Hårfint förtryck

Jag är förtryckt. Tydligen.

Chockerande insikt, förstås. Har ju i flera år gått och trott att jag är precis som alla andra. En vanlig kille, liksom. En del av förtrycket. Men i natt skakades jag ur min dvala, och för väckarklockan stod en annons för hår-tonic.

Annonsen daterades sent 40-tal, men även om den i dag har dryga sextio år på nacken så är det inte mycket som förändrats. Frisyr är fortfarande norm. Det går liksom inte att undkomma. Hårnormativiteten är ett faktum.

Nittiofem procent av alla modeller har hår. Siffran är visserligen påhittad, men ändå troligen i lägsta laget. Reklam på Tv. Reklam på stan. Reklam i herr- och damtidningar. Alla har de hår. Tjockt. Svårtämjt. Släpper inte igenom en strimma ljus.

I filmens värld är snaggade hjältar som Bruce och Statham blott undantag. Flintskallarna är i regel bovar eller birollsinnehavare. Naturligt tunnhåriga skådespelare som Travolta och Cage tvingas bära peruk för att dölja sin ickenormativitet, och när Charlize Theron eller Natalie Portman rakar huvudet skapar det omedelbart rubriker. Att inte ha hår är att frångå skönhetsnormen. Ett rakat huvud ≠ fägring.

Inte heller litteraturen, som ju ändå förväntas vara en mer öppen och tolerant konstform, erbjuder en särskilt rik variation på folk utan hår. Få är de karaktärer som beskrivs med ”bländande hjässor, släta som grisskinn”. Sällan fler än femtio personer per bok, om inte extrema förhållanden kräver det.

Uttryck som hårresande och hårfint är vanligare förekommande än håravfallande och skalpnajs, och det talas betydligt oftare om knullrufs än örngottsveck på sitt epicránium.

Eftersom normen, som vi nu konstaterat, är att ha frisyr så är jag som tunnhårig alltså förtryckt. Det är dock inte nödvändigtvis ett handikapp då du som förtryckt numera har tolkningsföreträde, något som, i sin tur, innebär att alla med frisyr har fel.

Detta tolkningsföreträde kan till exempel nyttjas om man vill hävda saker som att folk med hår borde flås levande och rullas i chiliflingor, för kommer det då någon jävel i page eller svinrygg och ifrågasätter rimligheten i ett sådant uttalande kan jag bara kontra med ett ”jag är flint, så den här diskussionen kan du inte vinna”, och sen är det bra med det.

Har tidigare varit mycket skeptisk till postmodernismen, men den kanske inte är så himla dum. Ändå.

Det blev ingen tupé.

Springarens sista vila

Jag har nu, efter dryga åtta års medlemskap (med skiftande grad av framgång), avslutat mitt konto på Happy Pancake. Jag kommer troligtvis återvända, i sinom tid, men för mitt gamla alias och trogne följeslagare, vitspringare, är detta slutstation.

Åtta år är en lång tid. I nätdejting-år en evighet. Springaren var gammal. Gammal och trött. En sliten krake, sedan länge redo för limfabriken.

Istället för gravöl tänkte jag bjuda er ett axplock av de mejl som skickats det senaste halvåret, komplett med grammatiska missar och osmickrande inställsamhet. Kan inte påstå att jag är särskilt stolt över det som bjuds, men skäms å andra sidan inte heller. Vissa mejl är mer kreativa än andra. Vissa uppenbart skickade under påverkan. Andra bara författade som rent tidsfördriv.

Mottagarna har varit kvinnor av varierande etnicitet, skönhet, längd, vikt, befattning, hårfärg och intresse för skidor och alpint. Bland annat…

hon som älskade Sydafrika.

hon som jobbade som narkossköterska.

hon med fäbless för killar i snickarbyxor.

hon som gillade långa killar.

hon som fyllt i samtliga personuppgifter, utom längd.

hon från Helsingborg, som uppskattade ärlighet och humor bland mycket annat.

hon som älskade långa promenader, musikalitet och konstnärskap.

hon som ansåg sig vara söt.

hon som var söt på riktigt.

hon vars profilbild jag råkade gilla.

Är, som ni ser, ingen förföringskonstens Albert Einstein. Vad det nu betyder. Men, heller inte dum nog att göra samma misstag om och om igen med förhoppning om att resultatet ska bli ett annat. Har ingen färdigskriven mall. Jag klipper inte och klistrar. Fyrar inte av hagelskur efter hagelskur i hopp om att träffa i alla fall någon.

För det tycker jag ändå att jag förtjänar en smula cred, även om nu resultatet – det vill säga att ingen vill ha mig – varit just precis detsamma.

”Gör inte som jag säger, gör vad jag tar tillbaka”

Läste precis att Morgan Johansson, agerande justitieminister (inte min justitieminister!), tycker att det känns rimligt att upplösa bolag med för få kvinnor i toppen.

Ett annat alternativ – och i mitt tycke det bättre av de två – vore möjligheten att upplösa regeringar med för få icke-idioter i toppen. Bara slänger ut det där. Som ett flöte. Nappar det så nappar det.

Mogges härligt, våta vänsterdröm där han straffknullar företagare med stora kvoteringspåken lär dock inte ha tagit någon på sängen. Är man som nation redan världsbäst i företagarfientlighet så måste man kanske svinga vilt och blint omkring sig för att behålla sin plats som herre på täppan. Rimligt, ändå. På något sätt.


Tillagt senare: Tydligen har Morgan nu tagit tillbaka sitt uttalande. Skönt att bara kunna ta tillbaka saker man säger. Verkar vara det senaste. Först Stefan Löfven. Sen Åsa Romson. Nu Morgon Johansson. Cool stories, bros!

Finbesök från fackpamparnas land

Upptäckte precis att besöksstatistiken efter en tids stiltje fått sig en rejäl tsunami-peak, främst med hjälp av klick från Facebook och Twitter. Tydligen var det inlägget ”Hjälp, min fackpamp tycker att jag är ett mähä!” som lockat till sig läsare, och efter lite 1337 h4xx0r skillz upptäckte jag att det var Jenny ”ärkekommunisten” Bengtsson själv som delat inlägget.

Kul att hon tar det med ro, ändå. När man chillar på maktposition kan man ju ofta unna sig det.

Kommentarerna till inläggen håller ungefär den kvalité man kan förvänta av folket i kretsen. På Twitter har vi @halvkul som tycker att Therese icke-svar är ett riktigt bra svar, och @arga_syrran verkar klocka allt hon läser och känner nu grov ångest över att ha ägnat tid åt en oliktänkare. Mitt svar på hennes gliring om grupp och individ blir för övrigt: Ja, grupp och individ är ett ganska jobbigt koncept, men inte för att skillnaden mellan grupp och individ är så himla komplex (eller att Jenny generaliserar som en sann nazist), utan för att olika regler verkar gälla för olika grupper och individer. Folk som ”gillar olika” (uppenbarligen ironiskt då de ofta hatar olika och helst av allt skulle förbjuda olika) är otroligt skickliga på att kupera praxis efter behag. Högst förvirrande.

Av de två delningarna så levererar dock Facebook de allra skarpaste analyserna. Lena verkar uppriktigt bekymrad över att jag hoppade över lektionerna (facklektionerna?) i skolan, och Linnea har lyckats lirka fram den misogyna, röda tråd som tråcklar ihop raderna och presenterar det minst sagt chockerande scoopet att jag är en ”antifeministisk kvinnohatare”. Vilket jävla gräv!

Vi har även komikern Björn som gjort spaningen att mitt domännamn väl matchar trovärdigheten i inlägget, och Larsa passar på att förminska hela restaurangbranschen, en kommentar som tydligen förtjänar 3 likes.

Ja, oj. Där fick jag fikon. Sanna mina ord.

Hoppas åtminstone att Ola fick ligga.

Öppen makulation av hatbrev

Och ironin sträcker sig djup som ett helvetesgap när radikalfeminister som annars gormar om snäva samhällsnormer nu rasar över vuxna män som har sex med tonåringar. Ironiskt varför? Jo, därför att ynkliga tretton är genomsnittsåldern för en kvinnas första ägglossning, och därför att det kanske främst är ”samhällets förtryckande normer” som håller majoriteten av dagens män på avstånd, detta trots att risken för komplikationer vid förlossning och sjukdomar hos avkomman är mindre ju yngre modern är. Ni vet, fortplantning, själva meningen med samlag.

”Den genomsnittliga åldern för första ägglossningen är omkring 13 år. Det är rätt individuellt, när kvinnor når sin maximala styrka och uthållighet, men för de flesta sker det mellan 16 och 18 år. Det vill säga att denna ålder är den bästa att bli gravid i. Fram till 25-årsåldern är förhållandena för graviditet och födsel optimala. Därefter börjar det långsamt gå utför.”

Saxat ur: Vilken ålder är den optimala att föda i?

Och medan kvinnans livmoder sakta renoveras från vagga till sträckbänk håller kvalitén på mannens säd samma höga kvalitet livet ut. Äldre män trumfar inte bara ynglingen med livserfarenhet utan även karriärskortet, och den som har det bättre ställt har givetvis också bättre möjligheter att sörja för sin familj. Så strikt evolutionärt, och sett ur ett modernt samhällsperspektiv, vore den optimala konstellationen just gubbe + flicka.

Bör kanske för tydlighetens skull tillägga att jag själv ganska ointresserad av kvinnor som inte befinner sig inom min egen femårsradie. Detta av flera skäl, men främst det att sex är som trevligast med någon man tycker om, och att unga människor är helt jävla efterblivna.

Mitt eget ointresse för flickebarn gör dock inte inkonsekvensen mindre dråplig. Så heller inte avsändaren olust eller bristande ork att gå det fenomen hon här förbannar inpå djupet. Hade så gjorts hade hon förmodligen konfronterats med det faktum att tjejer så tidigt som i mellanstadiet tutas i att de mognar snabbare än de jämnåriga pojkspolingarna och därför söker sig uppåt i åldrarna. Detta beteende cementerar sedan uppfattningen att äldre killar är grejen hela dan, och att yngre/jämnåriga pojkar inte duger till annat än att bjuda på skumraketer i skolkafeterian.

Det är sedan möjligt att flera faktorer spelar in, men söker man rötterna till ”problemet” så är detta mest troligt kärnan ur vilka de sprungit.


Inlägget på vilket mitt eget har baserats är ett konststycke i oläslig, raljant smörja, men för den masochist som önskar mer kött på sitt ben så rubriceras hatbrevet just Öppet Hatbrev och hittas i publikationen – och tillika nationens skam – Nöjesguiden. Något klick bjuder jag henne däremot inte.

Den frommaste av jättar

Läser i dagens DN om Tove Styrke, en av Idol-deltagarna från 2009 som röstades ut precis innan final.

Tydligen är hon nu tillbaka, och det med ”en feministisk glöd” och kampsånger om att ”bränna” patriarkatet. Och det är inte svårt att förstå varför Tove är arg. Jag hade också varit rasande om något jävla gubbslem kommit här och gjort mig till topplistplacerad och flerfaldigt prisbelönt popstjärna.

Men Tove är med denna ilska knappast unik. Många unga svenskar verkar i dag vara väldigt arga.

Troligen fullt normalt i tonåren och de tidiga tjugo. Det är lätt att irra bort sig i sökandet efter ditt sanna jag, och plötsligt är du så vilsen att den mest självklara lösningen måste vara att du är fullständigt unik och svårt missförstådd. Du känner dig inte längre delaktig i gemenskapen. Att normen är din spegelbild inverterad. Du föraktar andra för att du är annorlunda, eller för att du upplever att andra behandlar dig som om du vore det.

Huruvida detta är skäligt eller ej kan förstås diskuteras, men likväl, i denna av tårar saltstänkta jämmerdal fungerar As you wish – Cary Elwes bok om produktionen av The Princess Bride – som den mest svalkande oas.

I boken skriver han bland annat om André the Giant, den franske fribrottaren som i filmen gestaltar jätten Fezzik. André (född André René Roussimoff) var en gigant, inte bara kroppsligt med sina 223,5 centimeter och 56 i skor, utan även i underhållningsbranschen där han i matchen mot Hulk Hogan slog Rolling Stones gamla publikrekord för ett inomhusevent med sina 78,000 sålda biljetter.

Skulden till hans massiva uppenbarelse bar sjukdomen akromegali som yttrar sig i en onormalt hög insöndring av tillväxthormon i blodet, något som gjorde att André redan som tolvåring reste sig 189 centimeter över marken och där stod stadigt på sina 108 kg. På grund av detta fick han dock inte längre plats i skolbussen, utan skjutsades istället till skolan av den irländska pjäsförfattaren Samuel Beckett, den enda mannen i byn med en cabriolet.

André hoppade trots sin celebra privatchaufför av skolan blott två år senare för att en kort stund arbeta på faderns bondgård innan han beslöt sig för att flytta till Paris där han, efter en vända som flyttgubbe, sadlade om till brottare och sedermera blev branschen bäst betalda. Inte minst i Japan var André en stor succé, och japanerna flockades snabbt runtomkring för att röra och gnida honom i tron om att det skulle ge dem magiska krafter.

Mindre norm än så går knappast att fylla, och ändå beskrivs André gång om varannan som den mest varmhjärtade och generösa människa som gått i ett par kanoter, och av Cary Elwes själv så här:

”I can’t stress strongly enough what an incredibly sweet and wonderful guy André was. Here was a man who had taken the cards that had been dealt him in life instead of wallowing in self-pity, had made the most of every situation. [...] Carrying his 500 pounds, combined with the acromegaly and decades of outrageous physical punishment absorbed in the ring, had left him by the mid-1980s in a state of acute pain, particularly in his back and neck. Yet André never complained. His outlook on life was relentlessly upbeat and his ability to put others at ease a thing of wonder.”

Chris Sarandon, filmens fräcke prins, talar även han varmt om André i en anekdot om hur Chris döttrar skrikit sig hesa av fasa efter ett möte med den milde jätten:

”He just smiled and shrugged. ”Don’t worry. Either they come to me or they run from me.” And that was André. He was very much at home with who he was. And the way people reacted to him was, either they flocked to him or they ran away in terror. And he was okay with it. There was a perfect equanimity about it. He was just the loveliest guy.”

I boken berättar Cary också att André kallade alla han mötte – inte helt olik Michael Clarke Duncan i filmen The Green Mile – för boss, och detta i hopp om att en smula underlägsenhet skulle göra mötet med en best av hans proportioner lite mindre skrämmande.

André, mastering the art of picking up women.

André, mastering the art of picking up women.

André, en hedersman och ett föredöme vars exempel fler borde följa, men som färre lär anamma då det ju alltid är enklare att önska bättring hos andra än att själv göra det bästa av var möjlig situation.

Arbetare, bliv vid din läst!

Då var vårens första officiella dag då äntligen här, och vilken dag passar bättre än arbetarens att raljera över något av det jag avskyr allra mest, det vill säga kommunismen!

Va?! Hur kan någon ha problem med kommunismen?”, kanske du då undrar. Ett samhälle där resurserna fördelas broderligt och var mans röst väger lika tungt som grannens är ju paradiset definierat! Eller?

Och visst, vid en första anblick låter det förstås som fridens liljor. Vid en andra ganska gulligt, om än något praktiskt meckigt. Vid en tredje blir man nästan lite förbannad, och den som efter fjärde gången synat socialismen i sömmarna och fortfarande påstår att det nog blir bra är antingen en smutsig lögnare som ser en chans att utnyttja systemet för egen vinning, eller helt enkelt bara en nyttig idiot som gjuten för att passa in i den bärande vägg på vilken lögnaren sedermera reser sitt imperium.

Men alla vänsteridéer är förstås inte mumbojumbo. Jag är inte så liberal att jag förordar nattväktarstaten, alltså ett statsskikt där endast militär och rättsväsende sköts av förtroendevalda. Jag är positivt inställd till att via skatt bekosta åtskillig allmännytta såsom sjukvård och skolgång. Att både denna och föregående regering ogenerat har förskingrat statskassan gör mig visserligen ordentligt bekymrad, men jag ser inte höga skatter som ett problem om pengarna används ansvarsfullt och ger sämre bemedlade ett andra chans. Men även om nattväktarstaten inte må duga som dröm så ger tanken på ”allas lika värde” ingen sömn över huvud taget. Kommunismen är en praktisk omöjlighet eftersom kommunismens ideologi är fundamentalt defekt.

Men tomma konstateranden övertygar förstås ingen, så för argumentationens skull, säg att vi en dag uppnådde det klasslösa samhället. Ponera att vi jämnade alla världens finansiella institutioner med marken, Tyler Durden style. Varenda krona, såväl sparad som lånad, puts väck. Burksamlaren och E-Type, nu ekonomiska jämlikar.

Härligt, eller? Oavsett nivå av entusiasm vore lösningen hur som helst temporär. Inom ett fåtal generationer skulle vi åter vara fördelade mellan miljonprojekt och villaförort. Det är oundvikligt. Varför? Därför att vissa människor helt enkelt är till mer nytta än andra, eller som Orson Welles så väl sammanfattade det i Animal Farm: ”All animals are equal, but some animals are more equal than others.

Låt mig illustrera med ett exempel:

Föreställ dig två snickare. Vi kan kalla dem för Hasse och Lasse. De är båda skickliga, men Lasse är lite vassare. Hasses stolar står stadigt på marken, men Lasses har snickarglädjen. De som köper Lasses matsalsmöbler vet att de inte bara får en plats där de sitter bekvämt, de får även en inredningsdetalj och ett samtalsobjekt.

Hasses och Lasses stolar kostar lika mycket, men eftersom Lasses är lite bättre så är efterfrågan också större. Listan på intressenter blir snart så lång att Lasse får svårt att hinna med. Anki, som planerar storstilad hippa med de förnämaste av gäster redan samma helg, har ingen lust att vänta på sin tur, så hon erbjuder Lasse några kronor extra för att prioritera hennes order. Snart gör Niclas och Lina samma sak, och inom kort är Lasse en man med medel nog att få precis som han vill här i världen. Samtidigt har Ingvar, som i sin tur är lite sämre än Hasse, sänkt priset på alla sina varor för att nischa sig till de kunder som nöjer sig med en flisig pall så länge det innebär att de får pengar över till annat.

Summa summarum: även om världens alla resurser vore jämnt fördelade över forna borgare och bönder så skulle vissa människor likväl vara beredda att betala lite mer för en bättre tjänst, antingen på hederlig väg eller under bordet, och inom kort ploppar storföretagen åter upp som svampar ur jorden. I en värld där begåvningen varierar kraftigt, det vill säga den värld vi lever i, är detta oundvikligt.

Den som sällan tänker steget längre skulle kanske argumentera för att lösningen ligger i att helt plocka pengarna ur ekvationen. Utrota personekonomin, en gång för alla. Bygga ett samhälle där var man och kvinna endast gör sitt jobb och får alla förnödenheter subventionerade av staten. Förutom att det låter som en helt horribel tillvaro av åtskilliga anledningar (varför skulle till exempel läkaren genomlida ett halvt decennium av tuffa studier när han bara kan ta en tjänst som nattreceptionist och få samma ersättning för att dricka te och kolla på webb-TV?) så skulle andra varor och tjänster snabbt ersätta kontanter. Någon skulle ge upp sin matranson för Lasses lite extra snitsiga detaljsnickeri, eller erbjuda alla tänkbara och otänkbara gentjänster. Alternativet till detta vore hårt kontrollerade fabriker där ingen tillåts vara bättre än någon annan, men de som ser detta som en tillvaro värd att dö för är garanterat i minoritet, även i de mest extrema vänsterkretsar.

Och även utan den materiella aspekten är klassklyftorna ett öde hugget i sten. Visst kan det vara trevligt att mingla med oliktänkare för en kväll, men för eller senare kommer tänkaren att skiljas från köttskallen och skapa en intellektuell över- och underklass (med tillhörande förakt). Så är det. Någon med talet och retorikens gåva, som kan förklara och lösa problem, kommer alltid åtnjuta större respekt än byfånen som helt saknar samhällsnytta. Och byfånar finns det ju gott om, trots skolplikt och ett lärosystem som – åtminstone historiskt sett – varit av världsklass.

Ett annat tecken som tyder på att gapet mellan människor aldrig helt kommer skottas igen är det faktum att snobberi är ett tjäle du stöter på oavsett i vilket klasskikt du gräver. Handlar det inte om specialkunskaper gällande vindistrikt och bestick till störrom så rör det vinylskivans audiella överlägsenhet eller ölhierarki. Jag har hört människor i alla samhällsskikt tala arrogant om de som saknar dennes egna känsla för stil/smak/koll. Någon kommer alltid tycka att denne är lite mer sofistikerad än andra. Du kommer alltid vara någon annans underklass.

Sen har vi det där med motivation som jag berörde i parentesen om läkaren och nattreceptionisten, men låt mig utveckla ytterligare, bara för tydlighetens skull.

Jag är själv mittenbarnet i en skara av tre, något som kanske bäst avspeglas i mitt medelmåttiga intresse för studier. Jag gillar att söka och insupa ny information, men att plugga gör mig rastlös. Fick nätt och jämt giltigt slutbetyg från gymnasiet, och utan något slags diplom kommer jag aldrig göra något av större värde. Det har ingenting med dålig självkänsla att göra, det är bara den krassa verkligheten. Men vad jag redan har är gott nog åt mig. Jag har ingen riktig anledning att sträva efter mer. Mer vore välkommet, men jag behöver inte mer (övertygelsen att mer skulle vara en livsnödvändighet är för övrigt en otrolig förminskning av en majoritet av världens befolkning.). Att vara en hygglig medborgare som brukar köpinne på ICA och tackar bilister som stannar vid övergångsställe utan rödljus räcker för att du ska vara till samhällsnytta i mina ögon.

För min äldre bror är däremot en god men enkel tillvaro småpotatis. Han hade stora visioner redan som barn. Tanken på att att bo i lägenhet var löjeväckande. Hus var ett måste. Bra prylar överlag. Bästa stereon. Bästa TV:n. Micro med grilleffekt. Materialism är förstås inget universalmått på lycka, men det var en morot som gav honom bränsle att studera och ”göra någonting” av sitt liv. Han är nu och därför röntgenläkare.

Vem av oss tror du samhället har mest användning av? Är vi lika oumbärliga? Är det rättvisa att jag och min bror vid dagens slut får lika många skivor bröd och samma mängd juicekoncentrat av statens särksilt utsedda näringsorgan? Och om så, varför skulle någon vilja plugga arslet av sig för att sedan leva med den stress som kommer med att ansvara för andra människors liv när du för samma ersättning vänta ut fjorton nätter i månaden med fötterna på en receptionsdisk?

Läkare är visserligen ett statusyrke, men hur mycket av den aktningen skulle följa med när pengarna sögs ut ur ekvationen? En betydande del, alldeles säkert.

Det skulle förstås inte helt dränera nationen på vårdpersonal. Några få eldsjälar skulle hålla kvar vid sitt kall och se självförverkligandet som lön nog för mödan. Andra göra karriär bara att läkarrocken fortfarande ger fler telefonnummer än overallen du måste bära för att sopa tågperrongen. Men antalet akademiker skulle likväl kraftigt reduceras. Plugga är något de flesta gör för att garantera en bättre vardag, och är vardagen inte bättre än gemene mans kan du lika gärna leva gemene mans liv.

Att allt detta inte är uppenbart för alla är för mig, i sin tur, obegripligt.

En fest jag gärna står över.

”Tack för inbjudan, men jag har… eh, en paj i ugnen!”

Slacker Ribs

Det här är ingen matblogg. Långt ifrån. Om något har jag de senaste månaderna profilerat mig som precis raka motsatsen. Men, likväl, var precis med om en gastronomisk upplevelse i paritet med att alla himlens änglar kom i min mun på en och samma samma gång. Det var så sagolikt gott att jag bara inte kan hålla mig från att predika denna nyvunna gåva till resten av mänskligheten.

Men först, kort bakgrund: Har länge letat efter ett bra recept på baby back ribs, eller kamben, som det heter på svenska. Har testat några stycken, men resultatet har blivit mediokert som bäst, och många av recepten är mer utstuderade än en Batmanskurkdödsfälla. Köttet ska antingen marineras mellan full- och nymåne, gnidas in med tjugo olika magiska örter eller kokas i ett och ett halvt år innan tillagning.

Min metod är enklare. Vi snackar ungkarlssimpelt. Bortsett från dryga fem timmars framförhållning krävs inte mycket mer jobb än att riva plasten av en fryst lasagne och skicka in i ugnen. Lite mer jobb, men inget galet.

Du behöver:
» 1 kg kamben
» Sweet Baby Ray’s Honey Chipotle Barbecue Sauce (eller föredraget märke)
» Vitlök
» Chipotle Chili Peppar
» Salt

Lägg kambenen i en ugnssäker form. Klicka på en matsked barbecuesås och pressa en klyfta vitlök på vardera stycke och smek jämnt över köttet. Strö över salt och chipotlepulver efter smak (själv slängde jag på en rejäl nypa flingsalt och i stort sett grundmålade ytan med cipotle).

Täck sedan formen med ugnsfolie och grilla i mitten av ugnen på 125°C under fem timmar. När fem timmar gått är köttet så mört att det faller av benen som kristna båtflyktingar från en flotte i Medelhavet. Då tar du bort folien och kör ytterligare tio minuter på 200°C för att få lite yta.

Servera med något najs.

Mört som snus.

”Hjälp, min fackpamp tycker att jag är ett mähä!”

Vaknar upp till avslöjandet att HRFs (Hotell- och restaurangfacket) ordförande i Stockholm, Jenny Bengtsson, inte bara är en ärkekommunist med ohälsosamt stor fixering vid ras och ursprung, utan dessutom en manshatare av rang som flera gånger givit plats åt än obehagligare individer som @ladydahmer och @sinoes i sitt Twitter-flöde.

Kan nu alltså överväga ett medlemskap strax innan chefen börjar avrätta mina anhöriga som svar på löneanspråk.

Och inte för att jag förväntar mig att någon ska ta något som helst ansvar, men skrev ändå ned mina funderingar kring denne fackpamps tvivelaktiga beteende och skickade till förbundsstyrelsen. Det lät ganska precis så här:

Hej Pim och Therese,

Känner ni till att er förbundsstyrelseledamot, Jenny Bengtsson, på Twitter uttrycker sig så här gällande män?


Och om så, motivera gärna varför jag som man ska engagera mig i facket.

Har jag rätt till hjälp precis som övriga medlemmar, eller prioriteras mina bekymmer först när samtliga kvinnor fått assistans då jag på grund av mitt kön ändå automatiskt kvalificerar till ”privilegierad inom precis alla områden hela tiden jämt”? Kan jag ens bli felbehandlad på jobbet i HRFs ögon, eller ses mina dilemman mer som att patriarkatet äntligen får betalt för gammal ost? Hur som helst är det inte särskilt förtroendeingivande.

Att Jenny twittrar som privatperson är knappast en godtagbar ursäkt då hon koketterar med sin verksamhet inom HRF i presentationen av sig själv. Att det skulle handla om ett skämt (vilket det uppenbarligen är, men vars andemening är lika uppenbart förankrad i hennes aviga inställning till gruppen män) är även det en tveksam förklaring då hon tycks vara en flitig konsument av misandrins två ivrigt svingande fanbärare, @ladydahmer och @sinoes.

Exemplen som givits ovan kan tyckas harmlösa och i sig inte nog skäl att uppröras, men betydligt fler poster genomsyras av en liknande tveksam attityd. Har på senare åt lekt med tanken att själv inta rollen som fackansvarig på min arbetsplats, men är detta vad jag har att jobba med är det en fundering som nu grundligt får omvärderas. Jag menar, blir jag antastad av chefen sväljer jag ju hellre förnedringen i det tysta än hör HRF klampa in och fråga om det finns plats för en till.

Tack för ordet,
Mattias

Efter att ha studerat hur Jenny själv möter kritik på Twitter vore alla svar som erbjuder mer djup än ”trolololol – vit kränk man much?” just nu tacksamt, men över förväntan.

Jennys kaffekopp, om någon nu förväntat sig något annat.

Jennys kaffekopp, om någon nu förväntat sig något annat.

Tillagt 150415: Har nu fått svar från HRFs förbundsordförande, Therese Guovelin. Eller svaret fick jag redan i fredags, men har avvaktat en uppdatering i hopp om ytterligare korrespondens. Någon sådan verkar dock inte komma till skott, så bjuder er nu det lilla jag har, vilket i och för sig är nog så anmärkningsvärt.

Hej Mattias,

Jag hade tänkt att ringa dig så vi kunde prata om dina funderingar runt HRFs syn på alla medlemmars lika rätt, feminism och sociala medier.

Tyvärr finns du inte i vårt medlemsregister, men om du vill talas vid så maila mig ditt telefonnummer så ringer jag upp dig så snart jag kan.

Vänliga hälsningar,
Therese Guovelin

Förbundsordförande
Hotell- och restaurangfacket


Hej Therese,

Tack för ditt svar, även om svaret som sådant i och för sig var strikt tekniskt.

Det stämmer att jag ännu inte är medlem i HRF. Skälen till detta är flera, men ekonomin det främsta. Behöver dock inte berätta för dig om branschen dåliga villkor, eller hur de ter sig än sämre om man – som jag – jobbat natt.

Jag uppskattar ditt erbjudande om att besvara mina frågor över telefon, men föredrar ändå att ta dem via mejl. På så sätt jag kan ta mig tid att noggrant tänka över de svar jag får såväl som de svar jag själv ger. Utöver tidigare kritik måste jag dock tillägga att jag finner din kommentar rörande ”mina funderingar kring feminism” högst anmärkningsvärd, för ordet feminism nämndes inte över huvud taget i mitt ursprungsmejl.

Är det som Jenny Bengtsson sysslar med feminism enligt HRFs definition? För att HRF stödjer feminismen i dess mest basala form (det vill säga samma skyldig- och rättigheter för alla oberoende av kön, etnicitet och sexuell läggning) tar jag för givet, men står HRF istället närmare den nya aggressiva radikalfeminism som Jenny Bengtsson tycks företräda, det vill säga den där misandri ursäktas med samma vaga argument som populariserats av fascister, då har vi ett problem som vida överskrider min skepticism rörande fröken Bengtssons tvivelaktiga twitterkutym.

Med önskningar om en fortsatt trevlig kväll,
Mattias

Men något klargörande eller önskningar om en egen fortsatt trevlig kväll fick jag alltså inte.

Lite trist. Inte jätteknepigt att bara säga ”inom HRF tar vi bestämt avstånd från alla typer av negativa generaliseringar”, kan jag ju tycka. Om man faktiskt inte tycker att män är en jävla skitgrupp då, förstås. Då blir det svårare.

Gud – skön vänstersnubbe?

Jag avskyr religion. All slags religion. Och med ”all” menar jag all. All sektverksamhet som med antika seder baserade på förtryck och moralpanik dikterar hur såväl troende som otrogen ska föra sig och behandlas, och Islam – som ju är den utan tvekan mest uppmärksamhetstörstande trosuppfattningen i landet (Europa?) just nu – är sannerligen ingen undantag.

Ibland önskar jag att den svenska vänstern kunde vara lika opartisk och tydlig i sitt avståndstagande. Apropå ingenting särskilt, men samtidigt ändå apropå alldeles för ofta.


Å andra sidan är det högst oklart varför vänsterrörelsen separerade kyrka och stat från första början. Gud är trots allt den ultimata förmyndaren. En ärkepatriark som får pappa staten att te sig som en fingerpullad korgosse i jämförelse.

Lars Ohly lär ju kräma så hårt i kalsongerna att han skjuts ut i omloppsbana runt jorden fort han tummar på ett låne-ex av Gamla testamentet.

För att se att Jesus röstade vänster behövs inga genusglasögon.

Att Jesus var socialist behövs inga genusglasögon för att slå fast. Höjda skatter bekom honom dessutom föga då han var hantverkare och egenföretagare och troligen plockade ut stora summor svart.