Jag älskar verkligen hotellbarer. På film alltså, för i verkligheten är de bland de värsta jag vet. Och med ”hotellbarer” menar jag inte minibaren eller hotellets egen lutmusikant (som ju är hotellbard), utan jag menar en riktig bar med träpanel och öl på tapp.

Träpanel och öl på tapp drar nämligen inte alls till sig några högklassfnask eller rippade hunkar i Hugo Boss-kostym. Träpanel och öl på tapp drar till sig drägg. Drägg i drivor. Drägg som kommunicerar med djungelvrål och hamnar i skrymslen där de inte hör hemma och däckar på handikappstoaletter och skojar om exakt samma detaljer i inredningen som dräggen från kvällen innan. Inga egenskaper många skulle lägga i förslagslådan när chefen efterlyste tips på åtgärder för en behagligare arbetsmiljö direkt.

Barpersonal är även de ett släkte avskum för sig. Dock har barpersonal ofta genomgått någon slags civiliseringsprocess innan de ställts bakom disk, något som väl är en nödvändighet om man ska anförtros kassaansvar och hantering av sprit för miljoner. Detta har också haft den positiva bieffekt att många bartenders lärt sig att festa med vad som skulle kunna kallas för stil. De går inte alls lika ofta in i hissar när de ska ut, och de är nästan oförskämt bra på att supa. Länge. I går dröjde barpersonalen kvar fram till sexsnåret på morgonen, vilket ändå måste vara något slags världsrekord i after work. Själv satt jag en våning ned och slog världsrekord i missunnsamhet.

Tack och lov är detta en sälta som kommer med en rejäl skopa snask, och fördelen framför alla – och det som gör eländet väl värt att härda ut – är att restaurangen där vår egen bar huserar klassas som en av Stockholms bästa köttkrogar. Faktum är att vi talar köttkrog topp tre. Toppkött, med andra ord.

En annan fördel, eller rättare sagt den egentliga, är att restaurangpersonalen lämnar ganska mycket käk efter sig när de packar ihop för kvällen. Alltså massor av käk. Schysst käk. Käk som annars skulle kastas, men som jag nu får kasta i mig. I går plockade jag till exempel med mig åtta hamburgare gjorde på mald entrecôte hem, och i måndags lämnades en hel häxkittel full av kycklinggryta som jag lunchat på veckan lång. En och annan dessert har även det slunkit ned.

Ibland lämnas det till och med mer käk än vad en nattportier klarar av att hantera. Då händer det att jag gör små matlådor och ger till luffarna som sover i gångtunneln mellan Riddarholmen och Gamla Stan. Tyvärr har ordningsvakterna ofta jobbat flitigt under natten och tunneln är på mornarna nästan alltid helt tömd, något som resulterat i att mycket av maten har fått slängas i alla fall. Men i går låg det – äntligen – en liten avtuppad filipin på ett skamfilat liggunderlag och bara väntade på att serveras.

Han sov dock tungt, precis som de flesta andra människor klockan sju en söndagsmorgon. Ingen såg med andra ord när jag smög fram. Inte ens luffaren. Han visade åtminstone inga tecken på att han noterat min gest.

Snäll helt förgäves.

Men kanske var det ändå bäst så. Min egen illusion av mannens tacksamhet var förmodligen mer tilltalande än något verkligheten någonsin kunnat erbjuda. Risken är ju att han istället för glädjens tårar svurit så att munnen fradgades över bristen på matsilver och kolsyrat bordsvatten, eller så krälade han en halvtimme senare omkring i en pöl av piss och blod efter att ha fått lårpulsådern snittad med en avslagen flaskhals av en ännu hungrigare luffare.

Då inbillar jag mig hellre att han dinerade likt greve och baron. Hoppas han inte var allergisk mot ”fancy lapskojs”.

En mer ödmjuk människa hade förmodligen hävdat att detta i första hand skrevs med viljan att inspirera. Själv vill jag mest bara bli beundrad.

Gamla stan har tydligen blivit något av en ”het zon”. I torsdags rånades en kvinna bara en gata ovanför hotellet, och i natt gick larmet i huset mitt emot. Trodde först att det var någon luffare som smitit in i konferensen för att mätta magen med sponskarameller och krypa till kojs under ett klaffbord, men ljudet visade sig komma från en byggnad lite längre ned på gatan där en mörkklädd herre syntes ta skydd bakom en bil, i vilken han sedan slängde sig in och brände iväg.

Det första som slog mig var en känsla av lättnad. Vad som än hänt så var det inte mitt ansvar. Det kanske är svårt att tro, men att kasta luffare omkring sig är inte ens är hälften så kul som det låter. Det andra som slog mig var dock frustrationen över just detta. Inte bristen på luffarkast alltså, utan att det trots allt inte var mitt ansvar. Att jag som privatperson ingenting kunna göra. Att informationen jag satt på, om än så knapp, aldrig skulle få kastas i ansiktet på den skyldige. Och det var först nu, tredje gången gillt, jag insåg att jag kanske borde ringa polisen.

Svensk som man ändå är ville jag naturligtvis inte vara till besvär, så trots uppenbart akutfall undvek jag 112 och slog istället numret till polisens tipstelefon. Där togs jag emot av konstapel Bengtsson, ett befäl som förtjänar ett helt blomsterarrangemang för att väga upp det fång av ris som ordningsmakten dagligen får motta i såväl gamla som sociala medier. Hon fick mig att känna mig välkommen. Ja, nästan efterlängtad, och tipset som lämnades resulterade i omedelbar morot i form av beröm.

Kanske råder det brist på angivare (golare har inga polare och så vidare) och att de därför så tacksamt tar emot de få tips som kommer in. Vilket skälet än må vara så är resultatet detsamma, och att få höra att man ”är till stor hjälp” och ”gör skillnad” känns ju förbaskat bra oavsett anledning. Lilla jag liksom, till så stor hjälp. Det trodde ni inte va? Nästa gång du märker skillnad så är det förmodligen på grund av mig.

Funderar nu på att börja gillra fällor och plantera bevis så att jag dagligen kan ringa konstapel Bengtsson och mumsa mig än mer fet och belåten på superlativ. Det borde du också göra. Faktum är att jag uppmanar varenda spanare som läser detta att genast ringa 11414 och gola ned alla ni ser och känner.

Att det kommer vara väl värt besväret kan jag garantera, och det är dessutom gratis!

I går natt blev en ung kvinna rånad på Stora Nygatan mitt i gamla stan. Jag vet detta därför att jag jobbar på det hotell där hon minuter senare, djupt chockad, irrade in i hopp om att få hjälp att spärra telefon och byta lösenord till mejl och sociala medier, samt givetvis kontakta anhöriga och polis.

Två av de anhöriga som kontaktades var hennes ex och hennes nya flirt, något jag vet eftersom hon berättade detta för mig. Faktum är att hon inte bara berättade det, hon uttryckligen ursäktade att hon inte var självständig nog att hantera situationen utan stöd från männen i sitt liv, ungefär som om jag vore någon jävla praktfitta. Granskade henne därefter från topp till tå och svarade – med ena ögonbrynet höjt strax över det andra – att hon inte bara var en käpp i jämställdhetens hjul, utan en rejäl jävla vev som nu vridit kvinnokampen flera hundra, om inte tusen, år tillbaka i tiden.

Nej, okej, det gjorde jag inte, men jag svarade att det förmodligen inte fanns något korrekt sätt att hantera ett överfall, och att jag mycket väl kände igen den totala hjälplöshet hon kände från den vårnatt då jag själv rånades i Uppsala Stadspark för ganska precis fjorton år sedan. Sista april hade precis blivit första maj, och hög på livet (samt en och annan Egger 3,5%) plockade jag upp plånboken när tre yngre killar vädjade om en tjuga till bussen. Sekunden senare låg plånboken i handen på en av ynglingarna som frikostigt tog sig för av vad som fanns däri, och när jag med gråten illa dold i halsen ifrågasatte taktiken att ge sig på de som ville dem väl svarade de att om jag inte höll käften så skulle de slå ihjäl mig. Och ihjälslagen vill man ju inte bli, så jag höll käft.

Jag kände mig dock aldrig mindre manlig för det. En smula naiv kanske, men set var inte som att hela min värld ställts på ända. De var ju tre mot en. Alternativen var 1). Bli rånad och åka på smörj, eller 2). Bli rånad utan att åka på smörj. Valet föll på det alternativ som erbjöd minimal utdelning av smörj. Inget beslut att ligga sömnlös över direkt, även om jag må ha legat sömnlös av andra orsaker, typ raseri.

När jag under minsta möjliga motstånd låtit mig plundras klart sökte jag dessutom hjälp hos några främlingar som stod en bit bort. Sjukt osjälvständigt, men på något sätt ändå så självklart, och det kändes otroligt skönt när dessa främlingar erbjöd sig att leta upp och ”ta hand” om mina nyvunna banemän, även om jakten skulle visa sig vara fruktlös.

I grund och botten är det ingenting som skiljer vare sig våra situationer eller reaktioner åt, men på grund av att Sveriges kvinnosakskrönikörer de senaste åren tutat i unga kvinnor att de är självständiga übermenschens som inte behöver ta skit från någon så blir också bieffekten att de som inte lever upp till detta amazonideal istället drabbas av känslan att de svikit den kollektiva hedern. Och som om inte sveket vore illa nog tyngdes hon nu även av insikten att hon inte alls besatt den där övernaturlig förmågan att hantera pressade situationer. Hon hade bara skrikit rakt ut och villigt dansat efter knivmannens pipa. Allt hade varit en lögn. Rånad på såväl telefon som identitet under loppet av någon minut.

Ganska usel kväll.

Kanske var det också just därför hon sökte sig till just männen i sitt liv denna natt, och inte till kvinnorna. Inte för att jag tror att hennes väninnor hade behandlat henne sämre, men med tanke på hur hon just uttryckt sig krävdes det förmodligen mindre av henne i manligt sällskap där hon inte behövde upprätthålla fasaden av att vara någon slags hårdkokt feministisk gunslinger à la Valerie Solanas. Inte heller gjorde väl det faktum att dessa ”mansgrisar” nästan slogs om att få komma till hennes undsättning saken mycket sämre. Flirten, som var först på plats, tycktes vara en reko grabb. Exet kom med taxi tjugo minuter senare, men fick snopet vända om. Men hos flirten var hon säker. Där var hennes osjälvständighet inget bekymmer. Hennes väl var essentiell.

Med vetskapen om att denna kvinna nu var i trygga händer var nästa instinkt att ringa mina kollegor som även de jobbar natt i gamla stan. Vi nattreceptionister är måhända inte det mest sociala släkte, men det är ändå kutym att uppmärksamma varandra på knivmän och annat patrask som kan tänkas stryka runt i kvarteren. Jag visste visserligen att de, till skillnad från mig, alltid låser dörrarna om nätterna, men ville ändå försäkra mig om att just denna natt inte var det olyckliga undantaget.

Jag plockade upp luren, men hejdade mig, och la sedan på.

Kvinnan hade lämnat tre signalement till polisen:

• Gärningsmannen bar grå luvtröja
• Gärningsmannen var en man
• Gärningsmannen var mörkhyad

Det var det senare som fick mig att tveka. Kunde jag verkligen säga det, eller skulle mina kollegor då tro att jag är någon slags natt-Himmler som sitter här och filar på en slutgiltig lösning medan gästerna njuter ignoransens ljuva slummer en trappa upp? Dumt att chansa, tänkte jag, och började istället gå igenom alla tänkbara alternativ i hopp om att hitta något mindre stigmatiserande. Invandrare? För diffust. Svartskalle? Värre. Neger? Dödsförbjudet.

Nej, allt lät lika illa eller värre. Så vad göra? Kanske kunde man bara råka nämna det i förbifarten?

”Hej! Du, det går en illdådsman lös i gamla stan. Mmm. Va, hur personen såg ut? Grå luvtröja liksom, typ så. Vadå mer? Vad mer behöver du veta? Homo sapien, världsmedborgare etc. Mer?! Du sätter mig i en jäkligt jobbig sits när du tvingar mig att peka ut halva jordens befolkning som potentiella knivsvingare sådär, men okej, det var en man. Nöjd? Ah. Va, utseende? Vadå utseende? Han har väl kuk antar jag. Mer specifikt? Okej. Ptja, han var väl – jag vet inte – mörk kanske. Hon såg bara ansiktet. Svårt att dra några säkra slutsatser utifrån ett fejs. Han kan lika gärna varit kaukasier, för även vita begår ju brott, det vet även du. Chrille P, Svartenbrandt, Tony Olsson, Olofsson, Nisse Pistol och så vidare. Ska jag fortsätta? Men säg mörk, ändå, eftersom det var det var det signalement hon själv lämnade till polisen.”

Men sanningen är att även hon drog sig för att nämna etnicitet. Av samma anledning som jag kan man nog förmoda. Det var till och med så att polisen fick dra informationen ur henne, ett agerande från polisens sida som glädjer mig då deras uppgift ändå är att serve and protect, inte att vara PK. Trist bara att hon utöver raserad självkänsla nu också skulle behöva känna sig som Eva Braun när hon golade till fascisterna i växeln.

Trist att någon över huvud taget ska behöva känna sig som Eva Braun, och frustrerande att behöva väga varje ord på naziguldvåg av rädsla för att det ska dyka upp någon jävla Martin Aagard-figur med godhetskomplex och börja langa bajs och halmgubbar omkring sig. Mörkhyad är ju ett adjektiv som vilket annat. Inte mer laddat än ”potatisnäsa” och ”skepparkrans”. Om man nu ens ska behöva hålla sig neutral i ett läge som detta. Det ska egentligen bara vara att säga som det är, att det var en jävla svartskalle i hoodie.

Det betyder – om det nu ens behöver förtydligas – inte att alla invandrare är svartskallar, men vad gör en smädelse för nytta om du ändå inte får smäda de som förtjänar det mest? Killarna som rånade mig var också svartskallar. Killarna som sedan hjälpte mig att leta reda på dem, om än utan lycka, var det inte. De var helt vanliga mörkhyade män som illa kvickt återställde mitt förlorade hopp om mänskligheten.

Men likväl så tvekar man, och tragiskt nog inte helt utan grund. Det var ju inte länge sedan Södermalmspolisen efterlyste en man med ”romskt utseende” för väskryckning, något som fick twitterdrevet att gå så hett att man riskerade tredje gradens brännskador om man gav sig in i debatten utan vänstercertifierad skyddsdräkt. Inte långt senare upprepades proceduren än en gång när polisen eftersökte ”tre förvirrade afrikaner”. Och på så sätt är pennan onekligen mäktigare än svärdet/kniven, för få brydde sig lika mycket om brottet som brottslingens beskrivning. Fokus låg inte längre på väskryckningar, utan på vad man får och inte får kalla en väskryckare. En inte nödvändigtvis oviktig debatt, men frågan är om den är så viktig att minskad anmälningsbenägenhet är ett acceptabelt svinn, något som ju ändå är en möjlig konsekvens när offret plötsligt riskerar att bära ett större socialt ok än gärningsmannen.

Om jag kom fram till någonting av värde är tveksamt, men det mest osjälviska tycktes ändå vara att strunta i eventuella konsekvenser, så inspirerad av min egen visdom lyfte jag åter luren, nu utan att lägga på. Läget beskrev jag precis som det var; att de i vanlig ordning kunde släppa in tidningsbud och sopgubbar, men att de skulle vara på sin vakt när det kom till mörka män i luvtröja. Risken att mina kollegor sekunden senare skulle ringa upp varandra och förfasa sig över att det nästlat sig in en brunskjorta i verksamheten (varpå de, för att manifestera sin egen enastående tolerans, ställde dörrarna på vid gavel och bjöd in alla mörkhyade män i luvtröja som gick förbi och nu sitter fastknivade i varsin receptionsdisk av körsbärsträ) var jag villig att ta. Då hade jag i alla fall givit dem möjligheten att själva avgöra sina öden baserat på endera godhet eller sunt förnuft.

Håller tummarna för sunt förnuft.

Håller däremot inte andan.

Jag är må hända inte den man kvinnorna fantiserar om, men det känns ändå himla skönt att veta att man finns i tankarna när det verkligen gäller…

Sommaren är nära nu. Det känns i hela kroppen. Dock inte så mycket på grund av solen som i skrivande stund kokar märgen ur benen på varje arm själ utan möjlighet att hissa ned persiennerna, utan mer för att grannen dammat av stora baslådan och just nu kör discoremixer av i stort sett allt som producerades på 90-talet så att porslinet, likt i filmen Titanic, bara rasslar av hyllorna. I fredags passade han även på att spika upp lite (förmodat) livsviktiga grejer på väggen strax innan midnatt.

Då det tar minst tjugo minuter för störningsjouren att infinna sig är det i det senare exemplet helt meningslöst att ens ge dem chansen eftersom jag kan inte tänka mig att denna man utfört mer än en kvarts hederligt arbete i hela sitt liv. Inte heller rycker de ut innan 22:00 (i alla fall inte utan en intensivkurs i riskerna med att bo i flerfamiljshus), så även i det tidigare exemplet är man lämnad åt sitt eget, såväl som andras, öde.

Kvar återstår då alternativet att ta saken i egna händer, något jag ju fantiserat om mången gång förut, och lusten att trycka delar av dessa så djupt i denna människas dödskalle att glaskroppen brister och innanmätet stänker svalkande över min bara överkropp har ju inte direkt minskat sedan dess. Tänk dig själv att du inte dricker någonting på hela dagen, tror du då att du är mer eller mindre törstig dag två? Tänk dig sedan dag 1473. Då förstår du ungefär hur jag känner. Jämt.

Föreslår därför att regeringen istället för friår nu börjar erbjuda möjligheten att begå ett frimord, samt RUT-avdrag för städhjälp och bortforsling av kropp. Tror att detta skulle uppskattas av många (grannar exkluderat), speciellt så här i semestertider då många gärna kopplar av och bara vill hata så lite så möjligt.

Alternativet som erbjuds i dag, det vill säga att begå ett vanligt mord och plocka ut fjorton friår, är i och för sig inte heller så dumt.

Vem skulle du frimörda, och varför?

Såg förra veckan Metallica-dokumentären Some Kind of Monster på SVT Play. Den var bra. Fascinerande. Långt ifrån smickrande, men väldigt ärlig, vilket man ju såklart måste respektera.

Some Kind of Monster är verkligen egonas kamp. Lars Ulrich och James Hetfield framstår som två riktiga snorungar som springer ut ur rum och smäller i dörrar så fort de inte får som de vill, och under tiden sitter Kirk Hammett i bakgrunden och mest är glad över att få vara med. Hög dokusåpavarning, vilket ju såklart är ett toppbetyg då jag själv är väldigt svag för skräp- och förnedrings-Tv.

Se den. Och det är definitivt inte fans only om det är detta orosmoment som hindrat dig fram till i dag. Jag har själv aldrig varit mycket för Metallica (annat än svarta plattan, precis som resten av mänskligheten), men jag uppskattade den ändå. Speciellt Kirk, som nästan framstår som lite svagbegåvad. Man får även följa med Kirk på en privat resa i fåfänga där den glesa hjässa pluggas igen hårstrå för hårstrå, för att i slutet av filmen vara ett full head of hair. Detta kommenteras dock aldrig och är något man bjussar på högst oavsiktligt, får man förmoda.

Men det var egentligen inte dokumentären jag skulle skriva om, utan MajorScaledTVs myspysiga remix av Nothing Else Matters i dur. Gammal nyhet vid de här laget, men fortfarande lika fantastisk. Jag har nu kört den på repeat med ett präktigt fånigt leende på läpparna, vilket ju är en ganska uppiggande kontrast till vad man är van vid.

Googlade i dag, på uppmaning av en Happy Pancake-presentation, den svenska konstnären/konstnärinnan Lisa Rinnevou. Personen bakom presentationen listade Lisas konst bland de saker hon uppskattade allra mest här i världen, så som resor, träning och potatis.

Hade i och med denna hedersbetygelse givetvis de högsta av förväntningar när jag sekunder senare klistrade in Lisas namn i sökfältet och med ett enkelt musklick gled iväg på superinformationens motorväg, så döm om min förvåning när färden snabbt tog en obehaglig vändning och jag istället smällde rakt in i ett skräckinjagande bergsmassiv format av lager på lager av tung och ocensurerad dödsnazism.

Varför inte bara hänga ett hakkors på väggen? Eller lägga en afrohud med gapande mun och ihålig blick framför öppna spisen? Budskapet är ju detsamma, och det är plågsamt klart och tydligt.

Känner Kitimbwa Sabuni till detta? Afrosvenskarnas Riksförbund borde ha en tipstelefon dit man kan ringa och lämna förslag på människor för Kitimbwa att ta heder och ära av. Och inte nog med att denna Lisa roar sig med att rita nidbilder av samhällets kanske mest utsatta grupp, hon livnär sig dessutom på eländet och säljer dessa verk under festliga tillställningar för tiotusentals kronor! Varför inte bara resa ned till Afrikas horn och medelst hästrygg över savannen fånga negrer med lasso som man sedan snör ihop och säljer i klasar på närmsta marknad till högstbjudande? Gränsen är hårfin.

Nej, usch. Blev så kränkt att jag var tvungen att lägga mig ned på golvet och vila en stund. Förstår inte hur det kan få gå till så här. Djupt beklagligt.

Djupt.

För varje Happy Pancake-besök märker jag hur kravlistan på en framtida partner blir allt mer obskyr. Senaste tillägget sorterat oförträffligheter är Indien och det mesta som hör därtill. Indiska rötter och resor i tjänsten får väl gå ann, men åker du till New Delhi för nöjes skull och tror att detta i sig är någon slags conversation piece så är du och dina diabilder döda för mig. Död är även den som romantiserar långfrukost och att läsa på balkongen.

Resor överhuvudtaget är något av en dealbreaker. Vem fan orkar dejta någon som far och flänger hela tiden? Ständig jetlag och kryllar av smittor. Värre ändå är dock användandet av resan som något slags exotiskt personlighetsdrag. Det är ju nu mer eller mindre standard att folk på Happy Pancake står rakt upp och ned på någon gata i Pakistan med kommentaren ”Här är jag i Pakistan :)”, som om Pakistan i sig vore någon jävla identitetshandling.

Hela grejen känns som något man läst i en artikel om hur man nätdejtar som ett proffs; ”Med en semesterbild i galleriet framstår du med enkla medel som en aktiv och härlig sökare som älskar främmande kulturer och möten mellan människor”. Man ska liksom känna att här händer det grejer. Ska man ha en chans måste man bjuda på Bachelor-dejt med elefantjakt och femrättersmiddag med levande ljus i Tutankhamuns grav. Allt ska vara ett jävla äventyr helt enkelt. Blir utmattad av bara tanken.

Att intyga hur mycket man älskar träning är ett annat klassiskt förvillarknep. Skriver man att man inte kan leva utan träning ger man nämligen intryck av att vara en människa som behandlar både kropp och knopp som ett tempel, oavsett hur verkligheten ser ut. Har själv gått på bluffen och bara ”Oj, den här tjejen va fit, det ser ju jag det! Både skriver om träning och har bockat för kroppstyp ‘atletisk’ i faktarutan”, trots att personen ser ut att bära magväska under kläderna på samtliga bilder. Sen finns det givetvis människor som faktiskt uppskattar träning utan att ha för avsikt att bluffa någon, men inte fan blir man mer intressant för det.

Kanske finns även möjligheten att alla talar sanning, och att jag är den enda i hela världen som inte är Jules Verne med ett sexpack. Det skulle trots allt förklara en del, som att det inte är så himla märkligt att välfärden krackelerar när varenda människa i arbetsför ålder är upptagen med att lyfta skrot och luffa runt. Tro fan att varannan svensk går på antidepressiva dessutom när de måste träna fem dar i veckan och resa jorden runt för att må bra.

Fast nu är jag kanske väl hård. Att beskriva sig själv är svårt. Hur etablerar man liksom bilden av sig själv som både ansvarsfull och äventyrlig, seriös men inte pretentiös, feminist och alfahane, självsäker men inte påträngande, god lyssnare med också vältalig och socialt geni, kropp som en sportfåne och en nörds intellekt, och allt detta samtidigt som man förväntas hålla det hela kort och fyndigt? En tuff nöt att knäcka, även för någon som uppskattar utmaningen.

Jag har själv en och annan tavla i bagaget och anser mig varken vara någon expert eller veta vad som fungerar för alla, men personligen föredrar jag ju en tjej som på halvkass svenska skildrar något med sådan glöd och engagemang att passionen tränger igenom både särskrivningar och brist på interpunktion framför någon som målar upp en anonym men genomarbetad schablon bestående av sol- och skidresor, discogympa och evigt långa kvällar på dansgolvet.

Man måste våga bjuda på lite lidande, eller i alla fall lite lidelse, annars riskerar du att spilla själva essensen av vad som gör just dig till den du är. Man vill ju ha limited edition, ingen jävla massproducerad dussinkavaljer. Jag menar, varför skulle någon lägga just dig på minnet när man vet att det inom några musklick strax dyker upp en ny likadan? Inte konstigt att det dejtas med en sådan slit-och-släng-attityd när ledet utav till synes identiska kloner sträcker sig längre än vad ögat når. Vid minsta lilla defekt är det ju bara att kasta skiten och plocka ned nästa modell från rullbandet tills man får tag i en som inte strular.

Men även om den perfekta presentationen kan te sig vara den mest komplexa utav gåtor är det egentligen inget märkligare fenomen än vilken konstform som helst. Den konstnär som lagt ned lite tid och omsorg i en skapelse vill naturligtvis ha så god avkastning som möjligt, men ju bredare publik man försöker tilltala desto mer urvattnat och karaktärslöst blir innehållet. En riktigt jävla smal rulle som The man from Earth gör ju till ett exempel betydligt starkare intryck, gott som dåligt, än någon fet popcornaction i 3D som prånglats ut med profit som högsta prioritet.

Jag kan tänka mig att många börjar skriva på något ganska ärlig och utlämnande men sedan hejdar sig och tänker; ”Kan jag verkligen skriva ett helt stycke om flaskskepp? Då kanske någon som flyger stridshelikopter inte vill ha mig. Äsch, jag skriver att jag har skinn på näsan och fötterna på jorden istället, det är mer universalt!”. Brett som sjutton, men helt jävla värdelöst. Då är det ju bättre att göra sin egen indiegrej och tilltala ett fåtal potentiella själsfränder istället för att att sikta på kvantitet och resultatet att ingen blir riktigt nöjd.

Det ska vara ärligt och naket, inte lager på lager med täckstift och krimskrams.

Bara några saker att tänka på, tänkte jag, så att jag själv slipper tänka på dem i fortsättningen. Var gärna så snygg som möjligt också, för att vara ful är även det något av en dealbreaker.

En vanlig fördom bland de som principfast vägrar tjänster som Facebook och Twitter är att sociala medier skulle vara ett instrument stämt att fylla uppmärksamhetstörstande unga människors omättliga självbekräftelsebehov. Men så är det inte. Det är även ett utmärkt verktyg för en sann rättshaverist.

Missnöjet verkar jag för övrigt dela med majoriteten av de som tagit sig tid att kommentera på 3s Facebooksida. Men så är det väl alltid. Nöjda människor sitter inte inne i timmar och filar på finurliga klagomål när det är molnfri himmel och 19°C i solen.

3 försöker nu charma mig genom att skicka ”riktiga” brev. Det går väl sådär får man säga. Bättre hade ju varit att skicka en faktiskt faktura så att jag kunde se exakt vad det är de försöker fakturera mig för. Inte ens med de 3 påstådda månader jag är skyldig (199 x 3 = 597) kommer man nämligen upp i 660 SEK, men det är möjligt att de även lägger på någon slags härskaravgift.

Ja, jag vet inte.

Vad man istället valt att skicka är en kopia på mitt gamla avtal, där det i och för sig mycket riktigt står att jag har tre månaders uppsägningstid, men det å andra sidan inte står ett ord om att de har rätt att ljuga näsan lång per telefon. Detta gör brevet tämligen ointressant, även om det såklart alltid är kul att få post.

Fräscht att de fortsätter kalla mig Mathias också.

Ett par pilot på det där och gamle Hasch-Håkan skulle obehindrat kunna knalla in i Magnus villa i Danderyd och plocka ned en plasma från väggen att kränga på Blocket utan att någon höjde på ögonbrynen.

Listigt.

Håkan nya singel, Här kommer hotta spättor från Feskekörka, släpps 25:e maj på Spotify och DVD.

Befinner mig just nu i någon slags dödsfejd med teleoperatören 3 angående deras smutsiga affärsmetoder. I hopp om att avskräcka andra från att styra skutan mot dessa sirenernas lovsång om fördelaktiga avtal med tillhörande telefon tänkte jag därför posta hela konversationen som den flutit så här långt. Men först en liten prolog:

Det var med viss ånger jag ingick avtal med 3. Inte för att jag betvivlade deras kompetens. Tvärtom. Rådfrågade både vänner och bekanta innan avtal skrevs för att försäkra mig om att inget misstag var på väg att begås, och ingen av de tillfrågade hade något ont att säga. Nej, det var mer det att jag fram till denna sommar varit Comviq-abonnent i över tio år. Jag ringde till och med fortfarande med samma nummer jag haft sedan tonåren. Bortsett från att täckningen kunde dala mitt ute på landet i slutet av 90-talet fanns ingenting att klaga på. De var ett säkert kort helt enkelt.

Så varför då byta? Ja, dels kändes det en smula pubertalt att vid tjugonio års ålder rocka Comviq Kompis, men det avgörande skälet stavades iPhone 4. Visst hade även Comviq abonnemang som gav dig iPhone på köpet, men erbjudandet hos 3 var bättre, åtminstone på pappret.

Och de första dagarna var toppen. För någon som tillbringade så patetiskt mycket tid på nätet som jag var det en fröjd att nu även kunna surfa på såväl buss som tunnelbana och toalett. Med Mötesplatsen-appen var det dessutom möjligt att att bli dissad var som helst, när som helst, och hade det inte varit för Twitter-appen hade jag förmodligen heller aldrig börjat twittra och då också gått miste om kontakt med massa härliga människor. Men, säg den lycka som varar…

När nyhetens behag väl lagt sig blottades de skavanker man i nyförälskelsens dimma ursäktat som olyckliga omständigheter. Täckningen visade sig vara sådär. Försvann lite här och var, även när jag befann mig mitt i centrala Stockholm. På landstället i Dalarna kunde jag glömma all kontakt med omvärlden. Hade visserligen en bar om jag besteg ortens högsta punkt, men detta medan resten av familjen streamade YouTube-klipp på altanen med sina Comviq-abonnemang. På min arbetsplats, då belägen mitt på Kungsholmen, var det lika tyst och stilla.

När avtalstiden gick ut var det med andra ord en no brainer att byta tillbaka. Den iPhone jag fått av 3 gick dessutom sönder bara någon månad efter att garantin gått ut. Bara sådär. En dag gick den inte längre att prata i. Ljudet försvann. Mikrofonen fungerade alltså, men bara nån sekund per samtal (vilket blir ett dyrt sätt att kommunicera på då uppkopplingsavgiften ändå ligger på 0,69 SEK).

Skulden ligger här inte hos 3 utan hos Apple, men att 3 ville fakturera 3000 SEK för ett uppenbart (?) mjukvarufel blev för mig droppen. Problemet var bara att för att säga upp abonnemanget kunde jag inte använda tre.se. Jag kunde göra allting annat där, som att byta abonnemang med ett enkelt musklick eller titta på gamla fakturasspecifikationer, men för att avsluta ett abonnemang var du tvungen att ringa under kontorstid, något som är nog så svårt för den som jobbar natt, men stört omöjligt utan fungerande telefon. Solklart fall av moment 22.

Hemsidan tillhandahöll dock fortfarande viss information. Där stod bland annat att uppsägningstiden var tre månader. Då jag inte ville dubbelmackas utav både 3 och Comviq samtidigt bad jag min mor att säga upp abonnemanget i mitt ställe så att jag kunde vänta ut mina tre månader och sedan teckna nytt avtal med Comviq.

Hos 3 lät man meddelade att då inget nytt avtal skrivits då det gamla gick ut så kunde abonnemanget sägas upp med omedelbar verkan. Jag var dock tvungen att ringa personligen eller säga upp abonnemanget via brev. Goda nyheter, tänkte jag, och klickade hem en iPhone 5 med planen att ringa 3 så fort den nya telefonen anlänt. Numret tog jag givetvis med mig. En sådan trotjänare lämnar man inte i klorna hos fienden.

Två veckor senare, 11:e mars, var nummerbytet klart. Jag ringde 3 samma dag som SIM-kortet seglade ned genom brevinkastet. Något abonnemang hittade man dock inte, och det visade sig då att alla abonnemang automatiskt sägs upp när nummerbyte genomförs. Smidigt, tänkte jag, och önskade att detta påtalats redan när mor min ringde, men tackade ändå för mig och lade på. Att jag senare fakturerades för hela månaden tyckte jag inte var mycket att knussla om. Det var till och med vad jag hade förväntat mig.

Vad jag däremot inte hade förväntat mig var e-fakturan på 660 SEK som låg redo att godkännas månaden därefter. Då jag inte längre kom åt mitt konto på 3 kunde jag heller inte se specifikationen, men eftersom min abonnemangsform var en slags pott med över 1000 SEK kvar i vid uppsägningen visste jag att det inte kunde handla om några överskridna samtalsminuter. Ej heller SMS.

Apparna jag köpt kan dessutom räknas på ena handen, och ingen dyrare än 22 SEK. Någon bindningstid existerade ju inte enligt min mors kontakt på kundtjänsten, så någon sådan kunde det inte heller handla om. Solklar galenskap med andra ord, något jag påpekade i ett mejl till 3, vilket också var startskottet på den redan nämnda mejlkonversationen:

Såg efter detta mejl inga skäl att fortsätta konversationen då det inte var så mycket ett samtal som en uppmaning att ”betala rå, hörru. Betala rå. Öh! Betala sa jag!”, vilket ju är ett ganska otacksamt tidsfördriv. Hela samtalet känns faktiskt ganska otacksamt då Christian först talade om fakturering för tolv dagar och sedan ändrade historien till slutfakturering för tre månader, som om han inte ens brytt sig om att kolla upp vad fallet faktiskt gällde.

Och jag förstår att 660 SEK kan tyckas vara en struntsumma att bråka om, men den torde ju vara än mindre för knösarna på 3, vilket gör dem till Optimus Lame.

Fortsättning följer, i värsta fall.

Trots att sommaren stundar lyser kärleken aldrig så klar med sin frånvaro. Hade visserligen en dejt inplanerad förra veckan, men hon valde att ställa in i sista minuten. Påstod sig ha träffat någon helgen innan och ville inte bolla två killar samtidigt. Heder till henne för det, antar jag, men hade ju föredragit att vara bollen som inte sulades in i ett snår.

Deppade dock inte för detta utan kastade mig istället tillbaka i sadeln och kontaktade samma dag en jämnårig blondin med hakgrop:

”Är väldigt svag för hakgrop, av någon anledning. Antar att det är för att det ger utseendet lite karaktär. Fast det får inte gå till överdrift, som i fallet Kirk Douglas. Hans hakgrop är ju nästintill bottenlös, och håller man sig inte på avstånd faller man lätt däri. Men din är alldeles lagom, och det gillar man ju, svensk som man ändå är.

Är du i din tur svag för ganska mediokra skallstrukturer utan några direkt utstickande kvalitéer så kan vi ha någonting på gång här.”

Hon svarade att hon hatade sin ”hakstjärt”.

Tolkar det som att ingenting är ”på gång här”.

Inspirerad av fantastiska Sword & Sworcery ritade jag för ett par år sedan lite klassiska pixeldiktatorer. Inte för att jag någonsin har spelar Sword & Sworcery, men det ser fantastiskt ut, och saker som ser fantastiska ut vill man ju göra.

I fredags ljöd det första böneutropet på svensk mark. Vad jag tycker om saken har jag redan gjort gällande och ser ingen anledning att ytterligare förtydliga, men vill ändå säga ett par saker om samtalen runtomkring.

Jag förstår att många muslimer känner att detta är en seger, och jag förstår att många andra tar det som förlust. Jag kan till och med förstå de som inte orkar bry sig. Vad jag däremot inte förstår mig på är de som sjunger böneutropets lovsång, trots att de egentligen inte bryr sig.

För bryr sig gör de inte. Oisín Cantwell bryr sig inte, inte ett smack. Det handlar inte om vad Oisín vill, utan om vad Oisín inte vill, vilket är att vara ”rasisterna” till lags. Även om det visade sig att Sverigedemokraterna presenterade ett partiprogram som var en diplomatisk dunderhit och gagnade precis alla så skulle Oisín ändå ta parti emot, eftersom han av princip inte förhandlar med ”rasister”.

Skulle välfärdssamhället rasa samman av den ökade påfrestningen skulle Oisín bara se det som en välkommen omstrukturering då Sverige i Oisíns tycke är en grumlig soppa utav strukturell rasism som måste bekämpas till varje pris, oavsett medel. Ändamålet helgar allt.

På samma sätt resonerar många andra svenska journalister, de som på Flashback sorterats under etiketten ”tyckareliten”. Aftonbladets ledarkrönikör Anders Lindberg är en av dem som med huvud högt sällar sig till denna trygga skara. Anders öronmärker alla som betvivlar Islams förträfflighet med islamofobi. Det finns inget annat svar i Anders bok. Vänder du den upp och ned så står det längst bak, klart och tydligt. Islamofobi. Det är Anders universalfacit. Att han själv i och med detta gör sig skyldig till precis samma förenkling får man väl ha överseende med, antar jag. Blir ju fett jobbigt att skriva ledarkrönikor om man måste bedriva lite faktiskt journalistik.

Givetvis finns det en väldigt onyanserad sida även hos islamkritikerna. Jag kan själv villigt erkänna att jag inte ser en enda vinst med en växande muslimsk befolkning. Det betyder inte att jag vill repatriera varenda kvinna i huckle eller man med yvig skepparkrans, det betyder bara att jag har svårt att uttyda vad den muslimsk befolkningen har att erbjuda Sverige. Vad i denna kultur är det som gynnar den enskilde individen? Islam har ju ingenting som gagnar oss ur ett jämställdhetsperspektiv. Om något är det snarare en rejäl jävla U-sväng med handbromsen för att sedan dra iväg i motsatt riktning med gasen i botten.

För en 80-talist som undertecknad var temadagar om andra världskriget lika självklart som allemansrätt och cykelkörkort, och de flesta svenska grundskolor förärades någon gång under 90-talet med finbesök från en eller flera av förintelsens få överlevare. Själv gick jag i sexan när lotten föll på min, ett möte som slutade med att till och med klassens mest inavlade bondnazister satt i tårar när numret på underarmen blottades. Det värsta brottet i modern tid, sades det, och alla höll med. Att det samtidigt slaktades en miljon tutsier i Rwanda talades det egendomligt nog tyst om, men detta inlägg kommer bli långt nog utan att vi byter kontinent, så vi håller oss till Israels folk för stunden.

Om skolor fortfarande bjuder in föreläsare från de tyska koncentrationslägren har jag inte en aning, men vad man nu däremot kan läsa om är högstadieelever som står i korridorerna och skanderar ”Jävla jude! Jävla jude!” åt sina egna lärare. Sofia, fröken för en mellanstadieklass i Malmö, berättar också om hur hennes elever betvivlat hennes judiska ursprung eftersom ”hon var snäll”. Avslöjandet kom efter att hon hört elever varna varandra för att inte dricka Coca Cola då judarna påståtts hällt blod från palestinska spädbarn däri. Förskräckt bad hon då barnen rita bilder av judar, varpå de lämnade in teckningar föreställande skräckinjagande varelser med ondskefulla ögon. En elev sa till och med ”vi vill döda alla judar”.

Samma elever som uttryckt sitt judeförakt slutade efter bekännelsen att komma på Sofias lektioner. När hon konfronterade en av dem, en pojke på nio år, fick hon svaret att han inte fick närvara för mamma och pappa. När hon undrade varför blev svaret, ”Du är jude”. Och för den som tror att det är unga, arga, lågutbildade svenska män som står för trakasserierna förtydligar Fredrik Sieradzki att så inte är fallet. Intressant och relaterat är även att den arabiska översättningen av Mein Kampf är en riktigt bästsäljare. Dock inte i Sverige, kan tilläggas för ärlighetens skull.

Men det är inte bara judar som stöter på patrull i de nysvenska skolorna. Även homosexuella får sig en släng av den mångkulturella sleven, och i höstas nekades Joakim Håkansson-Leo anställning som dramapedagog på en skola i Hässleholm eftersom arbetsgivaren var orolig över hur invandrarna skulle bemöta en bög. Hans säkerhet kunde helt enkelt inte garanteras, och jobbet gick istället till en kvinna med lägre kvalifikationer, men med förmodad mer respektabel sexuell läggning.

Dessa fall har i sig ingenting med böneutrop att göra, men är ändå intressanta om man ska utvärdera huruvida olika religioner och dess utövare förtjänar exakt samma behandling. Det ger också kritiska röster viss legitimitet och blir svåra att avskriva som ren främlingsfientlighet.

Visst finns det naturligtvis kritiker som är rasister, märkligt vore väl annars då främlingsfientlighet är en relativt vanligt företeelse inom alla kulturer. Önskvärt här vore dock att de lärda gick in och mästrade de som drar alla muslimer över en kam genom att visa dem att myntet har två sidor, inte att själva vända på myntet och lika envist hävda att inga problem existerar.

För det är på just denna barnslig nivå den offentliga debatten förs. Ont eller gott, det är alternativen. Antingen är islam en härligt regnbågsgrann färgklick i det betonggrå landet lagom, eller så kommer islamiseringen leda till västvärldens förfall. Det tycks inte existera några mellanting. Att den vanlige arbetaren inte har tid eller ork att studera ämnet ur alla dess tänkbara vinklar får man väl ha förståelse för, men att den så kallade tredje statsmakten inte anser sig bära ansvar att vara mer nyanserad är minst sagt olustigt.

Än mer önskvärt vore såklart att regeringen tog strid för det sunda förnuftet. Bara en ynka smula ödmjukhet skulle göra så mycket. Men nej, inte heller på Rosenbad existerar några gråskalor. Där spelas varje politisk fråga som ett schackparti. Svart mot vitt. Vi mot dem (även om det gärna deklareras att något ”vi mot dem”-samhälle vill man minsann inte ha). Högst oroande, naturligtvis, då only a sith deals in absolutes.

Att få saker i historien visat sig vara så oproblematiskt att det enkelt kan sorteras i en hög för antingen bra eller dåligt skiter man högtidligt i. Mångkulturen är bäst, ingen protest. Det spelar ingen roll att det ena landet efter det andra offentliggör mångkulturens misslyckande. David Cameron säger nej. Angela Merkel säger nej. Nicolas Sarkozy säger nej. Men vi säger ja, för i Sverige är vi bättre än så. Vi är undantaget. Här är så härligt att det vore helt otänkbart att någon skulle komma hit och inte vilja vara en del av härligheten.

Men om det nu är så, att Sverigedemokraterna har fel i precis allt de säger, hur kommer det sig då att den muslimska överhetens män och kvinnor gång på gång fastnar med islamistskägget i brevlådan? Vet till exempel svenska folket om att ordföranden för det största muslimska samfundet (Sveriges muslimska råd), Helena Benaouda, är svärmor till Munir Awad som nyligen dömdes till tolv års fängelse för planering av terrorattentat? För mig kom det nämligen som en överraskning, och inte den sorten som firas med färgglada girlanger och heliumballonger.

Svårt kränkt av Muhammed-karikatyrerna åkte Awad i slutet av 2010 till Danmark för att skjuta så många av Jyllands-Postens anställda som bara möjligt och sedan hugga huvudet av de ansvariga. Ovanpå detta har Munir Awad dessutom två gånger tidigare suttit häktad misstänkt för samröre med terrorister, och ändå förnekade Benaouda bara dagar innan gripandet att hon inte märkt av någon extremism i Sverige. Detta trots att hennes egen dotter tidigare gripits tillsammans med Awad, misstänkt för detsamma.

Munir är dock inte den enda ”svensk” som drömmer om de västerländska hundarnas blod på sin sabel. SÄPO bedömer att de i dagsläget finns cirka 200 våldsbejakande islamister som planerar attentat på svensk mark, och borträknat självmordsbombaren Taimour Abdulwahab, som sprängde sig själv mitt i julruschen 2010, påstår man sig även ha stoppat attentat som svenska folket inte ens känner till.

Redan 2005 talades det om att Stockholm var en viktig terrorbas för GIA och GSPC, som tillsammans gjort sig skyldiga till massmord som kostat många tusentals människor livet. När Paris tunnelbana bombades 1995 var det GIA som stod bakom, och attacken finansierades från svensk mark.

Och detta är alltså bara de heliga krigare som vi redan släppt in. Fler står på kö, och mellan 2001 och 2006 nekades sammanlagt 242 personer uppehållstillstånd eftersom de bedömdes vara en säkerhetsrisk, och antalet ärenden bara ökar för vart år som går. Nämnas kan även att 40 av de 65 terrormisstänkta individer som nekades uppehållstillstånd 2006 var asylsökande, eller ”papperslösa”, som de kallas i svensk press. Värt att ha i åtanke nästa gång Jonas Gardell twittrar om det inhumana Migrationsverket som vägrat fristad åt ett oskuldens folk på flykt.

Men kanske kan då denna historia glädja herr Gardell, för då och då segrar nämligen godheten och härliga killar som Fuad Mohamed Qalaf kniper sig ett permanent uppehållstillstånd och alla dess tillhörande privilegier. Med detta lämnade han sedan landet och sätter nu Sverige på kartan genom att rocka titeln al-Qaida-shejk i Somalia där han med kalashnikovs och sharialagar paralyserar folket och bland annat har roat sig med att stena den trettonåriga Asho Duhalow till döds för att hon inte hade råd med heltäckande klädsel.

Good riddance, skulle man kunna säga, även om det såklart inte utesluter att shejk Qalaf återvänder när hög ålder och reumatism gör det svårt att terrorträna i liggande ribbstol, och istället väljer att chilla i Västerort där han kan lyfta lite lagstadgad pension. Då får han även tid att gjuta nytt liv i den gamla Rinkebymoskén där han tidigare var ledare, och återigen ”trollbinda sina lyssnare” med tal om jihad och utplåningen av alla judar och amerikaner.

Att den svenska förorten är attraktiv jaktmark för den som söker explosiva lärljungar skriver även Nalin Pekgul, tidigare ordförande i Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, under på. Hon hävdar till och med att det är mycket lättare att rekrytera en självmordsbombare i den svenska förorten än det är att hitta en i Istanbul eller Kairo, och oroas själv över hur religiösa fundamentalister är på frammarsch i Sverige.

Och Nalin borde veta vad hon pratar om. Den egna hemorten Tensta beskriver hon som en plats där den som tror på demokrati och jämställdhet har en tuff match att vänta och där extrema religiösa grupperingar bara blir allt starkare. Som nyanländ trettonåring var hon till och med själv beredd att spränga sig i luften för kurdernas sak, och ta en militär byggnad eller bro med sig i smällen. ”Vi fostrades alla så, i den kurdiska kampen kan man mörda eller mördas och det var självklart”. Hon har också anklagat det egna partiet för att de inte delar folks oro och verklighet, något hon också tror kan ha kostat Socialdemokraterna valet.

Att Nalin Pekgul kom på bättre tankar är naturligtvis glädjande, men en islamist blir inte nödvändigtvis mindre islamist för att hen byter dynamitbältet mot en Dressmann-kostym (aw yeah I did!), och på detta är den konservativa muslimen Abdirizak Waberi ett exempel gott som något. Waberi sitter sedan 2010 i riksdagen som suppleant i försvarsutskottet och var tidigare ordförande i Islamiska förbundet i Sverige samt rektor för den muslimska friskolan Rörmosseskolan i Göteborg, varav den senare under Waberis styre fick skarp kritik rörande ”lärare som är fysiskt hårdhänta mot elever”, samt att de blundat för pojkars kränkande beteende mot flickorna på skolan. Skolans arbetsplan har även inslag som strider mot skollagen, så som obligatorisk bön i moskén och att betygssättningen är godtycklig och förefaller gynna pojkarna på skolan.

Waberi missgynnar dock inte bara sina kvinnliga elever, han tycker heller inte att kvinnor och män bör ta varandra i hand, och på tu man hand helst inte ens vistas i samma rum över huvud taget. Fler av Waberis ”greatest hits” har klippts ihop i videokollaget nedan, och även om jag hade föredragit oredigerat material så sägs det tillräckligt mycket dumheter för att denne man ska sticka ut som en kännbart udda karaktär i jämställdhetens land.

Inte konstigt att Fredrik Reinfeldt vägrar kalla sig feminist när han omger sig med en sådan patriark av rang. Mycket bättre går det heller inte för Socialdemokraterna som nyligen skulle bevisa sig sådär skönt mångkulturella och välja in en muslim i partiledningen. Valet föll ju, som ni säkert minns, på Omar Mustafa, som efter mindre än en vecka avgick och därmed också slog Håkan Juholts rekord om kortast möjliga ämbetstid med hela 297 dagar.

Gnuhjorden som fick Mustafa på fall bestod till största delen av de gästtalare som bjudits in till Islamistiska Förbundet under hans tid som ordförande, där bland andra klassiska antisemiter som Salah Sultan och Ragheb al-Serjany stått på gästlistan. Bara veckor innan Mustafa valdes in i partistyrelsen bjöd man dessutom in den osköna vänsteraktivisten Yvonne Ridley, samt den palistinske författaren Azzam Tamimi som beskrivit Israel som ”en cancer” och dessutom försvarat terrorattentat mot civila israeler.

Är det bara jag som tycker att det känns lite obehagligt att dessa människor ändå på något sätt utgör det muslimska samhällets grädda? Någon som tagit sig in i regeringen, om så bara för sex dagar, kan inte ju ha stött på förödande mycket strukturell rasism tänker jag. Och jag tar för givet att vi endast låter the cream of the crop styra landet, eller? Waberi och Mustafa borde således tillhöra två av de mest välintegrerade representanter som svenska muslimer har att erbjuda. Visst, de företräder naturligtvis inte varje enskild muslim, precis som att ingen lär tror att jag är ett arrogant rövhål bara för att Fredrik Reinfeldts för sig på det viset. Men, om en politiker uttalar sig olämpligt så får det med rätta konsekvenser för partiet, och hamnar tillräckligt mången minister i klister så döms till slut hela partiet ut som fara för allmänheten.

Färskt exempel på detta är givetvis tidigare nämnda Sverigedemokrater. Behandlade man Islam på samma premisser skulle svenska folket vid det här laget stå enade i kampen mot Islam och kräva förbättring eller dess representanters omedelbara avgång. Men så fungerar det inte. Trots allt som hänt gläds istället människor som Oisín Cantwell över böneutropen och tycker att en alldeles för lång väntan äntligen är över, och medan prisandet av Guds storhet ljuder över Coop Forums parkering i Botkyrka får en statusuppdatering där någon gått ur Svenska Kyrkan 22 likes.

Och det är här som millimeterrättvisans inkonsekvens kommer in i bilden, för att jämföra Islam med Svenska Kyrkan är helt befängt, såklart, eftersom Svenska Kyrkan under decennier genomgått ett grundligt stålbad och fortsätter att tvagas årligen i takt med samhällets utveckling. Kvinnliga präster är numera vardagsmat, och sedan 2009 är det även grönt ljus för samkönade äktenskap (även om ingen enskild präst har skyldighet att förrätta vigseln).

Hur vanligt är det då med samkönade äktenskap inom Islam tro? Tja, enligt Ayoub Chibli, vigselförrättare vid Islamic Center i Malmö, skulle den imam som sa sig vara villig tvingas löpa gatlopp och få ordentligt med stryk på kuppen. När han själv i en intervju själv gissade att frågan kanske kunde komma att tal upp först om 500 år fick han hundratals arga brev från människor som tyckte att 500 år låg alldeles för nära i tiden. Även Mahmoud Aldebe, ordförande för Sveriges Muslimska Förbund, bekräftar att det inte blir tal om några samkönade äktenskap i Sverige. ”Islam förbjuder samkönade äktenskap. Det är något som Gud har bestämt”, helt enkelt.

Kvinnliga imamer kan vi nog också glömma då detta är haram, det vill säga tabu. En kvinna skulle visserligen kunna leda bönen för andra kvinnor, men en kvinna kan aldrig leda bön inför män då män inte kan behärska sig och ”smutsiga och okyska blickar” riskerar att solka hennes oskuld. För att undvika detta får kvinnorna inte ens vistas i samma rum som männen och sträng könssegregation råder under bönen. Är man extra oren, det vill säga menstruerar, får man hålla till i hallen.

Det känns väl modernt och fräscht, eller? Ponera att Svenska Kyrkan skulle införa ett liknande regelverk i dag. ”Ut med Always-packet i vapenhuset, här vill vi inte ha något smuts!”. Lika för alla, ska det ju vara. Skulle då den som uppmärksammade detta och undrade vad fan Svenska Kyrkan höll på med hängas ut av Anders Lindberg som kristofob? Ja, kanske, men jag betvivlar det. Mer troligt är att den som kom med förslaget skulle twitterdrevas bort från sin tjänst, och helst ut ur landet.

Behöver jag ens dra upp Uppdrag Granskning wallraff-reportage Imamernas Råd? 6 av 10 imamer/familjerådgivare uppmanade kvinnor i behov av vägledning att en kvinna måste ha sex med sin man mot sin vilja, och lika många svarade att kvinnan inte bör anmäla mannen för misshandel. Själv har jag inte varit i kyrkan sedan brorsan gifte sig, men kan inte minns något i vigselförrättningen som gav honom rätten att disponera sin frus kropp efter behag. Lyssnade dock inte så noga, så det är möjligt att han med Guds välsignelse smockar till sig en kopp te i detta nu.

Tämligen unik torde även Svenska Kyrka vara i det avseendet att man för kyrkans pengar anställer imamer samt bjuder in muslimer för att läsa högt ur suror och Koranen. För att göra det lite sådär extra härligt rosenskimrande mys-PK har man även valt att stryka delar av den egna trosbekännelsen för att ingen muslim ska behöva känna sig kränkt.

När Malmöprästen Helena Edlund ifrågasatte detta kallades hon nazist och omplacerades. Kollegor slutade hälsa, för en nazist vill man ju inte heja på, då kanske man själv blir nazist. Kyrkans Tidning ringde till och med upp för att göra en intervju angående vilket parti Helena röstade på, och en ledarskribent för samma tidning krävde att människor som Helena skulle sluta prästvigas. Kyrkans Tidning tycker alltså att människor som ställer sig frågande till om spridning av Islam är Svenska kyrkans uppgift inte har någonting i Svenska Kyrkan att göra? Mind = blown.

Denna medaljörvärdiga uppvisning i komplett idioti till trots förtjänar ändå Svenska Kyrkan en eloge för sin flexibilitet och framåtanda. En parodisk sådan, förvisso, men till skillnad från Islam bevisar man i alla fall sin samarbetsvillighet gång på gång och har förtjänt sina privilegier. Detsamma kan inte sägas om Islam, hur öppen och skön man än vill vara. Faktum är att jag inte hört ett enda argument för Islams förträfflighet. Det enda som upprepas är samma ihåliga eko bestående av ”religionsfrihet” och ”islamofobi”. Och är det grund god att stödja sig mot så betyder det, hårdraget, att allt är tillåtet så länge du kan backa upp det med en uråldrig skrift, och den som inte gillar läget är en fördomsfull foliehatt.

Att kräva millimeterrättvisa och behandla Svenska Kyrkan och Islam som om de vore en och samma är som att ge två kollegor samma löneförhöjning baserat på den enes goda arbetsmoral trots att den andre ständigt försover sig, nyper praktikanter i stjärten och tar två timmar lunch. För det första är det grovt demoraliserande, och för det andra ger det goda skäl att betvivla att Islam någonsin kommer låta sig assimileras med tiden. Varför skulle den som får allting gratis plötsligt ställa sig upp och säga ”Nej, nu får det vara nog med denna frikostighet! I fortsättningen vill jag göra rätt för mig!”?

Att håll tummarna är ingen lösning, ej heller att peka ut den som tvivlar som problemet, eller märka honom med okvädesord. Inte för att jag längre bryr mig. Anders Lindberg får gärna kalla mig för islamofob om det känns bättre. Han får kalla mig precis vad han vill. Att gästa Anders fantasivärld är liksom inget problem. Där kan man komma och gå lite som man själv bäst vill. Det är däremot svårare att fly en verkligheten där man erkänt en hierarki baserad på kön och sexualitet. För med det har jag ett jävla problem. Jag går inte med på det, inte för en sekund.

Krav måste ställas, och efterlevs inte kraven så bör det vara tack och hej till fler bygglov för moskéer och böneutrop från minareterna. Tycker att Den obekväma sanningen formulerar det hela perfekt i sin blogg En uppmaning till Sveriges muslimer. Inlägget (och bloggen) rekommenderas i sin helhet, men tar mig avslutningsvis ändå friheten att citera dess själva kärna:

”Nu hävdar svenska muslimer och deras företrädare, både muslimer och icke-muslimer, att de visst delar svenska värderingar och är de mest progressiva bland progressiva muslimer i världen. Bra. Men det går förstås inte att tro ett ord av detta om inte samtliga islamska föreningar och förbund öppet går ut och tydligt deklarerar följande:

Enligt sin egen argumentation skulle detta motas med stor glädje av svenska muslimer som helhjärtat ställer sig bakom just dessa värderingar, antalet medlemmar skulle förväntas skjuta i höjden, då även de som tidigare känt sig utestängda nu skulle inkluderas på ett annat sätt. Det lilla tapp man skulle göra när fåtalet islamistiska extremister lämnade organisationerna skulle rimligen kompenseras flera gånger om. Eller?”