Tre öl närmare lyckan

Jag var på dejt i går. Hon ville ses någonstans på söder, så jag föreslog Operabaren. Det tyckte inte hon var på söder, så jag hånade henne för hennes snäva söder-definition med ett hånfullt utlägg om att ”söder” faktiskt innefattar mer än det område kring Slussen där man kan känna stanken av Rebell-Råbbans jeansjacka.

Det visade sig senare att Operabaren i själva verket ligger på Östermalm, och att jag i menade Folkbaren som ligger på Hornsgatan intill Folkoperan.

Trots denna mindre fadäs gick dejten bra. Hon sa inte ”tack och hej” efter första ölen utan lät mig bjuda på en till, och när vi blev bortkörda till förmån av middagsgäster gick vi – på hennes initiativ – vidare, om blott en trappa ned, där hon bjöd igen.

När förslag om en fjärde öl presenterades tackade hon dock nej, men var lika snabb att tillägga att hon gärna ville ses igen i alla fall. Det var oväntat, och ganska sött. Men också främmande territorium för mig vars sällskap brukar skylla på morgondagar och sedan går upp i rök likt Magica de Hex.

Hur gör man, liksom? Klär man sig i björnskinnskalsonger och slåss med tveeggad stridsyxa inför fullsatta läktare tills någon stupar och vinnaren äter förlorarens hjärta? Det låter bekant, och en smula erotiskt, men man vill ändå vara säker på sin sak innan förslag till en andra dejt förs på tal. I min ålder finns inte utrymme för snedsteg.

Det finns heller inte utrymme att sia, så tur att jag har den bästa guide att rådfråga, det vill säga Gentlemannens handbok:

IMG_3249.JPG

Och om allt går vägen:

IMG_3254.JPG

Tack Lina och Robert. Med verktyg likt dessa kan skulden vid ett misslyckande inte läggas på någon annan än hantverkaren själv.

Goddag kundservice

Då min nuvarande telefon inte riktigt fungerar som den ska försökte jag i början av veckan förlänga mitt abonnemang hos Comviq och på så sätt dra nytta av deras erbjudande om att ”få” en iPhone 6 på köpet. Råkade dock beställa fel modell (ville ha mäktiga 64GB istället för patetiska 16GB), och försöker nu föra en konversation med Comviqs kundservice i hopp om att rätta till problemet innan leverans.

Och det går – faktiskt – över förväntan.

Blev problemet inte löst?

Blev problemet inte löst?

Men så var mina förväntningar också väldigt små.

Tack

Jag gillar att se saker i tryck. Trycker ibland grejer bara för att. Trist för skogen, men kul för mig. Och i viss mån mina vänner.

Vill dock understryka att de tackkort jag skickade efter förra helgens fest var tryckta på 100% återvunnet material, något som visserligen var lite, lite dyrare, men också lite, lite härligare. Samt mattsvarta, vilket bara det var den extra kostnaden värd.


Strikt, men tacksamt.

Gillar tackkort nästan lika mycket som jag gillar att se saker i tryck. Det är liksom sällan ett tackkort inte är på sin plats. Och vill du inte tacka dina gäster för att de kom, tacka dem då för att de till slut gick hem. Eller för att de drack din sprit.

För vad vore man utan sina vänner? Blott i stort sett precis samma person, fast något rikare, och med lite mera tid att bara sitta hemma i sin ensamhet och ha det bra.

”Du är suspenderad”

One.com älskar att släcka ned mina sida utan helt förvarning. Ofta beror det på en allt för strid ström av spam från onlinecasinon och piller som ger dig fjong på baguetten, och så även denna gång. Dock inte här, utan på pensionerade Sillygoofmonkeys.com som använder samma domän.

Det märkliga är att det denna gång inte ens handlade om särskilt massiva mängder. Ett par kommentarer om dagen. Kanske ett tusental allt som allt. Hade jag drivit partymodeblogg hade jag förmodligen dragit in det tiodubbla bara i anmärkningar om vilket pilskt litet luder jag är.

Är nöjd med One.com i övrigt, men lite bättre framförhållning vore definitivt att önska. Varför inte bara göra mig uppmärksam på att det finns ett problem när man märker att något felar istället för att bete sig som jag i ett förhållande, det vill säga knyta näven i fickan och låtsas som om allt är bra till the point of nu return då allt bara brister i en smutsig kavalkad av öknamn och anklagelser.

Men nej, de jobbar inte så. Istället skickar de mejl där de berättar att du har fått mejl, fast någon helt annanstans. Och går du in där så berättar de att de har ”suspenderat” din domän, fast de säger inte varför. Vill du veta det så ombeds du kontakta kundtjänst. Okej? Varför skulle jag INTE vilja veta varför den sajt som i vår firar tio år inte längre ligger uppe?! Bättre då att fånga mitt intresse som någon jävla pick up artist och och få mig att söka kontakt. JAMEN FAN VAD SMIDIGT OCH INTE DET MINSTA IRRITERANDE!!

Men som sagt, i övrigt är jag nöjd. Mycket nöjd. Tack One.com. Tackar ödmjukast.

"Tack så mycket!"

”Tack så mycket!”

Unga lirare

Denna video må få mig att känna mig som om jag vore född i en tid då herrcykeln hade framdäck stora som pariserhjul, men den får mig också att må väldigt bra. Och jag hatar nästan ingen av de medverkande, vilket är extra mycket bra. Samt något av ett under, då den ju är pruttfull med ungdomar (lat. Homo Aneurysma).

Glad att YouTube för en gångs skull faktiskt föreslår något som inte väcker vrede. En dag kanske Facebook lyckas med något liknande.

Till dess: AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHH!!!!!!

Årets julkalender

Åh, som jag älskar det faktum att Regular Ordinary Swedish Meal Time är tillbaka (VARFÖR HAR INGEN SAGT ATT REGULAR ORDINARY SWEDISH MEAL TIME ÄR TILLBAKA?!?!!)!!

Missa heller inte årets julkalender.

Fri sprit

Inspirerad av Jonas Elfvings Oktoberfest, en årlig tillställning där såväl den fria som hembryggda ölen flödar, lockade jag förra lördagen själv till gemenskap med löften om fri sprit.

Det är något härligt med fri sprit. Gratis är ju ofta gott vad det än gäller, men få saker hägrar så som en öppen bar. Och det är inte bara min egen berusning jag prisar. Hur ogärna jag än romantiserar flaskan så är sanningen den att jag älskar att se människor jag tycker om lite lagom luriga. Fyllan är maraschino-körsbäret på sällskapets topp. Den gör sköna människor lite, lite skönare.

Att däremot se människor jag inte tycker om bli fulla, det är bland det värsta jag vet. Spelar ingen roll hur glada de är, jag vill ändå bara strypa dem med slipsen och dumpa kropparna i ett dike någonstans efter E4:an. Bedrövligt beteende. Ovärdigt vuxna människor jag inte känner.

Nåväl.

Allt som allt var vi arton personer, och det efter att de elva som tackat ja i sin tur bjöd med sig någon de höll kär. Må låta som en klen bekantskapskrets, men arton personer visade sig vara en alldeles lagom mängd för mina femtiotvå kvadrat (eller hur många det nu återstod efter att sovrum och dusch dragits av). Det blev till och med fri sprit över. Av tre lådor öl och fyra liter rom, gin och vodka lämnades nästan hälften. Fast det slinker nog ned det med, tids nog. Förmodligen fortare.

Tilläggas ska dock att en av gästerna hade med sig en egen kasse färdig grogg på burk. Samme man lurade runt ettsnåret dessutom med sig de sista partyoptimisterna till Patricia där han bjöd på både inträde och skumpa för tusenlappar. Den exakta summan är oklar, men jag är hur som helst glad att jag personligen slapp bära det finansiella oket dagen efter.

Nog för att kalaset kostade även mig, men det var en kontrollerad börda. Lasset dagen efter var lätt. Bar inte på någonting annat än en känsla av välbehag. Ingen betongkeps. Inte ens en dråpligt liten tegelfez. Kände mig nästan oförskämt fräsch så fort jag slog upp ögonen. Herr Styvichampagnekorken hade dessutom städat hela lägenheten på grund av sömnlöshet, och skvaller om en viss blondin gav ytterligare dans i redan lätta steg.

Det enda gisslet, om jag nu tvunget ska nämna något, är väl att en lägenhet till bredden fylld med folk man tycker om gör det omöjligt att vara överallt på en och samma gång. När du befinner dig i köket och battlar en av gästerna i kategorin ”mest misslyckade dejt” så går du samtidigt miste om ett rafflande parti ”lista kända hundar” utanför toaletten, eller djupa samtal om penisens överlägsna förmåga att hålla en nödighet.

Det fanns definitivt gäster i vilkas sällskap jag gärna hade tillbringat betydligt mer tid, men någon riktig ångest är ändå svår att erkänna då alternativen var de bästa tänkbara.

Flera gäster kom med gåvor till värden. Vissa bättre än andra.

Flera gäster kom med gåvor till värden. Vissa bättre än andra.

Detta markerar den tredje julfesten i ordningen, och så länge det finns folk som orkar tacka ja (eller mer troligt kanske) så kommer jag ta mig tid att ordna gran, tända spis och duka upp alldeles för mycket fri sprit.

Svarta smärtan

Fun-loving. Kul-älskare. Märkligt ord, ändå. Dyker upp lite här och var när man rör sig på internationella dejtingsajter, så som OK Cupid och Badoo. Vilket jag naturligtvis aldrig skulle göra. Men man kan ju anta.

Och jag undrar, behöver det verkligen understrykas? Precis som i fallet med föräldrar som beskriver hur mycket de älskar sina barn så tänker jag att det kanske inte är skitviktigt att du förtydligar att du gillar att ha kul. Det är väl ändå något av en grundinställning, eller? Typ själva definitionen av kul – något man vill ha.

Viktigare att poängtera torde det motsatta vara. Typ:

Hi! I’m a third grade teacher, and my interests include pottery, scrapbooking and wallowing in despair. I’m like completely miserable. A total bummer. Should fun apear, I will destroy it. Should you apear to be having fun, I will destroy you. I WILL DESTROY YOU!! And then eat your heart to gain your destruction. Mmm, the sweet taste of destruction.
Contact me only if you enjoy missing people and/or Melissa Horn.
Forever sorrow // BlackPain

Där har vi en presentation som gjort rätt för sin existens.

Använd gärna.

Etiketter: , ,

M som i ”mmjahaja”

Hamnade häromdagen bland mina anteckningar på Facebook (ja, de var en grej ett tag, ungefär samtidigt som ens presentation var mindre av en personlig historik och mer av ett klotterplank för applikationer så som Pynta mitt vinterlandskap och Ge mig ett smeknamn), och där hade jag besvarat något slags kedjebrev (dessvärre fortfarande en grej).

Går vanligtvis ogärna igenom gamla inlägg eftersom de alltför ofta är en avgrundsdjup källa till ångest, men tyckte detta var lite kul, så i brist på annat postar jag anteckningen – oredigerad – här.


Regler: Det här är svårare än du tror! Kopiera detta till dina anteckningar, tagga 20 personer och radera mina svar. Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn! Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord eller ljug! Om personen som taggade dig har ett namn som börjar med samma bokstav som ditt får du inte ge samma svar som han/hon gjort. Du får heller inte skriva samma svar två gånger eller skriva ditt eget namn som svar! Lycka till!

1. Vad heter du? Mattias
2. Ett ord på fyra bokstäver: Muta
3. Flicknamn: Madeleine Thérèse Amelie Josephine Bernadotte
4. Pojknamn: Michael Jackson, the king of pop and molestation
6. Färg: Mandaringul
7. Klädesplagg: Mjukisbyxor
8. Mat: Mammas köttbullar
9. Sak i badrummet: Magasin
10. Plats/stad: Mattisborgen
11. En orsak att vara sen: Mullighet
12. Något man skriker: Mats, vart är du?
13. Film: Macken – Roy’s & Roger’s Bilservice
14. Något man dricker: Mjöd
15. Band: Miro Kids
16. Djur: Mussla
17. Gatunamn: Malmskillnadsgatan
18. Bil: Monstertruck
19. Sång: Magaluf
20. Aktivitet med mer än en deltagare: Mord


Brasklapp: Prinsessan Madeleine heter inte Bernadotte i efternamn, hon är av ätten Bernadotte. I efternamn heter hon ingenting, om hon inte möjligtvis tog Chris namn efter vigseln. I så fall är det Chris som inte heter någonting.

Flådig klockradio

Som jag tidigare berättat så har jag nyligen blivit av med min telefon (även om pedanten kanske skulle hävda att blivit av med blott är tre finare ord för supit bort. Hur som helst, den är inte längre i min ägo).

Använder istället min gamla iPhone 4, om än kanske inte är så mycket ett användande i ordets egentligen mening. Den går nämligen inte att prata i. Varför vet jag inte. En dag slutade mikrofonen bara att fungera. Man kan fortfarande ringa till mig, och jag hör vad folk säger, men de hör inte mig. Eller man kunde i alla fall ringa. Just nu är det like oklart huruvida samtalen faktiskt kommer fram.

Kunde dock surfa på den, tills ganska nyligen. Kan heller inte ta emot SMS och MMS.

Men annars är jag mycket nöjd.

Vad som – drygt fyra år senare, efter knappt två år i bruk – återstår av 2010 års must have är i princip alltså en 6 000:- dyr klockradio.

Helvetesmaskin.

Helvetesmaskin.

Tack Steve. Du förändrade sannerligen världen.