmarna ur position åt en blind gubbe som förvaras i någon slags golvlåda så råder jag dig att boka biljetter redan idag. Faktum är att det sistnämnda är bland det roligaste jag har sett på mycket länge. Ibland när jag tittar på film så brukar jag tänka att ”här borde man ha kastat in det här och det där, för det skulle vara så oväntat och galet roligt”, och det är precis det Roland har gjort i 10.000 BC. Det går från att vara halvmossigt och lite vemodigt till hysteriskt rolig på typ en halv sekund. Kanske var filmen hela tiden tänkt som en komedi och att gubblådan skrevs innan författarstrejken och resten av manuset plitades ihop av praktikanter, rekvisitörer och bespisningspersonal. Ett inte helt orimligt antagande, faktiskt.

Biobesöket i övrigt var precis vad man kunnat förvänta sig. Redan halvvägs in i reklamen så påmindes man om varför film gör sig bäst importerad direkt ned i Tv-soffan. Det prasslades, skramlades, snackades och släpptes väder. I reklamen kan jag visserligen bita ihop och acceptera flera av dessa små oförträffligheter, men man brukar också redan då kunna skapa sig en uppfattning om vilka som kan bete sig bland folk och vilka som borde tystas för all framtid. Snillet i fåtöljen bredvid började till exempel skicka SMS mitt i filmen och lyste upp hela salongen med sin Batsignal till display, och den muntra trion strax bakom hade tydligen bara råd med en påse konfektyrer, ett problem som löstes till allas nackdel med att den fick åka i skytteltrafik mellan de tre tryffelsvinen. Lustigt nog så var det lillkillen i sätet framför, som jag felaktigt stämplat som snackpåse, som skötte sig bäst under föreställningen. Kanske finns det hopp för dagens ungdom trots allt?

Nåväl, för att summera:

Jag såg en hackspett idag, i full färd med att hacka sig ett bo. Det tyckte jag var en ganska ball upplevelse. 10.000 BC var något helt annat.

3247856_43.jpg

För nittio svenska riksdaler kan man få 13,5 liter påskmust, 1,8 Capricciosor, 180 Refresher eller en fasansfull filmupplevelse. Välj själv.

Okristligt möbelövergrepp

Vi har fått en massagefåtölj på jobbet. Den står i hotell-lobbyn och osar fint etablissemang så att alla direktörer och fabrikörer som bor här ska kunna få sina ömma stjärtar ett litet åk. Även vi i receptionen får ta oss en svängom (tror jag), och jag var givetvis själv inte sen att utnyttja detta privilegie en natt när ålderns höst gjorde sig lite extra påtaglig.

För några år sedan hade vi en liknande bekvämlighetspjäs i lobbyn, och det var med minnet utav denna fest för såväl lemmar som bål jag slog mig ned för en skön stund denna kväll. Först skulle man ställa in längd, vikt, postnummer, avgångsbetyg och för en mer personlig och skräddarsydd upplevelse, men ”skit i det du stoljävel”, tänkte jag och sparkade igång maskineriet.

Först brummade den lite mysigt, som för att berätta att ”dig tycker jag om”. Sen fälldes den bakåt, och – SMOCK! – så blev du rånad på allt du trodde dig veta om komfort och bekvämligheter.

Det var kugghjul och klubbor i ett fasansfullt samspel, och bollar och klossar (och antagligen ett och annat spjut) i kroppens samtliga konkaver. Jag gisslades obarmhärtigt i tio minuter innan jag med gråten i halsen kastade in handduken och erkände mig besegrad.

I ett formulär som hängde vid armstödet kunde man fylla i vad man tyckte om detta läderkamouflerade tortyrredskap. Alternativen var Bra, Mycket bra eller Inte så bra. Alternativet bra våldtagen saknades dock, så min egen feedback uteblev.

3243794_53.jpg
Lite massage någon?

Kalk – den moderne mannens kryptonit

Det här blir en blogg om kalk, så alla som diggar kalk bör spärra upp korpgluggarna lite extra mycket. Men inte för

Skälet till dagens kalkblogg är att jag tröttnat rejält på vattnet i den här staden. Kalkhalten är löjligt hög. Man behöver inte ens köpa kritor i skolan för att ungarna är så mättade med kalk att de kan skriva på svarta tavlan direkt med sina feta små prinskorvar till fingrar.

Lufttorka glas och gafflar blir det inte heller tal om, för gör man det så ser det ut som om man har diskat med en tavelsudd. Inte så jäkla sexigt när man ska bjuda fint besök på lådvin och mandeltorsk.

Nu tänker du kanske att jag kan sluta gnälla och torka min disk för hand istället, men av någon anledning så har IKEA valt att sticka sina handdukar av galon, vilket innebär att de inte suger i sig en enda jävla droppe kalk! Och att torktumla disken blir det ju inte heller tal om, för det misstaget gör man inte om fem gånger.

795272.jpg

Kasta kalk på alla du inte tycker om.

Levande jävla lik med bitter eftersmak

I slutet av nittonhundratalet fyndade jag George A. Romeros Day of the Dead för en femtiolapp i en suspekt butik som troligtvis hälade kantstött stöldgods. Men vad brydde jag mig om det? Jag hade ju precis bokat in mitt livs fösta möte med de levande döda.

Att börja i slutet i Romeros Dead-trilogi (som nu är en kvadrologi) kan kanske tyckas lite radikalt, men just då hade jag inte en aning om att det fanns fler bär på busken. Hade jag vetat detta hade jag antagligen startat i andra änden, men eftersom samtliga delar är fristående så spelar det egentligen ingen större roll, om man bortser från underhållningsvärdet.

Day of the Dead är ingen lysande film. Ett helt okej tidsfördriv, men fortfarande blott en efterbliven kusin till genrens övermän, likt Night of the living Dead och Dawn of the Dead. Båda dessa har fått smaka på botoxsprutan och nyproducerats för att mätta MTV-generationens blodtörst och hunger efter riktigt snabba klipp. Den upphottade Night of the living Dead kom i och för sig redan på nittiotalet och var ett direkt plagiat på originalet, om än denna gången i fär, och har ironiskt nog åldrats sämre.

Dawn of the Dead bjöd däremot på något helt nytt. Det var i stort sett bara köpcentret och namnet som var detsamma, resten var en orgie i splatter, snusk och atletiska kadaver. Den här typen av nyproduktioner flaxas det mycket underläpp om inne på IMDB, men själv omfamnar jag fenomenet med såväl armar som ben. En riktig klängkram liksom. Jag vill bara klä av och befrukta det, så mycket tycker jag om det. Mer zombies, hur i hela friden kan det bli fel?

Ja, denna liberala syn på zombie-svängens nytändning fick jag äta upp idag.

Första gången jag hörde ryktet om en nyinspelning av Day of the Dead var det Rob Zombie som påstods ro skutan i land, men nu kan jag inte hitta något som säger att han överhuvudtaget var påtänkt för uppdraget. Istället blev det Steve Miner som tog över rodret. Mr Lake Palcid, eller om man hellre vill minnas honom som regissören till Fredagen den 13:e II och III, men det vill man väl inte?

Det tog ungefär tjugo minuter innan den pubertala dialogen fick det att klia i zapptummen, och värre skulle det bli. ”Uppfräschningen” av Day of the Dead är verkligen oförlåtligt uselt. Jag trodde inte att det var möjligt att ta sig an en lågbudgetnagelbitare från åttiotalet och göra den sämre, men här har vi ett tydligt bevis på att det går galant. Och det här är ändå en helt ny historia, även om Bub och militärbasen finns med. Så varför inte i alla fall försöka åstadkomma någonting vettigt? Vad hade manusförfattarna för Kvitt eller Dubbelt-deadline egentligen?

- Ni har sextio sekunder, från och med.. nu!

Till och med mina gamla filmplot om en nattportier i fyrtiotalets Paris är bättre, där Europa är invaderat av nazizombies och Luke Perry spelar bitter hotellreceptionist med smak för sexskjutare och kvinnor i nöd. Jag skulle spela in hela Titanic-budgeten bara på biobiljetterna, och sedan dubbla intäkten i DVD-försäljning. Men får jag några miljoner? Nej, de gåsleverfeta Hollywoodmagnaterna har nämligen fullt upp med att torka varandra i röven med sina värdepapper, och Day of the Dead kan vara den skrovligaste dassrullen hittills.

leportierdenuit.jpg

Du kan undvika domedagen, så länge du håller videon fri från Day of the Dead-kassetter och välfylld med Le Portier de Nuit.

Dödspromenad: Extrem kondition

Det är Lost Planet: Extreme Condition ute idag. För den som inte är bekant med Capcoms iskalla sci-fi-skjutare i tredje person så innebär det att samtliga vårtecken har fått smaka på gamle vresige Farbror Frosts kalla hand, en man som brett ut sig över asfalt och betong som om staden vore en infisen fåtölj.

Är ledig den här veckan, och därför vaknade jag givetvis 03:50, utan att kunna somna om. Fast jag gillar de där timmarna vid övergången från natt till morgon. Gryning, tror jag det kallas. Det är fridfullt, och just därför passade jag på att ge mig ut i fimbulvintern för att motionera bort en bit kladdkaka från i fredags.

Efter tio minuter hade halsduken frusit fast till en solid stödkrage av is. Benen tappade känseln efter tjugo, och på lite mindre än en halvtimme så var även livsglädjen även den mer eller mindre bortdomnad.

Men livslust resulterar inte i några sexpack, och vill man vara Slim Fit McDelicious till strandsäsongen så är världsförakt ett litet pris att betala. Och vem behöver ett gott skratt så länge man har en helkroppsspegel och energi nog att flexa loss till långt in på eftermiddan?

Tänkte samla den kraften nu framför remaken av Day of the Dead, och samtidigt passa på att tina upp med en rykande het skål av min infernaliskt heta Chili Con Carnage.

3232766_68.jpg

Smaka mitt heta bly Farbror Gubbjävel!

Arga muskelbyggare i Y-front tar mig med storm

Det är få filmer som får mig att önska att de varade för evigt. Casino är en, Pestens tid är en annan. Jag vet inte vad det är med dem. Den senare är ju i ärlighetens namn inte ens speciellt bra. Kanske är det bara det band man knyter till karaktärerna som gör att man inte vill förlora dem. Kanske är det någonting helt annat. Det enda jag vet är att den senaste filmen som fick mig att önska oändligt mycket mer var machokaskaden 300.

Denna fontän utav ond bråd död och kroppsdelar som smattrar mot bergväggarna borde vara rena rama folkfesten som enar människor, inte vänder dem emot varandra. Trots detta så delades min egen vänskapskrets i två läger strax efter premiären – jag i det ena, och en klase praktknölar i den andra. Men många svaga sinnen skrämmer inte ett starkt, så jag står på mig, trots att jag vet att de kommer att skallra sina gnisslande löständer och skandera att jag gillade Stephen Kings The Shining bättre än Stanley Kubricks, ett argument som bara har åtta år på nacken och dessutom berör en helt annan filmkategori. Känns väl ungefär lika övertygande som aktuellt.

Till mitt försvar kan dock tilläggas att jag älskar både Steffe och Stanleys The Shining och har därför svårt att välja en favorit. Om detta får man naturligtvis tycka vad man vill, utan att jag behöver bry mig.

Jag har aldrig betygsatt 300, och heller aldrig tänkt så mycket på det. Det är bara en underbar film som bjuder på allt man kan önska sig när man hungrar efter riktigt brutalt videovåld. Det är arga muskelbyggare i Y-front, klingande stål och repliker med kolossala mängder testosteron, pung och bas. Dessutom skonas man helt från de krystade sexscenerna som gärna ploppar upp likt två flexade manspattar i valfri Stallonekalkon, något jag är välsignat tacksam över. Missförstå mig dock rätt; jag uppskattar barhudade bitches lika mycket som en annan, men var sak har sin tid och plats, och det finns dessutom en speciell avdelning i videobutiken för dessa filmer. Redan som ung och pubertal tyckte jag att det blev anfäkta och anamma så pinsamt så fort någon statist fläkte upp portarna till lustgården för filmens hjälte/hjärtekrossare. Jag bara satt blixtstilla för att ingen skulle tro att jag var en liten smutsig lort som njöt utav denna otuktens celebration.

Nåväl. Vem skulle jag då rekommendera denna film? Tjaa, hatar du visuellt storslagna epos med mycket våld och en hårdkokt dialog? Ja, då kommer du antagligen att avsky 300, filmen som baserats på Frank Millers skötebarn med samma namn. Är för homosexuell för 300 kan du istället se någon av dessa tre rullar:

- The Notebook
- Dirty Dancing
- 300, eftersom alla som inte gillar 300 borde matas till klipporna

Ät klippa

Ät klippa

Nazistchock på landsortsbuss

Det var med en nästan barnslig naivitet jag intalat mig själv att resan till Uppsala denna korsfästelsens helgdag skulle bli ”lugn som i graven”. Av samma blåögda skäl hade jag även slagit mig ned näst längst bak i bussen, långt bort från alla buttra chaufförer, pensionärer och eventuella livräddade. ”Aaah!”, hann jag nätt och jämnt utbrista, innan det en hållplats senare klev på en snaggad bamsebjörn med tatuerad tår på kinden och spindelväv på nävarna.

”Kolla grabbar, här bak sitter det en jävel med basker! Varför har du basker på dig för?”, vrålade han när han kom klampande nedför gången. ”Det är i och för sig ingen basker, utan en flat cap”, svarade jag, och önskade att jag valt mina sista ord med lite mer omsorg. Baskerfrågan visade sig dock vara en så kallad false flag operation, och det som i själva verket pockade på bamsebjörnens uppmärksamhet var min luddiga partitillhörighet. ”Vad röstade du på? Jag vill veta vad du röstade på i senaste valet!”, mer krävde än frågade han med en slags nyfiken aggressivitet. Innan jag hunnit svara fyllde han dock själv i med ett ”Du ser ut att vara nationalsocialist, är du det?!”. ”Nej, det kan jag väl inte påstå”, svarade jag, men önskade just där och då att jag varit det (eller åtminstone en skickligare lögnare). ”Jag är nazist, och du gillar inte mig. Och vet du, jag gillar inte dig heller!”, förklarade han, som om det verkligen gått någon förbi vid det här laget. ”Okej, bara så jag vet, kommer resten av min bussresa följa ungefär samma mönster?”, frågade jag som nu helt gett upp och förlikat mig med mitt öde.

Men dödsnazismen uteblev. Istället tystnade han och återvände utan ett ord till sina kamrater som bevittnat spektaklet från några säten fram. Men säg den lycka fri från tårtatuerade nationalsocialister som varar för evigt, ty suget efter min valhistorik tycktes inte gå att stävja, och efter någon minut kom han återigen stormandes bak i bussen och slog sig ned.

”Hörru, vad röstade du på? Jag vill veta vad du röstade på?”. Den nyfikna aggressiviteten hade nu gått från 6 till 8. ”Jag röstade inte alls. Jag jobbade natten till valdagen, sen sov jag”, svarade jag, som den nattportier jag trots allt är. ”Jobbade du eller sov du, nu får du fan bestämma dig! Är du en sån där jävla soffliggare?”, frågade han, nu med aggrometern uppskruvad på full patte. ”Nej, jag sa att jag jobbade natt, sen sov jag”, svarade jag. Då sken han plötsligt upp. ”Ahaaa! Då får jag be om ursäkt. Kimmy heter jag, du verkar jävligt trevlig”.

Nattskiftet alltså, alla nationalsocialisters ömma punkt. Bra att veta. Att jag i själva verket är en soffliggare som på valdagen, om jag velat, vaknat i god tid att både äta middag, rösta och se hela Snuten i Hollywood-trilogoin – och i annat fall naturligtvis kunnat poströsta om demokratin legat mig så jävla varmt om hjärtat – valde jag att inte gå in närmare på. Har man väl fått tummen upp från en alla tider kille som Kimmy så äventyrar man den inte i första taget.

Ett kungarike för en svit

I hotellbranschen får man vara med om både det ena och det andra. Jobbar man dessutom fredag kan det även bjudas på det tredje och det fjärde. Som i natt, när det kvart över tre ringer en ung man och vill gaffla handelstransaktioner.

En härlig nattportier:
- Välkommen till Hotellet Hela Dan, du talar med en härlig kille.
Kastrullfull stekare:
- Tjenare! Döh, vad kostar ett dubbelrum hos er i kväll?
En härlig nattportier:
- Det kostar en mindre rikedom, eller rättare sagt 899 salta sekiner.
Kastrullfull stekare:
- Det är taget broder! Eller, har ni sviter?
En härlig nattportier:
- Klart att grabben ska ha en svit, men då får han lägga till en banan på priset. Det blir med andra ord 1899 pastiller totalt.
Kastrullfull stekare:
- Oj, det var billigt. Jag tar tre!

Och jag skojar alltså inte. Grabben var kanske tjugotvå, och en halvtimme senare var han på plats och betalade hela rasket + chips, kontant, exklusive dricks. Och då menar jag verkligen exklusive dricks.

3221746_34.jpg

”Welcome sir. That will just be a humongous bag full of dollars”

Oheligt pinsam Bibelmiss

Glad korsfästelse allihopa! Eller glad påsk, som det ju kallas i folkmun. Har du en hjärtevän kan du även passa på att önska henne eller honom en ”glad pussk”, men något sånt jävla trams vill jag inte veta av här inne.

Under påsken äter man ofta ägg och sill och två-tre-fyra pizzabåtar. Detta sköljer man sedan ned med påskmust, påskbryggd och en kolossal cigarr. På påsken belönas man också med snaskiga påskägg om man varit en duktig liten hora. Men vad har ägg har med Jesus chillande på korset att göra, kanske du då frågar dig? Lugn lilla gräshoppa, vi kommer till det.

Vad många inte känner till är att Jesus var len som en moppetank i trynet. Inte ett fjun på vare sig över- eller underläppen. Ändå avbildas han ofta med ett ståtligt jävla helskägg, och hur kommer sig då detta?

Jo, Jesus var inte bara frälsare och korschillare, han hårdsöp även sex dagar i veckan. Detta gjorde han på grund av ett svårt mindervärdeskomplex då Jesus syskon alla hade bockskägg så det stod härliga till. Men, en tidig morgon efter att Jesus hade tagit sig ett stärkande järn så fick han en uppenbarelse. Han slet tag i en kasse pant så att burkarna yrde i rummet, och ett tu tre – påsskägget var fött.

Är även du svårt tyngd av detta tillkortakommande? Gör då ditt eget påsskägg och fira denna högtid som en son av Gud.

3218146_61.gif

Hur firar man påsken bättre än med ett frodigt påsskägg?

Om Jesus levt idag så tror jag att han hade omfamnat tanken på fler påsskägg till folket, och kanske hade han även rivit av en kåt psalm på sin sexsträngare vid lägerelden. Eller vad tror du?

PS. Påsskäggen nämns vid ett flertal tillfällen i Bibeln, men på grund av en enkel översättningsmiss firar man i dag alltså påsken med påskägg istället för påsskägg. Oheligt pinsamt.