Askungen som var en styvsyster

Ja, naturligtvis har jag googlat numret jag fick av förra veckans askunge. Jag är ju trots allt ingen robot.

Tydligen jobbar hon som DJ, och är av Instagram-konto och Facebook-grupp att döma heller inte helt okänd. På hennes privata Facebook-sida kan man dessutom se att hon är listad som ”i ett förhållande”, vilket kan förklara varför hon inte har svarat på mitt SMS.

Trodde först att det berodde på att jag gjort mig till. Har för ovana att göra det. Vill så gärna att mottagaren ska känna att det SMS som just jag skickat var det bästa jävla SMS de någonsin fått, ett bekräftelsebehov som förmodligen lever kvar sedan Nokia och Ericson var mobilrikets jättebamsingar och det var Sophie’s choice varje gång man fick ett nytt.

Du kunde endast spara ett fåtal. Sällan fler än tvåsiffrigt. Gamla konversationer lämnade dagligen plats åt nya, och naturligtvis hade man som mål att fullkomligt dominera inkorgen. Därför kan jag än i dag lätt lägga en timme på att författa ett meddelande, och framstår antagligen därför också ofta som mer tillgjord än hjärtlig.

Men inte nödvändigtvis denna gång, vilket ändå känns rätt bra. Kom nog till och med över henne lite i samma stund som jag insåg att hon inte alls var förlorad. Så fort jag väl hade hört av mig och makten inte längre låg i mina händer var det som att längtan gick ned i energisparande läge. Blev stans coolaste katt med ett knapptryck.

Det är fascinerande det där, hur det som i går kändes så viktigt att du var villig att lägga timmar av det mest repetitiva och sinnesbedövande arbete på det, kan vara morgondagens axelryckning.

Väljer att denna gång se det som ett hälsans tecken, och inte ett symptom på att jag har en emaljerad gjutjärnssjäl där ingenting fäster.

Att vänta ett svar

Har nu i dagarna fem försökt beställa en ny telefon från Comviq >> fått beskedet att den som vill behålla sitt gamla nummer måste bekräfta detta nummer via SMS >> beställt ett nytt SIM-kort för att kunna bekräfta mitt gamla nummer via SMS >> fått beskedet att den iPhone 4 – som jag sparat för nödsituationer likt denna – är låst till min gamla operatör >> uppsökt min lokala 3-butik för att få beskedet att det kan ta upp till en vecka för låsningen att hävas, men att det också kan gå på ett dygn om det görs via iTunes >> betalat 350 kronor >> samt tillbringat en timme med att googla lösningar på hur jag ska få Apples användarvänliga programvara att erkänna deras användarvänliga telefons existens.

Har sedan dess tittat till telefonen med jämna mellanrum. Innan maten. Under maten. Efter maten. Och i går kväll så hände det; skärmens högra hörn, som i dagar hånat mig för min brist på service, påstod nu att den sökte efter detsamma.

Med puls som ett dödsmetall-intro fann jag mig själv nästintill hypnotiserad av de tre reproducerande punkterna som vore de Medusas blick.

Och efter några sekunder pep det till. ”Du har ett nytt meddelande”. Yes! Från Jonas. Fan.

Sen blev det tyst. I ytterligare några sekunder, varpå jag fick 11 notifikationer gällande missade samtal.

Ett av dem var det jag i söndags eftermiddag ringde från hennes telefon.

Den lyckan…

"Du har ett återfunnet samtal"

”Du har ett återfunnet samtal”

… som varar för evigt, säg den.

Nu börjar istället den kanske än värre väntan, nämligen väntan på ett svar.

Det ljuvaste utav elände

Det har varit en bra helg. En av de bättre, på länge. Kanske till och med mycket länge. Trots allt.

Lördagen tillbringades med syster, systers vänner och systers fästman. Dubbla födelsedagar skulle firas, men fest var det väl kanske mest till namnet. Mer en lugnare tillställning, något som givetvis inte hindrade mig från att pröva såväl värdens taxfree-rom som tålamod. Någon måste ju vara sist ut, men då klockan blott passerat midnatt med någon timme när jag väl snörade skorna torde skammen vara allas utom just min.

Lagom skön och med kvällen ung var jag dock inte särskilt sugen på att åka hem, så istället för att ta röda linjen upp på åsen och mejlbomba andra losers på Happy Pancake så hoppade jag av i Zinkensdamm och knallade ned till Patricia. Att jag var ensam bekom mig inte då. Tänkte att det väl alltid finns någon där som man känner, eller åtminstone känner igen.

Det gjorde det inte, och det var heller ingen som behagade svara när jag ringde. Lyckligtvis var kön full av andra ensamma lycksökare, så jag slog följe med en turist i seglarfrisyr klädd som om han precis klivit ur golfbilen, men övergav honom när jag väl kom upp på däck och insåg att han var mer kamikaze-material än potentiell wingman.

Minglade sedan som en professionell filmpremiärfestfixare fram till stängning då jag hittade ett glatt after work-gäng längst in i schlagerbaren. Föreslog en efterfest, men när vi väl klivit i land var det det bara jag och en av tjejerna som fortfarande tyckte att det verkade vara en bra idé att gå vidare. Tog för givet att hon hade vett nog att inte hoppa in taxibilar med en totala främlingar, men ljuvlig tji fick jag.

Väl hemma bjöd jag på cava i repiga plastglas medan hon komplimenterade min inredning och menade att det var exakt så här som hon själv ville ha det i sitt eget hem. Sen pratade vi gamla Nintendo-lir och musik, och hon lyckades nästan övertala mig att spela gitarr, men jag räddades i sista sekund av en bristande sträng. Då ”övertalade” hon mig istället att det var dags att krypa till kojs, varpå jag farbror Joakim-dök ned i bingen och sov som ett barn innan hon ens kommit över tröskeln.

Vaknade trots detta – eller kanske snarare på grund av brist på vinslakt luffarknull – åtta timmar senare på oförskämt bra humör. Murphy lät mig sedan njuta i ungefärliga timmen innan jag upptäckte att min telefon inte låg där den borde, och heller ingen annanstans. Inte i kavajfickan, vare sig tredje eller fjärde gången jag muddrade stolskroppen på vilken den ledigt klätts på natten innan. Heller inte mellan soffkuddarna, i kylskåpet eller under den vitbetsade byrån Hemnes.

I takt med att jag på knä och tå genomsökte lägenheten nöttes det goda humöret också så sakteliga ned, tills allt som återstod av den forna glädjen var ett stickvapen värdig en fängelsegård, och där det förut vilat leende läppar och pirr i magen var nu endast stick- och skavsår.

Inte så mycket på grund av den rent materiella förlusten. Telefonen hade uppenbarligen glidit ur byxfickan i svarttaxin på väg hem. Den var borta, det var bara att acceptera. Det var inte ens en särskilt tung insikt. En telefon är enkel att ersätta, och med tanke på iPhone 5s goda aptit på batteritid var ett byte vid det här laget till och med att önska.

Svårare var det att ersätta det nummer som min gäst givit mig strax innan hon stängde dörren bakom sig och vandrade Mellanbergsvägen ned mot Hökmossen. Hon hade erbjudit mig att ringa mig själv från hennes telefon, men hade då aldrig i tanken att min egen var borta, eller avstängd. Vänner som senare försökte hjälpa till nåddes av beskedet att abonnenten inte kunde nås för tillfället, och det samtalet jag själv ringt den morgonen hade uppenbarligen aldrig registrerats. Inte ens om telefonen faktiskt legat i kavajfickan vid en femte genomsökning hade det gjort någon skillnad. Hon hade gått, och med henne följde också det enda manus till en möjlig uppföljare.

Philip, som hjälpt mig i sökandet (och uppenbarligen anade vilken nivå av söndagsångest det rörde sig om), erbjöd huskur i form av pasta bolognese, rödvin samt sitt eget och frugans sällskap, vilket var precis den quickfix som behövde där och då. Ohållbar i längden, men för tillfället välkommen. Dagen efter stod dock herr Ågren som förväntat åter i farstun, men efter att nu gått igenom samtliga Marior i Stockholms län – kommun för kommun (inklusive tunnelbanestationer) – hade jag också förlikat mig med (samt försökte glädjas åt) att det helt enkelt bara handlat om en väldigt trevlig natt. Det skulle aldrig bli någonting mer, men det hade i alla fall hänt. Det var ett minne att föredra framför den sedvanliga besvikelse och förnedring som annars följer ett Patricia-besök. Att sukta efter mer vore att mista hela stycket.

Och visst, något slags hopp klibbar sig förstås envist kvar i det faktum att hon faktiskt ändå kan nå mig. Samtalet gick kanske aldrig fram, men det sparades ju fortfarande bland hennes uppringda nummer. Möjligheten finns med andra ord att hon om någon vecka får ett raseriutbrott och i affekt skickar ett SMS med en undrar vem fan jag tror att jag egentligen är. Det är möjligt, om än knappast troligt. För hur hade jag själv agerat om någon bad om min kontaktinformation och sedan aldrig hörde av sig? I den bittraste av tysthet, förmodligen.

Och ja, jag förstår såklart att det kan tyckas patetiskt att älta det hemsläp från Patricia som slank dig ur händerna, men även om jag knappast kan påstås känna henne tillräckligt väl för att sakna vad som aldrig blev så gillade jag ändå hennes sällskap. Och det är sällsynt. Av alla Happy Pancake-öl som druckits genom åren är det blott ett fåtal som faktiskt varit värda besväret, vilket det ju ändå är. Att göra sig fin är besvärligt, för att inte tala om besväret att föra sig bland folk, eller låtsas vara rolig och intressant. Inte för att det sällan är trevligt, för trevligt är det ofta, men att ha trevligt är inte detsamma som att trivas. Och det var det jag hade gjort. Jag trivdes.

Jag tyckte det var skönt när hon gick, på det sätt ensamheten alltid lockar dagen efter, men jag ville aldrig kasta ut henne. Det smiddes inga planer. Diktades inga ursäkter. Det störde mig liksom inte att hon låg där, alls. Det var snarare så att jag inte kunde sluta titta. Jag bara låg stilla och uppskatta att hon fanns. Söt som en hel back med läsk, och nästan inte det minsta dum i huvudet. Och mer än så kan man ju nästan inte begära. Det är allt jag behöver.

Så, som sagt; det har varit en bra helg. Snopen, men bra, trots allt.

MAria

Det bor 445215 personer i Sverige med förnamnet Maria. 653 av dessa är män.

Gammal livsfarlig kärlek bleknar aldrig

Inredde i kväll lägenheten med ännu en tavelvägg, och medan jag rensade de gamla ramarna på ”pausunderhållning” hittade jag denna bild fasttejpad bakom en av träfiberskivorna.

20141007-223854.jpg

Den föreställer en av många Marior jag under gymnasietiden hade en jag-skulle-ta-livet-av-mig-om-du-sa-nej-crush på. Detta är dock den Maria som gjorde det starkaste avtrycket av dem alla, den så kallade Döds-Maria.

Det var till henne jag förlorade oskulden, trots att hon hade pojkvän. Han hette Patrik, men kallades för Massmord. Han gillade mig inte, men fungerade ändå som någon slags HTML-support via ICQ när jag behövde det. En sen natt bekände han även för mig att hans stora dröm och mål här i livet var att ta någons liv. Bara vem som helst. Någon främling, på en ödslig gata.

Lite smågay för någon som ändå kallade sig för Massmord, kan jag tycka.

Jag var dock inte det enda hon fick på sidan om, och trots att hon hävdade att hon älskade mig (något som troligtvis mest yttrades för att få mig att hålla käften och slippa jobbiga snack om känslor) så lämnade hon till slut både mig och Massmord för någon svartmetallare i Västervik.

Var efter det lätt emotionellt handikappad och hade något av ett slit-och-släng-förhållande till kärlek fram till att jag åtta år senare hittade henne på Facebook. Frågade hur det var med henne och fick en utsträckt hand till svar. En bedjan om förlåtelse för vem hon hade varit. För vad hon hade gjort. Hur hon behandlat mig.

Ursäkter var inte vad jag sökte, men när jag väl fick den så var det som om någonting släppte. En börda jag undermedvetet burit på sedan tonåren.

Har inte tänkt på henne sedan dess, förrän i kväll. Har heller inte mer än så att såga om saken, men eftersom det var ett tag sedan jag skrev något så tänkte jag att lite Döds-Maria var bättre än ingenting alls. Det var hon trots allt 1999.


Maria är för övrigt en av de kvinnor som tillägnats flest sånger sedan jag lärde mig spela gitarr, och på första Varg-skivan tillägnas hon tre: Det stora blå, Ditt nakna vattenfall och Vindbarn & Vargar, varav den sistnämnda var den första jag skrev och den som genererade vår första kyss.

Mongoliska dödsmaskar

Det absolut obästa med att söka sin inspiration på internet är att man då och då hamnar bland människor som fullkomligt förintar ens självkänsla.

Dagens förgörare är en man vid namn Fernando Reza, som utöver sina semesteraffischer med mytiska bestar också bjuder på ögongodis som Super Mario-krigspropaganda och fascistslaktarmaskiner.

Mongoliska dödsmaskar.

Bevingad djävul.

Ryska giganter.

Högsta betyg för både idé och utförande, och mer briljant skit hittar du HÄR.

Tio tjusiga råd

Har sedan i vintras – till vissa gästers förtret – haft ett hörn av lägenheten full av tomma tavelramar.

Skälet till detta är att drömmen om en tavelvägg smög sig på hastigare än jag hade ork att producera tavlor, och eftersom jag har svårt att vänta på något gott så förverkligade jag den del av min vision som var möjlig just då, det vill säga mäta upp, köpa ramar och spika upp skiten.

Problemet som följde var dock att jag inte hade en aning om vad tusan jag ville ha på väggarna, bara att jag var narcissist nog att tvunget göra det själv.

Att det tog nästan ett år skyller jag på en alldeles för underbar vår och sommar, för som vi alla vet så krävs det ju lite höst och regn och avgrundsdjup ångest för att verkligen få arslet ur vagnen.

Så stort tack till vecka 38. I går fick jag grejerna från tryckeriet.

Och ja, givetvis är det Christopher Hitchens ”ten rules of drinking” som citeras.


Credit (where credit is due): De typsnitt som används flitigast är Scribble box, Sin City, Another Shabby Font och Grutch Shaded.

Kittlar dödsskönt i likkistan

Läste i går om en restaurang i London som – för att markera säsongstarten av The Walking Dead – tagit fram en burgare med smak av människokött, en notis som inspirerade följande trerättersmeny:

Förrätt: Barn i vin

Förrätt: Barn i vin

Varmrätt: Pasta med 4 olika sorters raser

Varmrätt: Pasta med 4 olika sorters raser

Efterrätt: Kaffe med snopp (moget Mattias)

Dessert: Kaffe med snopp (moget Mattias)

Går såklart också bra att utöka till en fem- eller sjurätters om man så önskar, bara fantasin (och vissa lagar) som sätter gränserna!

Elefanten i rummet

Och nationalekonomen Tino Sanandaji levererar – som förväntat – den hittills nyktraste analysen av Sverigedemokraternas succéval:

”Det förs just nu fram många krystade teorier till varför SD gick framåt och hur man kan stoppa främlingsfientligheten från att öka ytterligare. Den officiella bilden är att endast ett liten isolerad minoritet svenskar är skeptiska till invandringspolitiken. Då är det närmast obegripligt varför skandaldrabbade, djupt impopulära SD fördubblas val efter val.
I själva verket visar SOM-mätningen att cirka 60 procent av de väljare som faktiskt tar ställning vill se en reducerad flyktinginvandring. Men de etablerade partierna har bildat en järnkartell där alla i stället lovar ännu snabbare flyktinginvandring.
Mot den bakgrunden behöver man inte vara Sherlock Holmes för att lista ut varför SD ökar. Väljare som inte uppskattar Sverigedemokraternas illa dolda förakt mot invandrare men som är oroade över migrationspolitiken håller sig för näsan och röstar på SD i brist på alternativ.
Om borgerligheten vill stoppa Sveridemokraternas framfart är ett första steg att sluta ljuga för sig själva och andra om opinionsläget i dessa frågor.”

Hela krönikan läser du HÄR, och Tinos blogg finner du HÄR.

I en circle jerk är det lätt att ha koll

Så har den då så sakteliga – likt ett eksem eller en envis svampinfektion – börjat blomma ut på Facebook; statusuppdateringen som uppmanar dig som röstat ”fel” att lägga kamratlicensen på skrivbordet och lämna kontoret. För såna som dig vill vi minsann inte ha här. Du är ingenting mer än lorten värd.

Hur kan någon så starkt värna en sorts främlingar och med samma hjärta så djupt avsky en annan? Att anse sig stå för allas lika värde och samtidigt fördriva den som inte delar dessa värderingar är ju en paradox stor nog att rubba universums lagar.

Vi är alla olika, visst, och att fredligt samexistera är ett måste, men du som påstår dig älska denna olikhet gör det knappast av omtanke. Du är inte öppen och fräsch. Du är en lögnare. För ingen gillar olika. I själva verket anser vi oss alla vara lite bättre än de som inte är som vi.

Sverigedemokraten må i dina ögon vara all världens ignorans förpackad i en behändig idiot, men Sverigedemokraten anser sig å andra sidan vara upplyst nog att se en lösning som gått 87% av oss förbi, precis som hen som röstade rosa tycker sig ha koll på saker som 97% av befolkningen inte förstår sig på.

Moderaten vet att denne är lite bättre än socialdemokraten, miljöpartisten att denne är bättre än centerpartisten, och vänsterpartisten att denne är godare än kristdemokraten. Alla har de sett sanningen, och den som inte hänger med är ett identitetslöst får som bara bräker med skocken.

Juden ser sig själv som förmer de folk Gud inte valde, pingstvännen känner sig överordnad scientologen, och muslimen vet att han står högre i kurs än en simpel kafir. Jag som icke troende tycker såklart att jag har kapsylen något tajtare åtskruvad än det pysande jon som fått för sig att den bräckliga människan gjutits efter ett allsmäktigt väsen, och någon som läst Proust och Kafka känner förmodligen detsamma inför mig som föredrar Stephen King och Dean R. Koontz.

Sushi-konnässören trumfar dig som köper Big Mac att ta med, och statsvetaren som köpt samlarutgåvan av Kurosawa-boxen tycker sig troligen klättra några högre i hierarkin än bilmekanikern som tipsar om Paul Blart: Mall Cop när någon ber om hjälp inför fredagsmyset.

Piprökaren är överordnad Gula Blend. IPA:n tillhör ett högre kast än en stor stark. Absolutisten > brukaren, vegetarianen har ett större hjärta än asätaren, och kollektivtrafikanten är mer medveten än rövhålet som rattar en Hummer. Borgaren slår bonden och kungen tar alla.

Är du en av de som likt Maria omöjligen kan tänka dig att umgås med någon som inte röstat som du, var då också konsekvent och säg upp bekantskapen med varenda jävel som i söndags inte la en identisk sedel i alla tre kuvert. Avaktivera sedan dig själv från samtliga communityn så att alla andra som röstat annorlunda slipper vistas bland folk som inte röstat som de.

Denna självgodhet.

Så överdådig att den skymmer ens egna fel och brister.

Svindlande.

I min bekantskapskrets finns individer från alla möjliga ideologiska läger. Den sträcker sig från den ena extremen till den andra. Från kommunisten som stolt stödde Feministiskt Initiativ till nazisten som var något mer återhållsam med sin tro på Svenskarnas Parti som nationens enda hopp. Politiskt har jag ingenting som fäster mig vid dessa människor, men allt är heller inte politik.

Ett gemensamt intresse för film, mat, musik eller grafisk design är ett lim gott nog åt mig, och förmågan att umgås trots att det ibland skaver är väl om något det som förseglar en vänskap. En vän är någon som säger ifrån när du gör någonting galet. En vän är någon som frågar vad du menar när du säger något dumt. En vän som vänder dig ryggen och inte vill förstå är inte en vän. Det är en jävla idiot.

Men visst, kanske är jag för tolerant. Kanske har jag för många dörrar på gavel. Kanske gör sig tolerans bäst i lagom mängd. Kanske är riktigt tolerans när man främst tolererar folk som tycker exakt likadant.

Jag vet faktiskt inte längre. Kanske är jag heller inte rätt man att utreda saken. Man blir ju trots allt lätt lite förvirrad när man umgås med människor som inte ser ut eller pratar precis som en själv. I en circle jerk är det betydligt lättare att ha koll.

Bjud på middag, få en börda

Var i går bortbjuden till makarna Wildenstam för att tillsammans med Ronja slåss om de smulor som ligger kvar efter att Philip tagit för sig.

Till god sed när man bjuds bort hör ju också att man tar med sig någon form av gåva, som för att understryka att man faktiskt uppskattar att folk vill ha med en att göra.

För att toppa tidigare bärkasse gjorde jag denna gång två presenter. Två tavlor, eftersom folk älskar att få saker som de måste plocka fram och hänga upp varje gång man kommer på besök.

Här är de.

Var, som ni ser, fortfarande i något av ett book mode sedan idioternas guide, så arbetade efter hur jag föreställer mig att deras memoarer skulle kunna se ut.