Tonårs-punk och hipster-pizza

Precis hemkommen från Fryshuset där jag och Jonas-Bonas (och Maja) lyssnat på Pennywise och Rise against. Det var trevligt, men finns det bara öl och goda vänner så är ju jag nöjd. Då spelar det egentligen inte så himla stor roll vilka som spelar. Så länge det inte är reggae. Är det reggae börjar jag strypa folk, och då är det ingen som är nöjd. Så spela inte reggae är väl vad jag egentligen försöker säga.

Innan konserten åt vi pizza på Enzos, tre trappor upp i Hornhuset vid Hornstull. Bättre mat än service, men å andra sidan väldigt bra mat.

Å andra sidan väldigt svårt att misslyckas med pizza.

Fyra drinkar och en hamburgertallrik

Hotellet låg mitt i stan, blott tio minuters promenad från Köpenhamns centralstation. För mig tog det dock en dryg timme, eftersom jag ritat kartan själv. Tog sedan ytterligare en promenad på ytterligare en timme för att utforska kvarteren innan det var dags att göra sig klar för kvällen varpå jag satte mig i restaurangen med en öl i väntan på sällskap.

På väg ut. Näsduk i fickan och kavaj över fin-Metallica-tröjan.

På väg ut. Näsduk i fickan och kavaj över fin-Metallica-tröjan. Suddig bild på grund av påkommen i hissen.

En och en halv timme senare – det vill säga sextio minuter efter avtalad tid – var hon på plats. En människa med en gnutta stolthet hade naturligtvis förklarat för henne att detta var ett oacceptabelt beteende, så jag försäkrade henne om att det inte var någon fara.

Hon lovade att gottgöra mig, och de tre följande timmarna var mycket riktigt också något av ett puss- och kramkalas. Mycket komplimanger och gå armkrok och hålla hand över bordet och titta varandra djupt i ögonen medan man pratade om hur äkta och naturligt allting kändes.

Ingenting av detta på mitt initiativ, förstås, eftersom jag inte är böckling. Men nog trivdes jag ändå. Det verkade ju lovande, lite så där som det känns när Tv-shop försäkrar dig att det med den senaste tekniken är full möjligt att ligga i sängen och äta dillchips och ändå tredubbla din muskelmassa samtidigt som du punktförbränner äppelkinder och tjocka lår, det vill säga så som noga utstuderade bedrägerier är menade att kännas.

Kvällens underhållning.

Kvällens underhållning.

Tillbaka på hotellrummet satte hon på radion, tog sjuhundra selfies och gav helkroppsspegeln en lap dance i ungefär två timmar. Någon gång ibland kom det en slängkyss eller ett ”Oh, I love this song”, men i övrigt var det bara att snällt dricka de öl vi köpt på 7Eleven och iaktta showen i tysthet.

När hon dansat klart gick vi ut på krogen där hon mötte upp sina vänner och dansade i ytterligare fyra timmar. Själv stod jag i baren och försökte dricka detta faktum underhållande, och en Gin & Tonic och fyra Carlsberg senare kunde jag konstatera att så inte var möjligt.

Klubben stängde fem, men hon var beredd att gå vid tre, för att vara snäll. I taxin gav jag henne tre olika skäl till att åka hem istället för att dela min dubbelsäng, någonting jag visserligen aldrig erbjudit från första början. Ändå envisades hon med att följa med upp. Där klädde hon av sig, hoppade i säng och började omedelbart redigera bilder på telefonen. Själv la jag mig och sov. Med ett öga öppet.

Men på morgonen var hon faktiskt kvar, och så även både telefon och VISA-kort.

Dubbelsäng mitt i stan.

Dubbelsäng mitt i stan.

När vi snoozat fram till utcheck och lämnat hotellet började hon prata om Illuminati och hur världen styrs av pengar och hur Michael Jackson via sin musik försökt varna oss för denna kalla, hårda verklighet men att vi vägrat lyssna. ”Mhmm”, svarade jag.

Hon undrade vad vi skulle göra härnäst och jag förklarade jag att min plan för dag två var att bara sitta på ett café med en bok i väntan på tåget. Utan henne. Good luck, sugar daddy, kontrade hon, och började prata om en heldag på spa med jordgubbar och champagne.

Låtsades som ingenting. Då ville hon gå någonstans och äta frukost. Försökte svälta ut henne genom att förklara att jag inte var hungrig, varpå hon istället insisterade på att gå i gallerior och titta på enorma horstövlar i läder och smycken för tiotusenlappar.

Då jag vid det här laget skrapat botten på tunnan av ursäkter var det bara att slänga väskan över ryggen och följa med, men någorlunda vis av gårdagen vägrade jag nu plocka fram sedelbunten och blåsa ur den likt den vore en bordsserpentin, ett gnidarbeteende som äntligen gav effekt. Det var dags att sätta sig ned och ta ett snack.

Snacket var ganska precis raka motsatsen till allting hon sagt kvällen innan när det fortfarande dukades fram gratis Mojitos. Tydligen var hon inte alls redo att stadga sig. Kärlek var ingen prioritet. Hon var ju ung och skulle leva livet.

Åh fan.

Lyckligtvis var hon inte särskilt dyr i drift. Slutnotan blev fyra drinkar och en hamburgertallrik. Men så fick jag ju heller inte ligga, så vet inte vad som är värst.

Ett helt annat hotell, tjusigt beläget vid något slags vatten.

Hus vid något slags vatten.

Trots guldgrävande skökor har jag ändå haft det bra. Åkte ned för att leva lite, och leva lite var precis vad jag fick göra. Fantasier fanns det förstås gott om, men jag var också väl medveten om att det var precis vad de var. Fantasier. Visst hade en lite kärlek varit trevligt, men Köpenhamn är ju inte direkt nästa station, och jag har vid det här laget varit på tillräckligt många nätdejter för att veta att kemi i skrift bara är en vacker illusion. En skatt som ofta saknar värde i verkliga livet.

Gillade också Köpenhamn, även om jag nu må vara registrerad som misstänkt sex offender av hotellpersonalen. Det mesta var en ren fröjd för ögat. Stadsplannering, tubbelbanesystem, arkitektur och det faktum att man knappt såg så mycket som en fimp slängd på gatan (möjligen för att alla i Köpenhamn röker på krogen, i och för sig). Önskar att jag hade turistat lite mer och tagit fler bilder på alla ståtliga byggnader, men de renoverade nästan precis överallt, så det var svårt att ta ett enda kort som en photobombades av en lyftkran eller grävskopa.

Förstår nu i alla fall varför Thåström övergav Sverige för denna pärla på 90-talet. Som jag uttryckte det på Instagram – Stockholm ser ut som ett öppet sår i jämförelse, och blir det någon gång läge att fly landet så ligger danskjävlarnas huvudstad definitivt i topp på listan över potentiella tillflyktsorter.

Ensam man i Köpenhamn

I dag tar jag tåget till Köpenhamn. Där ska jag sova på gammalt konstnärshotell, dricka gin och tonic i baren och ta långa promenader längsmed köpmännens kajer.

Axlar dragna upp till öron och händer begravda lång ned skepparkavajen. Halsen skyld bakom uppfälld krage, isolerad från Öresundsvindarnas frostiga bett. Röd sotarmössa lite på sned, som sig bör i främmande städer om hösten.

Innan jag tar tåget tillbaka ska jag även hinna med att träffa någon.

Säger inte mer än så. Men det känns spännande.

Reser naturligtvis i tyst avdelning, eftersom jag inte är en undersåte.

De missunsamma fånarnas dag

Är du – mot förmodan – en av dem som i dag har rasat över att man i almanackan har tillägnats mannen en av årets 365 dagar, men för två söndagar sedan inte drog dig för att begrava trynet i en kladdkaka (eller fyllde truten med kanelbullar den 4:e oktober, eller hetsåt semlor på Fettisdagen, eller mumsade i dig grynkorv på Grynkorvens dag) så är du en fånarnas fåne.

Slut på meddelande.

Fadern, sonen och en helig hög med skit

Jehovas Vittnen var på besök i helgen. Tydligen. Låg dock och sov när de ringde på, men måna om att dela med sig av sin visdom lämnade de en broschyr i brevlådan med frågeställningen: ”Kan de döda få liv igen?”.

Emo-Jehova.

Emo-Jehova.

Och kan de det då? Ja, faktum är att det inte bara troligt, utan det någonting som Gud dessutom längtar efter. Som ett litet barn på julafton. Skitsugen, liksom.

Hedningar och tivlare sätts på plats nästan omgående. Bara man vänder blad så hittar man Guds CV i en nätt liten spalt till höger. Där kan man bland annat läsa att Gud hela åtta gånger tidigare väckt människor till liv, vilket väl över ett tidsspann på hela mänsklighetens existens kan tyckas i lataste laget, och i vissa fall också etiskt tveksamt då den dödaste av de utvalda legat och ruttnat så länge som i fyra dygn. Den morgonandedräkten skulle nog i sin tur kunna väcka döda.

Så ja, jag blev väl inte skitkristen direkt. Längtar jag efter en låda grillmix så går jag ju och köper en låda grillmix. Jag väntar inte i tusen år.

Tycker faktiskt Gud framstår som ganska nonchalant, och något av en slacker. Han har ju uppenbarligen förmågan att väcka folk till liv, men bara åtta gånger tidare har det varit viktigt nog att få arslet ur vagnen. En av dessa gällde det dessutom hans egen son, så sju gånger om man stryker svågerpolitiken. Det är – om jag får gissa – i klass med en hyfsat duktig akutläkare i en större svensk stad.

Om Gud inte var så upptagen med att förfalska dinosaurieben och gästskådespela på rostat bröd så kanske fler kunnat få en andra chans. Han skulle ju inte ens behöva återuppliva dem, räcker gott att bara förhindra många dödsfall till att börja med. Kanske sätta lite käppar i hjulen på sina mest hängivna fans, eller chilla lite med Ebolaepidemierna. Men istället tycks det snarare serveras dubbla portioner med extra allt.

Och ändå påstås Gud i samma häfte hata döden.

Vilken smutsig jävla lögnare.

Lilla Berlin, än mindre kul

Har jag någon läsare med en master i feministisk diskursanalys som kan förklara den här serien för mig?

© Ellen Ekman

© Ellen Ekman

Är poängen att kvinnan i rött är en jävla praktfitta och att hennes påstående om att förlossningsskador skulle vara normaliserade är helt jävla befängt då den moderna läkekonsten räddat livet på miljontals kvinnor världen över? Och fortsätter rätta livet på miljontals kvinnor. Och barn. Årligen.

För i så fall är det ju inte jättefestligt.

Antar därför att kvinnan i rött är tänkt att illustrera feminismen och förnuftet när hon skuldbelägger alla andra – inte minst ”samhället” – och att den som på egen hand försöker göra det bästa möjliga av en dålig situation är den man i själva verket ska skratta åt.

Inte superskoj det heller, i och för sig.

Men så gillar jag ju heller inte Lilla Berlin.

Den är lite som serievärldens svar på Magnus Betnér. Det är liksom inte särskilt roligt, och tonen för raljant för att din predikan ska registreras hos dem du torde vilja nå, men för den lilla klunga som redan prenumererar på samma politiska ideologi så är det säkert jävligt mysigt.

Ersättningsdejt

Det känns ganska skönt att inte ha någonting att säga. Tänker inte så mycket. Tycker inte så mycket. Läser mest bara böcker och dricker drinkar i min Hitch-hörna.

Har heller inte mycket till kärleksliv att deklarera. Har inte ens blivit förnedrad tillräckligt hårt för att det ska vara intressant nog att läsa om.

Ska dock träffa en tjej i kväll. En tjej jag träffade redan i somras på en ersättningsbuss mellan Uppsala och Hedemora. Vi skulle egentligen tagit tåget, och förmodligen separata vagnar, men ett åskväder hade slagit ut signalsystemet, och när bussen väl kom – två timmar senare och utan platsbiljett – gled hon genast över till mitt säte för att lämna plats åt folk som reste parvis.

Försökte till en början gömma mig i en bok som alternativmedicinska myter, men då hon själv blott hann bläddra lite i sin egen deckare innan åksjukan tog vid gjorde jag henne snart sällskap i ett samtal som skulle vara hela vägen upp, gentleman som jag ändå är. Bytte sedan kontaktinformation minuten innan bussen rullade in på stationen. På hennes begäran, ska tilläggas. Även en gentleman har gränser.

Vi har sedan dess pratat om att ses till och från, men någonting har hela tiden kommit i vägen. I fyra månader. Trång och vältrafikerad väg, kan tyckas. Men nu blir det alltså äntligen av.

Lång tid har dock gått sedan vi senast sågs, och jag är för tillfället en smula osäker på vad som intresserar mig mest; hon i all sin prakt, eller historien om hur jag träffade henne.

Jag tycker visserligen att hon är ganska härlig, både att prata med och titta på, men kanske ser och hör jag just nu också vad jag vill se och höra, bländad och dövad av en väldigt bra historia. För det råder ju inget tvivel om att en ödets åskknall och djupa kollektivtrafikssamtal trumfar både nätdejting och krogragg. Det är en berättelse som sätter alla andra jävla par i rummet plats. Och för en så pass bra historia är jag nästan beredd att leva en stund i en lögn.

I bästa fall är det förstås en blandning av både och, men till sådan optimism finns ju föga täckning.

Förhoppningsvis blir allt lite tydligare i kväll. Och sedan lite suddigare. Det är ju ändå halva grejen med att gå ut och ta en öl.

Barbariska sharialagar är bara ”hårda straff” och västerländska fördomar

På Hizb ut-Tahrirs nyöppnade svenska hemsida på nätet möts man av en videofilm där ”broder Taji Mustafa” från partiets sektion i London håller en föreläsning under titeln ”Är islamiska lagar barbariska?”
Den inleds med att Taji Mustafa viftar med en köttyxa.
Detta, förklarar han, är västerländska fördomar. Inte ska man hugga händer av tjuvar med köttyxa.
Sen ger sig brodern in på en invecklad förklaring till varför islamiska sharialagar är överlägsna på att göra folk laglydiga. Skulle någon trots det bryta mot lagen och stjäla, ja då blir straffet hårt.
– Då får tjuven handen avhuggen offentligt. Vi ska inte be om ursäkt för våra hårda straff, säger Taji Mustafa.

Saxat ur: Extremt parti drömmer om globalt kalifat

Vem ska trösta Lasse?

I måndags publicerade Expressen.se en krönika signerad Lars Lindström där Lasse gavs dryga 3000 tecken att göra bort sig kapitalt. Inte bara genom att rocka en byline där han kombinerar slips med skjortan utanför, utan även med sitt resonemang angående ”mansrörelsen”.

”Jag är inte rädd för feminismen, genusforskningen eller kvinnorörelsen, men jag är skräckslagen för mansrörelsen, den som begår grova sexövergrepp på förskolebarn, säljer, köper och utnyttjar tonårstjejer som sexslavar, misshandlar och våldtar kvinnor.”

Coolt att du inte är rädd Lars. Jättecoolt. Verkligen. Men var hittar du denna fruktansvärda mansrörelse du pratar om? Bär de sidenjackor med logga på ryggen? Har de ett hemligt handslag? Eller ett klubbhus någonstans? Och varför bussar du i så fall inte polisen på dem?

En överrepresentation är på intet sätt en rörelse, det är blott statistik. Eller menar Lars att majoriteten av alla överfall- och gruppvåldtäkter är ett resultat av olika rörelser från Nordafrika och Mellanöstern? Eller att de spädbarn som får sätta livet till på grund av nyblivna och traumatiserade mödrar är offer för den blodtörstiga kvinnorörelsen? I så fall bör ju Lars även frukta feminismen, kan en tycka. Eller hatar Lars månne barn?

En sak som i alla fall är säker är att Lars måste vara lite rädd för sig själv, ty han inleder sin krönikan med att tala om män som ett ”vi”.

”Den där dagen i förra veckan när några bankrånare på moped härjade i centrala Stockholm tog jag en hastig lunchpromenad genom Humlegården, lyssnade på kvinnor och tänkte på män.
Vad är det för fel på oss? Varför rånar vi banker, misshandlar, mördar? Varför slåss vi för att vi älskar ett fotbollslag? Varför misshandlar vi kvinnorna vi säger vi älskar? Och varför sysslar inte kvinnor i samma utsträckning med denna dårskap?”

Det är möjligt att Lars identifierar sig med sexualbrottslingar och våldsverkare och ser sig som ett skönt sammansvetsat gäng som håller varandra om ryggen i vått och torrt, men det gör inte jag. Jag identifierar mig knappt med män som grupp över huvud taget.

Har – med undantag för att i förskoleåldern planterat en blåklocka i nyllet på min bästis Tobias – aldrig slagits, bryr mig föga om makt och portföljer med $$$, avskyr sport och snabba bilar, och är dessutom en ganska osjälvisk älskare. Snudd på så ömhänt att det som mest troligen skulle kritiseras vid en eventuell utvärdering är att jag inte brukar nog med våld. I stort sett raka motsatsen till vad som enligt normen skulle anses manligt alltså.

Och det gör mig heller inte särskilt mycket. Man var formen jag stöptes i. Det fanns två. Jag göts i den ena. Det är allt. Det gör oss inte till mer av en rörelse än tvillingar eller folk som fötts utan taktkänsla.

Man är mer som en kategori. Som rock- eller jazz-facket i skivdisken på Åhléns. Vi som sorterats här har visserligen flera saker gemensamt, men att både Magnus Uggla och Michael Jackson spelar pop gör dem ju inte till en grupp, lika lite som jag och Alexandramannen är själsfränder bara för att vi båda har pung och saknar möjligheten att laktera.

Det existerar ingen mansrörelse. I alla fall inte den rörelse Lars fantiserar om.

Varken du eller jag är retroaktivt skyldiga till vad våra förfäder gjort, eller ansvariga för vad andra män gör här och nu, vare sig det är ont eller gott. Du och jag är inte ”vi”. Jag är jag, och du är du. Och Lars är en fjant som skulle må bra av att ta lite längre promenader.

Askungen som var en styvsyster

Ja, naturligtvis har jag googlat numret jag fick av förra veckans askunge. Jag är ju trots allt ingen robot.

Tydligen jobbar hon som DJ, och är av Instagram-konto och Facebook-grupp att döma heller inte helt okänd. På hennes privata Facebook-sida kan man dessutom se att hon är listad som ”i ett förhållande”, vilket kan förklara varför hon inte har svarat på mitt SMS.

Trodde först att det berodde på att jag gjort mig till. Har för ovana att göra det. Vill så gärna att mottagaren ska känna att det SMS som just jag skickat var det bästa jävla SMS de någonsin fått, ett bekräftelsebehov som förmodligen lever kvar sedan Nokia och Ericson var mobilrikets jättebamsingar och det var Sophie’s choice varje gång man fick ett nytt.

Du kunde endast spara ett fåtal. Sällan fler än tvåsiffrigt. Gamla konversationer lämnade dagligen plats åt nya, och naturligtvis hade man som mål att fullkomligt dominera inkorgen. Därför kan jag än i dag lätt lägga en timme på att författa ett meddelande, och framstår antagligen därför också ofta som mer tillgjord än hjärtlig.

Men inte nödvändigtvis denna gång, vilket ändå känns rätt bra. Kom nog till och med över henne lite i samma stund som jag insåg att hon inte alls var förlorad. Så fort jag väl hade hört av mig och makten inte längre låg i mina händer var det som att längtan gick ned i energisparande läge. Blev stans coolaste katt med ett knapptryck.

Det är fascinerande det där, hur det som i går kändes så viktigt att du var villig att lägga timmar av det mest repetitiva och sinnesbedövande arbete på det, kan vara morgondagens axelryckning.

Väljer att denna gång se det som ett hälsans tecken, och inte ett symptom på att jag har en emaljerad gjutjärnssjäl där ingenting fäster.