Komfort och service värdig en WWII-bunker

Kom i onsdags hem från Rhodos där jag och min syster tillbringat en sju dagar och nätter vid Ixias kust.

Försökte redan samma kväll posta min tankar om resan på TripAdvisor, men har man inte bara pussar och kramar att ösa över platser som besökts så tar behandlingen några extra dagar, och fick nyligen veta att mina något skeptiska synpunkter refuserats på grund av en (eller flera) av följande anledningar:

*Family-friendly
No profanity, threats, prejudiced comments, hate speech, sexually explicit language or other content that is not appropriate for our community.
NOTE: We do not publish explicit or implied profanity. This includes acronyms which contain intended profanity and profanity that has been masked using symbols.

Det betyder att jag nu måste dumma ned min recension till en mer barnvänlig version, och därmed också troligen kapa de partier jag själv gillade bäst (läs threats och hate speech).

Kommer på grund av detta istället att posta originalversionen här, så att min sanna bitterhet finns för evigt bevarad, plus att jag slipper skriva ett separat inlägg om resan.

Så, varsågoda, här har ni +6000 tecken svordomar, hot, fördomar, hets mot folkgrupp, sex och annat innehåll som inte är lämpligt för folk som ska åka på semester.


”The comfort and service of a WWII bunker”

I’m sure there’s plenty of people who’ve had a great time at the Area Blue Beach Apartments in Ixia, Rhodes. Most likely because they’ve kept a safe distance to the room where we had the great misfortune to lodge.

To be frank, we got a shit deal. The size of the room wasn’t that bad, but the beds were as comfortable as a sack of potatoes (although an unfair comparison according to our Danish neighbor, as he pointed out that if you slept on a sack of potatoes long enough, at least the potatoes goes soft), and the balcony was submerged halfway underground, and had the same cosy feeling I’d imagine Hitler’s bunker must have had that lovely spring day in -45 when he decided to put a Luger to his temple and pull the trigger.

Our reservation said ”sea view”, but the only view possible was that of the many asses currently seated at the pool side bar. Oh, I didn’t mention that the room is located right next to the pool side bar? Well, great news, because the room is located right next to the pool side bar! And I mean literally. It’s like a two step walk. You could easily poke out one of the eyes of the bartender with the sharpened tip of a broomstick, should one feel the urge.

Sure, having a bar at a broomstick poking distance is pretty easy to forgive at happy hour when all watered down cocktails are half price. However, less so when you’re shaken out of bed by the bassline from some mediterranean pop song (turned up to eleven) in the morning, and cradled to sleep by the very same.

Sadly, this isn’t even the worst part. Like a couple of suckers we kindly asked to be moved to another floor. The problem (well, add it to the pile) was that, according to the staff at the font desk, the only one allowed to change or assign rooms was the manager, and he was only at the office for a few hours each day. And while he was there, he was like a master ninja, always keeping out of sight. We asked to be informed whenever he entered the vicinity, but apparently they’d all sworn a vow of silence, so we had to pretty much stake out the reception if we wanted our complaints to be heard.

The incompetence and inefficiency of this establishment is just mind boggling.

To add insult to injury, the manager – when finally backed into a windowless corner – turned out to be a massive tool. Neither did he great us, nor did he find me worthy of shaking his hand. He just gave us a look as if he’d just found two turds floating around in his jacucci. He was quite a storyteller though. Could very well be a descendant of the great ancient authors, as he was able to deliver a fresh batch of excuses on the spot every time we addressed him.

At first he told us that the hotel was fully booked (which turned out to be a lie as we later learned that he was keeping two far superior rooms for his sister and her nephews, who actually lived in that same town). He then changed his story, now claiming that the fault laid with us as we had booked one of their cheaper categories. True as that may be, we were still promised a view of the ocean, not that of a Free Willy size lady doing cheese burgers at the bar as if they were tequila shots. This we had in ink, and when faced with this fact, the manager finally manned up. Or, well, sort of, anyway. He at least made the grand gesture of freeing us from guilt and put the blame on the travel agency. Such a pro. And just to mix it up once again, he later told me that he as well hated our room, and that he’d rather just board it up completely.

So, to sum it up: We paid for a room with a sea view, were put in Fritzl’s basement, a room not even the manager himself deemed fit to live in, just so the manager’s relatives wouldn’t have to walk home after a day by the pool. Awesome.

And it’a not like we were unreasonable. We even offered to pay for an upgrade, just so we wouldn’t have to stay another second in the Area Blue chamber of torture. But the hotel was either fully booked or the rooms ”very expensive”. One would think it’s either the one or the other, but I guess that Area Blue Beach Apartments is such a hyper advanced establishment that it exists in multiple universes at once, giving you almost endless possibilities (except, of course, that outerworldly task of getting what you’re promissed).

This horrible experience bled over to the vacation as a whole, and pretty much ruined the entire week. I wouldn’t come back even if I got a free weekend as compensation. Not that I’ll be holding my breath waiting for that curse to take effect, as I doubt the Area Blue management ever offered anyone anything other than a massive headache.

The night porter who greated us upon arrival was very nice though, and so was the young bartender working the graveyard shift, as well as the older lady at the front desk. But that’s it. Then again, like I said, there’s probably plenty of people who’ve stayed at the Area Blue and had a really great time. But be warned: it’s a gamble. Don’t gamble. Not on your vacation. That should be a sure thing. A time to relax, not to repeatedly shake your fist in anger.

I know it’s easy to imagine yourself by the pool without a care in the world when you’re at home making plans, like the pure fact that you’re on vacation will make you cool as a cucumber and untouchable to any grievances. But when you’re actually there, lying on that sack of potatoes in your WWII style bunker, you’ll be kicking yourself repeatedly for not forking up those extra 50 bucks to stay somewhere else where you’re less likely to be treated like a leper.

I should also warn you that the ”free WiFi” got to be a misspelling. It should probably read ”WiFi free” since the WiFi was hardly accessible. And if you’re lucky enough – and that’s a huge if (and a questionable definition of luck) – to get it working, it’ll be painfully slow. We’re talking early modem days. 14.4 Kbit/s. That slow. Should not be used unless you have a few minutes to spare, on every single webpage.

Oh, and the pool is open to the public, so good luck getting a sunbed after 10:00 AM. But if you enjoy local kids (later identified as the manager’s nephews) doing cannonballs and knocking you unconscious by smashing beach toys in your face, you’d guaranteed to have the best damn time of your life.

PS. As I’m a strong believer in the courtesy of giving credit where credit i due, I should probably mention that we actually were moved to a lovely room on the fourth floor on our very last night (thanks to our travel agent, who only needed three angry e-mails to react).

However, not only was it a little too late, the move mostly served a bitter reminder that this was what our vacation was supposed to be like all along. And it didn’t take long for that sudden spike in the service chart to make a turn sharp enought for you to be able to cut a hard boiled greek steak with it. All we had to do was request a late check out. Not an outlandish proposal, given the suffering they’d put us through.

”No problem”, they said, ”that will be 40 euros”.

Från vänster: Tripp, Trapp, Niko och Trull.

Från vänster: Tripp, Trapp, Niko och Trull.

Besked om illdåd i ICA-butik chockade kunder

Stort grattis till Helsingborgs Dagblad som i veckan slagit världsrekord i publicering av bisarr artikel!

Nyheten gäller den lapp som ICA-butiken i Mörarp i går satte upp i syfte att informera sina kunder om ändrade öppettider och skälet där bakom.

Tidningen skriver bland annat:

”Stängt på grund av våld mot personalen av blattar.” Det meddelandet mötte kunder som ville handla på Ica nära i Mörarp på torsdagen.
Tidigare under dagen hade polisen fått ett larm om en misshandel inne i butiken.
Enligt polisen var det en dispyt om cigaretter som urartade. Bråket ledde till att två män i 20-årsåldern misshandlade en ur personalen.
Enligt polisen skadades den anställde i ansiktet men behövde inte föras till sjukhus. Polisen har inte kunnat gripa någon misstänkt för misshandeln.
Flera kunder som såg lappen blev upprörda och hörde under torsdagskvällen av sig till redaktionen.

Vilken tur att personalen visade sig vara rasister. Då gjorde det ju inte så mycket att de blev misshandlade. Bra av kunderna att reagera tycker jag.

Hade själv blivit skapligt förbannad om det kom fram att någon av kassörskorna på min lokala ICA-butik varit fräck nog att kränka sin gärningsman verbalt efter att hon mottagit trettio karatesparkar i fejset. Att slänga sig med nedsättande termer när de är som mest motiverade är ju fan i mig helt jävla sjukt.

Hoppas att polisen hittar butiksarbetaren i fråga så att denne får sitt straff.

Svenska bibliotek, en spännande mötesplats för såväl begåvning som barbari

Det sägs att man inte får vara dum, för då blir man chef. Kanske inte så mycket en vedertagen sanning som en putslustighet. Något du med ansträngt leende väser med lätt undertryckt irritation efter en lite förhastad klunk skållhett kaffe då du på grund av sjukdom kallats in för helgbemanning.

Vissa skulle förmodligen hålla med. Några tycka att det var trams. Andra se det som en karriärmöjlighet.

Till vilken grupp Niclas Lindberg, generalsekreterare för Svensk Biblioteksförening, hör är du själv fri att avgöra.

IMG_4609.PNG

IMG_4608.PNG

IMG_4606.PNG

IMG_4607.PNG

Detta alltså som reaktion på de åtskilliga rapporter om hur svenska bibliotek blivit ett tillhåll för ungdomsgäng och missbrukare, där hot och trakasserier av både besökare och personal numera är refräng i balladen om storstadsbibliotekarien.

Vissa bibliotek har valt att anställa väktare. Andra, under vissa tider, stänga helt.

Så här kan vardagen se ut för vissa:

Flera rapporter gäller personal som utsätts för våld och hot: ”Det slutar med att [NN] tar strypgrepp på mig. Situationen är kaotisk och andra besökare lägger sig i.”

”De fyra bildar en hotfull ring kring vikarien och pojkarna säger stötande och olämpliga saker, bland annat ’Jag ska döda dig’, ’Jag ska visa dig min kuk’ osv.”

Barn i tio- elvaårsåldern börjar slåss ”med en brutalitet som överraskar oss med tanke på deras ålder”, skriver en anställd. ”Min kollega och jag ber dem att gå. De mönstrar mig och konstaterar att jag inte är stark och ingen att vara rädd för.”

En anställd rapporterar om bråk i samband med att lånekort utfärdats till en större grupp hemlösa. ”När vi i personalen försökte be om lägre ljudnivå och hjälpa till så reagerade många av de hemlösa starkt – knutna nävar mot oss och ilska.”

Bibliotekspersonal vittnar om gäng med ungdomar och unga män som beter sig aggressivt, stör, röker i lokalerna och tränger sig in i personalrummet.

”Jag ser ungdomar kasta solrosfrön inne på barnavdelningen och nästa runda jag gör dit in så sitter flera runt en pipa. Röken luktar konstigt!”

Ja du Niclas, fy fan för tysthetsnormen.


Citaten är saxade ur Paulina Neudings artiklar om den ökade sociala oron på landets bibliotek. De är publicerade i SvD och finns att läsa i sin helhet HÄR och HÄR.

Dödligt polisgrepp

På ett ungefär när har det gått tillräckligt lång tid för att man ska kunna glädjas åt andra människors olycka? Cirka tjugo dagar? För i så fall är det nu fritt fram att med händerna på magen brista ut i ett bullrande skratt åt följande dråpliga missöden, samtliga presenterade i rubrikform värdig en Jay Leno-måndag.

Farligaste greppet.

Hackad till döds liksom. Skaplig 1337 h4XX0r.

"Hur sjuk är du då? Bara lite lagom sjuk eller multi?"

”Hur sjuk är du då? Bara lite lagom eller multi?”

Hårfint förtryck

Jag är förtryckt. Tydligen.

Chockerande insikt, förstås. Har ju i flera år gått och trott att jag är precis som alla andra. En vanlig kille, liksom. En del av förtrycket. Men i natt skakades jag ur min dvala, och för väckarklockan stod en annons för hår-tonic.

Annonsen daterades sent 40-tal, men även om den i dag har dryga sextio år på nacken så är det inte mycket som förändrats. Frisyr är fortfarande norm. Det går liksom inte att undkomma. Hårnormativiteten är ett faktum.

Nittiofem procent av alla modeller har hår. Siffran är visserligen påhittad, men ändå troligen i lägsta laget. Reklam på Tv. Reklam på stan. Reklam i herr- och damtidningar. Alla har de hår. Tjockt. Svårtämjt. Släpper inte igenom en strimma ljus.

I filmens värld är snaggade hjältar som Bruce och Statham blott undantag. Flintskallarna är i regel bovar eller birollsinnehavare. Naturligt tunnhåriga skådespelare som Travolta och Cage tvingas bära peruk för att dölja sin ickenormativitet, och när Charlize Theron eller Natalie Portman rakar huvudet skapar det omedelbart rubriker. Att inte ha hår är att frångå skönhetsnormen. Ett rakat huvud ≠ fägring.

Inte heller litteraturen, som ju ändå förväntas vara en mer öppen och tolerant konstform, erbjuder en särskilt rik variation på folk utan hår. Få är de karaktärer som beskrivs med ”bländande hjässor, släta som grisskinn”. Sällan fler än femtio personer per bok, om inte extrema förhållanden kräver det.

Uttryck som hårresande och hårfint är vanligare förekommande än håravfallande och skalpnajs, och det talas betydligt oftare om knullrufs än örngottsveck på sitt epicránium.

Eftersom normen, som vi nu konstaterat, är att ha frisyr så är jag som tunnhårig alltså förtryckt. Det är dock inte nödvändigtvis ett handikapp då du som förtryckt numera har tolkningsföreträde, något som, i sin tur, innebär att alla med frisyr har fel.

Detta tolkningsföreträde kan till exempel nyttjas om man vill hävda saker som att folk med hår borde flås levande och rullas i chiliflingor, för kommer det då någon jävel i page eller svinrygg och ifrågasätter rimligheten i ett sådant uttalande kan jag bara kontra med ett ”jag är flint, så den här diskussionen kan du inte vinna”, och sen är det bra med det.

Har tidigare varit mycket skeptisk till postmodernismen, men den kanske inte är så himla dum. Ändå.

Det blev ingen tupé.

Springarens sista vila

Jag har nu, efter dryga åtta års medlemskap (med skiftande grad av framgång), avslutat mitt konto på Happy Pancake. Jag kommer troligtvis återvända, i sinom tid, men för mitt gamla alias och trogne följeslagare, vitspringare, är detta slutstation.

Åtta år är en lång tid. I nätdejting-år en evighet. Springaren var gammal. Gammal och trött. En sliten krake, sedan länge redo för limfabriken.

Istället för gravöl tänkte jag bjuda er ett axplock av de mejl som skickats det senaste halvåret, komplett med grammatiska missar och osmickrande inställsamhet. Kan inte påstå att jag är särskilt stolt över det som bjuds, men skäms å andra sidan inte heller. Vissa mejl är mer kreativa än andra. Vissa uppenbart skickade under påverkan. Andra bara författade som rent tidsfördriv.

Mottagarna har varit kvinnor av varierande etnicitet, skönhet, längd, vikt, befattning, hårfärg och intresse för skidor och alpint. Bland annat…

hon som älskade Sydafrika.

hon som jobbade som narkossköterska.

hon med fäbless för killar i snickarbyxor.

hon som gillade långa killar.

hon som fyllt i samtliga personuppgifter, utom längd.

hon från Helsingborg, som uppskattade ärlighet och humor bland mycket annat.

hon som älskade långa promenader, musikalitet och konstnärskap.

hon som ansåg sig vara söt.

hon som var söt på riktigt.

hon vars profilbild jag råkade gilla.

Är, som ni ser, ingen förföringskonstens Albert Einstein. Vad det nu betyder. Men, heller inte dum nog att göra samma misstag om och om igen med förhoppning om att resultatet ska bli ett annat. Har ingen färdigskriven mall. Jag klipper inte och klistrar. Fyrar inte av hagelskur efter hagelskur i hopp om att träffa i alla fall någon.

För det tycker jag ändå att jag förtjänar en smula cred, även om nu resultatet – det vill säga att ingen vill ha mig – varit just precis detsamma.

”Gör inte som jag säger, gör vad jag tar tillbaka”

Läste precis att Morgan Johansson, agerande justitieminister (inte min justitieminister!), tycker att det känns rimligt att upplösa bolag med för få kvinnor i toppen.

Ett annat alternativ – och i mitt tycke det bättre av de två – vore möjligheten att upplösa regeringar med för få icke-idioter i toppen. Bara slänger ut det där. Som ett flöte. Nappar det så nappar det.

Mogges härligt, våta vänsterdröm där han straffknullar företagare med stora kvoteringspåken lär dock inte ha tagit någon på sängen. Är man som nation redan världsbäst i företagarfientlighet så måste man kanske svinga vilt och blint omkring sig för att behålla sin plats som herre på täppan. Rimligt, ändå. På något sätt.


Tillagt senare: Tydligen har Morgan nu tagit tillbaka sitt uttalande. Skönt att bara kunna ta tillbaka saker man säger. Verkar vara det senaste. Först Stefan Löfven. Sen Åsa Romson. Nu Morgon Johansson. Cool stories, bros!

Finbesök från fackpamparnas land

Upptäckte precis att besöksstatistiken efter en tids stiltje fått sig en rejäl tsunami-peak, främst med hjälp av klick från Facebook och Twitter. Tydligen var det inlägget ”Hjälp, min fackpamp tycker att jag är ett mähä!” som lockat till sig läsare, och efter lite 1337 h4xx0r skillz upptäckte jag att det var Jenny ”ärkekommunisten” Bengtsson själv som delat inlägget.

Kul att hon tar det med ro, ändå. När man chillar på maktposition kan man ju ofta unna sig det.

Kommentarerna till inläggen håller ungefär den kvalité man kan förvänta av folket i kretsen. På Twitter har vi @halvkul som tycker att Therese icke-svar är ett riktigt bra svar, och @arga_syrran verkar klocka allt hon läser och känner nu grov ångest över att ha ägnat tid åt en oliktänkare. Mitt svar på hennes gliring om grupp och individ blir för övrigt: Ja, grupp och individ är ett ganska jobbigt koncept, men inte för att skillnaden mellan grupp och individ är så himla komplex (eller att Jenny generaliserar som en sann nazist), utan för att olika regler verkar gälla för olika grupper och individer. Folk som ”gillar olika” (uppenbarligen ironiskt då de ofta hatar olika och helst av allt skulle förbjuda olika) är otroligt skickliga på att kupera praxis efter behag. Högst förvirrande.

Av de två delningarna så levererar dock Facebook de allra skarpaste analyserna. Lena verkar uppriktigt bekymrad över att jag hoppade över lektionerna (facklektionerna?) i skolan, och Linnea har lyckats lirka fram den misogyna, röda tråd som tråcklar ihop raderna och presenterar det minst sagt chockerande scoopet att jag är en ”antifeministisk kvinnohatare”. Vilket jävla gräv!

Vi har även komikern Björn som gjort spaningen att mitt domännamn väl matchar trovärdigheten i inlägget, och Larsa passar på att förminska hela restaurangbranschen, en kommentar som tydligen förtjänar 3 likes.

Ja, oj. Där fick jag fikon. Sanna mina ord.

Hoppas åtminstone att Ola fick ligga.

Öppen makulation av hatbrev

Och ironin sträcker sig djup som ett helvetesgap när radikalfeminister som annars gormar om snäva samhällsnormer nu rasar över vuxna män som har sex med tonåringar. Ironiskt varför? Jo, därför att ynkliga tretton är genomsnittsåldern för en kvinnas första ägglossning, och därför att det kanske främst är ”samhällets förtryckande normer” som håller majoriteten av dagens män på avstånd, detta trots att risken för komplikationer vid förlossning och sjukdomar hos avkomman är mindre ju yngre modern är. Ni vet, fortplantning, själva meningen med samlag.

”Den genomsnittliga åldern för första ägglossningen är omkring 13 år. Det är rätt individuellt, när kvinnor når sin maximala styrka och uthållighet, men för de flesta sker det mellan 16 och 18 år. Det vill säga att denna ålder är den bästa att bli gravid i. Fram till 25-årsåldern är förhållandena för graviditet och födsel optimala. Därefter börjar det långsamt gå utför.”

Saxat ur: Vilken ålder är den optimala att föda i?

Och medan kvinnans livmoder sakta renoveras från vagga till sträckbänk håller kvalitén på mannens säd samma höga kvalitet livet ut. Äldre män trumfar inte bara ynglingen med livserfarenhet utan även karriärskortet, och den som har det bättre ställt har givetvis också bättre möjligheter att sörja för sin familj. Så strikt evolutionärt, och sett ur ett modernt samhällsperspektiv, vore den optimala konstellationen just gubbe + flicka.

Bör kanske för tydlighetens skull tillägga att jag själv ganska ointresserad av kvinnor som inte befinner sig inom min egen femårsradie. Detta av flera skäl, men främst det att sex är som trevligast med någon man tycker om, och att unga människor är helt jävla efterblivna.

Mitt eget ointresse för flickebarn gör dock inte inkonsekvensen mindre dråplig. Så heller inte avsändaren olust eller bristande ork att gå det fenomen hon här förbannar inpå djupet. Hade så gjorts hade hon förmodligen konfronterats med det faktum att tjejer så tidigt som i mellanstadiet tutas i att de mognar snabbare än de jämnåriga pojkspolingarna och därför söker sig uppåt i åldrarna. Detta beteende cementerar sedan uppfattningen att äldre killar är grejen hela dan, och att yngre/jämnåriga pojkar inte duger till annat än att bjuda på skumraketer i skolkafeterian.

Det är sedan möjligt att flera faktorer spelar in, men söker man rötterna till ”problemet” så är detta mest troligt kärnan ur vilka de sprungit.


Inlägget på vilket mitt eget har baserats är ett konststycke i oläslig, raljant smörja, men för den masochist som önskar mer kött på sitt ben så rubriceras hatbrevet just Öppet Hatbrev och hittas i publikationen – och tillika nationens skam – Nöjesguiden. Något klick bjuder jag henne däremot inte.

Den frommaste av jättar

Läser i dagens DN om Tove Styrke, en av Idol-deltagarna från 2009 som röstades ut precis innan final.

Tydligen är hon nu tillbaka, och det med ”en feministisk glöd” och kampsånger om att ”bränna” patriarkatet. Och det är inte svårt att förstå varför Tove är arg. Jag hade också varit rasande om något jävla gubbslem kommit här och gjort mig till topplistplacerad och flerfaldigt prisbelönt popstjärna.

Men Tove är med denna ilska knappast unik. Många unga svenskar verkar i dag vara väldigt arga.

Troligen fullt normalt i tonåren och de tidiga tjugo. Det är lätt att irra bort sig i sökandet efter ditt sanna jag, och plötsligt är du så vilsen att den mest självklara lösningen måste vara att du är fullständigt unik och svårt missförstådd. Du känner dig inte längre delaktig i gemenskapen. Att normen är din spegelbild inverterad. Du föraktar andra för att du är annorlunda, eller för att du upplever att andra behandlar dig som om du vore det.

Huruvida detta är skäligt eller ej kan förstås diskuteras, men likväl, i denna av tårar saltstänkta jämmerdal fungerar As you wish – Cary Elwes bok om produktionen av The Princess Bride – som den mest svalkande oas.

I boken skriver han bland annat om André the Giant, den franske fribrottaren som i filmen gestaltar jätten Fezzik. André (född André René Roussimoff) var en gigant, inte bara kroppsligt med sina 223,5 centimeter och 56 i skor, utan även i underhållningsbranschen där han i matchen mot Hulk Hogan slog Rolling Stones gamla publikrekord för ett inomhusevent med sina 78,000 sålda biljetter.

Skulden till hans massiva uppenbarelse bar sjukdomen akromegali som yttrar sig i en onormalt hög insöndring av tillväxthormon i blodet, något som gjorde att André redan som tolvåring reste sig 189 centimeter över marken och där stod stadigt på sina 108 kg. På grund av detta fick han dock inte längre plats i skolbussen, utan skjutsades istället till skolan av den irländska pjäsförfattaren Samuel Beckett, den enda mannen i byn med en cabriolet.

André hoppade trots sin celebra privatchaufför av skolan blott två år senare för att en kort stund arbeta på faderns bondgård innan han beslöt sig för att flytta till Paris där han, efter en vända som flyttgubbe, sadlade om till brottare och sedermera blev branschen bäst betalda. Inte minst i Japan var André en stor succé, och japanerna flockades snabbt runtomkring för att röra och gnida honom i tron om att det skulle ge dem magiska krafter.

Mindre norm än så går knappast att fylla, och ändå beskrivs André gång om varannan som den mest varmhjärtade och generösa människa som gått i ett par kanoter, och av Cary Elwes själv så här:

”I can’t stress strongly enough what an incredibly sweet and wonderful guy André was. Here was a man who had taken the cards that had been dealt him in life instead of wallowing in self-pity, had made the most of every situation. [...] Carrying his 500 pounds, combined with the acromegaly and decades of outrageous physical punishment absorbed in the ring, had left him by the mid-1980s in a state of acute pain, particularly in his back and neck. Yet André never complained. His outlook on life was relentlessly upbeat and his ability to put others at ease a thing of wonder.”

Chris Sarandon, filmens fräcke prins, talar även han varmt om André i en anekdot om hur Chris döttrar skrikit sig hesa av fasa efter ett möte med den milde jätten:

”He just smiled and shrugged. ”Don’t worry. Either they come to me or they run from me.” And that was André. He was very much at home with who he was. And the way people reacted to him was, either they flocked to him or they ran away in terror. And he was okay with it. There was a perfect equanimity about it. He was just the loveliest guy.”

I boken berättar Cary också att André kallade alla han mötte – inte helt olik Michael Clarke Duncan i filmen The Green Mile – för boss, och detta i hopp om att en smula underlägsenhet skulle göra mötet med en best av hans proportioner lite mindre skrämmande.

André, mastering the art of picking up women.

André, mastering the art of picking up women.

André, en hedersman och ett föredöme vars exempel fler borde följa, men som färre lär anamma då det ju alltid är enklare att önska bättring hos andra än att själv göra det bästa av var möjlig situation.