Jan Lööfs barnböcker, redo för skroten?

Eva Dahlin är chef och ansvarig förläggare för bilderböcker på Bonnier Carlsen. På förlagets hemsida påstår hon sig ha tagit jobbet med avsikten att förse barn med ”storslaget bra böcker”. Böcker som ger ”läsupplevelser utöver det vanliga”. Böcker som skakar om människors liv så rejält att de ta en helt ny riktning.

Det är ord och inga visor det, men med beslutat att lägga ned två av Jan Lööfs mest populära barnböcker färskt i minnet tycker jag mig ändå ana en svag melodi, och när Dagens Nyheter frågar om syftet är att undvika ännu en ”rasistskandal” likt Lilla Hjärta och Tintin i Kongo tar hon i för kung och fosterland.

”Stormarna har påverkat oss, absolut. Det har varit bitvis svåra debatter, men det har varit nyttigt för oss. Vi är många kvinnor i redaktionen och därför har ryggmärgsreflexen kanske varit mer självklar när det kommer till ojämställda skildringar, än för den här typen av frågor. Numera har vi en bättre insikt och större medvetenhet kring problematiken.”

Back to basics alltså och den gamla föreställningen att kvinnor är lite känsligare än den råbarkade hanen, även om fördomen här klätts upp som en ”ryggmärgsreflex för ojämställda skildringar”.

Problemet med Jan Lööfs böcker, menar hon, är att de är skapade i en tid som saknar den finess som det underbara nuet spiller över av. Den som varken kan se det eller förstå att någon som heter Omar kanske blir ledsen om skurken i boken också heter Omar bär ”nostalgiska glasögon” som bör bytas ut mot ett par genuscertifierade bågar omedelbums. Men att hon och förlaget blivit mer ängsliga tycker hon inte. De är bara mer ”medvetna”.

”Nej, det här handlar absolut inte om att vi har blivit rädda för att skildra obekväma ämnen. Det här handlar snarare om en medvetenhet och en respektfullhet inför våra yngre läsare.”

Så jävla medvetet. Och respektfullt. Det är alltså grunden till beslutet. Respekt, för människor som inte gjort ett skit av värde.

Barn ska inte respekteras. De ska förstås inte behandlas illa, men de ska i första hand fostras till att bli respektabla människor. Barn det daltas med kommer säkerligen kräva respekt när de blir äldre, men göra minsta lilla möjliga för att förtjäna den.

Eva skulle kunna sockra sina ord med snöskovel, men beskan sticker likväl på tungan. För Eva vill ju inte alls att folk ska ha läsupplevelser utöver det vanliga – eller det beror förstås på hur man definierar ”det vanliga”, för om det vanliga är att man läser böcker med stor passion så lär förändringens vindar svalka likt en hårfön en molnfri sommardag – hon vill ge dem en så neutral och intetsägande upplevelse som möjligt. En som inte riskerar att röra upp för starka känslor.

En bok ska man kunna lägga ifrån sig precis som om ingenting har hänt. Frågar någon vad man läser ska svaret kort och gott vara ”en bok”. Den ska inte vara dålig, men heller inte för bra. Den som roas riskerar att oroas när det roliga tar slut. Oro leder till ilska. Ilska leder till hat. Hat orsakar lidande.

Jan Lööf is the path to the dark side.

Visst finns det säkert de som hyllar Evas initiativ och tycker att hon är en välbehövlig och modig röst i debatten som äntligen vågar utmana förlegade ariska litteraturstrukturer. Gustav Fridolin, till exempel. Han är ju också en tönt. Och hon den där Linnéa som fick en klump i magen av den heteronormativa skyltningen på IKEAs café. Tönt från topp till tå. Och Kitimbwa Sabuni, garanterat. Han utgör ju själva rotsystemet till töntträdet varifrån töntarna dagligen faller likt övermogna päron.

Heller inte jag betvivlar att Evas intentioner är goda. Hon tycks vara en människa som vill stryka alla människor medhårs, men med grytvantar på, så absolut minsta möjliga skada görs. Men utan faktisk mänsklig beröring är ju en klapp inte längre mycket värd. Det är att beröva den på just det mänskliga. Den känns liksom inte längre riktigt på… riktigt.

Och det är precis där som Bonnier Carlsen riskerar att hamna om de följer Eva på hennes marsch genom bokdjungeln med macheten. Någonstans i den mycket förvillande overkligheten.

Hjälp till dig i klapp-nöd

Befinner du i akut klapp-knipa? Är det kanske någon i släkten som är extra svår att handla till? Vad ger man till exempel till ett syskon nu när CD-skivan har gjort dronten sällskap? Kör mammas nya kille med skjortan öppen? Önskar sig farsan bara snälla barn? Lägg då dina bekymmer i en liten säck och hala fram portmonnän, ty lösningen är lika simpel som universal, och den stavas – PopDics™!

Vad är PopDics™?
PopDics™ är ungefär som hockeybilder, fast istället för ett par hundra tandlösa ryssar så har PopDics™ samlat sjuttio av modern tids mest dekadenta och sämsta snubbar, något som därför också gör dem till världens absolut bästa diktatorer.

PopDics™ är populärkultur, popkonst och riktigt fula fiskar i en enda fet paketlösning som du nu kan bära med dig vart du än går. 100% coolare, 200% mer allmänbildande och 5,000,000% garanterat hockeyfritt (med möjligt undantag för Lukasjenko som enligt rykten ska vara en fena på skrillor).

Vad kostar det?
Tidigare kunder tvingades punga upp hutlösa 200 SEK (inkl. frakt), men jag har – högtiden till ära – valt att CHOCKSÄNKA min egen lön och erbjuder nu det kompletta 70-packet till det facila priset av 100 SEK (inkl. frakt). Väljer du därefter att själv plussa på några kronor vid betalning så kommer jag att skänka överskottet till WaterAid som förser människor i utvecklingsländer med rent vatten. Faktisk fysisk julklapp OCH ett gott samvete alltså! Kan det bli mycket bättre?

För barn i U-länder? Oh ja. För dig? Tveksamt.

Hur lägger jag rabarber på X antal ex?
Antingen klickar du HÄR och fyller i formuläret, eller så mejlar du mig på hegerius@hotmail.com för vidare instruktioner.

Lägg en beställning senast nu på söndag (19/12/15) och njut av vetskapen att alla dina bekymmer kommer vara lösta* lagom till jul!
* gäller endast PopDics™-relaterade bekymmer.

PopDics

God fortsättning på förhand,
En härlig kille

Låt inte verklig smärta bli det redskap med vilket galningar cementerar sina hjärnspöken

Dagens Nyheter lyfter i morgonens kulturbilaga fram Svart Kvinna, en samling vittnesmål från Sveriges etniska minoriteter och den rasism de påstås uppleva.

Boken är sammanställd av Fanna Ndow Norrby som driver Instagram-kontot med samma namn, och i förordet skriver Fanna själv att boken ”visar på kontinuiteten i den vardagliga och strukturella rasismen mot svarta kvinnor i Sverige”, en struktur som DNs kulturskribent, Anna Hallberg, tydligen känner sig tillräckligt träffad av för att bekräfta.

I artikeln ges även ett stickprov på de hemskheter som bokens vittnen tvingats erfara. Det är tragisk läsning. Och pinsam. Där finns biblioteksbesökare som tror att svarta endast kan hantera bilderböcker, och kunder i internationella budgetklädbutiker som tycker det är olustigt att en ”neger” har rört vid plaggen. Människor vars kranium uppenbarligen är det enda som rymmer mindre än deras världsbild. Kompletta idioter, kort och gott.

Det stör mig verkligen inte att dessa historier skildras. Var människas upplevelser är var människas egen verklighet, och om denna måste man få berätta. Vad som stör mig är däremot slutsatsen, att ett helt land skulle genomsyras av rasistiska strukturer. Och vad jag finner än värre är att landets egna självhatande kultur- och ledarskribenter eldar på denna villfarelse.

Att tala om strukturell rasism som en sanning är att riktigt klämma åt pungkulan på de 87 procent som ständigt lyfts fram som stolta olikgillare. Men mellan tumme och pekfinger ryms även alla de småstadsbor som välkomnar asylsökande med öppna armar, och alla de privatpersoner som skramlar ihop pengar och skänker kläder och lagar mat. Så också de familjer som tar in ensamkommande flyktingbarn i sina egna hem, och alla de som tågar runt på gatorna och med största övertygelse skanderar ”upp till kamp mot fascism och stöveltramp”. På alla.

Och då menar jag alla, inte bara vikingaättlingar med hy så vit som torskblocket. Boken sår också ett oroets frö i alla mörkhyade män och kvinnor som riskerar att ta varje motgång i livet som en bekräftelse på att ”normaliseringen” av rasismen faktiskt pågår. När kassörskan inte hälsar. När sätet bredvid på bussen förblir tomt. En irriterad omkörning på E4:an. Sånt som är vardag för oss alla. För om andra som upplever samma sak säger att det är rasism, och tredje statsmakten understryker att det är rasism, klart som korvspad att det till slut kommer att kännas som rasism.

Jag vill dock understryka att jag inte förnekar rasismens existens. Nog finns den alltid. Jag växte själv upp bland bönder som på allvar trodde att varje invandrare som kom till Sverige backade ut från Arlanda i en sprillans ny Mercedes, detta trots att den enda mångkulturella erfarenhet de hade var någon adopterad korean i parallellklassen. Jag ser även rasism på nätet, dagligen. Senast i dag, i nämnda tidning. I nämnda artikel, till och med. För drar man slutsatsen att ett lands befolkning är så i grunden illasinnat så är man ingenting annat än en simpel rasist.

Fanna lär visserligen inte hålla med. Hon ser garanterat inga hål i sin egen analys. Problemet är bara att så gör heller inte nazisten. De sitter båda, enligt dem själva, på den vinnande handen. Den ene anser sig vara förtryckt, den andre tror sig försvara.

Tack och lov så tillhör Fanna och hennes gelikar, än så länge, en ytterst liten grupp. Låt den förbli just det. Gör dem inte till representanter för något större. Att tala om svenskarnas ”rasistiska strukturer” är att sjunka till samma nivå som det avskum man föraktar, för med samma logik genomsyras islam av terrorism och hedersvåld, nordafrikaner är Kat-tuggande våldtäktsmän som gärna knullar i grupp, och springer du på en arab efter klockan åtta på kvällen så är risken 110 procent att du blir knivrånad på allt utom kalsongerna.

Att klä fördomar som sanning är ett farligt spel, oavsett om du tillhör majoritet- eller minoritetsbefolkningen. Det är påståenden likt dessa som ökar splittringen. Kanske är det också tanken. Vägra i så fall vara en bonde i deras spel. Vägra helst att låta dig styras över huvud taget. Prova att tänka själv istället. Det lämnar förvisso mindre tid över till Paradise Hotel och att dansa Macarena med ett skvimpande glas vitt på Patricias schlagergolv, men det är också en befriande känsla vars belöningssystem är tusenfalt.

Från busringning till folkmord

Kvällspressens kultur- och ledarskribenter kan referera till Flashback som ”internets pissränna” hundra gånger om de så önskar, men tråden Busringde :( levererar likväl mer underhållning än Aftonbladet och Expressen gjort tillsammans de senaste femton åren (och förmodligen även fler goda råd).

busring04

Snygg nog för nattbuss 791

Jag gillar hösten. Mycket. Regn och kyla är ju lat mans bästa vän, och endast Riddar Cato skulle finns skäl att muttra över tjocka yllefiltar, mustiga långkok och levande ljus. En rejäl trivselbubblare för säsongen är också att inte mindre än två Twitter-bekantskaper redan har försökt knuffa varsin väninna i min famn. Ytterst sällsynta tilltag, även bland mina närmare vänner. Så pass ytterst att det inte hänt en enda jävla gång. Förrän nu.

Väninna nummer ett visade sig vara en yngre dam av det skrot och korn som gärna presenterar sig med sin politiska övertygelse. En tjugofemåring som gärna talar om jämställdhet och hjärta med ord som snarare påminner om ett barns naivitet och en pensionärs bitterhet. Visserligen en fröjd för blotta ögat och någon jag i min egen ungdom hade tillägnat sånger nog att fylla en Iron Maiden-diskografi, men inte i dag. I dag vill jag bara ha någon som är gammal, full och glad.

Väninna nummer två var något äldre och såldes in med löften om en trevlig, barn- och rökfri suput som både sjunger, spelar gitarr och hatar djur. Tillräckligt många rätt för att garantera miljonvinst med andra ord, men några miljoner är svåra att rymma när tankarna redan upptas av en blond lågstadielärare från Södertälje som bär subtila drag av min ungdomskärlek, Brenda Walsh, och vars rötter hör hemma i samma polska jord som Isabella Scorupco.

Vi sågs förra fredagen på Tweed i Gamla stan. Ett givet val, inte bara för att jag där kunde supa henne omdömeslös med trettio procent på notan, utan också för att jag bland kollegor framstår som mindre av en enstöringarnas konung och mer som ett världsvant salongslejon som med ett handslag omvänder var främling till vän för livet.

På Tweed dracks det drack gin, vin och whiskyshots. De senare på hennes initiativ, vilket kanske inte fick mig på fall, men definitivt i lättare gungning.

Gillar en kvinna som kan hantera ett järn. Äktenskap där såväl man som kvinna och (HBTQ-personlighet) nyttjar alkohol tenderar att hålla längre. Inte nödvändigtvis längre än två absolutister som knutit knuten, men förmodligen längre än det äktenskap där ena parten dagligen blir full och våldsam.

På en skala från ett och tonårshångla-i-varje-portuppgång-från-Odenplan-till-Hornstull så får kvällen en stark åtta. Det talades aldrig om några morgondagar, och trots att hon bar armbandsur så sneglade hon inte på det en enda gång, inte ens när sista pendeln hotade med en halvtimme till avgång. Istället beställde hon in en runda till, och tvingades ta nattbussen hem, något hon på förhand hävdat inte kom på fråga.

Trodde det skulle dröja minst en månad innan vi sågs igen. Inte för att jag personligen kände tvivel, men jobbvecka stundade, och åtskillig lördag och fredag redan uppbokade på annat håll. Men det krävs tydligen mer än så för att stoppa en whiskyshottande grundskolefröken, så hon föreslog en söndagsbrunch redan samma helg. Överraskande, minst sagt, men den bästa sortens överraskning. Inte den där du vaknar upp utan skinnjacka på blå linjens slutstation, utan mer den där du hittar en hundrasjuttio spänn i sommarkavajen.

Solen sken och vi strosade Stockholms holmar runt tills hon utbrast att hon ville äta kött. Då gick vi till Texas Longhorn för varsin entrecote och ett ölstop. Smäckert sällskap, pilsner och blodiga stekar. De tre första punkterna på var rekorderlig mans bucketlist, avbockade på en och samma förmiddag. Inte ens den girigaste knös hade kunnat önska mycket mer.

Att det kändes bra behöver jag väl knappast förtydliga, och när hon dessutom tog notan fick även den lille pessimisten inom mig ett kvitto på att allt inte bara var ett underbart bedrägeri. Inte för att hon skulle haft mycket för att bedra mig. Att solovåra en nattportier vore ju trots allt att lugga en flintskallig. Men ändå.

Sju timmar senare vinkade jag av henne på Stockholm Södra. Är inte den som kysser och tjallar, så låt oss bara kort och gott konstatera att avskedet var till belåtenhet.

Som någon slags garanti är en andra dejt förstås inte mycket värd. Det är givetvis kul att den blir av. Ett erkännande liksom, om än så ytligt. Du är uppenbarligen snygg nog att träffa igen, men säkert går ingenting att säga förrän trilogin är komplett.

Shotta livets vatten i Chesterfield-fåtölj.

Shotta livets vatten i Chesterfield-fåtölj.

Ljuvlig årgångspunk

Har fullkomligt totalförälskat mig i Adolescents senaste platta, La Vendetta. Skivan utsågs av OC Weekly till förra årets bästa punkalbum – och spöade bland annat Dwarves toppenfenomenala The Dwarves Invented Rock and Roll – med motiveringen ”well structured, aggressive and poignant”. Och jag kan inte annat än instämma.

Låtarna A Dish Best Served Cold (tillägnad Kelly Thomas, en hemlös man som 2011 misshandlades till döds av Fullertons finest) och Let it go är förmodligen det bästa som skrivits i punkväg de senaste åren. Om inte årtiondet.

Titta. Lyssna. Köp.

Trettiofyra år och sju dagar

Det har i dag gått fem dagar sedan jag återvände från Prag. En vecka jämnt sedan min trettiofjärde födelsedag. Med väldigt få undantag var det ganska precis så här…

Vad har 1,5 meter tjocktarm och styr kosan mot Prag för tre dagar av kokt gris och skummande krus? #this #guy

Vad har 1,5 meter tjocktarm och styr kosan mot Prag för tre dagar av kokt gris och skummande krus? #this #guy

Första ölen i Prag, serverad på Stoleti, lokalbefolkningens påstådda favorit. Såg tydligen lokalt bekväm ut själv, för fick inom loppet av tvenne Krušovice och en gulasch agera turistinformation inte mindre än två gånger (och visste dessutom svaret på första förfrågan!). Väderleksrapporten spådde för övrigt mulet, men här skiner solen som vore den Christer Sjögrens nyborstade leende.

Första ölen i Prag, serverad på Stoleti, lokalbefolkningens påstådda favorit. Såg tydligen lokalt bekväm ut själv, för fick inom loppet av tvenne Krušovice och en gulasch agera turistinformation inte mindre än två gånger (och visste dessutom svaret på första förfrågan!). Väderleksrapporten spådde för övrigt mulet, men här skiner solen som vore den Christer Sjögrens nyborstade leende.

Bondbrännornas grande royale. Vittnar förvisso om mina många, långa sommarpromenader, men vad är det för vits att vara fit när man ser ut som en Imperial Guard i bar överkropp?!

Bondbrännornas grande royale. Vittnar förvisso om mina många, långa sommarpromenader, men vad är det för vits att vara fit när man ser ut som en Imperial Guard i bar överkropp?!

Har i kväll ätit middag till jazztoner på floden Moldau. En teoretisk fullträff som i praktiken träffar rakt i solar plexus. Musiken var okej. Kanske. Svårt att säga säkert då bandet spelade på nedre däck och de få högtalare som fungerade på övre låg i tryggt förvar bakom en massiv ljudvägg där kit och stenar bestod av skrattet och sorlet från konferensgänget som var i Prag för att dryfta de senaste rönen i nutritionslära för gris och kyckling. Och maten? Ptja. Så här illa har jag inte ätit sedan jag bodde i studentkorridor och stal Findus färdiga rätter ur den gemensamma frysen. Hade i förväg bockat för den vegetariska menyn eftersom man då fick chokladkaka till efterrätt istället för sorbet, och jag hade seriösa munchies vid bokningstillfället. Därför något snopet när kakan visade sig vara i torraste laget. Att kalla den skorpa vore att smickra. Varje tugga var som ett spadtag i öknen. Gav upp efter två, men var ändå inte särskilt hungrig eftersom den degiga lasagnen redan låg tung som en silverskatt i kistan. Och de vegetariska pergamentrullarna man kallade förrätt ska inte ens nämnas närmare. Men månen sken över Karlsbron. Alltid något.

Har i kväll ätit middag till jazztoner på floden Moldau. En teoretisk fullträff som i praktiken träffar rakt i solar plexus.
Musiken var okej. Kanske. Svårt att säga säkert då bandet spelade på nedre däck och de få högtalare som fungerade på övre låg i tryggt förvar bakom en massiv ljudvägg där kit och stenar bestod av skrattet och sorlet från konferensgänget som var i Prag för att dryfta de senaste rönen i nutritionslära för gris och kyckling.
Och maten? Ptja. Så här illa har jag inte ätit sedan jag bodde i studentkorridor och stal Findus färdiga rätter ur den gemensamma frysen.
Hade i förväg bockat för den vegetariska menyn eftersom man då fick chokladkaka till efterrätt istället för sorbet, och jag hade seriösa munchies vid bokningstillfället. Därför något snopet när kakan visade sig vara i torraste laget. Att kalla den skorpa vore att smickra. Varje tugga var som ett spadtag i öknen. Gav upp efter två, men var ändå inte särskilt hungrig eftersom den degiga lasagnen redan låg tung som en silverskatt i kistan. Och de vegetariska pergamentrullarna man kallade förrätt ska inte ens nämnas närmare.
Men månen sken över Karlsbron. Alltid något.

Födelsedags-Budvar på Coda, hotell Arias takterrass med utsikt över gamla stans takåsar. Livet har varit sämre. Bättre också, förvisso. Tusen gånger. Men inte lider jag i alla fall.

Födelsedags-Budvar på Coda, hotell Arias takterrass med utsikt över gamla stans takåsar. Livet har varit sämre. Bättre också, förvisso. Tusen gånger. Men inte lider jag i alla fall.

Och så födelsedagsbarnet själv, sekunden innan han blev påkommen av servitrisen med att ta födelsedagsselfies. Hon sa dock att det var okej, och att jag fick göra "whatever you like", så jag gick utan att betala.

Och så födelsedagsbarnet själv, sekunden innan han blev påkommen av servitrisen med att ta födelsedagsselfies. Hon sa dock att det var okej, och att jag fick göra ”whatever you like”. Så jag gick utan att betala.

Det ser förstås inte mycket ut för världen på bild, men när man efter femton minuters promenad i - vad som åtminstone känns som - fyrtiofem graders uppförsbacke och kommer till en glänta där du ser nästan hela jävla Prag i ett fönster av grönska, och detta på sekunden tajmat med crescendot i Ulf Lundells Connemara; då mår man.

Det ser förstås inte mycket ut för världen på bild, men när man efter femton minuters promenad i – vad som åtminstone känns som – fyrtiofem graders uppförsbacke och kommer till en glänta där du ser nästan hela jävla Prag i ett fönster av grönska, och detta på sekunden tajmat med crescendot i Ulf Lundells Connemara; då mår man.

Gin & Tonic på Prags topp, inte långt ifrån "grönskans fönster", och - skulle det visa sig - precis intill Sveriges ambassad. Sveriges ambassadör kom dock inte ut och gratulerade. Jävla stropp.

Gin & Tonic på Prags topp, inte långt ifrån ”grönskans fönster”, och – skulle det visa sig – precis intill Sveriges ambassad. Sveriges ambassadör kom dock inte ut och gratulerade. Jävla stropp.

Klädd för enorma biffar och tjeckisk Tinder-dejt.

Klädd för enorma biffar och tjeckisk Tinder-dejt.

Eftersom jag inte är @philipwildenstam bär jag heller inte med mig tre olika kameraobjektiv och paraplystrålkastare när jag går på restaurang, men Prag-resans födelsedagsmiddag på George Prime Steak är ändå värd ett om omnämnande. 400 g ljuvligt bråd död. Borde dock hoppat över förrätten, en Nova Scotia Lobster Bisque. God i sin enskildhet, men bortglömd så fort köttet gjort entré. Priset - 400 CZK - var dessutom i saltaste laget (för att vara Prag) med tanke på att soppan innehöll hummer motsvarande en normalstor kräftstjärt.

Eftersom jag inte är @philipwildenstam bär jag heller inte med mig tre olika kameraobjektiv och paraplystrålkastare när jag går på restaurang, men Prag-resans födelsedagsmiddag på George Prime Steak är ändå värd ett omnämnande. 400 g ljuvligt bråd död. Borde dock hoppat över förrätten, en Nova Scotia Lobster Bisque. God i sin enskildhet, men bortglömd så fort köttet gjort entré. Priset – 400 CZK – var dessutom i saltaste laget (för att vara Prag) med tanke på att soppan innehöll hummer motsvarande en normalstor kräftstjärt.

Och som sig bör på ett stekhus väljer du själv vilka tillbehör du önskar till köttet. Musen i mig var nära att spela säkert med någon-slags-potatis och sås, men med ena handen på kuken kapade jag i sista sekund alla livlinor och tog in en potta mac & cheese med svart tryffel. Jackpot, bingo och finns i sjön.

Och som sig bör på ett stekhus väljer du själv vilka tillbehör du önskar till köttet. Musen i mig var nära att spela säkert med någon-slags-potatis och sås, men med ena handen på kuken kapade jag i sista sekund alla livlinor och tog in en potta mac & cheese med svart tryffel. Jackpot, bingo och finns i sjön.

Hade i förväg ställt in mig på en trerätters brakmåltid med något slags fördärv i choklad till dessert, men tycks fortfarande ha magsäck som en fågelunge efter vårens fastemånad (fick med hängande huvud skicka tillbaka en fjärdedels entrecote och petade mest i makaronerna). En Mai Tai slank dock ned, och gjordes snart sällskap av ytterligare sex-sju drinkar på Black Angel's Bar, ett litet, muggigt hak med förbudstidstema och jazzpianist (där fotoförbud dessvärre råder).

Hade i förväg ställt in mig på en trerätters brakmåltid med något slags fördärv i choklad till dessert, men tycks fortfarande ha magsäck som en fågelunge efter vårens fastemånad (fick med hängande huvud skicka tillbaka en fjärdedels entrecote och petade mest i makaronerna). En Mai Tai slank dock ned, och gjordes snart sällskap av ytterligare sex-sju drinkar på Black Angel’s Bar, ett litet, muggigt hak med förbudstidstema och jazzpianist (där fotoförbud dessvärre råder).

Mötte efter middagen upp Olga, en – enligt egen Tinder-utsago – smart, najs och easygoing mjukvaruutvecklare på trettiotre bast. Hon drack två Gin & Tonic. Jag drack sex. Det sista jag minns är att jag inte fick hångla.

Jazzgung och fläskmedaljonger

Snart bär det av.

Till Prag.

Igen.

Deluxe living.

Deluxe living.

Hotellet bokade jag redan i vintras. Valde ett dubbelrum. Ett deluxe-dubbelrum, för ”hur svårt kan det vara att hitta någon som vill hänga med till Prag?”, tänkte jag, och hade efter ett halvår inte hittat en enda. Bestämde mig därför att avboka, varpå jag drack fem Daiquruis, och istället köpte en icke avbokningsbar flygstol för att mitt nyktrare jag inte skulle vara en sån jäkla party pooper och försöka sabba allt igen.

Mitt nyktrare, och lätt bakfulla, jag, var måttligt road.

Känslorna har sedan dess sjungit skalor. Att hävda ånger vore att ta i, men nivån av entusiasm följer samma mönster som hissen på ett hotell där rummen hyrs per timme. Ibland känns det fantastiskt kul. Inte sällan i samband med att jag ibland är lite full. Andra gånger känns det lite mer ensamt, vilket kan tyckas märkligt då herr Soloqvist ju är en mycket god vän. Ingens mans sällskap är något jag värderar högt. Jag jobbar ensam. Bor ensam. Äter ensam. Gråter mig till sömns ensam. Att vara ensam har aldrig varit ett problem.

Men ändå.

Med den impulsiva hungern efter sällskap knåpade jag ihop ett Facebook-evenemang där det agnades med löften om fritt boende och sprit i dekadenta mängder.

VIP

VIP

Ingen ”kunde”.

Tråkigt, förstås, men ingen anledning att kasta sig ned på knä och med nävarna knutna mot mot himlen förbanna Gud för den dagen du föddes. Kan du inget göra är det bara att gå vidare, eller i det här fallet, flyga till Prag. Göra det bästa bästa av situationen. Och det är precis vad jag nu har gjort.

I dagarna tre har jag googlat restauranger, barer och tortyrmuseer för att planera min resa i ”sann” #tjockmester-anda. Och faktiskt, det hela känns med ens så mycket roligare.

Inte så att jag går och längtar eller så, jag är ju ingen jävla Disney-prinsessa, men nog har jag brustit ut i en och annan spontan sång medan jag gjort piruetter på fält och ängar med öppen famn.


Torsdag: Anländer till Prag strax innan lunch. Håller dagen öppen och enkel. Vill bara knalla runt och ta in stadens arkitekturella prakt med Lundells bästa i lurarna. Förkovra mig i västslavisk skönhet. Äta gulasch ur en skål gjord av bröd. Försöka uttala Pilsner Urquell. Men det blir en tidig kväll. Senast midnatt.

Lunchar eventuellt på The Tavern, ett hamburgerhak beläget en kort (fyrtio minuter) promenad från centrum. Vad mer finns att säga? Kött på bröd. Det är vad det är. Gott och – enligt personlig preferens – okomplicerat. Men det beror lite på lusten. Min relation till hamburgaren är svajig. Lite av en fetisch. Ibland är den en fresterska som möter föga motstånd, men lika många gånger en främling i mängden efter vilken jag inte ens ids vända mig. Alternativt blir det Kentucky Fried Chicken, eftersom det är gott och en bristvara i hemkommun.

På kvällen cruisar jag Moldau medelst jazzbåt där det tjeckiska köket bjuder på för-, varm- och efterrätt. Hade egentligen velat äta på George Prime Steak, men för samma slant får jag en riktigt bra köttbit även i Stockholm, så prioriterar denna gång upplevelsen framför en medium rare Rib Eye Steak med Black Truffle Mac & Cheese.

Båten kastar loss 20:30, och festen spås vara i två och en halv timme. Borde vara nog för en sensommartorsdag.

Jazzgung och fläskmedaljonger.

Jazzgung och fläskmedaljonger.

Fredag: Försöker komma upp innan lunch, eftersom jag garanterat inte kom i säng innan midnatt.

Lite sightseeing hade varit trevligt, men bor precis vid Karlsbron och har redan sett Astrologiska Klocktornet, Pragborgen, Skelettkyrkan i Sedlec, Vaclavplatsen och den judiska kyrkogården.

Gick länge i tankarna att ta mig en redig Kafka-promenad bland allehanda barndomshem, gravplatser och stammisboredeller, men sen läste jag en tredjedel av Processen, och nu känns allt som involverar Frazze K inte längre lika viktigt.

Något som torde vara ungefär lika muntert som en promenad i Kafkas fotspår hade varit att åka till Theresienstadt som under andra världskriget fungerade som getto/koncentrationsläger. Har också övervägt att besöka ett medeltida tortyrmuseum. Eller så kanske jag bara slår mig ned på ett café och skriver. Vad fan som helst. Så länge man har skrivit i Prag så har man levat, det är sedan gammalt.

Lunchar på antingen U Kroka eller Lokál för traditionellt tjeckkäk för korvören. Slösar sedan bort varenda sparad krona genom att skämma bort mig med en födelsedagsmiddag på Codas takterrass där det serveras marulkskind till utsikt över Prags terrakottafärgade takåsar. Marulkskinden ingår visserligen bara i den ”ordinarie” provsmakningsmenyn. Vill man äta tjeckiskt blir det svampsoppa, ugnsstekt anka och jordgubbs-dumplings. Kan dock tänka mig få saker som låter mindre fest än jordgubbs-dumplings, så beställer eventuellt en ”riktig” dessert på sidan om och kastar dumplingarna på fattighjonen nedanför.

Prags takåsar.

Prags takåsar.

Efter middagen styrs hur som helst kosan mot Black Angel’s Bar, en källarpub med förbudstidstema där cigarröken ligger tjock som ett artificiellt tomteskägg och du får din Sidecar serverad i champagnekupa av män i tredelad kostym. Hög maskeradvarning med andra ord, men hyllningarna är flerfaldiga, och kitsch behöver inte vara synonymt med pajigt, något som ”min egen” hotellbar, Tweed, vittnar om.

Tjeckiskt gangsterkrök.

Tjeckiskt gangsterkrök.

Om Black Angel’s blir slutdestination återstår att se, men utanför hotellentrén måste jag stå senast 11:00 dagen efter, och det vore besvärligt att kånka runt på både bagage och en alltför stor betongkeps. Planet hem lyfter dessutom inte förrän 19:30, så har åtta timmar kul att lösa in även på söndag.

Kanske investerar jag tiden och mina kvarvarande tjeckpengar på ett café med gratis WiFi så att jag kan svepa mig igenom de tusen sjöarnas land på Tinder, för det visade sig nämligen att den returbiljett jag fyllehandlat lämnar utrymme för ytterligare åtta timmar kul i Helsingfors på vägen hem.

Yay.

Och jag vet. Det är inte jättecoolt att leva som ett gäng samhällstjejer som precis har tagit studenten när din trettiofjärde födelsedag ligger en knapp vecka bort i tiden. Det är befogad kritik. Ingen är mer medveten än mitt nyktra jag. Men när skammens smolk väl har singlat ned och lagt sig likt ett ytterligare lager dy på botten, då måste det ändå erkännas: Det är ganska spännande att vara full, ändå.

Topplacerad suput

Det är inte bara jag som använder taggen #dagensdrink på Instagram. Jag var inte ens först, och kanske är det just därför det känns lite extra bra att jag just nu placerar mig på sju topplaceringar av nio. Som om det nu betydde någonting.

Jag, jag, jag, inte jag, inte jag, jag, jag jag och jag.

Jag, jag, jag, inte jag, inte jag, jag, jag jag och jag.

Tycker dock att mittenbilden är snyggast. Bra färgkombination.

De dimhöjda bergens förkrök

För den som följer mig på Instagram kommer det knappast som någon nyhet att jag sedan ett par månader tillbaka dricker drygt en drink om dagen.

Nu dricker jag visserligen inte en hel drink om dagen på riktigt. Det vore ju galet. Ibland blir det tre. Ibland ingen alls. Men slår man ut det på en vecka kommer vi nära nog.

Främst blandas klassiker som Daiquiri, Margarita och Alabama Slammer, men har sedan två veckor tillbaka också experimenterat lite själv, och snöade i helgen in på Tiki. Dels eftersom Tiki-drinkar är förbaskat gott, men också därför att det är en ganska förlåtande kategori. Hela grejen med Tiki är ju att bädda in spriten så ömt i juicer, örter och sockerlag att alkoholhalten knappt märks.

Och i dag, åtskilliga dyra centiliter (och mången tung morgon) senare, har jag äntligen hittat en skapelse jag är stolt nog att kalla min egen. Den är döpt till Monkey Bride och innehåller:

• 3 cl lagrad rom (förslagsvis Plantation Grande Reserve)
• 3 cl ljus rom (förslagsvis Bacardi Carta Blanca)
• 1,5 cl Banansockerlag *
• 1,5 cl Monin Caramel Syrup
• 1,5 cl Tropicana apelsinjuice, utan fruktkött (eller föredraget märke)
• 8 myntablad
• Saften från 1 limefrukt (cirka 3 cl)

* Lägg en kanelstång och en skivad banan i 2 dl vatten och låt sjuda i 20 minuter. Sila bort banan/kanel och tillsätt 0,5 dl rörsocker och 0,5 dl vitt socker och värm tills allt smällt samman. Låt svalna och förvara i kylen.

Tillredning: Muddla myntan försiktigt. Fyll sedan på med övriga ingredienser och skaka med is tills du frostskadar fingrarna så illa att hälften måste amputeras. Sila slarvigt i champagnekupa och garnera med citronzest och mynta.

Om så önskas: Bestig Empire State Building och boxa flygplan.

Gör varken apa eller brud besviken.

Monkey Bride – gör varken apa eller brud besviken.